Ett pass varvat med spänning och slätstrykning (Martina)

Precis så här vill jag ha det. Helt ensam på gymmet med alla cyklar, trappmaskiner, crosstraineer och roddar. Härligt! Det är än så länge bara jag och den trevliga tjejen som fixar och styr för att försöka med det absoluta evighetsgörat... att hålla rent och torrt vid entrén där vi ställer våra skor. Egentligen borde de göra om entrén för att slippa all smuts, men det ansvaret ligger inte på mig så jag trippar vidare in i omklädningsrummet med redan halvblöta strumpor.

Nu kanske ni tror att jag är osocial som kräver ensamhet på gymmet men så är verkligen inte fallet. Jag vill bara komma åt de redskap som jag behöver. Min träning startar redan hemma och allt är planerat in i minsta detalj i förväg när jag kommer till gymmet. Jag vet vilka övningar jag ska göra, hur många set och rep och i vilken ordningen. Sen kanske det blir någonting extra utöver om tid, ork och lust finns. Jag är en glad och social människa men jag har höga prestationskrav på mig själv, alltifrån skolan, jobb och träning. Bara det bästa är gott nog för mig. Ja jag vet... har fått höra det en del den sista tiden och ja ja... jag ska jobba på det.

Eftersom igelkotten tydligen har bosatt sig permanent i min hals och inte verkar vilja rubba sig det minsta så gav jag efter för abstinensen. Bara lite lugn och fin träning idag och ingen metcon what so ever. Idag skulle axlarna få sig en omgång och du store smurf... det fick dom garanterat. Jag gick ner något i vikterna då jag lovat mig själv att inte köra för hårt men det tog bra ändå.

Som avslutning lite teknikträning på Squats Clean och Overhead Squats (OHS). Squats Clean gick över förväntan idag, trodde jag tappat en del under förkylningstiden men teknik satt som ett smäck med rakrygg och djupa knäböj. Här får både armar och ben jobba vilket är bra för den-där-viktiga-människan-som-egentligen-inte-har-tid-att-träna som dessutom absolut inte har tid att gå mellan olika vikter och maskiner. En stång, en övning och på en och samma plats. Vad gäller OHS så nöter jag på. Det är tekniskt svårt då armar ska låsas, benen får inte vika inåt och fötterna ska vara raka. Så fort det blir lite tyngd på så blir det vingligt och svårt att hålla positionen. Idag damp både jag och stång i backen och där satt jag och lite pinsamt blev det allt. Nu var jag inte längre ensam på gymmet utan de där sjusovarna hade börjat trilla in lite smått och ni vet hur det blir. "Hoppas hoppas ingen såg mig", sitter kvar och låtsas som ingenting har hänt, kollar runt och reser mig upp som om jag bara vilat mig lite med stången över magen. Hm... undrar om någon såg mig? Ingen reagerade iallafall och ingen frågade hur det gick så jag drog en lättnad suck och squatade vidare.

Ett bra pass helt enkelt.

Mina Inov-8 ligger fortfarande kvar och sover på kudden och jag hoppas innerligen att jag får väcka dom till liv till helgen... om så bara för en kort kort tur. Längtar och vill det så!

Mina nya långa (Martina)

Idag kom mina nya vänner... ett par riktigt låååånga som ska få hänga med mig ut i skogen och hjälpa mig komma fram på allra bästa sätt. Denna gång föll mitt hjärta för ett par Inov-8 X-talon 212.

Sprang runt här hemma i huset lite grann och längtan ut i skogen växte ännu mer, men så länge som jag fortfarande har ont i halsen så får de ligga bredvid mig på huvudkudden om nätterna.

 Årets modell föll mig färgmässigt i smaken 

men snart är de grå, leriga och om inte ännu snyggare. 

En liten svängom med min nya kompis (Henrik)

Möt min nya kompis!

Egentligen är ordet NYA inte helt korrekt, men KOMPISAR har vi blivit ganska nyligen. Jag fick min 16 kg kettlebell av Martina när jag fyllde år (30:e april), men det har inte riktigt blivit av att jag använt den (ja, ni vet hur det är...).

