2013 i korthet (Henrik)

Tänkte ge mig på en kortversion av mina tankar om hur 2013 har sett ut för mig.

När jag tänker tillbaka så har det varit ett jättebra år. I början av året var jag i usel form och hade svårt att komma igång med träningen. Det som verkligen fick mig att komma igång igen var Crossfit, som jag körde i ca tre månader. Två pass i veckan. Det gav mig en grundstyrka och ett grundflås.

Löpningsmässigt var jag så nere att jag satte det blygsamma målet att ta mig under 45 minuter (igen) på 10 km. Det visade sig vara ganska enkelt för mig och under året så förfinades den målsättningen till under 43 minuter. Vilket jag tyvärr aldrig nådde. Jag tror att jag hade tider under 43 minuter i kroppen, men inför generaltestet, Hässelbyloppet, så kände jag mig lite halvrisig och sliten. Men det blev trots allt ett nytt pers på 43,34.

Årets absolut roligaste lopp var Salomon Trail Tour i Eskilstuna. Trail kommer det bli mer av under 2014.

Jag tog mig igenom min första halvmara (Stockholm Halvmarathon). Kul, men än så länge kittlar inte de längre distanserna och det lär dröja innan jag ens funderar på marathon.

Slutet av året har präglats av nyfunna intressen för framför allt banlöpning och styrketräning. Men även längd- och höjdhopp. Det kommer prägla min träning och tävlingsplan inför 2014 (som kommer bli brokig... håll utkik efter den inom kort).

Slutligen så lyckades jag IDAG med ett sidomål jag har haft. Nämligen att klara 10 (strikta) chins. 10 pull-ups har jag klarat sedan tidigare, men chinsen har varit bråkiga och jag har länge legat på max 9. Det ska sättas i relation till att jag i årets början kanske klarade 2-3 stycken. Det enda ursprungsmålet jag hade satt upp för 2013 som jag inte nått är 50 armhävningar. Jag har väl inte direkt fokuserat på det heller, men jag har tänkt mig att göra ett försök nu under dagen för att se om jag kan knäcka även det målet. Misstänker dock att jag landar på dryga 40.

Nu ser jag verkligen fram emot 2014! Gott nytt år alla!

Ett sjujäklarns hjärnspratt (Martina)

Det här hörrni blir ett riktigt skrytinlägg.

Hade bokat in ett träningsmöte på gymmet idag med Världens starkaste Nina där vi skulle köra ett rent teknikpass. Jag vill så gärna lära mig Snatch samt förbättra mig på Overhead squat (OHS) och kunna lägga på mer vikt. Vi vevade och tränade med kvastar då stängerna på just det gymmet är lite för tunga för mig. De väger 20 kg och snatcha den vikten... nä inte ens i närheten. Några damstänger skulle vara på sin plats tycker jag. Nåja... jag fick till några snatchar och det är bara att nöta vidare här hemma.

Sen var det dags för lite mysigt hångel. Tydligen ska lite hångel med en vägg när man utför OHS vara bra för att få den perfekta och korrekta hållningen. Det gör ont och stramar överallt och ser med all säkerhet väldigt dumt och konstigt ut, om inte annat så känns det extremt fånigt. Ja det är ett annorlunda hångel med väldigt liten mysfaktor men... BANG... vilken effekt på rörligheten det ger. Lite samma känsla som Mister Fantastic... ni vet han som kan tänja kroppen så den blir så där elastiskt. Ok jag kanske inte blir riiiktigt lika töjbar som han, men han är smart och där är vi lika iallafall.

Fortsatte vidare på benstyrkan och det är här skrytet kommer. När jag kör själv så är jag lite feg och jag är dessutom väldigt rädd för stången. Nu har jag iallafall vågat mig vidare till att köra fri benböj med stång och inte i en sådan där Smith-maskin eller vad det heter. Den ger mig visserligen en trygghet då jag kan lägga av mig stången om jag nu inte skulle orka ta mig upp. Min maxvikt har legat i Smithen på 42,5 kg och fritt 37,5 kg. Men tänk vad hjärnan kan spela en ett spratt. Helt plötsligt med stor peppning och push och trygghet så lyckades jag avsluta det hela med att pressa mig upp med hela 60 kg på mina axlar. Fatta 60 kg fritt... det är en ökning med 22 kg det. En mäktig känsla!

Dagens träning var inte slut här inte. Hade även bokat in ett crosstrainingpass efter att jag och Nina var klara. Det passet sköts av gymmets instruktörer men någonstans måste det har gått snett för ingen instruktör kom. Så där stod vi 16 stycken superträningssugna människor. Men vem hoppade då in och körde skiten ur oss... jo Världens starkaste Nina. Japp så kan det gå och kanske inte den bästa reklamen för gymmet men passet höll världsklass och alla var mer än nöjda i slutändan.

När jag kom hem var det fler som tränade för fullt. 

Imorgon är det nyårsträning med hela familjen klockan 10 och vem ansvarar för det? Yepp Världens starkaste Nina. Det blir en bra avslutning på detta träningsår som har gett mig helt ny stryka, nya vänner och massor av glädje.

Gott Nytt År!!

Trevlig överraskning (Henrik)

I dag när jag kom till friidrottshallen för att förbereda ett pass för barnen så väntade en trevlig överraskning på mig. På ett bord stod tre skokartonger och bredvid låg en lapp som förkunnade att man fick ta skor om man hittade några som passade och att det var "först till kvarn" som gällde. De kom tydligen från en sportbutik som hade lagts ner och som hade rensat sitt lager. Min första tanke var att det skulle vara kanon om det fanns ett par spikskor i Emmalisas storlek eftersom hennes är för små. Men det visade sig vara vuxenstorlekar och till min glädje så passade två av paren ganska bra på mina fötter.

Jag har faktiskt haft inköp av spikskor i bakhuvudet, men inte tänkt göra slag i saken än på länge.

Ett par Brooks i storlek 43 och ett par Adidas i storlek 43 och en tredjedel. Jag kunde inte bestämma vilka som var skönast och hade inte tid att provspringa, så jag bestämde mig (efter att konsulterat en annan tränarkollega som redan tagit två par tidigare under dagen) för att ta hem båda paren. Dessutom var det inga spikar med till Adidasskorna, så jag skulle behöva flytta över från Brooks för att kunna testa båda.

Brooksskorna är lite mer sprintmodell och Adidasskorna är mer allround. Spontant så känns Adidasskorna som bäst lämpade för mig som har tänkt köra medeldistans och hopp, men Brooksskorna var också riktigt sköna. Så imorgon kväll blir det till att prova ut dem i hallen. Ska bli kul.

Det par jag inte ska ha kommer jag självklart skänka till i första hand någon i veterangruppen jag tränar ihop med.

Svårt att hitta konditionen (Martina)

Här sitter jag nu, helt enligt order. Har blivit stationerad av man och barn in i barnens TV-rum. De tisslas och tasslas i köket och det är så hemlighetsfullt som det bara kan bli. På väg att slumra till när ett glas vin dyker upp under näsan. Tänk... en hel kväll som bara tillägnas mig. Fasiken vad jag älskar min familj och tacksamheten jag känner finner jag inga ord för.

Tittade tillbaka när jag senast bloggade och känner skam att jag fortfarande efter mer än två veckor inte har någonting nytt att komma med. Jag springer inget. Jag har inte sprungit en meter sedan den 11 oktober, dagarna innan Hässelbyloppet. Jag spar mig. Snart, snart är det dags. Bara 3 dagar kvar.

Det är inte bara friheten av att springa som jag saknar. Känner också att jag har tappat massor rent konditionsmässigt. Jag flåsar, stånkar och frustar och varje set jag kör gör mig alldeles yr. Det är svår att få till konditionsträning. Finns så klart massor av olika träningsformer men inte många som jag verkligen gillar. Att träna ska vara kul, roligt och energivande och att sitta på en motionscykel är energitjyvande och precis lika okul som Leif GW Persson - sävligt, långsamt, tråkigt och flåsigt. De WODar jag brukar köra, i olika former, är på sätt och vis en konditionsträning men tempot är så pass högt att jag inte orkar hålla på under så lång tid som jag annars gör när jag springer. Nej vi pratar om max 15 minuter och sen kräks jag lite lätt i min tanke.

Att jag dessutom har lagt på mig är mindre kul och decembermånad är ingen fastemånad i vår familj direkt. Jag vet det är absolut mitt eget val vad jag stoppar i mig men löpningen gjorde att jag kunde vräka i mig mer utan att det påverkade min vikt. Detta är ingen viktblogg men visst försöker jag äta sunt och laga sådant som jag och resten av familjen mår bra av men det är inte lätt alla gånger.

Nu vill jag heller inte påstå att allt mitt gymmande med 4 dagars häng i veckan bland de fria vikterna och stängerna är helt bortkastat. Verkligen inte. Jag har blivit starkare och ökar ständigt vikterna. Har ökat benpressen med hela 30 kg och lärt mig hantera benböj med fri stång och inte i en s.k. Smith-maskin. Lärt mig frivändningar(power clean), marklyft (deadlift) och benböj med stång på raka armar (overhead squats). Alla mina framsteg märks även rent kroppsligt och framför allt på mina armar och axlar som har helt andra former och min rumpa hänger inte och skakar likt en tom ICA-kasse som fladdrar i vinden.

All denna konditionsfrustration som i sin tur har skapat en viss aggression fick sitt utlopp i roddmaskinen idag. 20 minuter med ganska högt tempo och därefter en tabataintervall där jag slet och drog i repet som om livet hängde på just det repet. Nedvarvning på crossen ytterligare 5 minuter. Huxflux hade jag faktist fått ihop 30 minuter konditionsträning... i en roddmaskin och i en crosstrainer. Och vet ni... jag gillade det!

