Tröttsmurfen och jag (Martina)

• Att knyta upp skorna var jobbigt
• Att öppna bildörren var chockartat jobbigt
• Att be min man dra av mig tightsen var jobbigt men samtidigt skönt att jag slapp
• Att tvätta håret var asjobbigt
• Att torka håret var ännu jobbigare 
• Att gå är döjobbigt
• Att trycka ned tangenterna är obehagligt jobbigt.

Meeeeeennnn... att träna ikväll var så galet fantastiskt roligt och jag körde verkligen järnet, livrädd för att ta en ynka liten pyttepaus då jag vet att hon alltid har ögon i nacken. Anledningen beror på de fruktande och skrämmande Burpees.

Ikväll körde vi min absoluta favorit... 6 stationer x 75 repetitoner. Vid byte av station så var det burpeestvång och detsamma gällde om man kände att nä nu brinner det i musklerna och kraften är tyvärr helt död... japp 10 burpees...  BOOM!

Är förvånad att Världens starkaste Nina inte har någon piska med sig samtidig tacksam att hon inte har det. Synd kan tyckas för hon skulle passa med en ;-).

Eftersom burpees är något som jag fruktar... lite som intervaller... så ville jag undvika dom och då var det helt enkelt att pressa sig själv i ett kör genom varje station. Den enda stationen som jag inte hann klart var armhävningar. Hallå! Vem orkar 75 stycken armhävningar i ett svep? Suger på armhävningar och rent taktiskt så spar jag dom till sist, men 40 stycken är väl inte fy skam!

Känner mig glad och stolt att jag orkade 75 repetitoner utan avbrott av följande:
Dips
Situps
Squats
Kettlebell swings
Stepup Squats

Totalt 70 Burpees (armhävningarna gjordes i 3 omgångar och bara det blev 30 straffburpees)

Kroppen känns tung och trött och det är som att släpa runt på en stor cementsäck. Allt är jobbigt... gå, prata, skriva... ja till och med att titta är jobbigt. Jag älskar det!

Imorgon kommer det med största sannolikhet kännas 100 gånger värre och då ska benen orka bära mig fram i 200 meters intervaller i minst ett 4.20 min/km tempo.

Joråsattde....

Lördagsterräng! (Martina)

Äntligen kan jag känna att jag tillhör den nöjda skaran, ni vet dem med de lyckade träningspassen.

Hade inga mål eller krav idag förutom att komma ut och köra ett längre pass. Haft dåligt med motivation en tid nu just för att jag upplever att mina resultat hela tiden försämras. Men inte idag.

Sist jag sprang en längre sträcka i Rocklundaskogen var i Augusti. Då sprang jag 17 km i ett 6.02-tempo och var färdig att dö. De andra längre sträckorna tidigare i somras (juni) låg runt 17-18 km i ett tempo mellan 5.35-5.42 km/min och notera att det var på platt asfalt längs landsväg. Som jag har nämnt tidigare så är Rocklunda stundtals väldigt backig varierat med både långa och korta backar. Ett bra ställe att träna på inför olika lopp och skonsamt för mina benhinnor.

Idag krånglade jag på mig mina nya kompressionstights och jag vet inte om det var dessa som var anledningen till ett lyckat pass. Ett lätt regn varvat med sol och en skog i underbara färger. Skön luft att andas in och jag var helt ensam när jag sprang över Lista. Inte en kotte varken såg eller mötte jag och det kan ju sätta en massa galna tankar och få dom att spåra ur. Att dessutom se en övergiven jacka hängandes på en gran och en ensam sko ligga lite avsides från spåret får kalla kårar att krypa längs med ryggraden. För vem går liksom hem med bara en sko på foten?

Spåret som går bort mot Lista består av smala stigar med lite lömska rötter här och där och det kändes lite speciellt att springa i Black River Runs fotspår... även om jag sprang 145 km kortare än vad galenpannorna gjorde så har jag varit och känt på terrängen.

Smala stigar för endast en person i bredd.

Turen slutade på 15 km i ett 5.44-tempo. Jag känner mig nöjd att jag orkade springa i den terrängen i ett så pass jämnt tempo och i en märkvärt snabbare fart än vad jag har gjort på ett antal veckor. Hade inte mitt vänstra knä börjat att grina illa så hade jag kunnat springa i all evighet... för just så bra kändes det, med pigga och alerta ben.

Det känns skönt att äntligen få uppleva glädjen över ett lyckat pass.

Djävulsstegen (Henrik)

Jag har lagt upp en grov plan för vilka pass jag ska köra inför Hässelbyloppet och i dag skulle det springas 4 x 1500 m inomhus på bana. Har aldrig sprungit 1500 m intervaller förut. 1000 och 2000 har jag ju provat men aldrig 1500. Så tidigare i veckan googlade jag lite på vilket tempo jag skulle hålla och högst upp på resultatlistan hamnade det här inlägget på Lennars eminenta blogg. Så fort jag läste ordet Djävulsstegen så bestämde jag mig att "det ska jag köra".

Vad är då Djävulsstegen? Jo, det är mycket riktigt 4 x 1500 m där farten från intervall till intervall hela tiden ökas. Man börjar i ett tempo motsvarande sitt tänkta miltempo (i mitt fall 4:18). Nästa intervall ska gå 6 sekunder/km snabbare än första. Tredje 12 sekunder/km snabbare än första och fjärde 15 sekunder/km snabbare än första. För de som inte förstår det så kan jag meddela att det är ett rejält tufft pass. Vila mellan varje är 1 minuts joggvila efter första intervallen och 2 minuter efter resterande.

Jag hade lite problem med hur jag skulle hålla koll på tempot inomhus i hallen där varje varv är 200 meter. En intervall blir alltså 7,5 varv. Det slutade med att jag föst höll koll på vad de första 200 metrarna skulle landa på; mellan 52 och 49 sekunder för att hitta rätt tempo i början och sen delade jag dessutom in varje intervall i 500 metersbitar där jag då hade koll på hur lång tid varje bit skulle ta. Det funkade ganska bra.

Facit var alltså följande tempon: 1:a = 4:18, 2:a = 4:12, 3:e = 4:06 och 4:e = 4:03.

Utfallet blev: 4:19 - 4:07 - 4:01 - 3:59.

Första gick alltså något för långsamt, vilket jag tror beror mycket på dålig uppvärmning. Därefter blev det en rejäl ökning och det var bara mellan 2:a och 3:e ökningen i sekunder stämde. Men jag är nöjd med att jag lyckades öka hela vägen och att jag dessutom sprang snabbare än planen.

Det här kan mycket väl bli ett favoritpass! Riktigt kul och jobbigt. Lite mer uthållighetsträning än 1000 metersintervaller och inte lika hemska som 2000 metersintervaller (som är nyttiga men sjukt jobbiga för mig).

Det känns bra nu!

Supertusingar med Löparglädje (Martina)

Igår fick vi verkligen känna av den där höstkylan. Jag tyckte mig även se att det snöade ute när vi åt middag men fick inget medhåll för det överhuvudtaget. Påstår ändå att det snöade.

