Spring Cross

Här kommer en lite försenad rapport från lördagens terränglopp Spring Cross 2013. I och med att vi åkte från Västerås och var lite osäkra på parkeringsmöjligheterna i området kring Stockholms universitet så var vi på plats vid Spring Cross starten tidigare än många av funktionärerna, så vi behövde definitivt inte stressa... Vi möttes av strålande solsken, men ändå ganska kylslaget väder till att börja med (innan vi börjat springa det vill säga). Vi hämtade ut våra nummerlappar och knallade sedan bort till grabbarna från Inov-8 som precis hade börjat packa upp skor som man fick provlöpa i. Vi var därmed de två första som snörade på sig deras X-talon 212 modell och sprang en sväng över fältet och även en kort tur in i skogen för att se vad de gick för. Vi blev ombedda att gärna springa igenom en av de största vattenpölarna i närheten och "verkligen skita ner skorna", men att gå i blöta skor under en timme innan loppet började lockade inte direkt, så vi avstod båda två. Däremot så gillade vi skorna båda två. Lätta med bra löpkänsla, men ändå stadiga och med utmärkt grepp. Kan bli ett köp så småningom. 

Efter det så tog vi en liten promenad längs med slutet av banan och möttes på "häststigen" av ett par hästar som med största sannolikhet var ute på ett uppdrag att trampa upp banan lite för oss stackars löpare :-) Så här såg det ut:

 

... vilket snart skulle visa sig vara väldigt lindrigt på "geggskalan". 

Vi kunde sedan i godan ro lämna in värdesaker och överdragskläder och till och med titta lite på de söta små lamm som sprang och stångades med varandra i en hage i närheten av målet. Sen var det dags för dagens första start: herrarnas 6 km.

Henriks lopp

Efter en kort egen uppvärmning så var det dags att ge sig iväg över fältet. Vi var inte så jättemånga i 6 km klassen, så det blev aldrig riktigt trångt, vilket var skönt. Efter ca 50 m så var skorna redan genomblöta, men än så länge så var det bara blöta gräsmattor man behövde bry sig om. Efter en kort stund så bar det av in i skogen och där började berg- och dalbanan. Det gick upp och det gick ner och sen gick det lite mer upp. Så höll det på i ca 2 km tror jag. Och som vanligt så gick jag ut för hårt i och med att man drevs med i rusningen i början, så det tog ca 2 km innan jag började hitta någon rytm. Innan dess hade jag dessutom fått ta mig igenom lervälling som till och med fick oss som inte var rädda att bli lite skitiga (ja, jag räknar mig till den kategorin) att fundera på att ta en omväg i skogen. Det var nämligen inte särskilt lätt att få fäste i leran... speciellt inte när det lutar lite lätt uppåt. Inne i skogen visade det sig också att min "edge" definitivt var löpningen i nerförsbackarna. I en backe tror jag säkert ja "rann" förbi 20 löpare. Skönt för psyket :-)

De två mellersta kilometrarna var de mest lättlöpta och "platta" och här hände det inte så mycket placeringsmässigt. Jag hamnade i ett litet ingenmansland mitt emellan två grupper löpare. Sprang inte om någon och blev inte omsprungen. 

Runt 4 km markeringen började det gå upp och ner igen och jag kroknade helt i en uppförsbacke. I samma veva hörde jag något som närmade sig som lät som hämtat från en skräckfilm. En väsande tung andhämtning. Tyvärr så var min löpning i uppförsbackarna allt för dålig för att jag skulle lyckas hålla undan, så snart hade personen i fråga sprungit om mig. INTE skönt för psyket. Resten av loppet bestod sedan i jojo-löpning där jag sprang om den här killen i nerförsbackarna och han mig i uppförsbackarna. Det kommer följaktligen bli lite backträning för herr Eriksson i fortsättningen. I sista uppförsbacken drog han tyvärr ifrån för mycket så trots en tapper spurt så hann jag aldrig ikapp... tungt. Jag kom i mål på 30,04 och får ändå vara hyfsat nöjd med det. Har ju inget direkt att jämföra med då jag vanligen springer landsvägslöpning. Men hur som helst, säsongspremiären avklarad och jag fick mersmak för terränglopp. Nästa år får det nog bli 12 km och då hoppas jag kunna ta mig under guldmedaljstid (62 min). 