Annandagsintervaller (Henrik)

Två minuter i åtta i morse larmade jag av och gick in i en mörklagd friidrottshall. När jag tände lyset såg jag att det hade slarvats lite med städningen efter den öppna träning klubben hade på julaftonsmorgonen. Det stod några fat med pepparkakor och en flaska julmust framme fortfarande. Inte många som varit där sedan dess med andra ord. Undrar varför...

Här var det tomt!

Kändes väldigt lyxigt att ha en hel hall för sig själv (även om jag lite frustrerat sneglade mot hoppgropar och hoppmattor). Jag kopplade in min iPhone till ljudanläggningen och kunde då springa till min egen musik (Evans Blue för dagen). 

Planen för dagen var fyrahundringar i mitt nuvarande måltempo för 800 meter 2,30. Alltså 1,15 per intervall. Det är riktigt fort för mig. Jag körde en ordentlig uppvärmning för att skaka liv i mitt hopparknä och bli av med smärtan där. Det funkar bra, bara det blir varmt. Avslutade med lite stegringslopp och stretching innan det var dags att köra. 

Första tvåhundringen kändes jättebra. Steget kändes avslappnat men rappt och jag sprang med bra hållning och ändå ganska långa steg (ett bra medeldistanssteg i mitt huvud). Andra halvan av första intervallen började det dock redan bli skakigt. Svårt att hålla tekniken och tempot. Men det blev ändå den bästa intervallen både tidsmässigt (1.14,50) och teknikmässigt. 

Jag hade bestämt mig för att köra så lång vila som jag kände att jag behövde. Så jag gick först ett varv (200 m) och vilade sedan lite stående innan jag körde nästa intervall. 

Det blev till slut fyra intervaller (hade tänkt mig fem). Mer än så kände jag inte att jag pallade med i det tempot. De tre sista intervallerna hamnade alla under 1,16. Men det var någon som bara var strax under. Överlag är jag ändå nöjd med passet. Steget sitter bra... ibland... gäller bara att få in uthålligheten. Sen kan jag träna ännu mer snabbhet. Men just nu så bör nog fokus vara på att kunna hålla mitt tempo längre. 600 meter under 1,50 är ett mål jag skulle vilja nå under januari. 

Avslutade med lite bänkpress innan jag åkte hem och åt frukost med resten av familjen. Hade ingen passare, så jag vågade inte prova något mer än 70 kg, men jag känner att bänkpress på min kroppsvikt (74 kg) är inom räckhåll (ett annat januarimål). 

Hopp för spänstträning utan hopp (Henrik)

Jag gillar när saker som "på ytan" ser bra ut visar sig vara ännu bättre...

 

Jag har de senaste månaderna provat på två hoppgrenar inom friidrotten: höjdhopp och längdhopp. Det har då visat sig att jag har en viss fallenhet (rent fysiskt) för dessa grenar, vilket har gjort mig lite för entusiastisk. Jag har i mitt huvud planerat in hoppträning i mitt träningsprogram och börjat blicka framåt mot veteran-SM osv osv. Problemet är bara att kroppen inte riktigt är redo för påfrestningarna som hopp innebär (jag ser det hellre så än att den är skör pga min ålder). Knät i mitt hoppben sa ifrån nästan direkt, men det dröjde ett tag innan jag lyssnade och nu har jag alltså åkt på "hopparknä". Frågan jag måste ställa mig nu är: Ska jag ge upp och inse att jag är för gammal eller ska jag bygga upp mig på rätt sätt och ha tålamod?

 

Just nu är jag inställd på alternativ två: att ha tålamod. När tankarna om veteran-SM dök upp så var det inomhus 2014 (i början av februari) jag först och främst hade i åtanke. Jag har väl inte helt gett upp de tankarna, men som jag ser det nu så får det i så fall bli en bonus. Likadant med utomhus 2014. Vill jag ha chansen att bli bra så måste jag nog sikta in mig på 2015. Vad är då bra? För min del anser jag att för mig personligen så är jag bra först när jag hoppar över 5,50 i längd och/eller konsekvent över 1,70 i höjd (men jag hoppas att utvecklingen inte stannar där).

 

Hur gör jag då för att bli en bättre hoppare utan att hoppa? Självklart behöver jag bli starkare, snabbare och smidigare och dessa saker går det ju att träna utan hopp. Men hur förbättrar jag min spänst? Har läst på en del om plyometrisk träning och har varit sugen på att köra igång med det. Men det är verkligen inget att rekommendera om man redan innan har ont i knät. Så jag har ställt in mig själv på att avvakta med spänstträning tills knät är bättre, vilket har känts riktigt frustrerande.

 

Vid sidan om min vanliga träning så har jag börjat snegla lite på kettlebells (har en hemma som ligger och skräpar). Främst för att jag inser att styrketräning på gym kommer att bli lidande när jag så småningom trappar upp löp- och hoppträning. Jag vill då ha något lättillgängligt och effektivt sätt att fortsätta förbättra eller snarare uppehålla den styrka jag tränar upp i gymmet.

 

Av en händelse så snubblade jag för några dagar sedan över artikeln Using Kettlebell Swings to Improve Vertical jump. I artikeln berättar författaren hur han när han tränade ett gäng volleybollspelare av en slump (mer eller mindre) upptäckte att spelarnas vertikalhopp påverkades positivt av kettlebellsvingträning. Han refererar också till en vetenskaplig studie som har gjorts på just effekten av kettlebellträning (svingar) på maxstyrka (halv knäböj) och explosiv styrka (vertikalhopp) jämfört med mer traditionell träning för ändamålet (jump squat training). Studien visade att det inte är någon signifikant skillnad i effekt mellan dessa två träningsformer. Vilket är väldigt positivt i och med att kettlebellsvingar är betydligt mer skonsamt för knän och leder än vad "jump squats" och plyometrisk träning är. Vissa hävdar till och med att kettlebellsvingen ÄR en plyometrisk övning. Hittade även ett bra svenskt blogginlägg som är inne på samma bana. 

Varför svingen är bra för spänst ska jag inte gå in på i detalj (se referenserna jag länkar till för mer info), men det har med att den tränar samma rörelse som alla "spänsthopp" utgår ifrån, nämligen en explosiv "höftutsträckning"... som sagt se länkarna ovan...

Det här är ju helt klart värt ett test. Just nu känns som ett gyllene tillfälle. Jag laddade ner en iPhone app som kan mäta ens vertikalhopp med hjälp av telefonens kamera (ska vara mer tillförlitlig än accelerometern) för att få ett "före" värde. Efter att ha gjort några hopp och tagit ett medelvärde så verkar miitt nuvarande vertikalhopp ligga på ca 55 cm. Kommer försöka köra igång med kettlebellsvingar från och med nästa vecka, så ska vi se om vi kan förbättra det resultatet. 

(Nu låter det kanske som om jag lagt ned löpningen, men det har jag INTE. Nästa inlägg kommer vara löpningsrelaterat. Jag lovar.)

Back on track (Henrik)

Ja, i kväll var jag bokstavligen tillbaka på banan. I torsdag sprang jag dessutom ett av de få utomhuspass som blivit av sedan Hässelbyloppet, 5 km i lugnt tempo (drygt 5 min/km) på lunchen med en kollega. Kändes lite stelt och ömt i knät, men flåsmässigt inga problem.

I kväll körde jag återigen 300 metersintervaller inne i en knökfull Quicknet arena. Förutom oss fåtal veteraner så var det tre fotbollslag där och körde fysträning. Jag lyckades dock rätt bra med att klämma in mina intervaller när det var lugnt på rundbanan. Totalt blev det 5 stycken i tempo mellan 53 och 56 sekunder (runt 3 min/km alltså) med 200 meter gåvila mellan. Innan dess hade vi kört lite lugn uppvärmningslöpning och lite löpskolning. Trehundringarna kändes OK. Farten har jag inte tappat, men däremot lite uthållighet, vilket kanske kan vara en följd av att jag sprungit väldigt lite på sistone. Efter lite längre vila så avslutade jag med en 600-ing på 2:05 (3:28 tempo). Hade hoppats att den skulle gå lite snabbare, men jag var tröttare än jag trodde och jag fick dessutom springa om klungor av fotbollsungdomar på vägen, så det blev lite hattigt.

Några av mina veterankollegor avslutade med längdhopp och jag blev grymt sugen, men insåg att det skulle vara galet att ge sig på det. Det får vänta ett bra tag till (så 5 m innan december är slut kan jag nog glömma).

Hoppas som sagt att jag är tillbaka i matchen nu och att löpningen kommer igång ordentligt (med fokus på 800 m).

När testosteronet smittar (Martina)

Hade en märklig känsla idag på gymmet... det var liksom inte som vanligt.

Efter att jag hade värmt upp på träningscykeln uppe på gymmets loft kom det till min kvinnliga insikt att jag var helt ensam tjej i hela lokalen. Det formligen sprutade ut testosteron åt alla håll och kanter och jag kände mig som den där ettriga hackspetten i Kalle Anka när jag försökte tränga mig fram till de fria vikterna. Att vilken sekund som helst se hur någon kysser sin egen gigantiska biceps och titta lite snett på grabben bredvid med avundsjuka i blicken samtidigt som det brölas likt en brunstig ko var en underhållande tanke.

Efter att rygg och axlar fått sig en omgång som till och med skulle få Mr Schwarzenegger att bli imponerad kom jag på att idag skulle jag minsann köra några wallballs. Att några stycken blev flera stycken som blev en Karen (150 wallballs) var helt freakin awesome. Sen gungade jag ut därifrån med uppumpade lår och armar och med ett lyckorus att ha överlevt min första crossfit-tjej utan att bli totalt golvad.

Jag tog ingen tid idag då jag från början bara skulle spontanwalla men till nästa gång så ska klockan ticka likt en bomb och jag ska knäböja i äkta tävlingsfart.

Veterantävling nummer 2 (Henrik)

Ja, nu börjar man bli rutinerad friidrottare. Tävling nummer två i dag och på programmet stod 60 meter (eller egentligen 60 meter häck, men häckarna valdes bort i veteranklassen), kula och höjd.

Som löpare kan man ju tänka sig att 60 m skulle vara givet för mig. Men jag känner mig stolt över att jag var förnuftig nog att inte ställa upp på. Alltför tätt efter min bristning som jag åkte på för tre veckor sedan. Dessutom är vänster sätesmuskel fortfarande på semester (naprapaten vill att den vilar upp sig lite), så sprint hade nog ändå inte varit aktuellt. Segertiden på 60 m skrevs till 8,2 någonting förresten.

Kula däremot ställde jag upp i även fast det definitivt inte är min gren. Jag är alldeles för klen i överkroppen. Teoretiskt är jag en ganska duktig kulstötare, men praktiskt är det inte lika bra ställt :-) Jag lyckades trots allt (med glidteknik) fjutta iväg 7,26 kilos kulan strax över 8 meter (8,04), så jag ska vara nöjd med det.

Höjdhoppet avslutade dagen och det var det jag såg fram emot mest. Vi var bara två killar och två tjejer som ställde upp, så det blev tätt mellan hoppen. Jag hade först tänkt gå in på 1,40 men när Mathias valde att gå in på 1,35 så valde jag också att göra det. I och med att jag har åkt på hopparknä (enligt min naprapat) i högerknät, som är mitt hopparben, så var min plan att hoppa med vänster (från fel håll) så länge jag kände att jag kunde klara höjderna.

Det innebar att jag hoppade tre hopp med vänsterbenet. På 1,45 kändes det väldigt avigt och jag misstänkte starkt att jag skulle riva 1,50 om jag fortsatte, så då beslutade jag mig för att byta ben (till den lilla publikens stora nöje).

Gah! Klassiskt fel här: tittar på ribban.

1,50 och 1,55 klarade jag sedan i första försöket och var därefter ensam kvar i tävlingen. Nu började jag känna av lite i knät och jag fick sedan rejält ont efter hoppet som tog mig över 1,60 (i tredje försöket tror jag). Men nu var det ju bara att bita ihop och efter visst besvär och en rejäl dos tur så lyckades jag dessutom ta mig över 1,63 med ordentligt darr på ribban. Minns inte om jag tog både 1,60 och 1,63 i sista eller om det bara var en av höjderna (tror nästan att jag klarade 1,60 på tredje och 1,63 på andra). Därefter hade jag ett par hyfsat bra försök på 1,66. Men nu var jag både trött och hade som sagt rejält ont i knät. Kanske dumt att hoppa vidare, men det var ju så grymt kul!

Nästa VF-cup går av stapeln i februari och då står 600 meter på programmet. Det ska bli riktigt kul!

Nedräkningen har startat... (Martina)

Det slog mig härom dagen... jag kan börja med nedräkning nu. Om 28 dagar ska jag springa. Om 28 dagar ska jag äntligen få uppleva den fantastiska friheten. Det må blåsa, vara nordpoligt kallt och stora drivor av snö. Det kommer att kännas helt ok att dra på sig flera kilo med kläder och höra broddarna klicka varje gång de går igenom isen. Att börja svettas redan innan jag kommer utvaggandes genom husets dörrar hör till tjusningen med vinterlöpning. Det kommer att bli magiskt, så där magiskt som det bara kan bli när löparglädjen gör en alldeles vimmelkantig.

Målsättningar december (Henrik)

November blev tyvärr inte så bra som jag hade hoppats. Jag satte många målsättningar (5 st), men lyckades bara nå två av dessa. Under 29 sekunder på 200 m och över 4,80 i längd. Tyvärr så har lite småskador och en lätt förkylning gjort att jag inte kunnat träna riktigt som jag hoppats och heller inte haft tid att testa gränserna för de tre andra målen.

Inför december sätter jag därför färre mål. Inte lägre mål, men färre:

Prio 1:

- 800 m under 2:35
- 400 m under 1:07

Ja, jag vet... det är exakt samma som inför november. Men träningen har som sagt stannat upp lite, så nu är det dags att ta nya tag med samma mål.

Jag slänger dessutom in en bubblare igen som prio 2:

- Över 5 meter i längd

Min träning under december (eller rättare sagt efter denna vecka) kommer fokusera på ett pass hoppträning (kan bli två om det går bra/är tillräckligt kul), ett-två pass styrketräning, ett pass lugn distanslöpning eller långa intervaller och ett pass korta intervaller.

Lördags-WOD (Martina)

Jag har gjort upp med mig själv att inte springa förrän tidigast 1 januari 2014.

Varför?

Vet inte...  men det känns som ett bra avtal helt enkelt. Mellan mig själv och mig själv.  Jag är redo men vågar inte ännu. Det innebär att jag måste slänga in lite pulshöjande träning på gymmet. Men att sitta på en träningscykel eller stå i en trampmaskin och stirra på typ...  ingenting ger mig ingen som helst träningsglädje.

Därför har jag börjat införa olika typer av WOD:ar efter varje gympass. En WOD står för "Workout of the Day" och används framför allt i Crossfit-kretsarna. En WOD är intensiv med ett tydligt mål att öka din arbetskapacitet. Antingen genom att utföra den på kortast möjliga tid eller så många gånger som möjligt under en avsatt tid (amrap = as many round as possible). Det är jobbig och det SKA vara utmanande jobbigt. Det handlar om att testa sina gränser.

I lördags bestod WOD:en av 21-15-9 av thrusters med kettlebell, kettlebell Swing och boxjump. Det hela tog mig ganska prick 10 minuter. Hade önskat att jag skulle kunna pressa ned tiden ytterligare men det var ett sådant där riktigt grisigt pass där jag likt en svettpöl släpar mig ut i omklädningsrummet och efterlämnar ett spår likt en slemmig snigels snorliknande spår längs med vägkanten.  Att få lägga sig ned på de kalla kakelplattorna i omklädningsrummet och se taket snurra som det gör efter en annan typ av blöt kväll, var uppiggande likt ett isvaksdopp. Att jag sen mesar med vikterna är väl ingenting jag med bekvämlighet talar högt om men från och med nu så accepteras ingen Kettlebell under 10 kg. Beviset på att jag klarar tyngre gick upp för mig när jag swingar en 16-kilare här hemma med Henrik som vittne.

Med en klapp på min axel och en guldstjärna på kylen bredvid sonens säger jag nöjt God natt!!

Fysiopodden (Henrik)

Skulle vilja tipsa om en podcast som jag har börjat lyssna på: Fysiopodden. Har lyssnat på 4-5 avsnitt än så länge så jag kan inte göra någon djuplodande recension. Men jag gillar det!

Fysiopodden görs av fem sjukgymnaster och de är nu uppe i över 90 avsnitt efter att ha börjat 2011 när de (tror jag) var sjukgymnaststudenter.

De tar upp ämnen som har med träningslära och sjukgymnastik att göra. Jag ska inte gå in mer på syftet med podcasten utan hänvisar istället till deras egna ord.

I dag lyssnade jag på ett avsnitt som handlade om Spänst. Väldigt intressant! En sak jag direkt lade på minnet var att man tog upp en positiv sak med att ha korta muskler, vilket jag definitivt har. Nämligen att en person med korta muskler kan generera mer kraft än en med längre muskler om de båda gör av med lika mycket energi. En person med korta muskler är alltså (enligt vad som nämns i podcasten) mer energisnål än en med längre muskler i själva "spänstmomentet" som utnyttjas vid löpning och hopp bland annat. Självklart finns det nackdelar (ökad skaderisk), men det är nog första gången jag har hört något positivt om att ha korta muskler.

Kärringen mot strömmen? (Henrik)

Jag läser en hel del löparbloggar och just nu är det extremt mycket prat om "mängd". Mängd, mängd,  mer mängd och så lite mängd... Många uttrycker att "det är nu vi lägger grunden" och man kan läsa mellan raderna att det inte är så många som tycker att det är direkt kul träning. Ett "jobb" som måste göras. Det är säkert jättebra däremot och det är säkert så man borde träna.

Jag gör tvärtom! Jag springer betydligt mindre och betydligt kortare. Jag springer däremot snabbare och jag styrketränar. Jag gör sånt jag tycker är kul och jag tror att jag på köpet kommer bli snabbare, men framför allt starkare och därmed mindre skadebenägen.

Än så länge är jag precis i början av någon form av seriös "motionslöparkarriär", så jag tror att jag bara jag får vara frisk och hel och tränar kontinuerligt kan förbättra mig ordentligt ett bra tag till utan att lägga för mycket tid på sådant jag tycker är tråkigt.

Renovering pågår (Henrik)

Jag åkte ju som jag tidigare nämnt på en lindrig bristning i höger baksida lår för drygt en vecka sedan nu. Det har sedan dess känts hyfsat bra. Stelt och lite ömt, men jag har ändå lyckats springa lite lugnt. Styrketräning har jag avvaktat med men hoppas komma igång igen den här veckan.

Jag har tidigare "självläkt" bristningar, men nu tänkte jag att jag skulle göra RÄTT och därför fixade jag (med hjälp av den sjukvårdsförsäkring vi har genom jobbet) direkt på måndagen en tid hos en naprapat. Det slumpade sig så att jag hamnade hos en gammal klasskompis från gymnasiet vars mottagning låg ca 50 meter från jobbet. Väldigt skumt men riktigt kul. Att hon sedan visade sig vara väldigt duktig var ju dessutom ett plus.

Hon gjorde en rejäl genomgång av mig och kom fram till att jag dels är extremt stel på sina håll (framför allt sätesmusklerna som till och med fick henne att skratta) och dels har en obalans mellan både höger och vänster sida och även mellan fram och baksida lår.  Detta gör även att både höftpartiet och ländryggen blir rejält orörliga. Väldigt vanligt, men det är något som gör att jag lätt skadar mig enligt henne. Framför allt är risken stor när man börjar köra sprint och hoppträning.

