Trehundringar (Henrik)

Efter några dagars vila från löpning och hopp så kändes det i går helt OK i benet. Inte 100% återställd, men tillräckligt för att springa. Så jag var rejält peppad inför veteranträningen i går kväll. Jag hade till och med bestämt mig innan vad jag ville köra. Så efter gemensam löpskolning och lite stegringar på 60 metersbanan så valde jag bort de 6 x 100 m som de flesta andra valde att köra. Själv hade jag siktet inställt på 6 x 300 m i 800 meterstempo... Lite klurigt i och med att jag inte vet vad jag har för 800 meterstempo än. Men då är det ju lämpligt att försöka hålla det tempo man skulle vilja hålla och det innebär för tillfället runt 3:00 min/km. 

Trehundringar har jag aldrig sprungit förut. Men vad jag förstått efter lite forskande är att just 5-8 x 300 m i tävlingstempo är ett nyckelpass för träning inför 800 meter. Jag kände mig stark, så när jag efter 200 m slängde ett öga på klockan på den första intervallen så låg jag på runt 32 sekunder, så jag slog då av på tempot och landade på strax under 54 sekunder på första intervallen. Målet var att hålla runt 55 sekunder. Andra gick snabbare, 51:xx, men sen fick jag in ett ganska jämnt flyt på de återstående där jag fick två 54:or och två 55:or. Mellan varje intervall var det gåvila i 300 m som gällde och det behövdes verkligen... Rejält med mjölksyra på de sista intervallerna. Slitigt men väldigt tillfredsställande pass!

På torsdag hoppas jag kunna köra ett testlopp på just 800 meter och då är målet att ta mig under 2:40. Kommer bli tufft, men jag vill se var jag står i dag. Känns lite som att just 800 kommer bli den distans av de som ingår i mitt vinterprojekt som jag kommer lägga fokus på. 

När det gäller hoppning så kommer jag vila från det ett par veckor till. Men jag är bra sugen :-)

Sorgsen och frustrerad av smärta (Martina)

Peppad till max står jag där mitt på golvet i en liten, gammal och halvsliten gympasal. Hade det varit för 23 år sedan hade jag börjat svettats av ren ångest redan innan gympalektionen i skolan börjat. Hatade gympan. Att suga in doften av unken gympasal skulle kunna få icke-träningsentusiastiska människor att vända på klacken, kräkas och molokna hänga med huvudet och gå hem, för att aldrig mer komma tillbaka. Men hos mig triggar det igång varenda liten cell i hela kroppen. Cirkelträning i en gympasal is da shit... typ.

Drygt 30 stycken tjejer ska den närmsta timmen svettas järnet och svära över hur jädrans jobbigt det är och känna hur man faktiskt hatälskar Världens-starkaste-Nina. Några är mindre peppade och andra överpeppade... som jag. Någon är dessutom här för första gången och jag känner ett visst medlidande med henne då jag vet hur ont jag hade i kroppen efter mitt första pass. Trodde ärligt talat att jag skadat varenda muskel i hela kroppen och var i flera dagar i akut behov av värktabletter, varma bad och tigerbalsam tills jag blev hög som ett hus av alla mintångor. Men det gick över och jag kommer tillbaka till den här gympasalen igen och igen och igen. 

Musiken dånar ur högtalarna och det är dags för uppvärmningen. Finns det någonting tråkigare än uppvärmning? Jag vill ju bara dundra på och maxa... skitidenvikörnu-mentalitet. Ja ja jag vet den är viktig bla bla bla... ändå! Uppvärmningen är densamma som alltid. Jag kan den utan och innan. Men det gör inget att den sitter som en schlagerdänga som upprepas fram och tillbaka, fö jag känner mig bekväm i rörelserna och kan sträcka ut mig riktigt ordentligt. Idag är inget undantag... jag tar i och viftar och studsar lika intensivt som alltid.

Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle aldrig ha gått hit överhuvudtaget. Jag skulle ha valt att enbart hålla mig till gymmet, iallafall november ut, för att sedan sakta prova och känna mig fram. Är jag intakt nog för att hoppa och studsa likt en 3-åring?

Det är som om det växer en knöl i vaden. Eller mer som om musklerna sugs till en mittpunkt och växer sig gigantiska som om en anabolstinn muskelbyggare har bosatt sig i vaden. Smärtan är inte rolig, den är inte så där smärtsamt skön utan fruktansvärd. Det gör skitont i vartenda steg jag tar men den värsta och djupaste smärtan sitter i hjärtat. Jag blir ledsen och sorgsen när jag inser att jag måste börja om från noll igen. 

Jag gick hem likt de där icke-träningsentusiastiska människorna, moloken och med hängandes huvud. Jag kräktes dock inte (för sånt gör inte jag) men tårarna var banne mig inte långt därifrån. 

Tröstar mig med att peppa mig själv... jag har en kommande löparsäsong att se fram emot och en ny utmaning. Det är bara att vila och fortsätta bygga upp styrkan. Lite teori och inspiration är inte heller helt fel. 

  

Är huvudet dumt får kroppen lida (Henrik)

Jag har ett problem som tydligen är större än jag trott. Hittar jag något som är kul så blir jag lätt väldigt engagerad i det och snudd på besatt. I våras var jag eld och lågor angående crossfit... vilket ledde till en handledsskada som jag fortfarande känner av (nedsatt känsel i höger tumme).

Förra veckan testade jag höjdhopp (på höjder över metern) för första gången på ca 25 år. När jag spelade fotboll fick jag ofta höra att jag hade bra spänst. Det stämde säkert också, för jag kom ofta högt i nickdueller. Hade jag bara haft bra "tajming" också så hade jag säkert blivit en bra huvudspelare. På äldre dar har jag också fått en och annan positiv kommentar om min spänst, så jag har haft tankar då och då på att sätta den på prov vid höjdhoppsribban (eller i längdhoppsgropen).

Det visade sig att jag tyckte det var kanonkul att hoppa. Redan första passet kände jag dock att det blev ganska påfrestande för hoppbenet och jag hade dagen efter lite småont på insidan av övre delen av smalbenet (bredvid det område där barn som råkar ut för "schlatter" har ont). Det gick emmelertid över ganska fort.

Efter mitt första pass gick jag verkligen och längtade efter att få hoppa igen och se hur högt jag kunde ta mig. Men det dröjde (som tur är kanske) nästan en vecka innan det blev hoppande av igen (i tisdags). Jag åkte ner till hallen sent på kvällen och var i princip ensam där (så när som på några crossfitutövare och någon i gymmet).

Benen var lite sega efter måndagens sprintintervaller, men det struntade jag i. Målet för dagen var att saxa över 1,45 och floppa 1,55. Saxning över 1,40 var inget som helst problem, men när jag kom upp på 1,45 så rev jag nog tre gånger innan jag kom rätt till ribban och klarade. Men där ligger nog gränsen just nu för saxning. Efter saxningen började jag hoppa med flop-stilen och det gick inte alls lika bra som sist. Hade stora svårigheter att ta mig över 1,45 (kom fel till ribban). Men när den proppen släppte så klarade jag både 1,50 och 1,55 (i första försöket). Ganska tidigt hade jag börjat få ont på samma ställe jag kände av efter förra passet, men jag var frustrerad och hade bestämt mig för att ta mig över 1,55, så jag ignorerade smärtan... smart Henke! Jag nådde i alla fall mitt mål, trodde jag... Vid kontrollmätning så visade det sig att ribban snarare låg 1 cm lägre. Så 1,54 är numera pers i höjd.

Jag filmade mig själv vid ett tillfälle och kommer i ett senare inlägg visa det klippet och även analysera min egen hoppning. Finns massor att påpeka kan jag säga! Bland annat så såg jag något som förmodligen är en stor anledning till att jag nu har ont. Ja fortfarande... men inte lika ont som i onsdags morse. Jag vinklar nämligen hoppfoten bort från mattan vid isättning när jag hoppar... för att enklare få till rotationen mot ribban. Det gör att foten är vinklad "utåt" när jag gör själva upphoppet och det leder till tung belastning både på fotleden och knäleden i ett onaturligt läge. Illa!

Så nu har jag som sagt ont. Inte jätteont. Det går att springa, men med smärta, så jag avstår tills vidare. Jag ska vila benet från hoppning och löpning nu under helgen så hoppas jag att det går över. Sen får jag vara mer försiktig med hoppandet.

Det positiva med det här är att jag kan fokusera på styrketräning några pass. Min styrketräning lägger jag upp enligt "Starting Strength", även om jag inte kommer köra tre pass i veckan (förutom kanske nu när jag inte kan springa). Så igår kördes pass A med benböj, bänkpress och marklyft. Jag gillar även styrketräning men prioriterar ofta bort det. Så jag kan som sagt se det positiva med att vara "skadad".

En sådan där morgonenärvacker-boost (Martina)

På väg till gymmet imorse så möttes jag av denna fantastiska morgonvy. Så vacker!

Just nu så håller de på och fixar Västerås nya Playa som ska bli stället där alla vill hänga, spela volleyboll och bada i ett vatten som för övrigt ser mer ut som bajsvatten än något inbjudande turkosblått och klart vatten som Maldiverna kan erbjuda.

Man får dock vara glad för det lilla.

Rygg och bröst fick ömma idag och 20 minuter på crosstrainern var allt min vad mäktade med.

Som sagt man får vara glad för det lilla.

Drömmer, gymmar och slår vad (Martina)

Att se inledningen till Gunde Svans nya fantastiska program fick mig nästan att gråta en skvätt. Inte över det att han fick skavsår när han sprang över myren i gummistövlar (vilket får mig att undra varför men antar att man inte ska undra varför Gunde gör som han gör) utan just för att han sprang över myren. Tyst, stilla och bara så där naturligt fritt.

Jajaja... jag sliter som ett djur på gymmet istället och slår vad och skakar hand med människor som så här i efterhand känns väldigt impulsivt och kanske inte allt för eftertänksamt. Men handen är skakad och det finns ingen återvändo längre. Bara bita ihop och börja planera och förbereda mig för ett av mina allra största kraftprov. Det kommer att krävas starka ben och bål, många mil i benen och många backar.

Men det allra viktigaste är att vaden läker ordentligt och aldrig aldrig någonsin gör så här mot mig igen.

Veteranträning (Henrik)

I kväll var jag ner på ett pass med Västerås Friidrotts veteraner för första gången på över ett år. Vi var ett gäng på runt 10 personer, vilket är många för att vara ett veteranpass. Förhoppningsvis kommer gruppen få ett uppsving nu i vinter. Det vore kul. Jag kommer i alla fall försöka köra så mycket som möjligt.