Efter nio hela dagar utan träning så kändes det i dag helt rätt att starta med ett lätt kettlebellpass. Egentligen stod 12 minuter svingar i set om 30 med en minuts aktiv vila (hopprep och jumping jacks) på schemat, men i och med att jag fortfarande har känningar i halsen så ville jag inte ha ett så "flåsigt" högpulspass. Istället blev det följande:

• 10 min standarduppvärmning (rotera enligt följande: 10 face the wall squats, 5 halos åt vardera hållet, 10 pump stretch - brukar hinna ca tre varv)
• 3 Turkish getups per sida
• 2 x 40 svingar (rekommenderar verkligen videon jag länkar till, vill man göra korrekta svingar bör man se den!)
• Teknik: clean and press och snatches

Det som fick mig att börja gilla kettlebellträning var när jag köpte den klassiska boken Enter the kettlebell. I den beskrivs två kettlebellträningsprogram, varav jag börjat följa det första som kallas Program Minimum och enbart består av svingar och getups (4 pass i veckan). Jag hade innan mitt sjukdomsuppehåll kört det i tre veckor och innan dess hade jag tränat en del på teknik för att komma igång. Jag räknar med att jag kommer köra Program Minimum i ytterligare kanske fyra veckor (med start nästa vecka... det här blir en mellanvecka) innan jag hoppar på "The Rite of Passage" som innefattar "Clean and press", "Snatches", "Swings" och chins/pull-ups. 

Det jag främst gillar med kettlebellträning är att det ger mig en riktigt skön känsla i kroppen. Jag känner mig genomtränad, men ändå smidig på något sätt i och med att rörelserna tränar stora delar av kroppen och dessutom främjar rörligheten i höfter och ländrygg. Jag tycker att jag blivit både starkare och mer rörlig/smidig sedan jag började, så jag kommer garanterat fortsätta. 

Men nu är jag också grymt sugen på att springa, så jag hoppas att jag kan bli HELT frisk snart.

Surt vare här (Martina)

Jag är trött på att sjukdomar eller skador sätter stopp för det jag vill göra. Det kliar överallt och jag känner mig rastlös och grinig. Det har varit en riktigt dålig träningsvecka med endast två gympass och ja jag fortsätter klaga på att halsen svider. Jag vet att det finns dom som tycker att två pass i veckan är toppen men jag har med tiden skapat mig ett större behov än så. Som regel har jag att det går bra att träna vid förkylning så länge som kroppen mår bra och att jag inte har ont i halsen. Men nu har jag haft ont i halsen till och från under en veckas tid och det har varit i stort sett omöjligt att ens förbereda för någon som helst träning.

Uppe på allt eländigt tycka synd om mig själv så har jag helt oprovocerat haft känningar i vaden, vilket är väldigt märkligt med tanke på att jag inte har sprungit på två veckor och sist jag körde ben var i förra veckan. När jag tänker efter så åkte vi ju skidor förra helgen och det var nog senast jag använde benen förutom att gå då.

Nu åkte vi lite mera skidor även i dag men snön har sakta sakta försvunnit och spåren var nästan obefintliga. Vi åkte till Rocklunda för jag var helt övertygad om att det skulle finnas ett spår att åka på där. Ack så fel jag hade. De hade dock använt snökanoner på en kortare raksträcka som man kunde åka fram och tillbaka på. Skulle uppskatta det till knappt 1 km och vi mötte samma människor om och om igen. Det gick inte obemärkt förbi att många var där med desperat tanke då Vasaloppet närmar sig med stormsteg. Vi blev dock snabbt uttråkade, eller jag blev uttråkad, och vi bestämde oss för att åka vidare i de skidspår som sträckte sig över det stora fotbollsplansområdet för att sen åka hem och dricka varm oboy. DET var mysigt värre!

Så hur vore det nu om inte den här förkylningen kunde ta sitt pick och pack och dra någon annanstans för jag har helt andra planer än att gå här hemma och sura över antingen dåliga träningsmängd, dålig löpmängd eller dåliga skidspår.

Ett äggande inlägg! (Martina)

Har ni tänkt på en sak!?

Det här med att köpa ägg har blivit en avancerad historia.

