tisdag 31 december 2013

2013 i korthet (Henrik)

Tänkte ge mig på en kortversion av mina tankar om hur 2013 har sett ut för mig.

När jag tänker tillbaka så har det varit ett jättebra år. I början av året var jag i usel form och hade svårt att komma igång med träningen. Det som verkligen fick mig att komma igång igen var Crossfit, som jag körde i ca tre månader. Två pass i veckan. Det gav mig en grundstyrka och ett grundflås.

Löpningsmässigt var jag så nere att jag satte det blygsamma målet att ta mig under 45 minuter (igen) på 10 km. Det visade sig vara ganska enkelt för mig och under året så förfinades den målsättningen till under 43 minuter. Vilket jag tyvärr aldrig nådde. Jag tror att jag hade tider under 43 minuter i kroppen, men inför generaltestet, Hässelbyloppet, så kände jag mig lite halvrisig och sliten. Men det blev trots allt ett nytt pers på 43,34.

Årets absolut roligaste lopp var Salomon Trail Tour i Eskilstuna. Trail kommer det bli mer av under 2014.

Jag tog mig igenom min första halvmara (Stockholm Halvmarathon). Kul, men än så länge kittlar inte de längre distanserna och det lär dröja innan jag ens funderar på marathon.

Slutet av året har präglats av nyfunna intressen för framför allt banlöpning och styrketräning. Men även längd- och höjdhopp. Det kommer prägla min träning och tävlingsplan inför 2014 (som kommer bli brokig... håll utkik efter den inom kort).

Slutligen så lyckades jag IDAG med ett sidomål jag har haft. Nämligen att klara 10 (strikta) chins. 10 pull-ups har jag klarat sedan tidigare, men chinsen har varit bråkiga och jag har länge legat på max 9. Det ska sättas i relation till att jag i årets början kanske klarade 2-3 stycken. Det enda ursprungsmålet jag hade satt upp för 2013 som jag inte nått är 50 armhävningar. Jag har väl inte direkt fokuserat på det heller, men jag har tänkt mig att göra ett försök nu under dagen för att se om jag kan knäcka även det målet. Misstänker dock att jag landar på dryga 40.

Nu ser jag verkligen fram emot 2014! Gott nytt år alla!

måndag 30 december 2013

Ett sjujäklarns hjärnspratt (Martina)

Det här hörrni blir ett riktigt skrytinlägg.

Hade bokat in ett träningsmöte på gymmet idag med Världens starkaste Nina där vi skulle köra ett rent teknikpass. Jag vill så gärna lära mig Snatch samt förbättra mig på Overhead squat (OHS) och kunna lägga på mer vikt. Vi vevade och tränade med kvastar då stängerna på just det gymmet är lite för tunga för mig. De väger 20 kg och snatcha den vikten... nä inte ens i närheten. Några damstänger skulle vara på sin plats tycker jag. Nåja... jag fick till några snatchar och det är bara att nöta vidare här hemma.

Sen var det dags för lite mysigt hångel. Tydligen ska lite hångel med en vägg när man utför OHS vara bra för att få den perfekta och korrekta hållningen. Det gör ont och stramar överallt och ser med all säkerhet väldigt dumt och konstigt ut, om inte annat så känns det extremt fånigt. Ja det är ett annorlunda hångel med väldigt liten mysfaktor men... BANG... vilken effekt på rörligheten det ger. Lite samma känsla som Mister Fantastic... ni vet han som kan tänja kroppen så den blir så där elastiskt. Ok jag kanske inte blir riiiktigt lika töjbar som han, men han är smart och där är vi lika iallafall.

Fortsatte vidare på benstyrkan och det är här skrytet kommer. När jag kör själv så är jag lite feg och jag är dessutom väldigt rädd för stången. Nu har jag iallafall vågat mig vidare till att köra fri benböj med stång och inte i en sådan där Smith-maskin eller vad det heter. Den ger mig visserligen en trygghet då jag kan lägga av mig stången om jag nu inte skulle orka ta mig upp. Min maxvikt har legat i Smithen på 42,5 kg och fritt 37,5 kg. Men tänk vad hjärnan kan spela en ett spratt. Helt plötsligt med stor peppning och push och trygghet så lyckades jag avsluta det hela med att pressa mig upp med hela 60 kg på mina axlar. Fatta 60 kg fritt... det är en ökning med 22 kg det. En mäktig känsla!