Det blev ett pass med fokus på sprintträning. Först körde vi en liten bana med start på en låda för att sedan köra direkthopp över fyra häckar. Efter sista häcken var det acceleration fram till en kon (ca 10 m), därefter "rulla" till nästa kon och acceleration igen, "rulla" och acceleration. Minns inte hur många vi körde, men det sög rätt bra i benen i all fall.

Efter en ganska lång vila (jag ligger nog en bit före de flesta när det gäller "flås") så körde vi lite 150 m intervaller. Det blev 4 för mig i 200 m tempo. Det låter inte som mycket, men jag fick rejält med mjölksyra. Vilket var lite synd eftersom jag då inte orkade köra de hopp jag hade planerat att köra. Fick ett tips av Ronny på en spänstövning han brukar köra:


Han hoppar alltså över två häckar (bara en syns på filmen) på 118 cm höjd och därefter över ribban på 160 cm. Inte illa! Själv har jag en bra bit kvar innan jag klarar det, men jag hade hoppats köra övningen på lite lägre höjd. Nu blev det tyvärr inte så. Benen kändes inte särskilt spänstiga efter löpningen. Men jag ska garanterat prova den senare. Kanske redan på torsdag. Några hopp över ribba med rak ansats (sista hoppet i övningen) testade jag dock och jag tog mig över 130 i alla fall.

Skitkul är det hursomhelst, så det kommer bli en del "leka friidrottare" framöver. På torsdag lunch hoppas jag kunna klämma in ett testlopp på 800 m (under 2:40?) och dessutom hoppa lite höjd. Skulle vara väldigt nöjd om jag kunde klara av att saxa 1,45 och floppa 1,55 på torsdag.

Imorgon blir det Djävulsstegen igen. Den här gången med Löparglädje Västerås. Vi ses då!

En dag i skogen (Martina)

Det händer inte särskilt mycket på löparfronten direkt. Vaden spänner och jävlas helt enkelt. Men för den skull sitter jag inte still. Idag fick jag, efter lite övertalning, med mig dottern ut att gå ett varv i skogen. Det var riktigt mysig och det är värt massor att få tillbringa tid tillsammans med henne och prata om ditten och datten. Tillfällen blir tyvärr allt färre och färre och det gäller att passa på när chansen ges.

Det låg fortfarande snö kvar på sina ställen 

 Lustigt men detta är första kantarellen jag ser i år och efter detta frusna guld uppenbarade sig massor av kantareller. När jag springer i skogen så är inte kantareller det jag tittar efter i första taget då jag har fullt sjå att hålla reda på mina egna fötter och skogens rötter. Blev inget plock denna gång heller. De kan få stå kvar och svampa av sig till nästa höst och då vet jag exakt vart jag ska gå.

Lite vildsvinsbökbild får avsluta denna fattiga skogsrapport. 

Nu är det dags för helgens andra glöggmys.

Både jag och barnen tjatar om längtan efter julen men det är bara jag och Henrik som får tulla på den redan nu.... moahahaha!!!!

Tja på er!

Alternativ träning (Martina)

Haft ett par sömnlösa nätter. 

Det kan vara humbug men jag sover ett par - 3 nätter dåligt när det är fullmåne. Natten till i fredags var jag upp för att släppa ut katten och hon var lika förvånad som jag när vinden ven och massor av snöflingor yrde runt. Självklart hade jag hört att det skulle till att snöa men aldrig så här mycket. Det var fint. Jag längtar till att vintern ska komma och jag längtar till att få fara fram på längdskidorna likt Nils "Mora-Nisse" Karlsson på vidderna en tidig lördag eller söndagsmorgon. 

Hey hey... du är ju morgontrött, säger ni! 

Så är det, men det är lättare att gå upp på morgonen och träna något som inte är lika fysiskt påfrestande som löpning är. Att åka skidor gör mig inte så där trött och flåsig och morgontrötta ben blir heller inte lika påtagligt. Samma sak gäller för att gå upp en tidig morgon och sticka iväg till gymmet. Att gymma på morgonen är skönt och dagar mitt i veckan  måste jag ändå gå upp tidigt för att skicka iväg barn till skolbuss och mig själv till skolan. 

Idag hade varit en perfekt dag för långlöpning eller löpning i skogen. Kallt soligt och så där höstigt frostigt. Det ligger fortfarande lite snö kvar här ute men inte så att det är vinter direkt. Hade gett min själ till vem som helst för att få springa i skogen idag. Men än är det för tidigt. Henrik har någon konstig app som mäter hur högt upp i luften man kan hoppa och när jag provade och tog i för kung och fosterland och gjorde mitt allra yttersta, även om det bara blev 30 cm, så högg det till i vaden igen. Det kommer att ta lååååång tid det här. 

Blev tvungen att köpa ett gymkort för att stilla min inre träningsabstinent. Tvungen och tvungen är väl inte hela sanningen direkt, då jag har haft de tankarna under en längre tid. Det har liksom inte blivit av förrän nu när ingenting annat funkar. 

Vi har ett lokalt gym i stan, Member 24, öppet dygnet runt och med vissa träningspass man kan gå på, så som Cross training, pass med kettlebells, core och pass med TRX-band. Gillar det gymmet. Sjysst utbud av maskiner, fria vikter och en bra blandning av roliga pass. Med en inredning som skapar ett 50-tals liknande intryck, lite så där som ett sunkigt gym någonstans i Brooklyns kvarter kan fördomsfullt vara. Ungefär som ett gym som Rocky Balboa skulle gå till och slå lite på säckarna med sina slitna handskar och flummiga blick. 