Det finns frukostägg, köksägg, bruna ägg, ägg med extra gul gula, ägg med extra mycket Omega 3, extra StOOOra ägg, ekologiska ägg (tummen upp för dom). Men sen finns det de där annorlunda äggen. De ligger i en liten liten förpackning. En ganska ful förpackning och inte alls i lika glamorös och inbjudande förpackning som de andra äggen. Jag får intrycket av att det är de allra billigaste äggen dom har och jag lockas inte alls att köpa dom. Vet ni vad äggen heter?

HÖNSÄGG!!!

Nä... bevare mig väl! VEM går till affären och köper hönsägg? Jag ställer frågan och väntar nyfiket på svar.

Har för övrigt i veckan inte blivit så mycket träning. Hann med två pass på gymmet innan det halsonda satte stopp. Det ena passet var mer av en katastrof än ett hallelujamoment. Att träna vid lunchtid i januari och tro att jag ska få ha gymmet för mig själv som jag annars har på morgonen vid 7, DET kommer aldrig att hända. Men jag är stark och jag håller ut för snart så har människors nyårslöften om "Ett nytt liv" runnit ut i sanden och allt blir som vanligt igen.

Idag skulle jag återigen kört ett dubbelpass TRX och Crosstraining men det avbokades och istället får det bli ensköndagmedfikapåstanmedmanochutanbarn-dag samt kurering med mycket C-vitaminer.

Sist men absolut inte minst vill jag säga några ord angående inlägget om föräldrar till idrottande barn. Med tanke på den trafikströmmen vi fick till bloggen, kommentarer på facebook och jogg så kan vi se att detta är ett ämne som absolut behöver lyftas. Vi hoppas på förbättring och att barnen får chansen till ett roligt idrottande.

Eländig (Henrik)

Det var länge sedan sist, så jag ska väl inte gny för mycket, men det är bra frustrerande att bli sjuk när man är inne i ett bra träningsflyt.

Jag kände det redan i söndags morse. Svullet och ömt på ena sidan i halsen. Så söndagens morgonpass blev inställt och under dagen så blev det värre för att sedan övergå till feber under natten. Måndag och stora delar av tisdagen spenderades i sängen med feber, ont i kroppen och en groteskt uppsvullen och irriterad hals. I dag har jag mått bättre och jobbat en del hemifrån och nu i kväll så känner jag att till och med det halsonda börjar ge sig.

Jag vill ju träna! Men som det känns nu så kommer den här veckan få bli helt träningsfri. Så hoppas jag att jag kan ta nya tag nästa vecka. (Möjligen att jag smyger in ett kettlebellpass under helgen om jag mår bra)

Föräldrar som förminskar sina barns idrottsprestationer

Jag tycker det är riktigt upprörande!

Föräldrar som inte kan knipa igen. Som sårar med hårda ord och blickar. Som skäms över sina barns prestationer. Som inte tröstar. Som inte peppar.

Helgens friidrottstävlingar är inget undantag utan vi stöter på det i stort sett på varje tävling. Vår dotter är grym på att springa och hoppa, en explosivitet som hon garanterat har ärvt av sin pappa. Vi åker inte så ofta på tävlingar på annan ort, vi frågar och hon väljer. Vi pressar inte henne. Det är inte vi som ska springa järnet eller hoppa långt. Det är inte vi som ska vara så nervösa så vi måste springa på toa stup i kvarten. Det är inte vi som står på prispallen och känner enorm stolthet och det är heller inte vi som blir besvikna så tårarna sprutar. Det är hon. Därför är varje tävling hennes eget val. Men vi stöttar, vi peppar, vi skrattar och vi tröstar.

Tävlingarna är trevliga. Vi träffar mycket människor, både okända och kända ansikten och det är ett mycket bra socialt umgänge både för barn och vuxna. Västerås 04:or är ett härligt gäng med glada barn som verkligen bryr sig om varandra. De blir glada för varandras prestationer och kramar och tröstar varandra när någon är ledsen. Helt fantastisk sammanhållning och en vänskap som är äkta. I pauser, som ibland kan vara onödigt långa, eller i väntan på sin tur så är det klappramsor som gäller och det skrattas högt. Kanske inte alltid fokus är på topp men vad gör det. Det är fortfarande inte vi som tävlar. Det är dom.

