Ja, nu sitter jag här i soffan med ett glas rosé och känner mig som en hängmörad biff (eller ja... biff är väl kanske inte rätt ord att beskriva mig, möjligen en lövbiff).
Jag bestämde mig innan vi åkte till Budapest för att jag skulle hoppa på jogg.se:s träningsprogram för milen sub 40. Men! Jag tweakar om tiderna för att passa ett tempo som ska göra att jag klarar milen på under 43 minuter... typ. Jag hoppar dessutom in i programmet på vecka fyra (av åtta) eftersom jag har Blodomloppet i Västerås som "mållopp". Det här kommer innebära att jag slipper planera min träning själv under fem veckor, så jag ser det som en POC (Proof Of Concept... används flitigt inom den bransch där jag jobbar) för att se om det är något för mig.
Det har nu varit lite si och så med träningen ett tag (en dryg vecka), så det blev lite som en nystart i dag när jag körde första passet, som visade sig vara 17 km löpning i behagligt tempo. Där har vi ett problem direkt för mig. Jag kan inte springa 17 km och få det att vara behagligt (ännu). Min uppladdning under dagen bestod av att gå upp 06:30 och åka med sonen för att ta blodprov hos familjeläkaren och därefter stå ute i solen och skrapa färg och slipa vårt staket som ska målas om... kanske inte jättebra. Men jag drog i alla fall i mig en halv liter sportdryck strax innan jag drog på mig mina enda löparkalsonger (som endast används vid långpass), tejpade bröstvårtorna (ett måste för pass över 12 km) och spände på mig Martinas tjusiga vätskebälte med lite rosa detaljer packat med vatten och energi-gel och drog igång Sick and twisted affair med My darkest days (som info för de som fick en obehaglig syn framför sig så kan jag meddela att jag även satte på mig strumpor, skor, shorts, t-shirt och en icke-löpar-keps).
Tempot kändes skönt till att börja med, men jag misstänkte att jag sprang lite för snabbt när Runkeeper visade ca 5:10 tempo, så jag bestämde mig för att försöka ha 5:30 som snitt på hela passet. Det var varmt och den där jävla kepsen gjorde ju inte saken bättre, men hade jag inte haft den så hade jag garanterat åkt på solsting. När jag kom in i skuggiga områden åkte den av och jag fick springa med den i handen. Fram till runt 12 kilometer så var jag hyfsat pigg och vid gott mod, men sen började jag känna av det här som jag inte gillar med långpass. Musklerna känns OK, flåset är inte särskilt ansträngt, men all energi försvinner ur kroppen. Tempot gick ner ordentligt och jag kände mig riktigt energilös. Men men... jag hade ju för sjutton en energi-gel med mig. I med den och ja, det funkar ju faktiskt, ny energi och högre tempo ganska fort. Men det höll inte i sig länge. Snart började det bli jobbigt igen, men bara rent energimässigt och dessutom började jag känna av lite sura uppstötningar efter gelen. Som lök på laxen så började vänster höft kännas stel. Något som jag känt tidigare då jag sprungit (med mina mått mätt) långt. Känns lite som om det saknas smörjning... Ytterligare lite senare så började även vänster knä att göra lite ont. Sa jag "behagligt tempo"? Knappast behagligt, men nu var jag å andra sidan nästan hemma.
Resten av kvällen har jag nu känt mig helt urlakad. Så vad har jag lärt mig av det här? Ingenting egentligen, men jag har gett mig tusan på att jag ska lära mig att uppskatta långpass. Fast jag inser att det kommer ta ett tag.
Nästa pass är på onsdag och då är det 10 kilometer som gäller. Eller just ja, det skulle ha varit 20 minuter lätt styrketräning efter dagens pass, men det skjuter jag på till imorgon.
Bara att bryta ihop och komma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar