onsdag 31 juli 2013

Tröskelpass (Martina)

Åh det skulle vara så skönt att ställa klockan och ge sig ut på ett morgonpass...sagt och gjort...ställde klockan på 07:00.

Hur det gick?

Om jag säger så här: det är iallafall lätt att ställa klockan och låta den ringa.

Nix...det bidde inget morgonpass utan det förflyttades till ett senare kvällspass vilket jag senare fick ångra då regnet vräkte ned. Nu hade jag ju skjutit på passet hela dagen så det blev till att trotsa regnet och bege sig ut. Eller rättare sagt så blev jag lyckligtvis ivägsparkad av Henrik.

Tänk vad skönt det är att ha någon som peppar mig, som motiverar mig och får mig att fokusera på mitt mål. Eller är det så att han helt enkelt bara tröttnar på mina undanflykter och mina suckar över regn och rusk eller sol och värme? Nåja jag är tacksam för vilket som då jag faktiskt kom iväg och helt enkelt gjorde det jag skulle göra.

Pass nr 17: 5km + 3km med 3 min vila, 4.55-5.10km/min
De första 2 km var tunga med blåst och regn men jag måste ändå säga hur underbart det är att springa när det regnar, även om hela Mälaren dragit ur ploppen över just mig. Istället för att drypa av snuskig svett som får vilken dödlig varelse som helst att fräta sönder vid mindre än 1 meters avstånd, så glädjer jag mig över att drypa av ohälsosamt mycket regn.

De första 5 km sprang jag på 25:20 (5:04min/km) och även om det var vad jag skulle hålla så kände jag mig ändå besviken att jag inte klarade det under 25 minuter. Efter vilan tog jag mig vidare de sista 3 km men det var inte utan svårigheter. Att stappla fram med stela ben som kan liknas med att något mindre angenämnt har gjorts i hennes löpartights gjorde inte självförtroendet bättre med en sluttid på 15:30 (5:10 min/km).

Men en klapp på axeln och lite uppmuntrande ord och jag är på´t igen.




tisdag 30 juli 2013

Fynd! (Henrik)

Jag har under en längre tid (ja, jag har faktiskt inte koll på hur länge) sprungit i ett par Adidas Adistar Boston 3 (som syns tydligt i bloggens sidhuvud). Det är de klart bästa skorna jag någonsin ägt. Grym passform, lätta (tillräckligt lätta utan att vara flugviktare) och med en riktigt bra löpkänsla. De har på senare tid börjat bli lite slitna, så jag började för en tid sedan fundera på att köpa ett par exakt likadana igen.

Nu slumpade det sig så att något pucko på Stadium för någon månad sedan tyckte att 600 kronor var ett lagom pris för denna sko (som på löplabbet exempelvis kostar 1300). Bara att tacka och ta emot! Jag letade här i Västerås, men de var självklart slut i min storlek, men när jag råkade vara i Stockholm i samma veva så hittade jag det här paret i rätt storlek. 


Snygga är de också. Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag inte köpte två par.

Nu har jag sprungit två pass i dem och de känns nästan redan lika insprungna som det äldre paret. Ett riktigt fynd!

söndag 28 juli 2013

Löparskor...hjälp!!! (Martina)

Jösses...nä jag rekommenderar inte Nike Free. Förutom att det fastnar ton med sten och grus i sulan och som får det att klacka så där snyggt som bara ett par riktigt läckra pumps kan göra så är även sulorna rejält nedslitna.  Nej...jag släpar inte fötterna i backen när jag springer som dagens ungdomar gör och inte heller som Agda 85 år troligtvis gör. Nog för att jag kan stoltsera med att skorna har burit närmare 30 mil (dokumenterat det så klart) så tycker jag inte att de borde vara slut riktigt ännu.

Detta innebär att tiden är knapp...jag måste hitta ett par nya skor och det är här och nu mina damer och herrar ni måste hjälpa mig för denna djungel av skor gör mig alldeles matt. Att kunna prova ut supermodeller som experterna lovordar funkar inte i den här stan då det är en riktig bristvara på grymma löparskor. Det är bara att lyssna på vad ni kära löparvänner använder er av för skor och hur ni upplever dom. Namn, modell och betygsättning är ett måste.

Så kom igen nu...hit me! Ge mig allt ni har! Namndroppa era bästa löparskor NU!....GENAST!!....PRONTO!!!