Dagens träning var inte slut här inte. Hade även bokat in ett crosstrainingpass efter att jag och Nina var klara. Det passet sköts av gymmets instruktörer men någonstans måste det har gått snett för ingen instruktör kom. Så där stod vi 16 stycken superträningssugna människor. Men vem hoppade då in och körde skiten ur oss... jo Världens starkaste Nina. Japp så kan det gå och kanske inte den bästa reklamen för gymmet men passet höll världsklass och alla var mer än nöjda i slutändan.

När jag kom hem var det fler som tränade för fullt. 

Imorgon är det nyårsträning med hela familjen klockan 10 och vem ansvarar för det? Yepp Världens starkaste Nina. Det blir en bra avslutning på detta träningsår som har gett mig helt ny stryka, nya vänner och massor av glädje.

Gott Nytt År!!




söndag 29 december 2013

Trevlig överraskning (Henrik)

I dag när jag kom till friidrottshallen för att förbereda ett pass för barnen så väntade en trevlig överraskning på mig. På ett bord stod tre skokartonger och bredvid låg en lapp som förkunnade att man fick ta skor om man hittade några som passade och att det var "först till kvarn" som gällde. De kom tydligen från en sportbutik som hade lagts ner och som hade rensat sitt lager. Min första tanke var att det skulle vara kanon om det fanns ett par spikskor i Emmalisas storlek eftersom hennes är för små. Men det visade sig vara vuxenstorlekar och till min glädje så passade två av paren ganska bra på mina fötter.

Jag har faktiskt haft inköp av spikskor i bakhuvudet, men inte tänkt göra slag i saken än på länge.


Ett par Brooks i storlek 43 och ett par Adidas i storlek 43 och en tredjedel. Jag kunde inte bestämma vilka som var skönast och hade inte tid att provspringa, så jag bestämde mig (efter att konsulterat en annan tränarkollega som redan tagit två par tidigare under dagen) för att ta hem båda paren. Dessutom var det inga spikar med till Adidasskorna, så jag skulle behöva flytta över från Brooks för att kunna testa båda.

Brooksskorna är lite mer sprintmodell och Adidasskorna är mer allround. Spontant så känns Adidasskorna som bäst lämpade för mig som har tänkt köra medeldistans och hopp, men Brooksskorna var också riktigt sköna. Så imorgon kväll blir det till att prova ut dem i hallen. Ska bli kul.

Det par jag inte ska ha kommer jag självklart skänka till i första hand någon i veterangruppen jag tränar ihop med.

lördag 28 december 2013

Svårt att hitta konditionen (Martina)

Här sitter jag nu, helt enligt order. Har blivit stationerad av man och barn in i barnens TV-rum. De tisslas och tasslas i köket och det är så hemlighetsfullt som det bara kan bli. På väg att slumra till när ett glas vin dyker upp under näsan. Tänk... en hel kväll som bara tillägnas mig. Fasiken vad jag älskar min familj och tacksamheten jag känner finner jag inga ord för.

Tittade tillbaka när jag senast bloggade och känner skam att jag fortfarande efter mer än två veckor inte har någonting nytt att komma med. Jag springer inget. Jag har inte sprungit en meter sedan den 11 oktober, dagarna innan Hässelbyloppet. Jag spar mig. Snart, snart är det dags. Bara 3 dagar kvar.

Det är inte bara friheten av att springa som jag saknar. Känner också att jag har tappat massor rent konditionsmässigt. Jag flåsar, stånkar och frustar och varje set jag kör gör mig alldeles yr. Det är svår att få till konditionsträning. Finns så klart massor av olika träningsformer men inte många som jag verkligen gillar. Att träna ska vara kul, roligt och energivande och att sitta på en motionscykel är energitjyvande och precis lika okul som Leif GW Persson - sävligt, långsamt, tråkigt och flåsigt. De WODar jag brukar köra, i olika former, är på sätt och vis en konditionsträning men tempot är så pass högt att jag inte orkar hålla på under så lång tid som jag annars gör när jag springer. Nej vi pratar om max 15 minuter och sen kräks jag lite lätt i min tanke.

Att jag dessutom har lagt på mig är mindre kul och decembermånad är ingen fastemånad i vår familj direkt. Jag vet det är absolut mitt eget val vad jag stoppar i mig men löpningen gjorde att jag kunde vräka i mig mer utan att det påverkade min vikt. Detta är ingen viktblogg men visst försöker jag äta sunt och laga sådant som jag och resten av familjen mår bra av men det är inte lätt alla gånger.