Det är den enda träningen jag kan förmå mig just nu men det är helt ok. Det är jag och Rocky liksom. Hur kan man inte gilla det.

Bild från member24.se

Vinterprojektet (Henrik)

Jaha, då har man åkt på borrelia då. Inte så kul, men å andra sidan så har jag inga direkt allvarliga symptom. Jag har det klassiska borrelia-utslaget på ena låret och känner mig lite trött (vilket kan ha andra orsaker). Så jag knaprar mitt penicillin och hoppas att det inte blir värre än så här.

Vid ett par tillfällen senaste tiden så har jag nämnt ett vinterprojekt eller vinterexperiment och även hintat lite om att fokus för nästa år kanske inte blir samma som för i år. Dags att berätta lite mer om det nu.

Just Vinterprojektet (som jag så påhittigt har valt att kalla det...) drog igång i dag. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt det och dessutom så har jag de senaste dagarna (med god hjälp av vissa andra) tänkt om lite och är inte längre lika säker på HUR Vinterprojektet kommer att se ut.

Tanken från början var att fokusera på snabbhetsträning och i samma veva se hur snabb jag kan bli på distanserna 200 m, 400 m, 800 m och 1500 m. Banlöpning alltså. 

Först måste jag då sätta lite benchmark tider för att se var jag står i dag. Så de första två veckorna skulle jag klämma in testlopp på alla dessa distanser var tanken. Efter diverse kollande på löparforum här och där så har jag satt upp några första rimliga mål som jag hoppas kunna nå ganska fort. Dessa är:

200 m - 30 s

400 m - 1 min 10 s

800 m - 2 min 30 s

1500 m - 5 min 20 s

Ganska blygsamma tider ändå tycker jag. Men när jag satte dessa hade jag inte direkt någon koll på min nuvarande status på dessa distanser.

Så dagens pass skulle jag först köra ett 200 m lopp på nästintill max och sedan efter ordentligt med vila ett 1500 m lopp. Nästintill max som sagt. Jag ville inte skada mig så jag tänkte hålla igen lite. Men, som jag kanske borde ha fattat så kan jag omöjligen hålla ett tempo där jag riskerar att skada mig särskilt länge. Så det här med att "hålla igen" var ju bara fånigt.

Kroppen känns inte alls i slag just nu, men det såg jag bara som positivt i dag. Det skulle ju innebära att jag lättare skulle "slå" de tider jag registrerade i dag.

Efter uppvärmning med lätt löpning och löpskolning så gjorde jag för skoj skull några stående längdhopp som jag mätte. Landade på 250 cm. Ingen aning om det är bra eller inte... Men hursomhelst så var det därefter dags för 200 m. Inte mycket mer att säga om det loppet än att jag håller i ca 100 m och sedan börjar tappa ordentligt i fart. Klockan stannade på 29:42 (klockat av mig själv). Klarade ju direkt första målet, men är ändå missnöjd. Finns mycket förbättringspotential där. Både snabbhetsmässigt och uthållighetsmässigt.

Kände mig som sagt sliten och gav upp tankarna på 1500 m. Istället fick jag för mig att jag skulle se hur högt jag kunde saxa i höjd (friidrottshallen är ett enda stort lekland för mig). Började lite blygsamt på 1,10, men det gick ju superlätt. Höjde sedan steg för steg upp till 1,40 som jag också klarade på första försöket. Nu började jag bli lite trött i hoppbenet (höger för mig), så jag valde att stanna där för den här gången. Men innan jag gick ifrån höjdmattan så var jag tvungen att testa lite flop-stil också... bara lite... Gick lättare än jag trodde, trots att jag säkert ser ut som en skadeskjuten räka i ribbpassagen. Första rivningen kom på 1,50, som jag sedan klarade i andra försöket. Men sen fick det vara nog... jag kör Bubka-stilen så att ja kan slå rekord flera gånger :-) 1,50 är helt klart pers för mig i och med att jag inte kan minnas att jag hoppat höjd sedan mellanstadiet.

Men höjdhoppet gav mersmak... med lite teknikträning kanske man kan bli rätt bra för sin ålder. Flera av mina tränarkollegor i klubben har börjat träna för att vara med i Inomhus Veteran-SM (friidrott) och ett par har till och med försökt värva med mig i "satsningen". Någon sa att jag borde köra sprint och längdhopp och kanske häck, men själv har jag ju mer sett mig som en potentiell medeldistansare. Nu kommer plötsligt också höjdhopp in i bilden. Så nu måste jag ta mig en allvarlig funderare på om jag ska göra en liten satsning på vetaran-friidrott, som jag tycker är sjukt roligt, eller fokusera helt på löpning i stället. Fortsättning följer...

Nästa delmål på 200 m är förresten 27 sekunder. Men det lär dröja innan jag klockar 200 m igen och det lär även dröja innan jag förbättrar mig tre sekunder på distansen.

Med nytt fokus i sikte (Martina )

Ja happ... säsongen fick ett ganska snöpligt slut för min del. Att det dessutom tog slut bara ett par dagar innan det sista inplanerade loppet för den här säsongen... ett riktigt antiklimax med andra ord.

Tittar jag tillbaka på den här säsongen som inleddes förvånansvärt bra så har kurvan mot slutet pekat rätt ner i avgrunden. För höga krav, för lite styrketräning, för många pass med fel fokus... ja ursäkterna kan vara många men det är dags att lämna det där nu.

Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag vill med min träning... eller rättare sagt vad och vilken typ av löpning jag tycker är roligast. Är det att springa fort, långt eller terräng? Vet inte om det där med att springa fort riktigt är min grej, det känns som om jag inte kan springa fort. Hur som helst så tror jag Jag nog ni redan vet vilket svaret är och till er som nu börjar klia er i huvudet och inväntar att synapserna ska kopplas ihop för att få minnet tillbaka kan ju alltid gå bakåt i bloggen och läsa tidigare inlägg.

Än så länge måste löpningen och tyngre styrketräning av benen vila då det fortfarande spänner i vaden i varje steg jag tar. Kondition på tråkcykel och styrka av core är i fokus just nu och planeringen av kommande säsong ska snart sättas i verket.

Det kan nog bli riktigt bra det här!

Hässelbyloppet 2013 (Henrik)

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på dagens lopp. Jag är lättad att det är gjort, lite nöjd, men samtidigt lite missnöjd. Förvirrande, jovars...

Sitter nu i soffan och har nyligen kommit hem från Stockholm efter att ha frossat på hemmagjorda delikata hamburgare (tack Svante och Marie). Förra året sprang jag samma lopp och åt hamburgare på samma ställe, men då helt utan aptit och rejält illamående efter loppet, trots att jag sprang ca 5 och en halv minut långsammare än i år.

Innan loppet kändes det helt OK. Strålande sol och perfekt temperatur även om kroppen kändes lite loj och seg. Vi kom till Hässelby i god tid innan start och kunde parkera i lugn och ro och sedan promenera till Hässelby IP för att kolla läget lite innan vi gick vidare till starten.

"Ska jag springa med glasögon eller utan?"

"Jag ska nog greja det här med bara en hand... AJ!"

När det så var dags för start så gjorde jag en rejäl tabbe som kom att stå mig dyrt hela loppet. Jag hamnade nämligen i den bakre tredjedelen i startfållan för Herrar Motion 1. Direkt efter att jag hade passerat startlinjen så började kryssandet mellan löpare för att få chansen att springa i mitt tempo. Första delen av loppet kan man få på en riktigt bra fart utan att ta ut sig i och med att det sluttar utför, men tyvärr så lyckades jag inte utnyttja det eftersom jag blev instängd gång på gång. Första kilometern gick således på 4:26, klart sämre än planerat.

Martina lyckades fånga mig på bild efter en dryg kilometer.

Jag blev nu lite stressad av att jag inte "kom loss", så jag började springa en hel del ute i gräset bredvid banan och kände direkt att det blev jobbigare att springa där, men vad gör man när man vill fram? Kilometer två gick betydligt snabbare, 4:10, trots att jag nästan bara sprang i "terrängen", men det kom också att kosta på krafterna. Även kilometer tre sprang jag ganska mycket bredvid banan och det var skönt när man stundtals fick springa på de breda gatorna och kunde hålla sitt eget tempo. Men jag blev som sagt lite tröttare än jag hade hoppats här, så tempot gick ner och jag passerade till slut 5 kilometer på tiden 21:58 i stället för planerade 21:30.

Kilometer 5, 6 och 7 gick för långsamt... och här kan jag tyvärr inte skylla på trängsel heller. Jag snittade 4:25 på den biten och det är alldeles för dåligt. Men runt 7 kilometer så började det kännas bättre igen och jag började öka tempot, men strax därefter kommer den enda backe som är något att tala om på Hässelbyloppet. Ett inte särskilt brant, men segt motlut där jag tyvärr inte kunde springa så fort. Men efter det så försökte jag öka igen och det gick hyfsat. Problemet var dock att medlöparna i min startgrupp nu överlag var tröttare än mig, så nu fick jag kämpa mot trängseln igen. I det här skedet av loppet var jag inte heller så sugen på att springa ute i gräset, så ofta fick jag springa långsammare än jag ville. Förvånande att det var så pass trångt även i slutskedet av loppet. Man tycker ju att det borde bli lite glesare med folk. Kilometer 9 försökte jag som sagt trycka på, men den gick inte snabbare än 4:22 och dessutom väldigt ryckigt.

När jag passerat 9 kilometer så fick jag ändå bita i det sura och börja trockla mig förbi ute i gräset här och där och den långa rakan innan man svänger in på Hässelby IP igen sprang jag faktiskt ganska bra kändes det som. Även inne på löparbanan la jag i en ytterligare växel och spurtade om en hel del folk. Tyvärr så la jag in sista rycket lite för tidigt, så sista 50-60 metrarna var jag rejält stum. Sista kilometern gick på 3:58.

Att jag visar den här bilden tyder väl på att jag inte är särskilt fåfäng... plågad strax innan målgång.

Klockan stannade på 43:34, vilket är pers med 22 sekunder, men också 35 sekunder långsammare än vad jag hade hoppats i dag... Så, ja... jag är väl hyfsat nöjd men inte helt nöjd.

Mitt nästa Hässelbylopp springer jag förhoppningsvis från en snabbare startgrupp. Om det blir nästa år eller inte återstår att se. Som det ser ut nu så kommer jag nog stå över nästa år (mer om varför i ett senare blogginlägg).

Dagens stora plus går till glasögonen jag fick låna av Martina. Riktigt sköna!

Nu känns det som om årets säsong är slut. Inga fler lopp planerade, så redan nästa vecka kommer jag påbörja mitt vinterprojekt som jag berättar mer om inom kort.

Ond vad ger trots allt en glad själ (Martina)

Beslutet är taget... det blir inget lopp för mig imorgon.

Kanske lika bra det!