Vi var några få tappra löpare som trotsade väder och vind men med mössa, vantar och underställ så är man rustad för det mest avancerade vädret. Det dröjde inte länge innan man blev ordentligt varm och det var faktiskt ganska skönt att få andas frisk luft.

Nöjda medlöpare

Intog Wennströmskas IP tillsammans med ett gäng fotbollsspelande ungdomar där vi skulle köra supertusingar. Uppskattat pass och där vi alla kände oss nöjda med vad vi presterat... utom jag dock, men det är väl som vanligt det.

Jag fattar verkligen inte. Gick tillbaka och kollade hur jag låg till  sista jag sprang supertusingar på samma bana. Då höll jag ett betydligt snabbare tempo och i ett tempo som jag idag skulle vara jublande glad över men som jag då inte heller var nöjd med. Hm... kan det vara så att jag har prestationsångest? Jo det skulle vi nog alla kunna skriva under på att jag har.

Nu var det också så att klockan verkar inte riktigt kunna samspela med GPS:en när man springer på bana utan fladdrar hit och dit samt att jag inte hörde när den pep till vilket gjorde att jag missade en start.

Mitt mål var 5 Supertusingar i ett 4.30-tempo. Höll de första 4 supertusingarna i ett ganska jämnt 4.42-tempo och där den sista gick i ett 4.33-tempo. Jag hade en för kort vila mellan varje intervall och jag har ju faktiskt fått rådet att förlänga vilan för att kunna springa ca 10 sekunder/km snabbare än vad jag satt som mål. Ändå glömde jag bort det. Skärpning!

Igår kväll var jag absolut inte nöjd, men det känns helt annat idag. Jag ÄR trots allt faktiskt ganska tillfredsställd med mitt resultat. Jag måste lära mig förstå att det går upp och ned och att jag inte kan prestera på topp alla gånger. Det är helt ok ändå!

Nästa tisdag kör vi 200 meters intervaller och om någon har tips på hur man ska springa det effektivast så tar jag tacksamt emot tips :-)

En äkta kärleksförklaring (Martina)

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Jag ÄLSKAR cirkelträningen på måndagar med Världens-starkaste-Nina.

Att det just är på måndagar är nog det absolut bästa av allt. Istället för att känna att måndagar är lika svarta som synden och ett otroligt korkat påhitt av den store blå, där allt du önskar dig är att förlänga söndagarna med måndagar och få fortsätta ligga kvar i sängen fram till lunch för att sedan förflytta dig några meter till soffan och glutta på serierepriser ytterligare några timmar... ja då är det dags att omprioritera ditt liv.

Det är med glädje jag vaknar på måndagmorgon med en längtan likt en en 6-årings väntan på julafton. Att få veta att kvällen kommer att spenderas i svett och total utmattning och samtidigt vara lika lycklig över det som ett barn på Leos Lekland är svårt för vissa människor att förstå. Då har de heller inte fått uppleva äkta träningslycka.

Cirkelträningen är som en 60 minuters lång intervall där varje konditionsövning och varje styrkeövning får dig totalt knäsvag och kraftlös likt en människa som aldrig någonsin har tränat i hela sitt liv och som just då har en enorm längtan bort därifrån och att aldrig någonsin få komma tillbaka igen. Trots detta är det som världens bästa uppåtjack och värt varenda svett och yrselkänning för allt i hela världen.

Cirkelträningen handlar inte om att bygga upp sig till ett muskelberg likt Mr Schwarzenegger med gigantiska muskler som vilken sekund som helst kan spricka för att sen se att det enda som fanns i muskelvävnaden var anabola. Att bygga upp en stark kropp som kan bära dig fram likt en geopard på jakt efter sitt byte har bara en massa fördelar. Upprät,t snygg hållning, starka rygg- och magmuskler och sund kropp ger dig även ett välmående inre.

Ikväll står det dessutom supertusingar på löparschemat och träningsvärken sitter denna gång i rumpan och ryggen så jag hoppas att benen orkar rulla på i rätt tempo denna gång.

Love, peace och en och annan kram

Snabbdistans på morgonen... bra ide? (Henrik)

Njae... det kan jag väl inte påstå, men nu har jag i alla fall testat. Tidigt i morse (med söndagsmått mätt - alltså strax innan 8) snörade jag på mig skorna, satte på mig löpartights, långärmad tröja och en tunn löparjacka och begav mig ut i ett lätt duggregn. Jag hade ingen plan när jag klev upp annat än att jag inte skulle springa ett långpass och inte intervaller. Det fick därmed bli ett snabbdistanspass på 8 kilometer.

Med sega morgontrötta ben gick jag iväg och det dröjde några hundra meter innan jag kände mig pigg nog att börja jogga sakta. Efter ytterligare några hundra meter stannade jag och gick en stund igen... och gäspade... Men sen tog jag mig i kragen, startade klockan och sprang iväg. Under promenadjoggen hade jag bestämt mig för att köra 2 km + 1 km + 2 km + 1 km + 1 km + 1 km där jag skulle alternera mellan 4:45-4:50 tempo och 4:15-4:20 tempo. Kilometertiderna blev:

4:43 - 4:49 - 4:18 - 4:47 - 4:49 - 4:20 - 4:51 - 4:18

Det gick lite väl segt för att jag ska vara nöjd med passet, men jag avskriver det som morgontrötthet och konstaterar att det inte blir snabbdistans innan frukost i fortsättningen.

Eftermiddagen spenderades i friidrottshallen där det först var prisutdelning för våra duktiga barn som deltagit under sommarens VF-cupen outdoor och därefter träning för vår grupp. Känner redan nu att jag har lite träningsvärk att vänta i morgon. Vi körde medicinbollsövningar där jag för tre olika grupper fick visa varje övning. Avslutade sedan med en bejublad stafett där jag fick fylla ut ett lag som var ett barn kort. Sprintmusklerna fick därmed sitt också :-)

Besvikelse och ilska (Martina)

Fy det går så dåligt.

Jag har inget tryck i benen och hur mycket jag än tar i så går det helt enkelt inte att få upp farten. Jag sitter och puttrar i den där förbannade traktorn men allt jag vill är att rusa fram i en asasnygg röd klarlackad Ferrari. Nä min traktor är gul, ful och rostig. Jag gillar inte gult, min favorit är rött.

Tankarna far och det kan väl ändå inte vara så att jag befinner mig på den punkt att jag helt enkelt inte kan springa fortare? Intervallerna går dåligt, tempopasset går dåligt men de långa passen går bra, inte fort men de är behagliga. Vad hände? Från att i våras uppleva mig själv som en gasell till att nu känna mig som en flodhäst.

Det är inte långt till Hässelbyloppet och för mig handlar det om att få fart på benen till dess. Jag vet att jag klarar av att springa en mil, det är inte där min prestation ligger. Jag vill springa fort, vill kunna känna vittring av ett PB, vill kunna få belöning för allt slit och all smärta.