I dag var jag där andra gången och hon undrade om jag ville prova på "dry needling". En sorts (citera mig inte på detta) akupunkturvariant där man stimulerar "trigger punkter" i musklerna. Största skillnaden mot akupunktur som jag förstod det var att man inte nöjer sig med att bara sätta i nålar utan man sticker upprepade gånger och liksom "joxar runt" tills man framkallar en sorts muskelsammandragning. Syftet för min del skulle vara att få sätesmusklulaturen att slappna av så att obalansen i höftpartiet och stelheten i ländryggen kunde rättas till.

Själva proceduren kändes väldigt skum. Av nålarna kände jag ingen som helst "stickkänsla" och först kändes det inte alls så jobbigt. Men de här muskelspasmerna kändes som en sorts elektriska stötar och det var ju inte direkt angenämt. Efter ett tag spred sig även en sorts molande träningsvärksliknande känsla i hela skinkorna. Något som enligt naprapat-Anna förmodligen inte skulle kännas mindre i morgon. Hon sa något om att musklerna i sätet hade fått sig en omgång som motsvarade ett rejält träningspass och det kan jag verkligen skriva under på nu. Min bakdel känns helt "bortkopplad". Konstig känsla... känns lite som träningsvärk, men med en rejäl dos avslappning i de berörda musklerna.

Nackdelen med behandlingen i dag var att jag inte kunde träna nu i kväll... Det var inte att tänka på. Kanske kan jag träna styrketräning imorgon, men jag misstänker att jag kommer ha rätt ont då.

Men, nu ska vi få ordning på kroppen och renovera upp den så att jag kan börja träna bra och hårt utan att vara rädd för att skada mig. Jag har ett par novembermål kvar som jag inte hunnit testa och ärligt talat inte tror att jag skulle greja just nu (800 m < 2:35 och 400 m < 1:07). Förmodligen kommer jag skjuta upp dessa till december. Men det känns som sagt helt rätt att jobba lite med renovering just nu.

Jag har förresten ett nytt stickspår på min plan för 2014 (som jag håller på att formera i mitt huvud) som jag tycker ska bli riktigt spännande. Mer om det framöver. Nu ska jag lägga mig i soffan och få resten av kroppen lika slapp som skinkorna.

Om att längta! (Martina)

Igår gjorde jag det nästan. Igår var jag nära att snöra på mig skorna. Bara en liten kort tur. Några kilometer bara. Det kan väl knappast skada?

Det blev inte så. Det var bara vädret som lockade mig. Krispigt kallt, soligt och klart.

Har sagt till mig själv att inte springa, inte ens en fjuttig meter ska springas före nyår. For till gymmet istället och körde ben. Inte så smart det heller.

Har dragits med en förkylning en längre tid och varje gång jag hostar skriker magmusklerna rakt ut. Efter 9 dagars frånvaro från gymmet så tyckte jag att det fick vara nog helt enkelt. Torsdag morgon stack jag iväg och jag måste säga att jag var piggare än någonsin. Har varit tröttare än vanligt på morgnarna under i stort sett hela november och att det dessutom var så mycket folk på gymmet klockan 6.30 fick mig att fundera på om klockan verkligen stämde. En skön känsla.

Ville köra ben men eftersom det är en sådan stor och stark muskelgrupp beslutade jag mig för att vänta med den gruppen så nära inpå förkylningen. Blev armar. Här ska bullas armar och ni må tro vilken lycka när jag dagen innan hade lyckats med min första pull-up. Jag och Bullet... börjar bli ett team hon och jag. En riktigt bra morgon.

Efter avslutat benpass lördag förmiddag kände jag mig sliten i kroppen med begynnande träningsvärk i rumpan redan 13 minuter senare. Att febern kom tillbaka till kvällningen var inte något jag räknat med alls. Det är svårt det här med kroppen. Den kändes så pigg och frisk och sedan rasade den ihop likt ett korthus. Hur ska man veta när man är redo?

Nu är det bara att vila lite till men att vila gör mig lika otålig och frustrerad som mina barns väntan på att det snart ska bli jul. Jag tjatar lika mycket som dom tjatar om julen och jag längtar lika mycket som dom längtar...

Imorgon ska det bakas lussebullar. Det borde stilla deras längtan lite, precis som dagens promenad i skogen stillade min längtan.

Öva öva och öva lite mera. (Martina)

 Ja jag kan inte springa just nu, tjat tjat tjat, men det är lite svårt att hålla en löparpblogg aktiv när jag inte har någonting att blogga om. Tur att vi är två som skriver så åtminstone en kan hålla ångan vid liv, vilket han gör med bravur.

Fick en kommentar av Louise på mitt senaste inlägg som handlade om hur nära lyckan löpning är för mig och hur viktigt det är att ha träningsmål. Trots att löparskorna ligger välputsade på hyllan så har jag små träningsmål. Att jag sliter på gymmet har väl inte heller undgått någon, tjat tjat tjat, men jag har inte delat något djupare om vad det är jag pysslar med där inne i gymgrottan tidigt om morgnarna.

Sen Henrik började intressera sig för Crossfit för drygt 1 år sedan så har jag liksom drivits med i hans intresse. Jag har koll på vad olika övningar heter, hur de ska utföras och hur mycket vikter man ska ha osv. Nu när löpningen är obefintlig så har intresset för Crossfit tagit över mer och mer. Men det är bra klurigt och visst ska man vara stark och fit på alla sätt och vis men det ligger också en hel del teknik bakom. Så på gymmet tränar jag på att bli stark och hemma i min trygga vrå kan jag pyssla med lite mer avancerade akrobatiska övningar utan att skämmas, så som Handstands Push-ups.

Eller snarare övar jag på att stå på huvudet... i soffan... mot väggen.

Det är svårt och jag är stel som ett kassaskåp med noll kroppskontroll. Har väl aldrig haft någon vidare kontroll förut heller och blev ofta påmind om det som barn av min kära bror. Faktiskt så kommer det små gliringar från honom även nu i vuxen ålder. Ben och armar liksom bara flaxar runt som om lemmarna styrs av någon helt okänd person.  Jag blir glad när jag kastar upp benen mot väggen och  inte sparkar ned någon tavla och för varje gång som lampan står kvar, hel dessutom, så känner jag stolthet. Att barnen skrattar och förnedrar mig kan jag bjuda på och så länge som dom skrattar lika länge håller jag mig bort från dessa övningar på gymmet.

Alla har vi något vi är ganska usla på och att stå på huvudet... i soffan... mot väggen, är min usla grej. Men vänta bara... snart så. Vissa kallar mig obstinat och envis... jag kallar mig målinriktad.

Med tungan som extra hjälp så kan det aldrig bli fel

Den som är nyfiken på Crossfit kan besöka Crossfit Nordic hemsida och läsa. Finns mycket intressant och värdefulla tips att hämta.

Debuten avklarad (Henrik)

I morse föreslog jag en liten interntävling mellan far och dotter inför dagens VF-cup. Innan tävlingen hann avgöras så hade det bestämts (bakom min rygg) att "om Emmalisa vann så skulle jag servera henne frukost på sängen hela veckan"... Förutsättningarna var: Jag var tvungen att slå Emmalisas 200 m tid med 5 sekunder för att vinna den grenen och i längd var jag tvungen att hoppa mer än 1 meter längre än henne. 

Det var inte annat än att jag blev lite orolig när hon först slog till med ett kanonbra pers i längd på 3,79 och sedan ytterligare ett pers på 200 m på 33,65 (hon tävlar i F10 - flickor som fyller 10 nästa år). Jag skulle alltså behöva springa snabbare än 28,65 och hoppa längre än 4,79. Började redan då fundera på hur jag skulle få morgonlogistiken att fungera i veckan. 

På 200 meter blev vi till slut 9 stycken startande. 6 "killar" och 3 "tjejer". Jag sprang i första heatet på bana 1, vilket var rätt skönt då jag då kunde se de andra löparna klart och tydligt. I och för sig är bana 1 snävast, men jag tror knappast det påverkar mig så mycket. Min tränarkollega Jocke stack iväg som en kanon i början, så det var honom jag ställde in mig på att haka på. Det gick inte alls vägen utan jag slutade ca 1,5 sekunder efter honom på tiden 28,92... attans mindre än tre tiondelar från att slå Emmalisa, men OK 1 - 0 till den yngre generationen. Känner ändå att jag har mycket mer att ge på 200, så där får jag sikta högre. Men! Ett av novembermålen avklarade - under 29 s på 200 meter är alltid något. 

Strax efter var det dags för längd. Jag hittade direkt på första test-ansatsen rätt till plankan, men sprang då bara igenom och tänkte att det får räcka som inhoppning. Men sen kunde jag inte låta bli utan körde ett hopp som jag tyckte var ganska försiktigt. Dessvärre drog det till ordentligt i höger baksida. Inget som gick sönder (trodde jag), men jag blev lite orolig. Jag hade förresten bestämt mig för att hoppa med "rätt" ben eftersom jag inte alls kände av något av den tidigare smärtan under knät. Men nu ändrade jag mig och tänkte hoppa med vänster fot i första tävlingshoppet. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men av någon anledning kom jag ändå med höger och det blev ett lite halvhjärtat hopp på 4,57. 

Nästa hopp blev även det med höger, men tyvärr ett övertramp. Då fattade jag plötsligt att jag tittat på fel markering när jag startat ansatsen i de två första hoppen. I sista hoppet startade jag alltså från rätt plats, men jag vågade inte trycka på helt i ansatslöpningen vilket gjorde att jag hade ganska mycket tillgodo fram till plankan. Hoppet mätte 4,84 och hade om jag träffat plankan förmodligen varit över 5 meter. Det är jag grymt nöjd med! Ett mål till för november avklarat (över 4,80 i längd) och dessutom över 4,79 och således oavgjort i Erikssons internkamp... phew...

Det framgår säkert i min beskrivning att jag tyckte dagens tävling var riktigt kul. Det kommer garanterat bli mer friidrottstävlande för min del. Skulle vara kul att se vad man kan göra av hoppningen som jag pratat om tidigare. Nästa VF-cup är i december någon gång och då blir det nog höjdhopp och kula som grenar. 