Nike Lunarglide
 Nike LunarEclipse+
 Puma Fas 500
 Saucony Mirage 3
Saucony Kinvara

Semesterintervaller (Martina)

Det var länge sedan jag körde intervallträning, hela 2 veckor sedan.  

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag gjort om mitt löparprogram så det passar mig bättre.  Det innebär något långsammare tempo och 3-4 pass i veckan istället för 4-5 pass. Jag började känna att istället för att bygga upp min löpning så bröt jag ned kroppen med smärtor och orklöshet. Onödigt dumt!

Jag har bara 15 pass kvar till jag ska nå mitt mål och det känns stressande. Kommer jag lyckas nå mitt mål? Just nu ser det lika ljust ut som längst in i grottan...jävligt mörkt med andra ord.

Nåja...kvällens intervaller började precis som vanligt med 2km uppvärmning, 3×80m stegringslopp för att sedan övergå till 4x5min mellan 4.40-5.00 min/km.

1a: 4.56
2a: 4.44
3e: 4.52
4e: 4.57

Det märktes att det var ett tag sedan intervaller utfördes och det kändes som om benen var fulla av cement och att lungorna hade snörats åt till små knyten, hur mycket jag än drog in luft i lungorna så fylldes de aldrig på. Totalt slutkörd varvade jag ned med ytterligare 2 km för att sen köra lite lättare styrketräning hemma.

Astrött...enkelt beskrivet

En crunchtabata (8x20 sek), några tafatta och totalt värdelösa Good mornings. En tabata varvad med stone (box) jumps och armhävningar för att sedan avsluta med en plankatabata. Brände dödsskönt i kistan.

Tror det bor en lite prinsessa i mig. I allafall med tanke på att jag kan det där med att skjuta fram hakan.




Min dotter ville inte att jag skulle pussa henne god natt ikväll då hon tyckte att jag var så svettig. Att jag dessutom luktade apa kanske egentligen var den verkliga orsaken till att hon gömde sig under täcket. Nu luktar jag nyponros igen och njuter av lugnet i soffan och spännande crossfit tävlingar på tvn. Heja Team Nordic!


fredag 26 juli 2013

Heta intervaller (Henrik)

Martina (och många andra) hatar dem, men jag älskar dem. Eller älskar kanske är fel ord, ibland är det en pina. Men jag väljer varje dag i veckan hellre ett intervallpass före ett långpass. 

Idag stod 5-minutersintervaller på programmet. Jag springer i vanliga fall distansbaserade intervaller (1 km, 2 km, 400 m osv), så det här var på sätt och vis nytt för mig. 

Jag har en psykisk störning som gör att det är väldigt jobbigt för mig att springa långsamt när någon ser på och jag tror nog det är en del av förklaringen till att jag är så dålig på att värma upp. Nu skulle jag värma upp i 2-3 km först, så jag drog på mig en keps och tog en vattenflaska med mig i handen, för det var rejält varmt ute även fast klockan var runt kvart i fem (men någonstans i bakhuvudet så tänkte jag nog att folk som såg mig jogga så sakta skulle tro att jag skulle springa väldigt långt om jag var tvungen att ha vatten med mig... dessutom i handen). Joggade lite drygt två kilometer innan det var dags för 5 x 60 m stegringslopp. Sånt gör jag helt enkelt aldrig om jag planerar min egen träning. Men det finns många fördelar med dessa. Det är kul. Det gör att man får igång kroppen ordentligt. Det tränar en i att hålla ett bra löpsteg i hög fart. Osv osv... 

Innan stegringsloppen hade jag dumpat keps och vattenflaska på ett ställe på vägen där jag kunde dricka lite mellan intervallerna. Intervallerna i sig är det inte så mycket att orda om. Det var 5 x 5 minuter med 2 minuters vila och jag skulle hålla ett tempo på mellan 4:13 och 4:29, vilket gick alldeles utmärkt. Snabbaste intervallen var nummer två där jag höll 4:12 och långsammast var den fjärde: 4:17. Jämnt och bra tempo.

Efter intervallerna var det enligt programmet dags för 20 minuter lättare styrketräning innan passet skulle avslutas med 2-3 km nedjogg. Det kändes helknasigt för mig, så jag vände på det och joggade ner 2 kilometer innan jag körde lite styrka hemma på tomten. I och med att det var så varmt ute så unnade jag mig att korta ner styrkedelen till ca en kvart. Det blev först en tabata med sit-ups. Sen lite armhävningar innan jag körde en 50/50 tabata (två övningar där jag alternerar varannan intervall) med kettlebell swings (16 kg) och axelpress med 17 kg (alldeles lagom jobbigt för mina klena axlar). 