Gårdagens tempopass, 3km + 3km, var inte direkt upplyftande. Målet var att åtminstone hålla ett 5-minuters tempo eller strax där under. Visserligen hade jag fortfarande träningsvärk från både Halvmaran, cirkelträningen och backträningen och benen var som att släpa runt på två tunga stockar. Min vision och önskan var dock något helt annat. Första tempopasset sen någon gång i augusti kan väl egentligen också läggas till på listan för förutsättning Noll. Första blocket gick i 5.10 km/min och andra i 5.04 km/min.

Argare än någonsin stampade jag in i huset men uppmuntrades av Henriks olika förklaringar till varför. Så det vi nu har kommit fram till är att jag behöver korta och snabba intervaller för att få upp farten i benen samt en del styrketräning i core och ben.

Jag ger mig inte, kommer aldrig någonsin att ge mig.

Lunchintervaller (Henrik)

I dag hade jag bestämt mig för att jag skulle köra intervaller på lunchen. Inomhus i Quicknet Arena. Men jag hade inte bestämt vilken typ av intervaller förrän jag var på plats i hallen. Då kunde jag inte låta bli att känna mig inspirerad av Lennarts 200-ingar.

Tyvärr så är det ju alltid lite ont om tid när man klämmer in ett lunchpass. Man ska ta sig till hallen, byta om, värma upp och sedan efter passet stretcha, duscha, ta sig tillbaka till jobbet och äta. Så det blir lite stressigt att få till ett bra pass. Men i dag tycker jag att jag lyckades utmärkt.

Jag bestämde mig för 10 x 200 m med 200 m joggvila mellan varje intervall (utan tidspress). Det här var nog första gången jag sprang 200-ingar på bana med koll på tiden, så jag visste inte vad jag skulle lägga mig på för tempo. Första intervallen skulle därför få sätta standarden för resten av passet. Klockan stannade på 36 sekunder och jag kände att det var snabbaste laget och bestämde mig för att ta det lugnare på nästa. Intervalltiderna blev slutligen: 36 - 38 - 38 - 38 - 38 - 38 - 39 - 39 - 38 - 38. Ganska jämnt måste jag säga. Joggvilan tog jag det väldigt lugnt på, så den varierade mellan 90 och 97 sekunder.

Det var ett kul pass och jag kommer garanterat köra fler 200-ingar i höst/vinter. Beroende på hur mycket tid jag har så kommer tempot få ökas eller minskas och därmed även antalet intervaller.

Jag har börjat fundera på ett litet vinterprojekt/vinterexperiment som jag är riktigt sugen på att ge mig på efter Hässelbyloppet. Men jag behöver putsa på lite detaljer först innan jag kan presentera min idé...

Backträning i grupp (Martina)

Jösses... den träningsvärken jag hade tidigare idag är ingenting mot vad jag har nu. Gick jag som en kratta då så går jag garanterat som ett kassaskåp nu.

Kvällens pass med löpargruppen blev verkligen ett givande backpass. Det är så härligt att deltagarna bland oss är så intresserade av löpningen att de vill och kan delge alla med tips, råd och massor av energi. Precis det som vi är ute efter.

Totalt 21 backar uppför och 9 backar nedför med ruscher i lång och kort backe, höga knän, mångsteg och skridskohopp. Svettigt, jobbigt, flåsigt och en del syra.

Vilken fantastisk träningsglädje hos alla och det tackar vi för!

Äntligen cirkelträning! (Martina)

Har haft ett längre uppehåll från Cirkelträningen dels på grund av ett bråkande knäfäste och dels för att det helt enkelt har varit ett sommaruppehåll. Igår var det då äntligen dags igen... och O Boy vad jag har saknat att få köra igenom hela kroppen. Att få känna den där djävulska träningsvärken komma redan inom en timme efter avslutat pass och få kämpa sig uppför och nedför vid toalettbesök i dagarna tre.

 Jag tror att många av mina allt fler mindre lyckade träningsresultat under sommaren har berott på avsaknaden av cirkelträningen då Världens-Starkaste-Nina fokuserar väldigt mycket på att lägga upp passen som grund för att bygga upp corepartiet och benstyrkan, vilket passar en löpare perfekt.

Igår lyckades vi fylla salen med 30 stycken träningssugna tjejer vilket får mig att gärna välkomna lite grabbar också, för dynamikens skull. Vi håller till i Barkaröskolans gymnastiksal på måndagar klockan 19.00 för er som är sugna att bryta den ute hos oss kvinnliga trenden för jag vet att många boys cirkeltränar på gymmen inne i stan. Kan säga att Världens-starkaste-Nina är grym och det finns helt enkelt ingen nåd.

40-30-20 sekunder på totalt 10 stationer och 5 minuter "On the minute" fick iallafall mina ben att skaka vid stretchningen och träningsvärken i baksida lår från Halvmaran kompletteras idag med grotesk träningsvärk i framsida lår. Balans i systemet helt enkelt... som vi säger inom redovisningsvärlden!

Kvällens backträning med löpargruppen kommer nog att ge mina ben en ytterligare omgång som jag gärna välkomnar.

Race report Stockholm Halvmarathon (Henrik)

Genomförandet av Stockholm Halvmarathon i lördags var en stor seger för mig. Dels så var det min första halvmara (och därmed också det längsta tävlingsloppet jag genomfört), men framför allt så var det ett lopp som genomfördes i god form i September, månaden då jag alltid är förkyld. Just det känns grymt skönt!

Jag var nervös innan loppet. Inte så mycket för att det skulle gå dåligt rent löpmässigt utan mest för att jag skulle klappa ihop helt och få något liknande de symptom jag fick under Blodomloppet och Hässelbyloppet förra året. Den oron låg sedan och gnagde i bakhuvudet länge under loppet.

Hur uppfattade jag då loppet?

Jag hade planerat att öppna lite långsammare än 4:44 tempo, som alltså var det tempo jag skulle behöva hålla för att klara sub 1:40. Starten gick väldigt smärtfritt tyckte jag. Nog för att det var trångt och gick sakta innan man kom fram till startlinjen, men väl där så hade jag i stort sett fritt utrymme hela loppet. Jag stod någonstans i "bakre mitten" av min startgrupp (B) och kunde se farthållarna för 1:40 ganska långt fram, men tanken då var att försöka hålla dem inom synhåll åtminstone.

Redan innan vi sprungit en kilometer så gick banan in i Klaratunneln och precis som Martina nämnde i sitt inlägg så reagerade jag på hur tyst det blev. Det enda man hörde var trampet av hundratals löparskor. Kvavt och varmt blev det också och jag tyckte luften kändes väldigt dålig. Så det var befriande när man efter ett tag såg ljuset i slutet av tunneln. Planen var som sagt att öppna lite långsammare än 4:44, men när jag passerade första kilometern stod klockan på 4:40.

När vi kom ut ur tunneln fick jag genast ännu mer energi och den ökades dessutom på ytterligare när jag strax därefter sprang förbi vår egen personliga hejarklack (Emmalisa, August och både mina och Martinas föräldrar), så vips hade jag sprungit förbi 2 kilometersmarkeringen utan att jag hann se den. Markeringen för kilometer 3 såg jag däremot och även där låg jag några sekunder före, så jag bestämde mig för att ta det lugnare kommande kilometrar. Farthållarna för 1:40 knatade dock på, så det var nog här någonstans jag såg dem sista gången.