Lite smolk i bägaren dock... något i baksidan som jag kände av i testhoppet känns inte bra just nu när jag sitter här i soffan. En liten bristning kan det nog ha blivit... men jag hoppas att det känns bättre i morgon.

Lycklig av löpning!? (Martina)

En stilla undran... när i livet kan ni säga att ni har varit som lyckligast?

Lyssnade för någon vecka sedan när jag satt på cykeln till skolan på ett av de första avsnitten från Löparpodden där det diskuterades varför vi blir lyckliga av att springa. Det drogs paralleller till barndomen där man kan återuppleva samma lyckokänsla när man springer som man hade när man sprang runt och lekte som barn. Jag kan inte mer än hålla med.

Jag minns hur ofta vi, barnen hemma på vår gata inne i stan, lekte i skogen varje sommarlov. När vi klättrade på den stora stenen som vi döpt till "Häxbullen" och hur vi lekte burken i "Stora Lekparken" och utnyttjade skogen och träden som gömställen. Det bästa av allt var att få vara med storebrorsan och han kompisar och få gömma mig med honom på samma ställe. Hur han skyddade mig och hur trygg han fick mig att vara. Hur jag fick dispens till att säga "Tufri" extra många gånger för att kunna sparka bollen och med ren fusk skrika "BURKEN". Japp, det där med fusk när det kommer till brädspel... det är lite min grej får jag lite vemodigt erkänna.

Den känslan jag får av att springa i skogen, det där barnsliga och förföriskt enkla det är samma känsla som Burken, Häxbullen och Stora lekparken. Frisk luft, friska lungor och frisk och bekymmerfri själ. Utan fusk dock... du kan inte fuska i löpning. Det kommer att avslöja dig tids nog ändå.

Att inte få springa är lika värdelöst som Bonde söker fru, som att bli sjuk på sin första semesterdag eller som att baka kakor men aldrig få smaka. Totalt värdelöst!

Fortsätter att slita på gymmet och tack och lov för Världens starkaste Nina som hjälper mig, pushar mig och får mig att våga prova på nya saker.  Ett nytt träningsprogram väntas inom kort med en del inriktning på Crossfit. Mycket tempo, kondition och styrka kommer inom snar framtid att bli mitt substitut.

Veterandebut (Henrik)

Varje inomhussäsong genomför Västerås Friidrottsklubb klubbtävlingen VF-cupen, där klubbens ungdomar vid 6 tillfällen (2 grenar per gång) får chansen att prova på att tävla under lite mer avspända former. Barnen tävlar i klasser från P8 och F8 till P13 och F13. Men nu i måndags på klubbens ungdomstränarmöte fattades beslut om att en ny klass skulle läggas till från och med tävlingstillfället nu på söndag (17/11): VETERANER.

Förslaget kom upp på en veteranträning för några veckor sedan. Vi har ett par veteraner som satsar på veteran-SM i februari och de skulle gärna vilja ha lite benchmark-tider tagna med eltidtagning, så varför inte passa på när sakerna är riggade och klara? Jag var en av initiativtagarna till förslaget, så nu måste självklart även jag ställa upp :-) Grenarna på söndag är: längdhopp och 200 meter. Alltså ett gyllene tillfälle att se om jag kan lyckas ta mig under 29 sekunder på 200 m. Längdhoppet är jag mer tveksam till. Jag kommer inte våga hoppa med mitt "rätta" hoppben och jag är lite skraj för att hoppa med full ansats. Men samtidigt skulle det vara grymt kul, så jag överväger att vara med ändå och fega lite i ansatsen och hoppa med "fel" ben. Vi får se. 200 m blir det hursomhelst. Så nu håller jag på att intala mig själv att strunta i hur de andra springer och göra mitt eget lopp (precis det jag försöker intala barnen). Annars finns risken att jag tar i för mycket och åker på en bristning eller något.

I måndags körde jag ett sent pass i hallen där jag inledde med 2 x 600 meter i 800 m-tempo (önskat), vilket blev ca 38 sekunder per tvåhundring. Första 600 gick enligt plan och landade strax över 1:53, men på andra (som jag körde efter lång vila) tog jag helt slut på sista varvet och sprang på 1:56. Satan vad jobbigt det var... Hade tänkt att jag skulle köra 6 x 200 m (i samma tempo) efter det. Men dels så var jag toktrött och dels så var det sent på kvällen. Det blev i stället 4 x 200 m i lite högre tempo. Sprang väldigt jämnt på dessa och alla landade mellan 32 och 33 sekunder (faktiskt i spannet 32:41-32:65).

På söndag ska jag först vara funktionär vid en av längdgroparna och förhoppningsvis hinna se min dotter både hoppa längd och springa 200 meter, sedan blir det min tur att leka :-)

Morgonstyrketräning (Henrik)

Jag har fått in en bra rutin på att träna tidigt på lördagar. Försöker vara på plats i hallen ca kvart i åtta och kan då oftast vara hemma lagom till nio igen då övriga i familjen har kravlat sig upp ur sina sängar och är redo för frukost.

I morse var det styrketräning som stod på schemat (eller ja... jag har ju inget schema, men ändå...). Tanken var att köra knäböj (back squat), bänkpress och marklyft. Enligt "Starting strength" som jag följer så ska det köras 3 x 5 på knäböj och bänkpress och 1 x 5 på marklyft. På varje övning kör jag dessutom en uppvärmning där jag successivt ökar vikten tills jag är uppe i "arbetsvikt" och då ska det vara så att jag precis klarar 3 x 5 på den vikten. Ganska tungt alltså. Om jag exempelvis ska köra på 80 kg så ser uppvärmningen ut något i stil med: 2 x 5 på 20 kg, 1 x 5 på 40 kg, 1 x 3 på 60 kg och 1 x 2 på 70 kg.

Jag har de senaste passen fått ont i vänster axel av knäböjen. Med största sannolikhet beror det på att jag är för orörlig i axlarna och därmed får någon onaturlig ställning, vilket gör att jag får ont... I dag skulle jag köra på 85 kg, men det gick helt enkelt inte. Benen klarar det, men axeln ville inte. Körde då ett set på 80 kg, men fick sedan gå över på frontböj istället. I och med att jag inte kört det förut så kände jag mig fram och körde 5 x 40 kg, 5 x 50 kg och 5 x 60 kg.

Ughh!

Sen var det dags för bänkpress. Jag är inte stark i överkroppen kan jag lova... Uppe i 58 kg nu och det är på håret att jag klarar 3 x 5 på det. Marklyften börjar däremot närma sig tresiffrigt. 90 kg i dag utan problem. På måndag är det veteranträning igen, men vi har också ungdomstränarmöte innan och dessa möten brukar alltid dra ut på tiden så vi får se hur mycket träning det blir. Funderar på att köra 2 x 600 m + 6 x 200 m (allt i 800 m tempo). Men vi får som sagt se hur mycket jag hinner.

Vikten av coolhet (Martina)

Nu har jag kört på gymmet 3-4 gånger i veckan i 3-veckors tid och upptäckt att jag är fruktansvärt svag. Eller upptäckt och upptäckt, det har jag väl vetat hela tiden men det blir så påtagligt när man tittar på vad de andra hänger på för vikter på stängerna. Jag är liksom mer känd för att vara seg och lång och inte musklig. Däremot går det framåt och jag kan stoltsera med att jag har ÖKAT marklyften med 10 kg, benböjen med 12,5 kg och att jag överhuvudtaget kan köra bänkpress med vikter.

Det ni!

Och det skulle vara grymt att lyckas klara av One of the girls någon gång i framtiden även om det just nu är lika sannolikt som att de allra biffigaste grabbarna på gymmet skulle dra på sig ett par neonfärgade löpartights och mesa med vikterna i bänkpressen.

Apropå de mest biffigaste grabbarna på gymmet så har jag iakttagit att det finns en klädtrend hos denna kategori av gymmare. Detta klädesplagg är i sig inte något nytt plagg utan kanske mer valet av sättet att bära det under tiden man tränar. Det jag pratar om är luvtröjan, med eller utan ärm, och där det är tydligt att luvan ska sitta över huvudet under hela tiden. Vad jag däremot inte har lyckats klura ut är varför, för det måste väl finnas en anledning? Eller är mitt analyserande ett tecken på åldersmässigt ovetande och total noll koll?

Nåja... det ser faktiskt lite småtufft ut och det är troligtvis även det man vill uppnå. Så jag är inte sen att försöka mig på att anamma denna outfit. Vad som däremot hände var att det förväntat tuffa och coola istället utbyttes till någon upplevelse av flashback till det rara barnprogrammet "Urcellen Ellen" som hade sin höjdpunkt i slutet på 70-talet med comeback någon gång på 80-talet.

Håller nog mig till linne i fortsättningen eller någon gång den klassiska t-shirten då rakning under armarna inte har prioriterats.

Målsättningar November (Henrik)

Jag har ofta svårt att sätta långsiktiga mål. Det enda jag känner att jag har just nu är att klara milen under 40 minuter. Jag har däremot inte satt något specifikt datum (eller ens år) när jag ska ha klarat det. Kanske är just därför jag inte sätter så många långsiktiga mål. De känns lite för avlägsna för att ha den "morotseffekt" som jag eftersträvar.

Så nu kommer jag sätta lite mål per månad ett tag och se hur det faller ut.

Målen för november blir kort och gott:

Prio 1:
- 800 m under 2:35
- 400 m under 1:07
- 200 m under 29 sek

Prio 2:
- 1,58 i höjd
- 4,80 i längd

Jag sprang i går två testlopp. Det första på 800 meter. En hemsk distans egentligen, men ändå känner jag en otäck dragning mot den. Jag hade noll koll på hur jag skulle lägga upp det, så jag tror jag fegade lite i början. Tiden blev 2:40... Självklart hade jag velat ha bättre tid, men jag känner att det finns mycket förbättringspotential där. 2:35 borde gå under november och jag hoppas kunna pressa ner det under 2:30.