Nu vill jag heller inte påstå att allt mitt gymmande med 4 dagars häng i veckan bland de fria vikterna och stängerna är helt bortkastat. Verkligen inte. Jag har blivit starkare och ökar ständigt vikterna. Har ökat benpressen med hela 30 kg och lärt mig hantera benböj med fri stång och inte i en s.k. Smith-maskin. Lärt mig frivändningar(power clean), marklyft (deadlift) och benböj med stång på raka armar (overhead squats). Alla mina framsteg märks även rent kroppsligt och framför allt på mina armar och axlar som har helt andra former och min rumpa hänger inte och skakar likt en tom ICA-kasse som fladdrar i vinden.

All denna konditionsfrustration som i sin tur har skapat en viss aggression fick sitt utlopp i roddmaskinen idag. 20 minuter med ganska högt tempo och därefter en tabataintervall där jag slet och drog i repet som om livet hängde på just det repet. Nedvarvning på crossen ytterligare 5 minuter. Huxflux hade jag faktist fått ihop 30 minuter konditionsträning... i en roddmaskin och i en crosstrainer. Och vet ni... jag gillade det!







torsdag 26 december 2013

Annandagsintervaller (Henrik)

Två minuter i åtta i morse larmade jag av och gick in i en mörklagd friidrottshall. När jag tände lyset såg jag att det hade slarvats lite med städningen efter den öppna träning klubben hade på julaftonsmorgonen. Det stod några fat med pepparkakor och en flaska julmust framme fortfarande. Inte många som varit där sedan dess med andra ord. Undrar varför...

Här var det tomt!

Kändes väldigt lyxigt att ha en hel hall för sig själv (även om jag lite frustrerat sneglade mot hoppgropar och hoppmattor). Jag kopplade in min iPhone till ljudanläggningen och kunde då springa till min egen musik (Evans Blue för dagen). 

Planen för dagen var fyrahundringar i mitt nuvarande måltempo för 800 meter 2,30. Alltså 1,15 per intervall. Det är riktigt fort för mig. Jag körde en ordentlig uppvärmning för att skaka liv i mitt hopparknä och bli av med smärtan där. Det funkar bra, bara det blir varmt. Avslutade med lite stegringslopp och stretching innan det var dags att köra. 

Första tvåhundringen kändes jättebra. Steget kändes avslappnat men rappt och jag sprang med bra hållning och ändå ganska långa steg (ett bra medeldistanssteg i mitt huvud). Andra halvan av första intervallen började det dock redan bli skakigt. Svårt att hålla tekniken och tempot. Men det blev ändå den bästa intervallen både tidsmässigt (1.14,50) och teknikmässigt. 

Jag hade bestämt mig för att köra så lång vila som jag kände att jag behövde. Så jag gick först ett varv (200 m) och vilade sedan lite stående innan jag körde nästa intervall. 

Det blev till slut fyra intervaller (hade tänkt mig fem). Mer än så kände jag inte att jag pallade med i det tempot. De tre sista intervallerna hamnade alla under 1,16. Men det var någon som bara var strax under. Överlag är jag ändå nöjd med passet. Steget sitter bra... ibland... gäller bara att få in uthålligheten. Sen kan jag träna ännu mer snabbhet. Men just nu så bör nog fokus vara på att kunna hålla mitt tempo längre. 600 meter under 1,50 är ett mål jag skulle vilja nå under januari. 

Avslutade med lite bänkpress innan jag åkte hem och åt frukost med resten av familjen. Hade ingen passare, så jag vågade inte prova något mer än 70 kg, men jag känner att bänkpress på min kroppsvikt (74 kg) är inom räckhåll (ett annat januarimål). 

fredag 20 december 2013

Hopp för spänstträning utan hopp (Henrik)

Jag gillar när saker som "på ytan" ser bra ut visar sig vara ännu bättre...
 
Jag har de senaste månaderna provat på två hoppgrenar inom friidrotten: höjdhopp och längdhopp. Det har då visat sig att jag har en viss fallenhet (rent fysiskt) för dessa grenar, vilket har gjort mig lite för entusiastisk. Jag har i mitt huvud planerat in hoppträning i mitt träningsprogram och börjat blicka framåt mot veteran-SM osv osv. Problemet är bara att kroppen inte riktigt är redo för påfrestningarna som hopp innebär (jag ser det hellre så än att den är skör pga min ålder). Knät i mitt hoppben sa ifrån nästan direkt, men det dröjde ett tag innan jag lyssnade och nu har jag alltså åkt på "hopparknä". Frågan jag måste ställa mig nu är: Ska jag ge upp och inse att jag är för gammal eller ska jag bygga upp mig på rätt sätt och ha tålamod?
 
Just nu är jag inställd på alternativ två: att ha tålamod. När tankarna om veteran-SM dök upp så var det inomhus 2014 (i början av februari) jag först och främst hade i åtanke. Jag har väl inte helt gett upp de tankarna, men som jag ser det nu så får det i så fall bli en bonus. Likadant med utomhus 2014. Vill jag ha chansen att bli bra så måste jag nog sikta in mig på 2015. Vad är då bra? För min del anser jag att för mig personligen så är jag bra först när jag hoppar över 5,50 i längd och/eller konsekvent över 1,70 i höjd (men jag hoppas att utvecklingen inte stannar där).
 
Hur gör jag då för att bli en bättre hoppare utan att hoppa? Självklart behöver jag bli starkare, snabbare och smidigare och dessa saker går det ju att träna utan hopp. Men hur förbättrar jag min spänst? Har läst på en del om plyometrisk träning och har varit sugen på att köra igång med det. Men det är verkligen inget att rekommendera om man redan innan har ont i knät. Så jag har ställt in mig själv på att avvakta med spänstträning tills knät är bättre, vilket har känts riktigt frustrerande.
 
Vid sidan om min vanliga träning så har jag börjat snegla lite på kettlebells (har en hemma som ligger och skräpar). Främst för att jag inser att styrketräning på gym kommer att bli lidande när jag så småningom trappar upp löp- och hoppträning. Jag vill då ha något lättillgängligt och effektivt sätt att fortsätta förbättra eller snarare uppehålla den styrka jag tränar upp i gymmet.
 
Av en händelse så snubblade jag för några dagar sedan över artikeln Using Kettlebell Swings to Improve Vertical jump. I artikeln berättar författaren hur han när han tränade ett gäng volleybollspelare av en slump (mer eller mindre) upptäckte att spelarnas vertikalhopp påverkades positivt av kettlebellsvingträning. Han refererar också till en vetenskaplig studie som har gjorts på just effekten av kettlebellträning (svingar) på maxstyrka (halv knäböj) och explosiv styrka (vertikalhopp) jämfört med mer traditionell träning för ändamålet (jump squat training). Studien visade att det inte är någon signifikant skillnad i effekt mellan dessa två träningsformer. Vilket är väldigt positivt i och med att kettlebellsvingar är betydligt mer skonsamt för knän och leder än vad "jump squats" och plyometrisk träning är. Vissa hävdar till och med att kettlebellsvingen ÄR en plyometrisk övning. Hittade även ett bra svenskt blogginlägg som är inne på samma bana. 

Varför svingen är bra för spänst ska jag inte gå in på i detalj (se referenserna jag länkar till för mer info), men det har med att den tränar samma rörelse som alla "spänsthopp" utgår ifrån, nämligen en explosiv "höftutsträckning"... som sagt se länkarna ovan...

Det här är ju helt klart värt ett test. Just nu känns som ett gyllene tillfälle. Jag laddade ner en iPhone app som kan mäta ens vertikalhopp med hjälp av telefonens kamera (ska vara mer tillförlitlig än accelerometern) för att få ett "före" värde. Efter att ha gjort några hopp och tagit ett medelvärde så verkar miitt nuvarande vertikalhopp ligga på ca 55 cm. Kommer försöka köra igång med kettlebellsvingar från och med nästa vecka, så ska vi se om vi kan förbättra det resultatet. 

(Nu låter det kanske som om jag lagt ned löpningen, men det har jag INTE. Nästa inlägg kommer vara löpningsrelaterat. Jag lovar.)

måndag 16 december 2013

Back on track (Henrik)

Ja, i kväll var jag bokstavligen tillbaka på banan. I torsdag sprang jag dessutom ett av de få utomhuspass som blivit av sedan Hässelbyloppet, 5 km i lugnt tempo (drygt 5 min/km) på lunchen med en kollega. Kändes lite stelt och ömt i knät, men flåsmässigt inga problem.

I kväll körde jag återigen 300 metersintervaller inne i en knökfull Quicknet arena. Förutom oss fåtal veteraner så var det tre fotbollslag där och körde fysträning. Jag lyckades dock rätt bra med att klämma in mina intervaller när det var lugnt på rundbanan. Totalt blev det 5 stycken i tempo mellan 53 och 56 sekunder (runt 3 min/km alltså) med 200 meter gåvila mellan. Innan dess hade vi kört lite lugn uppvärmningslöpning och lite löpskolning. Trehundringarna kändes OK. Farten har jag inte tappat, men däremot lite uthållighet, vilket kanske kan vara en följd av att jag sprungit väldigt lite på sistone. Efter lite längre vila så avslutade jag med en 600-ing på 2:05 (3:28 tempo). Hade hoppats att den skulle gå lite snabbare, men jag var tröttare än jag trodde och jag fick dessutom springa om klungor av fotbollsungdomar på vägen, så det blev lite hattigt.

Några av mina veterankollegor avslutade med längdhopp och jag blev grymt sugen, men insåg att det skulle vara galet att ge sig på det. Det får vänta ett bra tag till (så 5 m innan december är slut kan jag nog glömma).

Hoppas som sagt att jag är tillbaka i matchen nu och att löpningen kommer igång ordentligt (med fokus på 800 m).

tisdag 10 december 2013

När testosteronet smittar (Martina)

Hade en märklig känsla idag på gymmet... det var liksom inte som vanligt.

Efter att jag hade värmt upp på träningscykeln uppe på gymmets loft kom det till min kvinnliga insikt att jag var helt ensam tjej i hela lokalen. Det formligen sprutade ut testosteron åt alla håll och kanter och jag kände mig som den där ettriga hackspetten i Kalle Anka när jag försökte tränga mig fram till de fria vikterna. Att vilken sekund som helst se hur någon kysser sin egen gigantiska biceps och titta lite snett på grabben bredvid med avundsjuka i blicken samtidigt som det brölas likt en brunstig ko var en underhållande tanke.

Efter att rygg och axlar fått sig en omgång som till och med skulle få Mr Schwarzenegger att bli imponerad kom jag på att idag skulle jag minsann köra några wallballs. Att några stycken blev flera stycken som blev en Karen (150 wallballs) var helt freakin awesome. Sen gungade jag ut därifrån med uppumpade lår och armar och med ett lyckorus att ha överlevt min första crossfit-tjej utan att bli totalt golvad.



Jag tog ingen tid idag då jag från början bara skulle spontanwalla men till nästa gång så ska klockan ticka likt en bomb och jag ska knäböja i äkta tävlingsfart.

söndag 8 december 2013

Veterantävling nummer 2 (Henrik)

Ja, nu börjar man bli rutinerad friidrottare. Tävling nummer två i dag och på programmet stod 60 meter (eller egentligen 60 meter häck, men häckarna valdes bort i veteranklassen), kula och höjd.

Som löpare kan man ju tänka sig att 60 m skulle vara givet för mig. Men jag känner mig stolt över att jag var förnuftig nog att inte ställa upp på. Alltför tätt efter min bristning som jag åkte på för tre veckor sedan. Dessutom är vänster sätesmuskel fortfarande på semester (naprapaten vill att den vilar upp sig lite), så sprint hade nog ändå inte varit aktuellt. Segertiden på 60 m skrevs till 8,2 någonting förresten.

Kula däremot ställde jag upp i även fast det definitivt inte är min gren. Jag är alldeles för klen i överkroppen. Teoretiskt är jag en ganska duktig kulstötare, men praktiskt är det inte lika bra ställt :-) Jag lyckades trots allt (med glidteknik) fjutta iväg 7,26 kilos kulan strax över 8 meter (8,04), så jag ska vara nöjd med det.

Höjdhoppet avslutade dagen och det var det jag såg fram emot mest. Vi var bara två killar och två tjejer som ställde upp, så det blev tätt mellan hoppen. Jag hade först tänkt gå in på 1,40 men när Mathias valde att gå in på 1,35 så valde jag också att göra det. I och med att jag har åkt på hopparknä (enligt min naprapat) i högerknät, som är mitt hopparben, så var min plan att hoppa med vänster (från fel håll) så länge jag kände att jag kunde klara höjderna.

Det innebar att jag hoppade tre hopp med vänsterbenet. På 1,45 kändes det väldigt avigt och jag misstänkte starkt att jag skulle riva 1,50 om jag fortsatte, så då beslutade jag mig för att byta ben (till den lilla publikens stora nöje).

Gah! Klassiskt fel här: tittar på ribban.