Här började det gå lite lite lätt uppför och det i kombination med att jag medvetet tog det lugnare gjorde att det blev lite väl långsamt tempo, för när 4 km markeringen dök upp låg jag plötsligt efter 1:40- schemat. Trots att det var det som var min plan så kände jag mig lite stressad och sprang in tiden så att jag låg exakt på sekunden både vid 5 och 6 kilometer. Nu trodde jag att de få backar i början av loppet jag blivit varnad för var passerade, så jag ökade tempot något... bara för att mötas av ett par kortare men brantare backar vid ca 7 kilometer. Dessa tog rejält på mina krafter och efter det så var jag trött. Det var ju nu jag skulle gasa...

Nu gick det i stället segt. Jag gnatade på i ett tempo som låg runt 4:50, kanske något bättre och tappade därför hela tiden på 1:40 målet. Jag tog för första gången i loppet en mugg sportdryck (vid Rolambshovsparken), men lyckades kasta hälften i ögat innan jag fick i mig något. Det var förmodligen tur det, för strax därefter började jag känna av lite magknip (som gick över efter ett par kilometer). Härifrån fram till Stadshuset strax efter 11 kilometer kändes det tungt och jag fick i efterhand veta att det var motvind längs med Norr Mälarstrand. Inget jag reflekterade över under loppet annat än att det gick "trögt" att få upp tempot. Redan nu började jag misströsta och hade nästan gett upp hoppet om sub 1:40.

Förbi Stadshuset började tempot ökas igen i och med att det gick lite utför och när jag sedan blev framhejad av "hejarklacken" igen vid Centralbron så fick jag ny energi. När jag svängde upp vid slottet och skulle passera målgången så fick jag höra i högtalarna att "här kommer han, årets vinnare". Tyvärr så pratade de inte om mig, men när jag sprang förbi så att jag kunde titta åt vänster på upploppsrakan så såg jag precis vinnaren av herrloppet springa mot mål. Stämningen där bar fram mig ytterligare och nu kändes det riktigt kul. Strax därefter fick jag applådera Issabellah Andersson när jag mötte henne där hon var på väg mot seger i damloppet. Passade även på att applådera åt en del andra elitlöpare och kände mig ett tag som en åskådare.

Vid Slussen ska det tydligen ha varit någon vinglig flytbrygga (?)... den missade jag helt. Måste ha varit riktigt fokuserad där, eller så var hela jag vinglig ändå. På Söder Mälarstrand började jag öka tempot något och jag kände mig starkare. Tyvärr så gick det segare när jag började närma mig Tantolunden (visst var det väl ett motlut alldeles innan där?). Backen vid Tantolunden var i och för sig lång, men inte ett dugg brant, så där fick jag återigen lite ny energi. Det var ju den jag hade sprungit och bävat för. Kände att jag kunde trycka på lite i backen även om det inte gick fort.

Vid 19 kilometer låg jag en minut efter 1:40-planen, men nu hade jag målvittring och kände mig oförskämt pigg. Positivt var också att jag inte kände den minsta smärta någonstans. I vanliga fall när jag springer långpass brukar jag åtminstone bli lite stel i någon höft eller ett knä eller så, men inte nu. Har för mig att det gick lite nedför alldeles innan det sista motlutet och där började jag öka tempot för att försöka jaga in den där minuten. I nedförsbacken ner mot Slussen kändes det som om jag flög fram och jag passerade massvis med trötta löpare, vilket blev som ytterligare en katalysator. Vet inte vad jag höll för tempo i backen, men strax efter tittade jag till Runkeeper och såg 3:50 min/km. Det tempot håller jag inte ens på mina 1000 metersintervaller. Jag störtade vidare och passerade hundratals löpare på vägen mot mål.

Men det skulle visa sig att jag satte in spurten för sent. Sista kilometern gick i 4:12 tempo och precis när jag passerade 21 kilometer på upploppsrakan så tickade klockan över 1:40, så det var en arg Henrik som passerade mållinjen 23 sekunder senare.

Direkt efter målgång var jag sur! Men jag blev snart glad igen :-)

Ganska snart efter målgång så kändes det dock väldigt bra. Jag är grymt nöjd över min halvmaradebut. Möjligen sprang jag lite för fegt, men å andra sidan så kunde det ha varit betydligt värre än att jag gick i mål på en bra tid (ja det tycker jag) och fortfarande kände mig hyfsat fräsch. 

När jag sedan skulle gå ner för den lilla platå man gick upp på för att få hjälp av med tidtagningschipet så kände jag att det nästan krampade till i framsida lår på båda benen, så nog hade musklerna fått sig en genomkörare ändå!

Och ja, förresten... loppet var riktigt kul! Mycket folk, fint väder och härlig stämning längs med banan. Även fin stämning löpare mellan tycker jag. Så det blir till att försöka slå 1:40:23 nästa år!

Mitt Stockholm Halvmarathon (Martina)

Nu är det klart. Allt är överstökat. För denna gång.

Jag var absolut inte i toppform överhuvudtaget. Ont i magen och huvudet, vilket får mig att se en röd tråd i det hela och undrar om inte huvudvärken kan förknippas med nervositet. Den försvann aldrig, precis som under Blodomloppet utan låg och tryckte i 21 km. Men vilken fantastiskt härlig dag med solsken, lagom med vind och galet mycket folk. Det som är så roligt är att alla dessa människor faktiskt är där av precis samma anledning som jag, att vi gör någonting som vi verkligen brinner för och högaktar så som bara människor som älskar att springa gör.

Jösses, här är jag så nervös att jag ser helt crazy ut :-D

Många förvaringspåsar blev det. Påminner mig om någon Sciens-fiction med Utomjordingar och dess avkomlingar som snart skall till att kläckas.

Hade startgrupp E, bra eller dåligt? Ingen aning faktiskt, kändes som det kvittade. Hade dock varit skönt att få starta tidigare och slippa väntan. Höll mig långt bak i min startgrupp då jag inte vill trängas allt för mycket, min nettotid startar ändå när jag springer över sensormattan. Ja ni hör ju... trots nervositeten stressar jag inte upp mig utan tar allt i min takt.

Redan efter 100 m får jag håll. Herregud är det ens möjligt!? Tack och lov släpper hållet i midjan men mitt magonda håller i sig.

När vi kommer fram till Klaratunneln händer någonting. Förutom att det är varmt och typ nada med luft där inne och att alla GPS-klockor får tokspel när täckningen försvinner så blir det dödstyst. Ingen säger ett ljud, ingen knappt andas. Det enda som hörs är de välbekanta löparstegen som i takt och otakt klapprar de 800 metrarna framåt. Lustig känsla. Springer om en kvinna där inne som har valt att springa i en klänning av funktionsmaterial. Märkligt klädval och det enda jag kan tänka på är vilka skavsår hon ska komma att få mellan låren innan loppet är slut.