Efter att ha kört ett kort styrketräningspass med mycket frivändningar (trötta ben...) så körde jag ett lite halvhjärtat testlopp även på 400 meter och där stannade klockan på 1:11. Eftersom jag inte kände mig helt fräsch, så tror jag nog att 1:07 finns inom räckhåll under november helt klart.

Hoppmålen ser jag mer som en kul grej. Jag kommer vänta med hopp någon vecka till. Målet i längd är (nästan) helt taget ur luften.

Lite osäker på hur jag kommer lägga upp träningen för att nå de här målen, men jag har en grundidé...

Trehundringar (Henrik)

Efter några dagars vila från löpning och hopp så kändes det i går helt OK i benet. Inte 100% återställd, men tillräckligt för att springa. Så jag var rejält peppad inför veteranträningen i går kväll. Jag hade till och med bestämt mig innan vad jag ville köra. Så efter gemensam löpskolning och lite stegringar på 60 metersbanan så valde jag bort de 6 x 100 m som de flesta andra valde att köra. Själv hade jag siktet inställt på 6 x 300 m i 800 meterstempo... Lite klurigt i och med att jag inte vet vad jag har för 800 meterstempo än. Men då är det ju lämpligt att försöka hålla det tempo man skulle vilja hålla och det innebär för tillfället runt 3:00 min/km. 

Trehundringar har jag aldrig sprungit förut. Men vad jag förstått efter lite forskande är att just 5-8 x 300 m i tävlingstempo är ett nyckelpass för träning inför 800 meter. Jag kände mig stark, så när jag efter 200 m slängde ett öga på klockan på den första intervallen så låg jag på runt 32 sekunder, så jag slog då av på tempot och landade på strax under 54 sekunder på första intervallen. Målet var att hålla runt 55 sekunder. Andra gick snabbare, 51:xx, men sen fick jag in ett ganska jämnt flyt på de återstående där jag fick två 54:or och två 55:or. Mellan varje intervall var det gåvila i 300 m som gällde och det behövdes verkligen... Rejält med mjölksyra på de sista intervallerna. Slitigt men väldigt tillfredsställande pass!

På torsdag hoppas jag kunna köra ett testlopp på just 800 meter och då är målet att ta mig under 2:40. Kommer bli tufft, men jag vill se var jag står i dag. Känns lite som att just 800 kommer bli den distans av de som ingår i mitt vinterprojekt som jag kommer lägga fokus på. 

När det gäller hoppning så kommer jag vila från det ett par veckor till. Men jag är bra sugen :-)

Sorgsen och frustrerad av smärta (Martina)

Peppad till max står jag där mitt på golvet i en liten, gammal och halvsliten gympasal. Hade det varit för 23 år sedan hade jag börjat svettats av ren ångest redan innan gympalektionen i skolan börjat. Hatade gympan. Att suga in doften av unken gympasal skulle kunna få icke-träningsentusiastiska människor att vända på klacken, kräkas och molokna hänga med huvudet och gå hem, för att aldrig mer komma tillbaka. Men hos mig triggar det igång varenda liten cell i hela kroppen. Cirkelträning i en gympasal is da shit... typ.

Drygt 30 stycken tjejer ska den närmsta timmen svettas järnet och svära över hur jädrans jobbigt det är och känna hur man faktiskt hatälskar Världens-starkaste-Nina. Några är mindre peppade och andra överpeppade... som jag. Någon är dessutom här för första gången och jag känner ett visst medlidande med henne då jag vet hur ont jag hade i kroppen efter mitt första pass. Trodde ärligt talat att jag skadat varenda muskel i hela kroppen och var i flera dagar i akut behov av värktabletter, varma bad och tigerbalsam tills jag blev hög som ett hus av alla mintångor. Men det gick över och jag kommer tillbaka till den här gympasalen igen och igen och igen. 

Musiken dånar ur högtalarna och det är dags för uppvärmningen. Finns det någonting tråkigare än uppvärmning? Jag vill ju bara dundra på och maxa... skitidenvikörnu-mentalitet. Ja ja jag vet den är viktig bla bla bla... ändå! Uppvärmningen är densamma som alltid. Jag kan den utan och innan. Men det gör inget att den sitter som en schlagerdänga som upprepas fram och tillbaka, fö jag känner mig bekväm i rörelserna och kan sträcka ut mig riktigt ordentligt. Idag är inget undantag... jag tar i och viftar och studsar lika intensivt som alltid.

Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle aldrig ha gått hit överhuvudtaget. Jag skulle ha valt att enbart hålla mig till gymmet, iallafall november ut, för att sedan sakta prova och känna mig fram. Är jag intakt nog för att hoppa och studsa likt en 3-åring?

Det är som om det växer en knöl i vaden. Eller mer som om musklerna sugs till en mittpunkt och växer sig gigantiska som om en anabolstinn muskelbyggare har bosatt sig i vaden. Smärtan är inte rolig, den är inte så där smärtsamt skön utan fruktansvärd. Det gör skitont i vartenda steg jag tar men den värsta och djupaste smärtan sitter i hjärtat. Jag blir ledsen och sorgsen när jag inser att jag måste börja om från noll igen. 

Jag gick hem likt de där icke-träningsentusiastiska människorna, moloken och med hängandes huvud. Jag kräktes dock inte (för sånt gör inte jag) men tårarna var banne mig inte långt därifrån. 

Tröstar mig med att peppa mig själv... jag har en kommande löparsäsong att se fram emot och en ny utmaning. Det är bara att vila och fortsätta bygga upp styrkan. Lite teori och inspiration är inte heller helt fel. 

  

Är huvudet dumt får kroppen lida (Henrik)

Jag har ett problem som tydligen är större än jag trott. Hittar jag något som är kul så blir jag lätt väldigt engagerad i det och snudd på besatt. I våras var jag eld och lågor angående crossfit... vilket ledde till en handledsskada som jag fortfarande känner av (nedsatt känsel i höger tumme).

Förra veckan testade jag höjdhopp (på höjder över metern) för första gången på ca 25 år. När jag spelade fotboll fick jag ofta höra att jag hade bra spänst. Det stämde säkert också, för jag kom ofta högt i nickdueller. Hade jag bara haft bra "tajming" också så hade jag säkert blivit en bra huvudspelare. På äldre dar har jag också fått en och annan positiv kommentar om min spänst, så jag har haft tankar då och då på att sätta den på prov vid höjdhoppsribban (eller i längdhoppsgropen).

Det visade sig att jag tyckte det var kanonkul att hoppa. Redan första passet kände jag dock att det blev ganska påfrestande för hoppbenet och jag hade dagen efter lite småont på insidan av övre delen av smalbenet (bredvid det område där barn som råkar ut för "schlatter" har ont). Det gick emmelertid över ganska fort.

Efter mitt första pass gick jag verkligen och längtade efter att få hoppa igen och se hur högt jag kunde ta mig. Men det dröjde (som tur är kanske) nästan en vecka innan det blev hoppande av igen (i tisdags). Jag åkte ner till hallen sent på kvällen och var i princip ensam där (så när som på några crossfitutövare och någon i gymmet).

Benen var lite sega efter måndagens sprintintervaller, men det struntade jag i. Målet för dagen var att saxa över 1,45 och floppa 1,55. Saxning över 1,40 var inget som helst problem, men när jag kom upp på 1,45 så rev jag nog tre gånger innan jag kom rätt till ribban och klarade. Men där ligger nog gränsen just nu för saxning. Efter saxningen började jag hoppa med flop-stilen och det gick inte alls lika bra som sist. Hade stora svårigheter att ta mig över 1,45 (kom fel till ribban). Men när den proppen släppte så klarade jag både 1,50 och 1,55 (i första försöket). Ganska tidigt hade jag börjat få ont på samma ställe jag kände av efter förra passet, men jag var frustrerad och hade bestämt mig för att ta mig över 1,55, så jag ignorerade smärtan... smart Henke! Jag nådde i alla fall mitt mål, trodde jag... Vid kontrollmätning så visade det sig att ribban snarare låg 1 cm lägre. Så 1,54 är numera pers i höjd.

Jag filmade mig själv vid ett tillfälle och kommer i ett senare inlägg visa det klippet och även analysera min egen hoppning. Finns massor att påpeka kan jag säga! Bland annat så såg jag något som förmodligen är en stor anledning till att jag nu har ont. Ja fortfarande... men inte lika ont som i onsdags morse. Jag vinklar nämligen hoppfoten bort från mattan vid isättning när jag hoppar... för att enklare få till rotationen mot ribban. Det gör att foten är vinklad "utåt" när jag gör själva upphoppet och det leder till tung belastning både på fotleden och knäleden i ett onaturligt läge. Illa!

Så nu har jag som sagt ont. Inte jätteont. Det går att springa, men med smärta, så jag avstår tills vidare. Jag ska vila benet från hoppning och löpning nu under helgen så hoppas jag att det går över. Sen får jag vara mer försiktig med hoppandet.

Det positiva med det här är att jag kan fokusera på styrketräning några pass. Min styrketräning lägger jag upp enligt "Starting Strength", även om jag inte kommer köra tre pass i veckan (förutom kanske nu när jag inte kan springa). Så igår kördes pass A med benböj, bänkpress och marklyft. Jag gillar även styrketräning men prioriterar ofta bort det. Så jag kan som sagt se det positiva med att vara "skadad".

En sådan där morgonenärvacker-boost (Martina)

På väg till gymmet imorse så möttes jag av denna fantastiska morgonvy. Så vacker!

Just nu så håller de på och fixar Västerås nya Playa som ska bli stället där alla vill hänga, spela volleyboll och bada i ett vatten som för övrigt ser mer ut som bajsvatten än något inbjudande turkosblått och klart vatten som Maldiverna kan erbjuda.