Hoppades igår kväll när jag gick och la mig att jag skulle vakna idag och att det onda då var borta. Ack ack... sånt magiskt händer bara i sagorna.  Det är märkligt för jag har aldrig någonsin haft problem med vaderna. Lite ont i knän vid långpass och benhinnorna på asfalten, men endast där och då. Vet inte varför det exploderade igår. Min man säger att jag har fått "tantvad" men jag förstår inte alls vad han pratar om och hör dessutom väldigt dålig när han pratar om det.

Vaknade lite smådeppig och tanken att vila gjorde mig uttråkad bara en dag efter. Men vad fasiken... jag har bestämt mig för att det här inte ska stoppa mig! Det finns annat att träna än att springa eller sådant som belastar benen och dessutom ser jag det som en möjlighet att fördriva lediga dagar med annat som också gör mig glad.

Så så fick det blir! En dag tillsammans med familjen och skogen gjorde min dag till en dag i världsklass.

Direkt efter sen frukost tog vi bilen till Ängsö för att grilla pinnbröd och korv på klipporna vid Mälaren och vandra runt i skogen och vid slottet. Gick med stapplande steg på steniga och rotiga stigar där varje steg kändes som knivar i vaden men ingen klagade på det långsamma tempot. Egentligen tror jag inte att någon vågade det heller om jag ska vara ärlig. I och med den långsamma farten fick barnen möjlighet att utforska skogen i sin egen takt och allt bara var helt rätt med andra ord.

Precis när vi ska svänga in på vårt område så står familjen Älg där på åkern. En tjur, en ko och två små kalvar. På bilden kan man även se hur den ena kalven diar från mamman. Tvärgulligt i mina ögon... så länge jag befinner mig på säkert avstånd. Om jag däremot skulle möta den familjen i skogen känns det inte lika gulligt längre.

Henrik ska springa imorgon och självklart ska jag följa med och supporta och hoppas stöta på andra löpare vars bloggar vi följer. Så till alla som springer imorgon... Heja heja och spring även för mig!

En helt ny vändning (Martina)

Vilken väderväxling det är. Ena dagen regn och så ruskigt att det enda man vill är att goa in sig i soffan med brasan tänd för att nästa dag, som idag, få se solen göra hela världen till guld. Så idag var jag lite extra glad att det var hemmaplugg så jag fick möjlighet att njuta av denna fantastiskt soliga höstdag i skogen med löparskorna på.

Den som klagar över att det är höst är på tok för lite ute i skogen för här finns ingenting alls att klaga på.

 Bara jag mot hela världen

Eftersom Hässelbyloppet är på söndag så var det bara en kort liten njutningsfull tur idag mest för att hålla benen alerta. Gårdagens regn låg kvar och det var stundtals väldigt blött på marken och med det halt på stenar och rötter. Har lärt mig att hålla balansen med armarna ut åt sidorna vid utförslöpning, precis så där som Emelie Forsberg gör, och det går så mycket lättare att springa då. Inget litet trippande här över stock och sten... nej flyga fram är min melodi. 

Dagens första chock var det äppelträd som stod alldeles allena mitt inne i skogen. Det står där med några kala grenar och några få äpplen hängandes på grenarna. Som en perfekt liten bar för älgarna att äta sig fulla på. 

Det sköna passet tog slut och hade det inte varit så att jag skulle springa på söndag hade jag sprungit länge länge till. Som avslutning ville jag springa några få korta intervaller som någon slags fartlek, bara 2x200m, inte längre och inte mer. När jag springer ut från skogen på väg mot den grusväg som går mellan husen på området börjar jag känna av en spänning i vänstra vaden, något som kramar om den. Det känns bara lite och absolut inget som jag känner besvärar mig mer än att jag känner att det är något annorlunda där. Ställer in klockan på intervallerna och kör men efter 100 meter så får jag dagens andra chock då det smäller till ORDENTLIGT i vaden, BOOM, KRASCH BANG och det var bara att stanna. Vad sjutton gubbar kom det där ifrån!

Nu har jag så ont i vaden, som är hård och svullen, och haltar omkring som den där läkaren i TV-serien House gör, utan käpp dock. Är rädd att jag fått en muskelbristning i vaden just med tanke på att det kom så där explosionsartat. Så de få timmar som är kvar är det Voltaren, Tiger Balsam/Linnex och kompressionsstrumpor som gäller. Om det är bra vet jag inte men inbillar mig det och håller tummarna att smärtan är borta på söndag. 

Känner mig lite ledsen! 

The number of the beast? (Henrik)

Frågan är om jag kommer springa (d)jävligt fort eller om det bara kommer bli (d)jävligt :-)

Nu har jag avverkat sista passet inför Hässelbyloppet. Att vila helt två dagar innan lopp är något som brukar funka bra för mig, så det känns rätt även den här gången. Dagens pass sprang jag på lunchen i blåst och småregn. 5 kilometer i lugnt tempo med en kilometer mitt i med lite högre tempo hade jag tänkt mig. Men regnet gjorde att jag inte kunde hålla koll på tempot riktigt (fick ha mobilen under jackan), så även den första kilometern gick lite för fort. Sammanfattningsvis ett skönt pass. Lite oroväckande var det dock att jag inte blev pigg under eftermiddagen som jag brukar efter lunchpass utan istället trött och hängig... Känner mig fortfarande rätt trött, men jag har inte någon förkylningskänsla i kroppen, så det lär ju inte var något sådant som är på G.