Swing swing... perfekt höjd där. Gillar fotbollen som är så symetriskt placerad mellan benen dessutom. 

Den där skivstången ser verkligen inte tung ut. Men huvudet kommer fram ordentligt och teknikmässigt ser det det OK ut.

Sen avslutades passet med plankan i en minut. Lite väl ynkligt, men värmen tog ut sin rätt och vid det laget så verkligen längtade jag efter den där ölen i kylen som jag skulle belöna mig själv med. Herregud vad gott den smakade!




Löpning a la campingstyle (Martina)

Löparsugen...javisst! Varmt som satan...absolut! Idiotiskt...inte ett dugg!



Jag och Världens bästa löparsällskap visste att det fanns stigar och grusvägar någonstans och troligtvis på andra sidan sjön vilket också blev vår färdriktning.  Mycket riktigt...vår löpturs underlag blev en blandning av grusväg och smala stigar förbi en miljard och vissa alldeles spegelblanka små fisketjärnar. 



Saliga som Ave Maria njöt vi av den fantastiska natur som omringade oss till dess av vi tog en avstickare in på en snårig stig över ett kalhygge som fick mig att fundera på om det var en stig överhuvudtaget eller om vi redan blivit drabbade av solsting efter dryga 2 km.  Det ända som upptog min hjärna var orm orm orm samtidigt som Världens bästa löparsällskap tänkte fästing fästing fästing...inget dera drabbade oss tack och lov.

Planen var att bara ta det lugnt och att springa tills det tog stopp helt enkelt. Det gick i ett långsamt och pratvänligt tempo och solen var så där brännande het, som Brädan...ja ni vet...den där Pitten...och längtan efter skuggiga områden kändes som återkommande belöning. 

Efter ca 8 km började vätskebristen göra sig påmind för oss båda med håll i midjan. Att greppa två lagom stora stenar och klämma om dom i händerna gjorde verkligen susen och när väl mitt håll hade gett vika var det bara att  lämna över de svettiga stenarna till Världens bästa löparsällskap.

I början av vår löptur hade vi spanat in ett sandtag och pigga och alerta som vi var då så lät förslaget om att springa uppför taget som en briljant idé.  11.24 km senare, trötta, törstiga och ont lite här och där var idén inte lika lockande.  Ingen av oss ville backa ur, stolta som gårdens största tuppar tog vi oss upp med de allra sista krafterna som fanns kvar.  Det blev bara en gång upp till toppen för att sedan lite lätt vimmelkantiga och illamående gå hem till våra tält, dricka mängder av saft och sedan svalka sig i sjön. En jobbig men härlig sommarlöpning tillsammans med fantastiskt sällskap, vän och underbar natur. Precis som jag vill ha det! 


 
Efter att ha berättat om vår sandtagshistoria ville även resten av familjen prova.  Roligast tyckte barnen var att springa nedför och jag kan inte mer än att hålla med dom!  


torsdag 25 juli 2013

Det där med att campa

Befinner oss just nu på Liens Camping i Riddarhyttan. 
Det här med att campa är ingen lätt grej, ni ska veta att vi har lärt oss den hårda vägen och det krävs flera försök innan man blir en fullfjädrad campare. Vi har fortfarande lång väg kvar och ibland förstår jag inte riktigt grejen. Hur Tv-programmet "Böda Camping" och Partajs "Campingen" är så skrämmande lika är hysteriskt roligt. Men tänk om nu Campingdjävulen har satt sina klor i mig? Tänk om jag faktiskt gillar det?



Detta blir tredje omgången familjen Eriksson entrar en camping och så länge som solen gassar och vädret är kalas så måste jag erkänna att vi faktiskt har det fantastiskt bra. Just ja...bara för att nämna...det är ingen husvagn eller husbil som gäller utan det är hardcore-camping med tält som gäller.

Första gången vi tältade (bortsett från tältning på tomten) var i samband med ett besök på Kålmorden. Regnet vräkte ned, sonen hade öroninflammation, jag sprang runt och sökte febernedsättande för det var inte något vi hade med i beräkningarna inför denna tur. Dessutom hade vi inte lyckats så bra med planeringen och saknade både bord och stolar. Så där stod vi i förtältet, blöta, ingenstans att sitta och med väldigt ledsna barn. 

Kolmården var ju kul iallafall!