Man får dock vara glad för det lilla.

Rygg och bröst fick ömma idag och 20 minuter på crosstrainern var allt min vad mäktade med.

Som sagt man får vara glad för det lilla.

Drömmer, gymmar och slår vad (Martina)

Att se inledningen till Gunde Svans nya fantastiska program fick mig nästan att gråta en skvätt. Inte över det att han fick skavsår när han sprang över myren i gummistövlar (vilket får mig att undra varför men antar att man inte ska undra varför Gunde gör som han gör) utan just för att han sprang över myren. Tyst, stilla och bara så där naturligt fritt.

Jajaja... jag sliter som ett djur på gymmet istället och slår vad och skakar hand med människor som så här i efterhand känns väldigt impulsivt och kanske inte allt för eftertänksamt. Men handen är skakad och det finns ingen återvändo längre. Bara bita ihop och börja planera och förbereda mig för ett av mina allra största kraftprov. Det kommer att krävas starka ben och bål, många mil i benen och många backar.

Men det allra viktigaste är att vaden läker ordentligt och aldrig aldrig någonsin gör så här mot mig igen.

Veteranträning (Henrik)

I kväll var jag ner på ett pass med Västerås Friidrotts veteraner för första gången på över ett år. Vi var ett gäng på runt 10 personer, vilket är många för att vara ett veteranpass. Förhoppningsvis kommer gruppen få ett uppsving nu i vinter. Det vore kul. Jag kommer i alla fall försöka köra så mycket som möjligt.

Det blev ett pass med fokus på sprintträning. Först körde vi en liten bana med start på en låda för att sedan köra direkthopp över fyra häckar. Efter sista häcken var det acceleration fram till en kon (ca 10 m), därefter "rulla" till nästa kon och acceleration igen, "rulla" och acceleration. Minns inte hur många vi körde, men det sög rätt bra i benen i all fall.

Efter en ganska lång vila (jag ligger nog en bit före de flesta när det gäller "flås") så körde vi lite 150 m intervaller. Det blev 4 för mig i 200 m tempo. Det låter inte som mycket, men jag fick rejält med mjölksyra. Vilket var lite synd eftersom jag då inte orkade köra de hopp jag hade planerat att köra. Fick ett tips av Ronny på en spänstövning han brukar köra:


Han hoppar alltså över två häckar (bara en syns på filmen) på 118 cm höjd och därefter över ribban på 160 cm. Inte illa! Själv har jag en bra bit kvar innan jag klarar det, men jag hade hoppats köra övningen på lite lägre höjd. Nu blev det tyvärr inte så. Benen kändes inte särskilt spänstiga efter löpningen. Men jag ska garanterat prova den senare. Kanske redan på torsdag. Några hopp över ribba med rak ansats (sista hoppet i övningen) testade jag dock och jag tog mig över 130 i alla fall.

Skitkul är det hursomhelst, så det kommer bli en del "leka friidrottare" framöver. På torsdag lunch hoppas jag kunna klämma in ett testlopp på 800 m (under 2:40?) och dessutom hoppa lite höjd. Skulle vara väldigt nöjd om jag kunde klara av att saxa 1,45 och floppa 1,55 på torsdag.

Imorgon blir det Djävulsstegen igen. Den här gången med Löparglädje Västerås. Vi ses då!

En dag i skogen (Martina)

Det händer inte särskilt mycket på löparfronten direkt. Vaden spänner och jävlas helt enkelt. Men för den skull sitter jag inte still. Idag fick jag, efter lite övertalning, med mig dottern ut att gå ett varv i skogen. Det var riktigt mysig och det är värt massor att få tillbringa tid tillsammans med henne och prata om ditten och datten. Tillfällen blir tyvärr allt färre och färre och det gäller att passa på när chansen ges.

Det låg fortfarande snö kvar på sina ställen 

 Lustigt men detta är första kantarellen jag ser i år och efter detta frusna guld uppenbarade sig massor av kantareller. När jag springer i skogen så är inte kantareller det jag tittar efter i första taget då jag har fullt sjå att hålla reda på mina egna fötter och skogens rötter. Blev inget plock denna gång heller. De kan få stå kvar och svampa av sig till nästa höst och då vet jag exakt vart jag ska gå.

Lite vildsvinsbökbild får avsluta denna fattiga skogsrapport. 

Nu är det dags för helgens andra glöggmys.

Både jag och barnen tjatar om längtan efter julen men det är bara jag och Henrik som får tulla på den redan nu.... moahahaha!!!!

Tja på er!

Alternativ träning (Martina)

Haft ett par sömnlösa nätter. 

Det kan vara humbug men jag sover ett par - 3 nätter dåligt när det är fullmåne. Natten till i fredags var jag upp för att släppa ut katten och hon var lika förvånad som jag när vinden ven och massor av snöflingor yrde runt. Självklart hade jag hört att det skulle till att snöa men aldrig så här mycket. Det var fint. Jag längtar till att vintern ska komma och jag längtar till att få fara fram på längdskidorna likt Nils "Mora-Nisse" Karlsson på vidderna en tidig lördag eller söndagsmorgon. 

Hey hey... du är ju morgontrött, säger ni! 

Så är det, men det är lättare att gå upp på morgonen och träna något som inte är lika fysiskt påfrestande som löpning är. Att åka skidor gör mig inte så där trött och flåsig och morgontrötta ben blir heller inte lika påtagligt. Samma sak gäller för att gå upp en tidig morgon och sticka iväg till gymmet. Att gymma på morgonen är skönt och dagar mitt i veckan  måste jag ändå gå upp tidigt för att skicka iväg barn till skolbuss och mig själv till skolan. 

Idag hade varit en perfekt dag för långlöpning eller löpning i skogen. Kallt soligt och så där höstigt frostigt. Det ligger fortfarande lite snö kvar här ute men inte så att det är vinter direkt. Hade gett min själ till vem som helst för att få springa i skogen idag. Men än är det för tidigt. Henrik har någon konstig app som mäter hur högt upp i luften man kan hoppa och när jag provade och tog i för kung och fosterland och gjorde mitt allra yttersta, även om det bara blev 30 cm, så högg det till i vaden igen. Det kommer att ta lååååång tid det här. 

Blev tvungen att köpa ett gymkort för att stilla min inre träningsabstinent. Tvungen och tvungen är väl inte hela sanningen direkt, då jag har haft de tankarna under en längre tid. Det har liksom inte blivit av förrän nu när ingenting annat funkar. 

Vi har ett lokalt gym i stan, Member 24, öppet dygnet runt och med vissa träningspass man kan gå på, så som Cross training, pass med kettlebells, core och pass med TRX-band. Gillar det gymmet. Sjysst utbud av maskiner, fria vikter och en bra blandning av roliga pass. Med en inredning som skapar ett 50-tals liknande intryck, lite så där som ett sunkigt gym någonstans i Brooklyns kvarter kan fördomsfullt vara. Ungefär som ett gym som Rocky Balboa skulle gå till och slå lite på säckarna med sina slitna handskar och flummiga blick. 

Det är den enda träningen jag kan förmå mig just nu men det är helt ok. Det är jag och Rocky liksom. Hur kan man inte gilla det.

Bild från member24.se

Vinterprojektet (Henrik)

Jaha, då har man åkt på borrelia då. Inte så kul, men å andra sidan så har jag inga direkt allvarliga symptom. Jag har det klassiska borrelia-utslaget på ena låret och känner mig lite trött (vilket kan ha andra orsaker). Så jag knaprar mitt penicillin och hoppas att det inte blir värre än så här.

Vid ett par tillfällen senaste tiden så har jag nämnt ett vinterprojekt eller vinterexperiment och även hintat lite om att fokus för nästa år kanske inte blir samma som för i år. Dags att berätta lite mer om det nu.

Just Vinterprojektet (som jag så påhittigt har valt att kalla det...) drog igång i dag. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt det och dessutom så har jag de senaste dagarna (med god hjälp av vissa andra) tänkt om lite och är inte längre lika säker på HUR Vinterprojektet kommer att se ut.

Tanken från början var att fokusera på snabbhetsträning och i samma veva se hur snabb jag kan bli på distanserna 200 m, 400 m, 800 m och 1500 m. Banlöpning alltså. 

Först måste jag då sätta lite benchmark tider för att se var jag står i dag. Så de första två veckorna skulle jag klämma in testlopp på alla dessa distanser var tanken. Efter diverse kollande på löparforum här och där så har jag satt upp några första rimliga mål som jag hoppas kunna nå ganska fort. Dessa är:

200 m - 30 s

400 m - 1 min 10 s

800 m - 2 min 30 s

1500 m - 5 min 20 s

Ganska blygsamma tider ändå tycker jag. Men när jag satte dessa hade jag inte direkt någon koll på min nuvarande status på dessa distanser.

Så dagens pass skulle jag först köra ett 200 m lopp på nästintill max och sedan efter ordentligt med vila ett 1500 m lopp. Nästintill max som sagt. Jag ville inte skada mig så jag tänkte hålla igen lite. Men, som jag kanske borde ha fattat så kan jag omöjligen hålla ett tempo där jag riskerar att skada mig särskilt länge. Så det här med att "hålla igen" var ju bara fånigt.

Kroppen känns inte alls i slag just nu, men det såg jag bara som positivt i dag. Det skulle ju innebära att jag lättare skulle "slå" de tider jag registrerade i dag.

Efter uppvärmning med lätt löpning och löpskolning så gjorde jag för skoj skull några stående längdhopp som jag mätte. Landade på 250 cm. Ingen aning om det är bra eller inte... Men hursomhelst så var det därefter dags för 200 m. Inte mycket mer att säga om det loppet än att jag håller i ca 100 m och sedan börjar tappa ordentligt i fart. Klockan stannade på 29:42 (klockat av mig själv). Klarade ju direkt första målet, men är ändå missnöjd. Finns mycket förbättringspotential där. Både snabbhetsmässigt och uthållighetsmässigt.