I tisdags körde vi ett rätt kul och jobbigt kombinerat trapp- och backpass med Löparglädje Västerås. Vi inledde med trapplöpning där vi också blandade in lite upphopp vid toppen av trappan och körde därefter intervaller både nedför och uppför i en backe som var ca 70 m.

Visst ser det mysigt ut?

Det var förmodligen det tuffaste passet hittills med löpargruppen. Nästa vecka kommer vi köra ett löpstyrkepass med lite löpning inblandat. 

Så vad blir nu målet på Hässelbyloppet? Känner jag mig pigg i kroppen och inte har några krämpor så ska jag ta mig under 43 minuter, så är det bara!

Värsta grymma tjejen...

... önskar att titeln handlade om mig men inte denna gång ;-).

Idag hade jag sällskap av dottern på cirkelträningen. Tror ärligt talat att hon valde helt fel dag att vara med på då det var ett rent tabatapass med mycket fokus på kondition. Passet nådde också maxnivån vad gäller svettkörtelsprut. Innan vi kom iväg så berättade hon att nej hon brukar aldrig bli svettig, inte så där blötsvettig iallafall... idag blev hon det antagligen för första gången.

Passet var uppdelat på 8 stycken tabata med boxjump, burpees, höga knän, språl, squats med hopp på bräda, squats, sidoplanka med lyft och avslutningsvis crunches. Det var stundtals riktigt jobbigt och jag blev och är så otroligt impad av den där tjejen som inte viker sig utan bara maler på. Hon är stark, hon är av stål och hon är min tjej... en jädrans grym tjej.

Oplanerade backintervaller (Henrik)

I dag fick vi flytta barnens friidrottsträning till Björnön på grund av att det var stenmässa (vad nu det innebär...) i friidrottshallen. Det blev kastfokus på träningen då vi körde spjut, slungboll och kast med boll följt av en brännbollsmatch som avslutades med att vi lite sent firade kanelbullens dag (eller kanelgubbens dag som något barn sa :-)) med bulle, saft och kaffe. En riktigt mysig eftermiddag i skönt höstväder. 

Men innan vi började så fick barnen känna på lite backträning i slalombacken. De skulle springa uppför tills en ledare blåste i sin visselpipa och sedan jogga ner igen. Så det var ca 40 barn som spred ut sig på bred front i backen för att på signal rusa uppåt. Ja, och en vuxen också som inte kunde låta bli (undertecknad). Tanken var att det skulle bli en rush upp, men ett litet missförstånd i ledarstaben innebar att det blev tre stycken. Den första tog jag det lite lugnt på och var då inte först upp i backen, men i efterföljande två så hade jag bestämt mig för att inte släppa något barn förbi mig. Jag ser det som en av mina uppgifter som tränare att vara någon som barnen kan "jaga" ibland och jag hoppas och tror att de kommer bli väldigt glada den dag de slår mig :-) Men det börjar kosta på och det brände rejält i både ben och lungor när vi var klara. 

Här instruerar jag en av våra härliga ungdomar (som även råkar vara min dotter) i spjutteknik.

Förutom dessa oplanerade backintervaller så har jag hunnit med två pass sedan sist. Ett testlopp på 7 kilometer i torsdags (lunch). Jag skulle hålla tävlingstempo, 4:18, men det blev 4:19 i snitt. Då avslutade jag med en kilometer på 4:11, så det var väl sisådär egentligen. Inte helt nöjd, men ändå OK. I lördags morse så var jag ut på ett skönt pass i skogen här hemma. Tuff löpning i tuff terräng!

Nu blir det backträning med Löparglädje Västerås på tisdag och sedan ett lugnt joggpass på ca 5 km på torsdag innan jag vilar mig i form inför söndagens Hässelbylopp.

En härlig lekstund i skogen (Martina)

En riktig klyschig dänga är inte helt obekant Blod, svett och tårar. Idag fick jag åtminstone möjligheten att uppleva två av dessa tre uttryck.

Det är helg och det innebär per automatik att man ska köra långpass. Det bara är så... alla gör så av naturliga förklaringar. Jag brukar i vanliga fall också göra så, men inte idag då bilen var på utflykt på annan ort. Undviker fortfarande i största mån att springa på asfalt och spar mina ben till tävlingarna. Att cykla en mil till Rocklunda, springa 12 km, och sen cykla tillbaka hade jag ingen lust med. Cyklar så det räcker i veckorna ändå och gårdagens cykeltur på 2 mil för att storhandla på Maxi krävde sin koncentration så det räcker för den här veckan iallafall. Det är en konst vill jag säga, att cykla med kassar på styret, då det blir lite vingligt i stil med några-glas-för-mycket och speciellt när blåsten tar tag i en.

Det fick bli en riktig trailtur istället.

Du underbara skog! Sorgligt att inte människor utnyttjar den mer för det är så otroligt rogivande. Här är enda gången som jag väljer bort musik i öronen. Jag vill kunna njuta av de läten som naturen vill dela med sig. Både på gott och ont vill jag lova för när man hör ett bröl, vilket jag gjorde idag, från någonstans i skogen och med vetskapen om att det går en älgfamilj just i den skogen... ja då snor man huvudet runt några varv för att inte överraskas av att springa på en älgko och hennes kalv. Risken finns att man stångas blodig då.

Ja det är lite av en risky business att springa i skogen och det gäller att se upp. Samtidigt så är det så galet kul att få springa i skogen så att tjonga knät blodigt i en sten är liksom klart värt det.

Ja vet det ser inte mycket ut för världen men det gjorde så fruktansvärt ont och gör det fortfarande.

Skogen som vi brukar springa i är fin och lite småsnårig på sina ställen och det är lätt att tappa bort den smala stigen. Gjorde det flera gånger idag men lyckligtvis hittad jag tillbaka till den varje gång.

Idag utnyttjade jag dessutom det som skogen har att ge mig så efter ca 3.5 km körde jag en liten cirkelträning på 2 varv med 15 rep på varje övning. Här hade det varit läge att ha någon med sig som kunde pusha mig ytterligare. Då hade jag kanske orkat tre varv istället för två.

 En variant av halvt stående axelpress. Den absolut jobbigaste övningen där jag klättrar med armarna in mot stenen och sen tillbaka igen. Alltså ärligt... jag gjorde bara 10 repetitioner första setet och 5 det andra. Orkade inga fler.

 Armhävning med hopp. En vanlig armhävning mot det nedfallna trädet och sedan ett hopp över på andra sidan, en armhävning sen hopp tillbaka. Från ena sidan gick hoppet galant men den andra... ja då var jag mindre smidig och det blev mer en variant av klättring. 15 repetitioner x 2 set.

 Utfallssteg. Genom att ha den bakre foten på en sten så måste jag verkligen trycka mig upp för att komma tillbaka upp på stenen igen. Det kändes i låren må ni tro. 15 repetioner/ben x 2 set.

Sen sprang jag igen och återigen kom jag bort från stigen. Jag fattar verkligen inte vart den tar vägen för hux flux så står jag på den igen. Det är bra märkligt för det är som om någon bara rycker undan den från mina fötter likt en osynlig matta. Spökligt otäckt!

Efter ytterligare 2 km (vilket i riktig skogsterräng känns som 5 km) så kom jag fram till en stenhäll som jag klättrade uppför och sen sprang på sidan om nedför. 8 repetitioner upp- och nedför och både kottar och mossa for likt krut på älgjakt som kan bli till en och annan rumpstek (!) 

Sen sprang jag hem, nöjd och glad med ett avslappnat sinne.

7 km i skogen var riktigt jobbigt och svettigt men så är löpning i skogen det absolut bästa, på många sätt. Okej... en och annan lätt vrickning av fötterna blev det men samtidigt så tränar jag upp vristerna och kommer så småningom lära mig att inte vrida dom snett. 

Det är kul att leka i skogen!

Svaga förhoppningar (Martina)

Igår kom nummerlapparna för Hässelbyloppet neddimpande i lådan.

Känner mig en aningens likgiltig inför det loppet. Har absolut inte samma laddning som jag hade inför Blodomloppet. Då var jag extremt målfokuserad och med en alldeles för hög tro på mig själv. Jag var nog rent ut sagt lite Galen i mina tankar. Kanske lika galen som Gunilla Persson när hon tar med Katten till en fest med tron att det är väl OK! Japp så där galen som bara Gunilla Persson kan bli

Jag VILL maxa mina tidigare prestationer men känslan har ännu inte infunnit sig. Jag har haft ett par bra löparpass och tisdagens intervallpass fick mig att bli lika mallig som bara ett barn kan bli. Jösses... att köra intervaller i ett 3:48-tempo har aldrig någonsin hänt och har tidigare känts som lika otroligt som att gräddtårta vore det nyttigaste alternativet i världen.

Har ytterligare några pass kvar till nästa söndag med blandat innehåll och ju närmre jag kommer Hässelbyloppet desto mer vet jag att jag kommer att bli taggad och den där jävlaranamma-tanken kommer att ta över hela mig. Älskar den känslan!!

Tycker det här är lite roligt... provokation på hög nivå. Gissa vilken färg som är min? 

Tvåhundringar igen (Henrik)

I kväll var det dags för 200 m intervaller med Löparglädje Västerås. Jag hade tänkt att jag skulle springa 10-15 st i 40-43 sekunders tempo, men när vi blev så få på passet (3 stycken) så tyckte jag det vore kul att försöka springa så mycket som möjligt tillsammans. Upplägget blev då att vi skulle starta varje intervall tillsammans och att vi sedan vilade 45 sekunder efter att siste löpare kommit "i mål" och att vi skulle köra tre set med tre intervaller i varje och två minuters set-vila.

För min del blev passet till slut 4 x 3 x 200 m (körde ett extra set) med ca 1 minuts vila mellan intervallerna och drygt 2 minuters set-vila. Den lite längre ståvilan innebar att jag fick ändra planen som sagt och höll därför ett högre tempo på intervallerna. 37 - 37 - 36 - 36 - 35 - 36 - 35 - 36 - 36 - 37 - 37 - 37 blev intervalltiderna (ca 3:00 tempo), vilket jag är klart nöjd med. De tre sista var rejält tunga!

Martina hade planer på att springa sina intervaller i 4:20 tempo, vilket jag sa åt henne var för långsamt :-) Och mycket riktigt så låg hon i snitt på 3:48 tempo på sina 10 intervaller och hon såg dessutom väldigt stark ut!

Wenströmska IP i strålkastarnas sken.

Är mycket nöjd med kvällens pass. Särskilt eftersom jag inte var direkt träningssugen innan. Jag har känt mig trött de senaste dagarna, så det var skönt att få sig en genomkörare. 

På torsdag lunch så blir det ett litet testlopp i (mil)tävlingstempo (4:18). 7 eller 8 kilometer ska jag avverka då och förhoppningsvis ger det mig ett positivt besked.