1,50 och 1,55 klarade jag sedan i första försöket och var därefter ensam kvar i tävlingen. Nu började jag känna av lite i knät och jag fick sedan rejält ont efter hoppet som tog mig över 1,60 (i tredje försöket tror jag). Men nu var det ju bara att bita ihop och efter visst besvär och en rejäl dos tur så lyckades jag dessutom ta mig över 1,63 med ordentligt darr på ribban. Minns inte om jag tog både 1,60 och 1,63 i sista eller om det bara var en av höjderna (tror nästan att jag klarade 1,60 på tredje och 1,63 på andra). Därefter hade jag ett par hyfsat bra försök på 1,66. Men nu var jag både trött och hade som sagt rejält ont i knät. Kanske dumt att hoppa vidare, men det var ju så grymt kul!

Nästa VF-cup går av stapeln i februari och då står 600 meter på programmet. Det ska bli riktigt kul!




onsdag 4 december 2013

Nedräkningen har startat... (Martina)


Det slog mig härom dagen... jag kan börja med nedräkning nu. Om 28 dagar ska jag springa. Om 28 dagar ska jag äntligen få uppleva den fantastiska friheten. Det må blåsa, vara nordpoligt kallt och stora drivor av snö. Det kommer att kännas helt ok att dra på sig flera kilo med kläder och höra broddarna klicka varje gång de går igenom isen. Att börja svettas redan innan jag kommer utvaggandes genom husets dörrar hör till tjusningen med vinterlöpning. Det kommer att bli magiskt, så där magiskt som det bara kan bli när löparglädjen gör en alldeles vimmelkantig.





tisdag 3 december 2013

Målsättningar december (Henrik)

November blev tyvärr inte så bra som jag hade hoppats. Jag satte många målsättningar (5 st), men lyckades bara nå två av dessa. Under 29 sekunder på 200 m och över 4,80 i längd. Tyvärr så har lite småskador och en lätt förkylning gjort att jag inte kunnat träna riktigt som jag hoppats och heller inte haft tid att testa gränserna för de tre andra målen.

Inför december sätter jag därför färre mål. Inte lägre mål, men färre:

Prio 1:

- 800 m under 2:35
- 400 m under 1:07

Ja, jag vet... det är exakt samma som inför november. Men träningen har som sagt stannat upp lite, så nu är det dags att ta nya tag med samma mål.

Jag slänger dessutom in en bubblare igen som prio 2:

- Över 5 meter i längd

Min träning under december (eller rättare sagt efter denna vecka) kommer fokusera på ett pass hoppträning (kan bli två om det går bra/är tillräckligt kul), ett-två pass styrketräning, ett pass lugn distanslöpning eller långa intervaller och ett pass korta intervaller.

söndag 1 december 2013

Lördags-WOD (Martina)


Jag har gjort upp med mig själv att inte springa förrän tidigast 1 januari 2014.

Varför?

Vet inte...  men det känns som ett bra avtal helt enkelt. Mellan mig själv och mig själv.  Jag är redo men vågar inte ännu. Det innebär att jag måste slänga in lite pulshöjande träning på gymmet. Men att sitta på en träningscykel eller stå i en trampmaskin och stirra på typ...  ingenting ger mig ingen som helst träningsglädje.

Därför har jag börjat införa olika typer av WOD:ar efter varje gympass. En WOD står för "Workout of the Day" och används framför allt i Crossfit-kretsarna. En WOD är intensiv med ett tydligt mål att öka din arbetskapacitet. Antingen genom att utföra den på kortast möjliga tid eller så många gånger som möjligt under en avsatt tid (amrap = as many round as possible). Det är jobbig och det SKA vara utmanande jobbigt. Det handlar om att testa sina gränser.


I lördags bestod WOD:en av 21-15-9 av thrusters med kettlebell, kettlebell Swing och boxjump. Det hela tog mig ganska prick 10 minuter. Hade önskat att jag skulle kunna pressa ned tiden ytterligare men det var ett sådant där riktigt grisigt pass där jag likt en svettpöl släpar mig ut i omklädningsrummet och efterlämnar ett spår likt en slemmig snigels snorliknande spår längs med vägkanten.  Att få lägga sig ned på de kalla kakelplattorna i omklädningsrummet och se taket snurra som det gör efter en annan typ av blöt kväll, var uppiggande likt ett isvaksdopp. Att jag sen mesar med vikterna är väl ingenting jag med bekvämlighet talar högt om men från och med nu så accepteras ingen Kettlebell under 10 kg. Beviset på att jag klarar tyngre gick upp för mig när jag swingar en 16-kilare här hemma med Henrik som vittne.

Med en klapp på min axel och en guldstjärna på kylen bredvid sonens säger jag nöjt God natt!!