En kvart efter herrarnas start så var det dags för damerna.

Martinas lopp

Hur jag än presterar, även om det kanske är helt ok eller till och med bra, så kommer jag aldrig bli nöjd. Det var riktigt tunga backar som tog rejält på flåset och därmed kraften. Hade jag sprungit på den tid som det tog under loppet på asfalt ja då hade jag åkt hem, dragit täcket över mig och vaknat ett par dagar senare, något butter kanske men acceptansen skulle då vara någorlunda ok. Känner mig revanschsugen och nästa år ska jag spöa skiten ur allt och alla. Så vad ska jag säga om denna dag?...lammen var i allafall söta.

Ren och fin var man INTE efter loppet.

Ingen succéedag prestationsmässigt, men ändå ett kul lopp. Nu laddar vi för nästa lopp.

Supertusingar (Martina)

Vi gör alltid en veckoplanering över hur vi ska och vill träna. Sen pusslar vi ihop det så det fungerar för oss båda, med tanke på att vi har barn och jobb och barn som ska träna och vänner och...ja ni förstår nog vart jag vill komma. Så idag var det då dags för intervaller och precis som så många andra verkar tycka så är det  alltid lite småjobbigt att ta sig för att göra den här typen av träning. Visst är det märkligt för det är ju med dessa intervallträningar du kan se ett resultat och vilken lycka sen när du presterar personligt rekord på tex milen...tack vare ditt tålamod och jävlaranama-intervaller.

Dagens inplanerade intervalltyp var supertusingar och det är den typ av intervaller som jag faktiskt tycker är roligast (om nu intervallträning kan vara roligt...klart det är :-)). 

Att springa en supertusing går alltså ut på följande:

100m + 200m + 300m + 400m X så många gånger man önskar och orkar

Ni kan läsa mer om supertusingar här

Denna gång begav jag mig in till stan för att springa på en bana just av den enkla anledningen att den har ett mjukare underlag vilket minskar belastningen på underben och knän. Har sprungit en del på asfalt nu och det känns i benhinnorna. 

Efter en 2.5 km uppvärmning (på asfalt utanför banan )kände jag mig lite lätt varm och mjuk i benen och sprang in på arenan till folkets applåder. Åskådare i varenda hörn och den svenska fanan vajade i händerna på publiken...wow vilken fantastisk stämning och vilket adrenalinflöde när publiken jublar och skriker mitt namn.  Eller (?)...nä inte riktigt så var det, men det hade varit coolt. Den här arenan utnyttjas av en gymnasieskola och deras fotbollsprofilstudenter så det var en del folk där, men inte för att titta på mig. Iallafall så var det inte meningen att de skulle titta på mig från början, men vem kan undgå att titta när någon svartklädd figur kutar runt runt runt utan att ens vika blicken åt sidan.  

Mellan varje intervall så joggade jag 100m och efter varje supertusing en ståvila på 1 minut. Detta upprepades i sin tur 5 ggr vilket innebär att jag hade 5 km ren intervallträning, inte så pjåkigt. Jag höll ett snittempo på 4.44 vilket kändes väldigt väldigt bra och över min förväntan. Trodde nog att jag skulle orka strax under 5.00 så det här resultatet är som att vinna på lotto...idag föreställer jag mig den känslan på det viset i allafall. Efter det så blev det en nedvarvningsjogg och kom idag alltså upp till 12 km löpning med intervaller.

Dagens pass kan sammanfattas enligt följande: "Det är över nu och det känns galet sjukt, jag mår så jävla bra" Citat från Lillasyster med låten Jävla bra.

Endorfinfylld men trött och något svimfärdig (jag och Moa Hjelmer lixom och utan någon som helst överdrift) tog jag mitt pick och pack (proteinshake, riskakor och vatten) och drog mig hemåt. Nu ska jag krypa ihop i soffan med mina barn och krama och gosa hela fredagkvällen lång. Troligtvis inte alltför länge då jag misstänker att jag har somnat innan Let´s Dance ens har börjat. Inte för att det gör särskilt mycket.. jag somnar med varma händer i mina händer och med ett leende på mina läppar!