Kände mig som sagt sliten och gav upp tankarna på 1500 m. Istället fick jag för mig att jag skulle se hur högt jag kunde saxa i höjd (friidrottshallen är ett enda stort lekland för mig). Började lite blygsamt på 1,10, men det gick ju superlätt. Höjde sedan steg för steg upp till 1,40 som jag också klarade på första försöket. Nu började jag bli lite trött i hoppbenet (höger för mig), så jag valde att stanna där för den här gången. Men innan jag gick ifrån höjdmattan så var jag tvungen att testa lite flop-stil också... bara lite... Gick lättare än jag trodde, trots att jag säkert ser ut som en skadeskjuten räka i ribbpassagen. Första rivningen kom på 1,50, som jag sedan klarade i andra försöket. Men sen fick det vara nog... jag kör Bubka-stilen så att ja kan slå rekord flera gånger :-) 1,50 är helt klart pers för mig i och med att jag inte kan minnas att jag hoppat höjd sedan mellanstadiet.

Men höjdhoppet gav mersmak... med lite teknikträning kanske man kan bli rätt bra för sin ålder. Flera av mina tränarkollegor i klubben har börjat träna för att vara med i Inomhus Veteran-SM (friidrott) och ett par har till och med försökt värva med mig i "satsningen". Någon sa att jag borde köra sprint och längdhopp och kanske häck, men själv har jag ju mer sett mig som en potentiell medeldistansare. Nu kommer plötsligt också höjdhopp in i bilden. Så nu måste jag ta mig en allvarlig funderare på om jag ska göra en liten satsning på vetaran-friidrott, som jag tycker är sjukt roligt, eller fokusera helt på löpning i stället. Fortsättning följer...

Nästa delmål på 200 m är förresten 27 sekunder. Men det lär dröja innan jag klockar 200 m igen och det lär även dröja innan jag förbättrar mig tre sekunder på distansen.

Med nytt fokus i sikte (Martina )

Ja happ... säsongen fick ett ganska snöpligt slut för min del. Att det dessutom tog slut bara ett par dagar innan det sista inplanerade loppet för den här säsongen... ett riktigt antiklimax med andra ord.

Tittar jag tillbaka på den här säsongen som inleddes förvånansvärt bra så har kurvan mot slutet pekat rätt ner i avgrunden. För höga krav, för lite styrketräning, för många pass med fel fokus... ja ursäkterna kan vara många men det är dags att lämna det där nu.

Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag vill med min träning... eller rättare sagt vad och vilken typ av löpning jag tycker är roligast. Är det att springa fort, långt eller terräng? Vet inte om det där med att springa fort riktigt är min grej, det känns som om jag inte kan springa fort. Hur som helst så tror jag Jag nog ni redan vet vilket svaret är och till er som nu börjar klia er i huvudet och inväntar att synapserna ska kopplas ihop för att få minnet tillbaka kan ju alltid gå bakåt i bloggen och läsa tidigare inlägg.

Än så länge måste löpningen och tyngre styrketräning av benen vila då det fortfarande spänner i vaden i varje steg jag tar. Kondition på tråkcykel och styrka av core är i fokus just nu och planeringen av kommande säsong ska snart sättas i verket.

Det kan nog bli riktigt bra det här!

Hässelbyloppet 2013 (Henrik)

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på dagens lopp. Jag är lättad att det är gjort, lite nöjd, men samtidigt lite missnöjd. Förvirrande, jovars...

Sitter nu i soffan och har nyligen kommit hem från Stockholm efter att ha frossat på hemmagjorda delikata hamburgare (tack Svante och Marie). Förra året sprang jag samma lopp och åt hamburgare på samma ställe, men då helt utan aptit och rejält illamående efter loppet, trots att jag sprang ca 5 och en halv minut långsammare än i år.

Innan loppet kändes det helt OK. Strålande sol och perfekt temperatur även om kroppen kändes lite loj och seg. Vi kom till Hässelby i god tid innan start och kunde parkera i lugn och ro och sedan promenera till Hässelby IP för att kolla läget lite innan vi gick vidare till starten.

"Ska jag springa med glasögon eller utan?"

"Jag ska nog greja det här med bara en hand... AJ!"

När det så var dags för start så gjorde jag en rejäl tabbe som kom att stå mig dyrt hela loppet. Jag hamnade nämligen i den bakre tredjedelen i startfållan för Herrar Motion 1. Direkt efter att jag hade passerat startlinjen så började kryssandet mellan löpare för att få chansen att springa i mitt tempo. Första delen av loppet kan man få på en riktigt bra fart utan att ta ut sig i och med att det sluttar utför, men tyvärr så lyckades jag inte utnyttja det eftersom jag blev instängd gång på gång. Första kilometern gick således på 4:26, klart sämre än planerat.

Martina lyckades fånga mig på bild efter en dryg kilometer.

Jag blev nu lite stressad av att jag inte "kom loss", så jag började springa en hel del ute i gräset bredvid banan och kände direkt att det blev jobbigare att springa där, men vad gör man när man vill fram? Kilometer två gick betydligt snabbare, 4:10, trots att jag nästan bara sprang i "terrängen", men det kom också att kosta på krafterna. Även kilometer tre sprang jag ganska mycket bredvid banan och det var skönt när man stundtals fick springa på de breda gatorna och kunde hålla sitt eget tempo. Men jag blev som sagt lite tröttare än jag hade hoppats här, så tempot gick ner och jag passerade till slut 5 kilometer på tiden 21:58 i stället för planerade 21:30.

Kilometer 5, 6 och 7 gick för långsamt... och här kan jag tyvärr inte skylla på trängsel heller. Jag snittade 4:25 på den biten och det är alldeles för dåligt. Men runt 7 kilometer så började det kännas bättre igen och jag började öka tempot, men strax därefter kommer den enda backe som är något att tala om på Hässelbyloppet. Ett inte särskilt brant, men segt motlut där jag tyvärr inte kunde springa så fort. Men efter det så försökte jag öka igen och det gick hyfsat. Problemet var dock att medlöparna i min startgrupp nu överlag var tröttare än mig, så nu fick jag kämpa mot trängseln igen. I det här skedet av loppet var jag inte heller så sugen på att springa ute i gräset, så ofta fick jag springa långsammare än jag ville. Förvånande att det var så pass trångt även i slutskedet av loppet. Man tycker ju att det borde bli lite glesare med folk. Kilometer 9 försökte jag som sagt trycka på, men den gick inte snabbare än 4:22 och dessutom väldigt ryckigt.

När jag passerat 9 kilometer så fick jag ändå bita i det sura och börja trockla mig förbi ute i gräset här och där och den långa rakan innan man svänger in på Hässelby IP igen sprang jag faktiskt ganska bra kändes det som. Även inne på löparbanan la jag i en ytterligare växel och spurtade om en hel del folk. Tyvärr så la jag in sista rycket lite för tidigt, så sista 50-60 metrarna var jag rejält stum. Sista kilometern gick på 3:58.

Att jag visar den här bilden tyder väl på att jag inte är särskilt fåfäng... plågad strax innan målgång.

Klockan stannade på 43:34, vilket är pers med 22 sekunder, men också 35 sekunder långsammare än vad jag hade hoppats i dag... Så, ja... jag är väl hyfsat nöjd men inte helt nöjd.

Mitt nästa Hässelbylopp springer jag förhoppningsvis från en snabbare startgrupp. Om det blir nästa år eller inte återstår att se. Som det ser ut nu så kommer jag nog stå över nästa år (mer om varför i ett senare blogginlägg).

Dagens stora plus går till glasögonen jag fick låna av Martina. Riktigt sköna!

Nu känns det som om årets säsong är slut. Inga fler lopp planerade, så redan nästa vecka kommer jag påbörja mitt vinterprojekt som jag berättar mer om inom kort.

Ond vad ger trots allt en glad själ (Martina)

Beslutet är taget... det blir inget lopp för mig imorgon.

Kanske lika bra det!

Hoppades igår kväll när jag gick och la mig att jag skulle vakna idag och att det onda då var borta. Ack ack... sånt magiskt händer bara i sagorna.  Det är märkligt för jag har aldrig någonsin haft problem med vaderna. Lite ont i knän vid långpass och benhinnorna på asfalten, men endast där och då. Vet inte varför det exploderade igår. Min man säger att jag har fått "tantvad" men jag förstår inte alls vad han pratar om och hör dessutom väldigt dålig när han pratar om det.

Vaknade lite smådeppig och tanken att vila gjorde mig uttråkad bara en dag efter. Men vad fasiken... jag har bestämt mig för att det här inte ska stoppa mig! Det finns annat att träna än att springa eller sådant som belastar benen och dessutom ser jag det som en möjlighet att fördriva lediga dagar med annat som också gör mig glad.

Så så fick det blir! En dag tillsammans med familjen och skogen gjorde min dag till en dag i världsklass.

Direkt efter sen frukost tog vi bilen till Ängsö för att grilla pinnbröd och korv på klipporna vid Mälaren och vandra runt i skogen och vid slottet. Gick med stapplande steg på steniga och rotiga stigar där varje steg kändes som knivar i vaden men ingen klagade på det långsamma tempot. Egentligen tror jag inte att någon vågade det heller om jag ska vara ärlig. I och med den långsamma farten fick barnen möjlighet att utforska skogen i sin egen takt och allt bara var helt rätt med andra ord.

Precis när vi ska svänga in på vårt område så står familjen Älg där på åkern. En tjur, en ko och två små kalvar. På bilden kan man även se hur den ena kalven diar från mamman. Tvärgulligt i mina ögon... så länge jag befinner mig på säkert avstånd. Om jag däremot skulle möta den familjen i skogen känns det inte lika gulligt längre.

Henrik ska springa imorgon och självklart ska jag följa med och supporta och hoppas stöta på andra löpare vars bloggar vi följer. Så till alla som springer imorgon... Heja heja och spring även för mig!