Omgång två var på Leksands camping och denna gång skulle vi besöka Leksands Vattenland. Underbart väder, mycket bad och ett avslutande besök på campingens restaurang med en glad trubadur som verkligen fick hela området i ett sommargung.  Kvällen tog slut och det var dags för en trött familj att krypa till tälts. Det blev inte många timmars sömn för någon av oss den natten. Att Campingens bad även var ett tillhål för Leksands ungdomar var inget som kom till vår kännedom förrän just då. Inte heller att det var ett välkänt ställe att köra båtrace med trimmade motorer på...förrän den kvällen. Att tälta innebär som bekant att man inte har någon direkt ljudisolering så det som händer i närliggande tält eller utanför ens eget tält förekommer även inne i just ditt tält, alternativt vårt tält. Fnittriga tonårstjejer som gick runt tältområdet och högljutt undrade var deras trosor hade tagit vägen fick våra barn att fälla ut de stora parabolerna för det var nu som de mest intressanta började. 

Leksands sommarland var ju kul iallafall!

Den trejde gången som innefaller just nu är störtskön. Bad och lek för fulla muggar och japp ett och annat löppass har jag även lyckats med. Mer om det lite senare...nu måste jag bada...eller iallafall doppa tårna för vattnet är svinkallt! 

måndag 22 juli 2013

Att lära sig gilla långpass? (Hernik)

Ja, nu sitter jag här i soffan med ett glas rosé och känner mig som en hängmörad biff (eller ja... biff är väl kanske inte rätt ord att beskriva mig, möjligen en lövbiff). 

Jag bestämde mig innan vi åkte till Budapest för att jag skulle hoppa på jogg.se:s träningsprogram för milen sub 40. Men! Jag tweakar om tiderna för att passa ett tempo som ska göra att jag klarar milen på under 43 minuter... typ. Jag hoppar dessutom in i programmet på vecka fyra (av åtta) eftersom jag har Blodomloppet i Västerås som "mållopp". Det här kommer innebära att jag slipper planera min träning själv under fem veckor, så jag ser det som en POC (Proof Of Concept... används flitigt inom den bransch där jag jobbar) för att se om det är något för mig. 

Det har nu varit lite si och så med träningen ett tag (en dryg vecka), så det blev lite som en nystart i dag när jag körde första passet, som visade sig vara 17 km löpning i behagligt tempo. Där har vi ett problem direkt för mig. Jag kan inte springa 17 km och få det att vara behagligt (ännu). Min uppladdning under dagen bestod av att gå upp 06:30 och åka med sonen för att ta blodprov hos familjeläkaren och därefter stå ute i solen och skrapa färg och slipa vårt staket som ska målas om... kanske inte jättebra. Men jag drog i alla fall i mig en halv liter sportdryck strax innan jag drog på mig mina enda löparkalsonger (som endast används vid långpass), tejpade bröstvårtorna (ett måste för pass över 12 km) och spände på mig Martinas tjusiga vätskebälte med lite rosa detaljer packat med vatten och energi-gel och drog igång Sick and twisted affair med My darkest days (som info för de som fick en obehaglig syn framför sig så kan jag meddela att jag även satte på mig strumpor, skor, shorts, t-shirt och en icke-löpar-keps). 

Tempot kändes skönt till att börja med, men jag misstänkte att jag sprang lite för snabbt när Runkeeper visade ca 5:10 tempo, så jag bestämde mig för att försöka ha 5:30 som snitt på hela passet. Det var varmt och den där jävla kepsen gjorde ju inte saken bättre, men hade jag inte haft den så hade jag garanterat åkt på solsting. När jag kom in i skuggiga områden åkte den av och jag fick springa med den i handen. Fram till runt 12 kilometer så var jag hyfsat pigg och vid gott mod, men sen började jag känna av det här som jag inte gillar med långpass. Musklerna känns OK, flåset är inte särskilt ansträngt, men all energi försvinner ur kroppen. Tempot gick ner ordentligt och jag kände mig riktigt energilös. Men men... jag hade ju för sjutton en energi-gel med mig. I med den och ja, det funkar ju faktiskt, ny energi och högre tempo ganska fort. Men det höll inte i sig länge. Snart började det bli jobbigt igen, men bara rent energimässigt och dessutom började jag känna av lite sura uppstötningar efter gelen. Som lök på laxen så började vänster höft kännas stel. Något som jag känt tidigare då jag sprungit (med mina mått mätt) långt. Känns lite som om det saknas smörjning... Ytterligare lite senare så började även vänster knä att göra lite ont. Sa jag "behagligt tempo"? Knappast behagligt, men nu var jag å andra sidan nästan hemma. 