I och med att täckningen försvann i tunneln hade jag innan fått rådet att vid nästa kilometermarkering trycka på "Lap" på klockan för att få rätt kilometertid. Men det kom aldrig någon markering. Klockan pep några gånger men jag hade ingen som helst aning om vart på banan jag befann mig. Inte förrän vid första sensormattan som visade 5 km kunde jag få igång allt som vanligt igen.

Springer på i min takt, det går långsammare än vad jag har tänkt mig och accepterade ganska tidigt att jag inte kommer att komma i mål på den tiden som jag hade önskat för någon månad sedan. Förbannade förkylning!

Det absolut bästa av allt, förutom den sista kilometern, var när jag sprungit halva loppet och kom fram till Garmin Power Zone, ett riktigt peppningsområde. Tydligen fick man önska en låt som skulle spelas precis när man kom igenom den där uppblåsta bågen. Hade missat det men det hade varit riktigt häftigt och jag blev faktiskt lite tårögd där, då jag kom att tänka på vad jag egentligen höll på med. Att jag faktiskt just då höll på att prestera någonting som jag i början av året, ja inte ens i våras hade någon tanke på att göra. Det var en härlig känsla.

Strax efter slussen, ca 14 km, hade jag nog någon form av dipp (om jag måste hitta en sådan under loppet så var det nog då) och att då få uppleva någonting av det äckligaste gav mig en rejäl dippskjuts. När jag sprang över någon bro, som jag då inte hade någon aning om var så speciell, blev mina ben som spaghetti. Kände mig som Fredrik Urhbom när han kollapsar Under 10 tusenmeters loppet i Finnkampen. Blev tvungen att stanna då jag helt fullt och klart trodde att jag skulle svimma. Haffade tag i en tjej som såg frågande ut när hon kom gåendes, om det var bron som gungade eller om det var jag som var yr? Så här i efterhand har jag läst om flera som upplevt obehag just där vid den "Gungande bron". Förutom vid varje vätskekontroll så var det det enda stället som jag stannade till på. Känner mig stolt att jag sprang hela vägen att jag inte kände att den berömda Tantolunden var jobbig, att ingen backe överhuvudtaget ökade mitt flås något nämnvärt.

De sista 3 kilometrarna flöt allt bara på. Nu var jag snart i mål. Det blev aldrig någonsin så där döjobbigt, jag blev aldrig så där trött eller svettig som jag brukar bli. Men jag vågade heller aldrig ta i. Jag var rädd för att dippa, jag var rädd för att vara en av de där som kollapsar efter vägen och som blir hämtade och upplastade på en bår som om det vore en krigszon. Nej jag ville bara komma i mål på mitt första Halvmarathonlopp.

2.07 är ingen tid som jag egentligen kan skryta med. Jag höll mig inom min komfortabla zon och den var igår
 i ett 6 min-tempo. Jag är övertygad om att min komfortabla zon hade varit ett helt annat om jag inte hade varit förkyld. Jag är glad och nöjd att jag fixade det här och att jag höll ett jämnt tempo hela vägen och inte tog slut på mig själv totalt. Det var inte kul att se folk ligga efter vägen totalt utmattade med endast 500 meter kvar till mål. Hur kul är det att typ halvdö när man nästan är i mål, när man nästan har fixat det?

Nästa år ser det säkert helt annat ut. Då har jag en annan komfortabel zon som gör att jag kan prestera lite bättre än vad jag gjorde igår.Nu vet jag att jag fixar det, att min kropp håller ihop och att jag inte får ont någonstans.

Nästa år står jag där på startlinjen igen, garanterat. Förhoppningsvis lite mindre nervös än vad jag var igår. Nu kan jag ju det här!

Det mest värdefullaste av allt höll jag på att missa. 

Tänk att få komma hem utan någon medalj, vem hade då trott på mig. 

Ångest! (Martina)

Ååå ångrar så är i efterhand att jag haft en på tok för kolhydratfattig kost den här veckan. Vad tänkte jag med egentligen? Behöver all energi jag kan få och att äta en påse bilar nu kvällen innan lär knappast hjälpa mig uppför backen i Tantolunden imorgon. En god natts sömn får bli min räddning.

Lugnet före stormen... eller lugnet före den stora utmaningen! (Martina)

Att lära sig en massa nya saker gör en helt utmattad. Det var alltså med dubbelglädje jag stoppade fötterna i mina, för övrigt galet snygga smaragdgröna skor och slängde upp dörren för att sen ivrigt kastade mig ut i förmiddagsdimman. Att få frigöra sig från alla siffror om skatt och arbetsgivaravgifter och verkligen få njuta av känslan att vara på benen igen får mig att bli religiös... löpartrogen helt enkelt. Vilket jag redan är men det får mig att förstå varför jag bara älskar det. Löpningen är min Gud!

Det är bra två dagar kvar nu och sen står vi där på startlinjen garanterat supernervösa.

Idag var det bara meningen med en kort tur i riktigt lugnt tempo... mest för att hålla igång benen och flåset. En härlig förmiddag med mycket syre i luften vilket gjorde det lätt att ta in luften i lungorna. 5 km kändes lagom och ett par stegringslopp helt enligt direktiven vi fick av Anna-Karin på Löpskolningen i tisdags. Det blev lite lättare att öka farten och samtidigt ha en bra hållning under hela tiden. Höga knän i början för att sen släppa efter alltmer eftersom farten ökar. Fattar inte att jag inte har kommit på det tidigare? Här har jag hållit på och räknat i något konstigt tempo som värsta tangodansaren istället för en jämn och fin ökning. Man blir väl aldrig någonsin fullärd antar jag och du store smurf vad jag blir allt mer klok och allt mer peppad. Det märks att det har varit en bra dag... eller hur? :-)

Att bo på landet har sina fördelar... frisk luft och trevlig publik längs med vägen

Hoppas vi får svalt och uppehåll på lördag. Svalt men inte kallt så klart och uppehåll men helst inte sol. 15 grader och mulet skulle vara alldeles perfekt. Peppar peppar.. ta i trä... tvi tvi tvi... och allt man nu säger när man är lika vidskeplig som jag.

Förkylningsnoja (Henrik)

Ja, nu är jag nojig! Eller jag kanske skulle uttrycka det som förkylingsångest i stället... Jag har goda anledningar att vara nojig också tycker jag. Mitt "track record" för stora höstlopp är inte så bra.

• 2009: Anmäld till Stockholm Halvmarathon (September), men fick ställa in på grund av förkylning
• 2011: Anmäld till Lidingöloppet (September), men fick ställa in på grund av förkylning

2012 var jag så less på att få ställa in lopp att jag började misstänka att jag kastade in handduken lite för lätt. Det kanske inte var så farligt att springa även fast jag var förkyld? Gör det ont i halsen? Njae... kanske inte. Så jag ställde upp i både Blodomloppet (slutet av Augusti) och Hässelbyloppet (Oktober). För att göra en lång och väldigt tråkig historia kort så slutade det med att jag mådde fysiskt dåligt i flera månader och att jag inte tränade överhuvudtaget på ett halvår. Inte så bra.

Så när jag nu börjar närma mig Stockholm Halvmarathon igen (två dagar kvar snart) och ännu inte är förkyld så känner jag mig lite smått orolig (veckans underdrift). Börjar jag inte ana lite nästäppa? Och visst är jag rätt så rosslig i halsen stundtals? Martina har jag skytt som om hon var pestsmittad den senaste veckan när hon har gått här och hostat och snörvlat. Så just nu är det bara ångest som sagt.

Mina närmaste bundsförvanter i kampen mot förkylningsvirus! Fråga inte om munsprayen! Jag är desperat!

Men nu glömmer vi det (kan ju alltid försöka) och fokuserar lite på min plan inför loppet på lördag. I och med att GPS:en kommer balla ur i Klaratunneln så har jag bestämt mig för att köra med en vanlig klocka för tidtagning och ett mellantidsarmband (finns att hämta vid startområdet tror jag). Tanken är alltså att stämma av mot klockan efter varje kilometer. Det kommer säkert funka bra. Men jag är ändå ganska beroende av att veta min fart "just nu". Så jag kommer även ha Runkeeper igång på telefonen som backup. Framför allt i början för att inte förivra mig och springa för fort. I övrigt så kommer jag plocka med mig ett par Enervit GT sport tabletter. Det får räcka som tävlings-kitt. 

Nyinköpt klocka från Clas Ohlsson och ett rör med "energi".

Ser verkligen fram emot loppet, så jag skulle bli väldigt besviken om jag skulle åka på någon förkylning de här sista dagarna. Men jag skulle definitivt inte bli förvånad...

Back on track! (Martina)

Wo Hoooo... Äntligen!

Visst är det mysigt att krypa ner i sköna mysbrallor och en alldeles för stor T-shirt men idag var det faktiskt extra mysigt att få hoppa ned i mina löparkläder som fått ligga där i garderoben på tok för länge. Men jag hade inte glömt bort dom när de låg där... nä jag har tänkt på dom varenda dag och väntat väntat och väntat. Hela 12 dagar och en förkylning senare var det då dags att få beträda spåret på Rocklunda. Jag var ganska säker på att det skulle bli tungt att springa efter en infektion i kroppen och efter låååångt uppehåll men till min förvåning så var det som om jag aldrig hade varit ifrån det. Vilan hade helt enkelt gjort mig gott.

Nu var det inte vilket pass som helst utan ett givande och socialt pass med, enligt mig, Världens bästa löpargrupp och till skillnad från förra vecka så var vi denna gång hela 7 personer som hoppade och studsade fram i spåret.

Höga knän, hälkick, tripping, vaggan och en och annan koordinationskrävande övning. Du store smurf vad det är svårt att tänka på allt från hållning, armpendling och kickar hit och dit och knälyft högt och lågt. Galet kul och framför allt nyttigt för att förbättra löpteknik och kroppshållning.

Nu längtar jag till på torsdag då jag får njuta av ett något kortare löppass innan det är dags för Halvmaran på lördag.

Har inga tidskrävande mål denna gång (kanske lite, men det kommer nog mest att bli en bonus och denna gång behåller jag det för mig själv) utan jag ska njuta av allt som händer runt omkring mig, folkfesten, fantastiska vyer och bara glädjen och friheten att få vara en av dom 17 000 som också deltar.

Nu kööööör jag!!

Friidrottsledarutbildning (Henrik)

I dag har jag haft förmånen att medverka på dag ett (av tre) av Svensk friidrotts utbildning för tränare av barn i åldern 10-12 år. Jag har tidigare gått en utbildning för 7-10 år. Gruppen där jag nu är med som tränare är ännu bara 8-9 år, men de äldsta kommer alltså inom kort fylla 10.

Ja, det står ju 10-14, men man använder tydligen samma bok i 12-14 årsutbildningen.

Det har varit en väldigt rolig och givande dag. Mycket tack vare det gäng härliga människor som deltog på kursen. Vi var cirka 20 tränare från Västerås FK och en tjej från Hallsberg. Kul också att vi var hela 7 stycken från vår grupp (vi är många tränare och många barn:-)).

Dagens fokus var löpgrenarna, där vi förutom en del teori fick känna på en hel del praktik. Förmiddagen ägnade vi åt sprint, där vi fick prova på allt från start i startblock till löpning i hög fart "högt på fotbladen" (alltså på tå/framdelen av foten). Vi fick också ta del av en hel arsenal med bra sprint, start och koordinationsövningar som vi självklart också provade på.

Efter lunch hade vi en kort teorigenomgång om energiproduktion och träning i olika "zoner" som riktade in sig på olika typer av energiproduktion i musklerna.

Därefter var det dags för praktik igen och den här gången häcklöpning och senare viss konditions- och intervallträning. Häcklöpningen blev för mig dagens höjdpunkt. Jag har haft viss koll teoretiskt tidigare, men aldrig riktigt provat på grenen "på riktigt". Nu fick vi mäta in så att vi kom rätt till första häcken i hög fart och därefter kom in i en bra rytm med x antal steg mellan häckarna. Grymt kul när man känner att flytet och rytmen sitter i hög fart.

Konditionsträningsbiten blev rejält jobbig om man som jag inte kunde hålla igen ordentligt och vi provade bland annat på lite hinderbanor och olika typer av intervaller. Bland annat en där vi fick springa i 30 sekunder på rundbanan och när ledaren sa, vänd skulle vi springa tillbaka och komma till vår startpunkt på ytterligare 30 sekunder. Många (bland annat jag) tog i lite för mycket kan jag säga :-)

Tyvärr så blev det också som vanligt när vi har haft utbildningar... Vissa vill lite mer än kroppen tål. Så när dagen var slut hade vi inte mindre än tre skador.

I morgon är det kastgrenarna som gäller och nästa söndag (dagen efter halvmaran) kompletteras kursen med hoppgrenar.

Gaahhhh! (Martina)

Har aldrig nyst så här mycket under en förkylning någonsin. Vet att en förkylning aldrig är den andra lik men denna variant sticker verkligen ut.

Just som jag trodde att den gått över så är det som om viruset vandrat vidare från näsan och hals ner mot stämband och lungor. Låter som en kärring som rökt och bolmat cigg dygnet runt sen födseln med knarrig röst och tung hosta. Kommer aldrig komma ifatt min löpning för att få ork och kraft till nästa lördag. 

Känns surt!

Nyhet!

Det här kanske kan vara något!

Vill ha revansch (Martina)

Tror hjärnan har blivit kidnappad...kidnappad av Mr Abstinens.

Det här med att vara förkyld till den grad att man inte bör anstränga sig fysiskt allt för mycket får mig att begripa hur mycket jag verkligen behöver min löpning. Jag har garanterat skapat ett beroende som får mig att ständigt vara på jakt efter endorfiner, dopamin och du store smurf vad alla dessa hormoner heter.

Eftersom jag inte kan springa så söker jag mig efter någon form av substitut, dock i stillasittande form. Kanske man kan säga att det är som någon form av teoretiskt botemedel, något som får mig att ladda för framtida pass.

Jorå... letar roliga lopp att genomföra under nästa år... något som verkligen ger mig en utmaning.  Absolut att ett Marathon skulle vara roligt men känner mig lite feg. Jisses... 42 km är låååångt!

Flundrar lite på den ett tag till tror jag.

Vad har ni sprungit för lopp som utmärker sig lite mer än något annat? Skulle vara roligt att höra er berättelse och om hur ni upplevde det. Det behöver inte vara ett mastodontlopp utan bara att känslan var helt rätt just där och just då. Kanske jag kan bli inspirerad av era berättelser och anmäla mig till något jag aldrig provat förut! Nu låter det som om jag är värsta erfarna lopp-prövaren, vilket jag absolut inte är. De lopp jag har genomfört är bara helt vanliga 10 km-lopp och det skulle vara kul med någonting annat.

Däremot har vi båda anmält oss till årets Hässelbylopp. Är sjukt sugen på en revansch och faktiskt ta milen på sub 50. Så frågan jag ställer mig är om det är nu min chans kommer? Är det nu jag för en gång skull ska bli nöjd med det jag presterar?

Tror faktiskt det!

Premiär!

Då var premiären avklarade för Västerås nyaste (och snart hetaste) löpargrupp som går under namnet "Löparglädje Västerås". Saxat från gruppens Facebook-sida: 

"Välkommen till Löparglädje Västerås, en helt kostnadsfri löpargrupp där alla får vara med oavsett om man springer snabbt, långsamt, långt, kort, fult eller snyggt. Vi träffas 1 gång i veckan, tisdagar klockan 19.00 och springer tillsammans. Vi utgår från Blåsboparkeringen, den stora grusplanen vid Blåsboskolan, Vasagatan, och springer därifrån i samlad trupp. Vi kommer att köra intervaller, backträning, fartlekar, löpskolning, terränglöpning och långdistans. Inget pass är det andra likt och vi ser gärna att man kommer med kommentarer och önskemål om hur passen ska se ut. Kommande pass kommer att presenteras och diskuteras på den här sidan och en och annan bild från avklarade pass så klart." 

Idén kläcktes av Martina, som provat på allt ifrån Friskis och Svettis löpargrupper till Väserås Löparklubb och inte riktigt känt att hon passat in någonstans (hon får utveckla det mer själv senare). Så vi tänkte att vi tar tag i det själva. Tanken är att alla som vill ska få vara med och påverka så att det blir stor variation i träningen och att vi försöker dra nytta av all kompetens som finns i gruppen. Vi är absolut inga proffs-coacher, men vi hoppas att vår entusiasm räcker långt till att börja med, så får gruppens utformning växa fram helt enkelt.

Första passet var som sagt i dag och tyvärr så fick vi en del återbud (bland annat Martina som är förkyld), vilket gjorde att vi "bara" var tre stycken. Men vi som var där rev av ett ganska tekniskt utmanande (hoppas jag) terrängpass i Rocklundas Mountainbike spår. Vilket åtminstone jag tycker är skitkul!

Marie och Nina var grymt duktiga i dag. Bara glada miner och kämparvilja. De kommer helt klart ha ett försprång när vi kör en repris på det här passet inom kort. Nu får vi bara hoppas att de kommer tillbaka nästa tisdag och att vi är minst tre till då. Nästa pass kommer fokus ligga på löpskolning!

Något jag är stolt över! (Martina)

Är få däft i näfan och noret rinner konsfant. I morgon har jag ett föredrag där jag ska berädda om något fom jag är folt över. Det blir fänande, om inte få för de fom fka lyffna. Det gäller att ha näffprayat ordenligt innan få orden blir klara och fina :-).

Vad ska jag då berätta om?

När jag tänker efter så finns det faktiskt en hel del att plocka upp ur ryggsäcken. Det absolut självklara valet skulle kunna vara när man våndas och plågas för att sedan belönas med en alldeles underbar liten människa, men nää... det känns för uppenbart och självskrivet. Vem är liksom inte stolt över sina barn? Nu fick vi dessutom klara restriktioner att inte berätta om våra barn.

Efter att ha tänkt en del på cykeln hem från skolan så dök så klart olika lopp upp i minnet. Vilket lopp har betytt mest för mig och vilket lopp har gjort mig som mest stolt?

2010 sprang jag min allra första mil, det gick inte fort. Om jag inte minns helt uppåt väggarna fel så tror jag mig minnas att det tog mig 1 timme och 10 minuter att springa. Inget rasande tempo men ni må tro vad jag var lycklig. Jag verkligen strålade och skrek ut min lycka ute på gatan utanför vårt hus. Jag minns att jag till och med orkade göra ett sådant där glädjeskutt som Skalle-Per gör i Ronja Rövardotter. Just då fick jag faktiskt uppleva ett Runners High vilket jag hoppas jag får göra igen, för den känslan är ju fantastisk.

Men det finns ett lopp som faktiskt känns lite extra kul. Sommaren 2010 utmanade jag en kompis att vi skulle göra tjejklassikern. Klart hon var på... hon är inte den som bangar direkt. Vi valde att första deltävling skulle vara Tjejvasan 2011. Så blev det.

Hyfsad vinter och några mil lyckades vi få ihop i spåret här hemma. Däremot hade det nog varit bra att ha ett distansrekord längre än 10km, nu skulle vi ju staka oss igenom 30km och för den som är ovan är det låååångt. Jag hade aldrig åkt på längdskidor tidigare, slalom är mer min grej, så det var så klart ett helt nytt träningsfenomen. Många vurpor i Rocklundaspåret och många lårkakor blev det innan jag fick upp balansen tillräckligt för att parera armar och ben i nedförsbackarna.

En solig marsdag står vi där i startfållan, laddade och redo att köra. Ganska snabbt efter start kliver folk av då de inser att de har vallat helt uppåt väggarna. Det var varmt och töiga spår fick folk att glida bakåt i uppförsbackar. Då var det skönt att inte vara påläst eller någon expert på valla utan körde med tejpvalla som funkade finfint. Onödigt att mixtra.

Vilken fantastisk stämning hela loppet igenom med musiker som stod och spelade längs spåren. Blåbärssoppa hade aldrig någonsin smakat så bra som just där och då. Det var skönt, fridfullt och det var inte förrän de sista 8-5 km som det började bli jobbigt med mjölksyra i armar och ben och höft och benböjar började bli stela och ömma. Vi höll ihop hela loppet igenom och inväntade varandra, det var trevligt helt enkelt. När vi kom in på upploppsbanan, när publiken hejade fram och när den berömda skylten i Mora med texten "I fäders spår, för framtids segrar" hägrade... ja då ryckte jag ifrån. Jag var ju där för att prestera och inte mysa!

Dåligt samvete? Vi skulle ju hålla ihop!... javisst, men hon tog mig senare både i cyklingen och i simningen så ställningen blev oavgjord med 2-2.

Är man en tävlingsmänniska så är man och det med 30km skidåkning i ryggsäcken!

Debut på "touren" (Henrik)

Jag är riktigt nöjd med min insats i dag! Första trailloppet någonsin, 10 km obanad tuff terräng. Hade varit nöjd med en tid under timmen, så 53:37 och en 22:a plats är jag som sagt väldigt nöjd med.

Tanken var att både jag och Martina skulle springa Salomon Trail Tour i Eskilstuna i dag, men Martina har haft förkylningskänningar, så hon valde förnuftigt nog att avstå dagens lopp. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att fota lite, så jag har ett helt gäng bilder att välja på till det här inlägget.

I och med att det här var mitt första traillopp så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig och hade därför ingen press på mig själv, så det var en avspänd Henrik som kom fram till Vilsta i Eskilstuna. Det som mötte oss där, var detta:

Ni ser den snitslade banan va?

En vattenläcka hade dränkt stora delar av startområdet och skapat en ny liten insjö. Man hade då valt att dra om starten något, vilket åtminstone jag var tacksam för. 

Efter en lätt uppvärmning var det dags att ta sig till startfållan, där det var gott om utrymme. Inte jättemånga löpare, vilket förmodligen var tur eftersom loppet går på smala stigar. 

"Titta på mig! Jag står längst fram i startfållan!"

Startdags! Jag skymtas någonstans i mitten i blått.

Mitt i flocken

Alldeles innan start hade jag av speakern fått höra att banan efter ett par hundra meter vek av åt höger och upp för en "pulkabacke". Det bådade inte gott. Backe innan man har kommit in i löpningen ordentligt brukar vara jobbigt... och det var det. Vi plaskade först fram över gräsplanen nedanför en slalombacke och vek sedan mycket riktigt av och kastades direkt in i en tung och brant uppförsbacke. Jag försökte ta det lugnt, men pulsen drog iväg rejält. Som tur var var den inte så jättelång. Därefter sprang man i ca en kilometer innan banan förde oss tillbaka mot starten igen och den här gången ner för ett parti bredvid pulkabacken som även det var brant. För brant för att man skulle kunna släppa bromsen och det sög därför lite i benen även detta. 

Upplägget att man ganska fort efter start får passera start/mål-området igen tyckte jag var kul och det gav publiken möjlighet att heja fram oss igen. Jag hörde hela tiden vad speakern sa och var förvånad att täten inte låg så väldigt långt före mig. Då hade jag i och för sig gjort misstaget att gå ut lite väl hårt och första kilometern gick trots backen på 4:54. 

Efter passeringen vid starten så sprang man uppför en serpentinväg bredvid slalombacken. Den såg väldigt tung ut, men var betydligt enklare än pulkabacken. 

Början av "serpentinen".

Lite tungt var det nog ändå...

Nu förklarade så speakern att löparna var på väg ut i skogen "på riktigt" och hade 8 kilometer naturskön löpning framför sig. 

Hej då! Into the wild...

Nu började mycket riktigt loppet på riktigt och jag var överlycklig att se att mina förhoppningar om att det skulle vara ett äkta traillopp, dvs att det skulle gå på stigar och inte mottionsspår, infriades. Det gick upp och det gick ner, det var rötter, stenar, nedvälta träd, grenar, mer stenar och betydligt mer rötter och stundtals mer bergsklättring än löpning. Grymt kul!

Efter cirka 2,5 kilometer så började fältet spridas ut ordentligt och jag hamnade med två andra löpare som sprang i ungefär samma tempo som jag. Killen framför som jag tog rygg på såg väldigt stark och proffsig ut och hade Salomonprylar från topp till tå. Kan jag haka på honom så gör jag det bra tänkte jag. Ett vanligt mönster i mina lopp började upprepas. Jag tappade uppför och tog igen nedför. Snart hade vi sprungit ifrån den andra killen och det var bara vi två. Ibland kunde jag dessutom skymta en kille som hade "orienteringskläder" på sig och det kändes som en morot också. Orienterare är ju bra i terräng... Mellan 3 och 4 kilometer kom ett par tunga backar som löparna framför mig började gå i, så jag följde deras exempel och segade mig uppför med långa bergsklättrarsteg... det gick verkligen inte att springa heller...

Vid 4,5 kilometer fanns det en liten extratävling. Man stämplade in (ja, man använde någon sorts fingerpryl som används vid orientering för att ta tid) vid början av en backe och skulle sedan stämpla en gång till vid toppen. Den som hade snabbast tid fick någon sorts backpris. Jag var inte ett dugg intresserad av det eftersom jag började bli bra trött redan. Vid början av backen blev jag upphunnen av en annan löpare jag inte sett tidigare, men han lät mig vänligt nog ta täten uppför backen, som även denna var en "gå-backe". Vid toppen stod en funktionär som berättade att "... här kommer nummer 23 och nummer 24...", jag låg alltså på 24:e plats, vilket kändes riktigt bra.

Backen hade tagit hårt på Salomonkillen och strax efter kunde jag passera honom där terrängen var lite mer öppen och man inte behövde springa efter varandra på led. Killen från början av backen hängde dock på mig och vi kom att springa tillsammans en bra bit till. Mellan 6 och 7 kilometer någonstans kom vi in i terräng som var ordentligt tekniskt krävande. Man fick hoppa över stockar, ducka under träd, pulsa genom buskar och springa bergochdalbana upp och ner för små backar med förrädiska stenar och rötter. Min medlöpare utbrast vid ett tillfälle: "Vilken jävla stig" och jag svarade med ett hurtigt "Men det är ju KUL!", vilket åtminstone fick ett skratt tillbaka. När vi sedan kom ut i ett bredare motionsspår för en kort stund kunde jag pusta ut och slappna av lite... och vips så kom marken farandes emot mig och jag rullade runt på rygg efter en snygg vurpa... slappnade visst av lite för mycket. Efter vurpan tappade jag på min medlöpare och efter ett tag försvann han helt. Nu var jag helt ensam ute i skogen. Såg ingen framför mig och ingen bakom. Lite kusligt faktiskt, men jag hade ju de röd-vita snitslarna att följa som tur var. Men nu gick det segt och jag var trött och hade mjölksyra. Som tur var så avslutades loppet med en lättsprungen kilometer som mestadels gick nerför. Sista kilometern sprang jag på 3:59 efter att ha haft en sämsta kilometer mellan 4 och 5 kilometer (med backarna som nämndes) på 6:39.

På upploppet kände jag mig oförskämt fräsch efter den lätta sista kilometern, så jag kunde kosta på mig en spurt i min ensamhet.

Nåja, på bilderna ser jag nog inte så fräsch ut ändå...

Sammanfattningsvis var det ett jäkligt kul lopp som jag förhoppningsvis springer även nästa år. 

Den obligatoriska bananen efter loppet.

Nu känner jag mig rejält mör, men ändå nöjd, så det ska bli skönt att få kollapsa i sängen snart. Ett par dagars vila nu och sedan fokus på halvmaran om två veckor. 

God natt!