Resten av kvällen har jag nu känt mig helt urlakad. Så vad har jag lärt mig av det här? Ingenting egentligen, men jag har gett mig tusan på att jag ska lära mig att uppskatta långpass. Fast jag inser att det kommer ta ett tag. 

Nästa pass är på onsdag och då är det 10 kilometer som gäller. Eller just ja, det skulle ha varit 20 minuter lätt styrketräning efter dagens pass, men det skjuter jag på till imorgon.

Bara att bryta ihop och komma igen.

Aktiv vilodag

Vad passar bättre än en vilohelg i stugan. Fast jag måste erkänna att vila helt och hållet finns inte i min vokabulär. "Att vila är för kärringar" var det någon som myntade och jag kan finna det resonemanget ganska humoristiskt och om inte annat lite småfyndigt. 

I närheten av stugan finns en stor klapperstensås, Söderåsen, med smala stigar som slingrar sig upp för åsen i olika längd och svårighetsgrad. Upp till toppen tvingade jag med familjen och svärföräldrarna på en dryg 2-timmarstur som fick pulsen att slå några extra hårda slag hos stackars farfar. Tur att det var blåbärsris proppade med stora blåbär längs stigarna som kunde ge gubben lite extra energi.




Barnen tyckte det även var spännande med en liten avstickare, en trollstig,  som bjöd på olika avancerade tillgrepp och då fantasin flödade om vilken komplicerad bergsklättring som utfördes blev besvikelsen stor när vi nådde målet och sonen inte hittade någon get på toppen...ingen get, inget berg...BANG!!




Testade även på det här med bouldering men måste forska lite mer om det innan jag ger mitt utlåtande om vad jag anser om den typ av klättring. Den som inte vet vad bouldering är...Googla!!

Nu är helgen slut och det är dags att hitta fokus i löparprogrammet igen. Har gjort en del ändringar i programmet som bättre kommer att passa min nivå och mitt mål. Nyfiken? Klart du är!

Hörs! 


fredag 19 juli 2013

Vårt Budapest

Vilka fantastiska dagar vi har haft och blivit så där bortskämda som bara ett äkta kungapar kan bli. Till och med när vi åkte med Ryanair kände jag mig kunglig då vi valt en Prioritybiljett, dvs. vi fick gå först i kön och kunde på så vis slappa fram tills gaten öppnade. Nice!

Vi kom fram till Budapest ganska sent på måndagskvällen och det blev mest bara att fixa lite vatten, studera stadskartan och reka Hotellet som är en vacker byggnad från 1700-talet. Rummen är något slitna och skulle behöva lite uppfräschning men för övrigt finns inget att klaga på.




Frågan är om det spökar där? Är ganska säker på att jag vid ett par tillfällen såg ett par tvillingflickor dyka upp runt hörnet när jag trampade runt på vår trehjuling i hotellets korridorer. Japp...trehjulingen är ett måste att ha med när man bor på ett sånt här gammalt hotell.

Tisdag

Efter frukost packade vi ryggan med nödvändigheter och gav oss iväg. 




Vårt första mål var att ta oss upp till utsiktsplatsen som låg nära hotellet. Ganska snart insåg vi att det skulle bli problem att springa hela vägen uppför då det var extremt backigt, små serpentinvägar och mycket trappor. Solens hetta ställde också till en del bekymmer och det fick bli till att gå upp. Vi hade just startat och ansåg att det inte vore på sin plats att stupa under dagens första 30 minutrar.





En bit längre upp blockerades vägen av några gubbar som höll på och tog ned träd och rensade upp bland buskagen. Männen med sina bruna rynkiga och sönderbrända ansikten bar nonchigt ciggen i mungipan och med sina brännande blickar fick de oss att ursäkta oss fram när vi klev över stubbar och stockar som låg utslängda på den smala vägen. Jag är ganska säker på att det dessa män sa till varandra innehöll ord som "svenska idioter"



Svetten flödade men efter 2 km tunga steg uppför kom belöningen med den mest fantastiska utsikten över Budapest och Donaufloden.




Vatten och studerande av kartan inför vårt nästa mål som var Margaret Island, en liten ö mitt i floden ungefär 4 km från där vi befann oss.



Löpturen gick längs floden och det fläktade skönt vilket gjorde att solens hetta inte påverkade oss särskilt mycket. Det var riktigt skönt och behagligt. 

På Margaret Island finns det mesta för sportiga människor, lekplatser, fotbollsplan, tennisbanor, poolområde för lättare lek och för atleter, bl a en stor och fin simhoppanläggning och simbanor. Runt hela ön sträckte sig en löparbana (ca 7km) och det var fullt av människor som aktiverade sig. Klart vi också var sugna.



I mitten fanns en stor fontän som likt Belaggio i Las Vegas fick vattnets strålar att dansa i takt till musiken som spelades i högtalarna. Här kunde man sätta sig och svalka fötterna lite och dricka lite vatten.






Efter lunch (gulaschsoppa, grönsaksfyllda pannkakor och givetvis öl) tog vi oss över en av broarna och in på Pest-sidan. Vid Hjältarnas torg tog energin slut och det var här vi mötte döden och begav oss hemåt igen.


Genom fyllda gågator sprang vi hem igen. Turen slutade på 21.48 km (en hel del pauser, lunchstopp och allmänn sightseeing). Dusch och sen ner till stan igen för en middag.

Kvällen avslutades återigen uppe på utsiktsplatsen och synen var rent utsagt magiskt. 


Onsdag

Trötta från gårdagens tur bestämde vi oss för att få njuta av värmen och tog oss en heldag på spaanläggningen. Båda hade vi beställt massage och det var riktigt skönt att låta musklerna få sig en omgång av hårda nypor. Min rumpa som jag tidigare trodde var äkta buns of steel visade sig istället handla om stela muskler för när väl massagen var över var det mera likt en äkta hängröv.

Både innan och efter massagen blev det en del slappandes på solsängar vid utomhuspoolen, som lite otippat visade sig ha en rejält kraftig vågmaskin. Småbarn fladdrade som trasor när vågorna satte igång. Förutom den poolen så fanns det även en lite mindre pool med 36 gradigt vatten. Kändes lite mysko att från den stekande solen sätta sig i en varm pool, men vi var ju tvungna att testa. Och varmare skulle det bli när vi tog oss in till inomhuspoolerna. Förutom den lite större inomhuspoolen där gamlingar simmade i omänskligt långsamt tempo runt runt (och man fick sig en ilsken vissling från badvakten om man så mycket som vek av en meter från den utslagna rutten) så fanns det två avdelningar med varma pooler. En lite svalare som "bara" var 36 grader och en tokhet som höll 40 grader... det är varmt! Men skönt var det.





Kvällen spenderades inne i stan och på en mysig restaurang längs Floden där vi njöt av rosé och ungersk kalvgryta.

Torsdag

Innan frukost tog vi oss en liten kortare löptur mot den södra delen av Buda. Att springa längs Donau, trots hektiskt med trafik och säkert på tog för ohälsosamt mycket avgaser, är nog den absolut bästa platsen vi har sprungit på. Underbar utsikt hela vägen. Efter några km kom vi fram till ytterligare än park och det var skönt att få lite skugga. Fast klockan var 8 på morgonen var solens strålar heta.




Att äta goda wienerbröd till frukost kändes efter löpturen väldigt rätt!!


Resten av dagen utgjordes av allmän sightseeing, ett besök vid saluhallen och mera härlig promenad längs Donau.



Vi hade beställt en taxi till hotellet som skulle köra oss till flygplatsen. Denna taxichaufför var nog den galnaste chauffören jag åkt med.  Hackig körning, hårda bromsningar för att i nästa stund trycka på farten fick det att pirra i magen. Det dröjde inte länge innan jag började må illa på grund av denna blijagadavungerskmaffiakörning. Illamåendet ville inte släppa och kom över mig i vågor och att få bli kroppsvisiterad på flygplatsen och klämd på lite här och där gjorde inte saken bättre, inte heller att stå och hulka i en plastpåse under en rulltrappa livrädd för att inte bli insläppt på planet. Det hade jag ju hört att Gunilla Persson från Hollywoodfruar inte fick när hennes unge spydde på flygplatsen. Nåja, det är skillnad på folk och folk. Vi var ju kungliga och fick gå före alla i kön och slapp trängseln. 

Alltid härligt att vara iväg och få uppleva ny kultur men ska inte klaga på den svenska sommaren heller.


Nu blir det vila några dagar och hoppas att illamåendet släpper så jag får fortsätta njuta av sommaren tillsammans med hela familjen.