Sen finns det barn som inte är med och skrattar. Som inte är med och klappar i dessa ramsor. Som står utanför. Som tar emot hårda blickar och suckar från sina föräldrar. Jag har sett det själv, allt för ofta. Jag är sån att jag brukar iaktta hur andra agerar mot sina barn och förvånas varje gång. Att barn som hoppar i längdgropen och gör sig illa får höra av sin pappa "- så där går det när man leker och inte fokuserar på det man ska göra" kommer garanterat att slå tillbaka. Eller en flicka som gör en fantastisk längdhoppstävling och kommer på pallplats för höra av sin mamma "- idag var inte din bästa längdhoppstävling" blir förminskad mer än lyft. En flicka som gör ett av sin längsta hopp i tävling lyser upp som en sol och hoppar av glädje möts inte av en leende mamma utan av en kvinna bakom ipad som filmar och analyserar hoppet. När ska dessa föräldrar inse att barnen söker uppmärksamhet och värme. Att dessa barn inte vill göra sin föräldrar besvikna men ständigt möts av förminskning av deras prestationer.

Vår dotter tangerade sitt längdhoppsrekord och kom 4a och det är klart det känns i hennes hjärta att hamna utanför pallen. Man får bli besviken på sig själv men samtidigt har hon alltid vårt stöd och det känner hon. Hon VET att vi VET att hon alltid gör sitt bästa. Hon är även en bra kompis och också det VET hon att vi VET för det får hon ofta höra. Barn med gott självförtroende och med god självkänsla är de barn som kommer att bli det dom själv vill bli. De kanske inte blir friidrottststjärnor, de kan lika gärna bli världsmästare i schack om de så vill. Det är inte vi som föräldrar som bestämmer vilken väg de ska gå... vi ska bara stötta och vägleda dom i det valet dom själva väljer att gå.

En träningsfri helg (Martina)

Jaha... så var det söndagkväll igen.

Hade sett fram emot att få springa i skogen under lördag förmiddag men vaknade av att igelkotten var på besök i min hals. Återigen så är den där kotten absolut inte välkommen och gillar inte när han tränger sig på så där oanmäld. Blev låååång frukost istället för att sedan tillbringa resten av dagen och kvällen i friidrottshallen då det var Inlagda Gurkspelen i stan, en stor inomhustävlingen, som pågick hela helgen. Den fantastiska tösen kom hem med en silvermedalj på 60 m med tiden 9,45 vilket var ett PB med hela 2 tiondelar. Fantastiskt bra jobbat!

I morse var kotten fortfarande kvar i halsen och tydligen har dennes släktingar och vänner även bosatt sig hos dottern och mannen. Blev en låååång frukost istället med massor av nyttigheter.

En liten vitaminshot av äpplen och rödbetor 

borde hålla igelkotten på avstånd. 

Däremot hade vi tillräcklig med energi och ork för att ta oss ut och åka längdskidor. Runt golfbanan med vinden pinande i ansiktet stakade vi oss fram. 6-åringen fick ett skidpaketet med rubb och stubb i julklapp och var så klart överlycklig. Han pratade konstant i 4 km och verkade inte ett dugg berörd av blåsten och fortsatte prata konstant resten av dagen. Tänk vad lite snö kan göra för humöret och jag har verkligen längtat efter att få åka runt hela familjen. En perfekt sysselsättning som passar oss alla

Här kan man ta sig en lite paus om man känner för det, 

men inte vi heller då lille-man mantrade om att riktiga 

skidåkare vilar aldrig. 

Blev ingen löpning eller annan träning idag heller och det tråkiga i denna historia är att jag inte har sprungit någonting alls denna vecka. Fy... måste bli ordning på det till nästa vecka och håller tummen... då två tummar tydligen betyder otur... att våra inkräktare har blivit tillräckligt rädda för rödbetsjuicen att de flytt sin väg till imorgon och för gott.

Dubbelpass(Martina)

Att köra dubbelpass kanske inte alltid är att rekommendera men de gymclasses som Member 24 har, bortsett från att de är högintensiva, pågår under kortare tid än andra gruppträningsvarianter. Här är det ingen uppvärmning eller nedvarvning som gäller utan det får man se till att sköta om själv på någon av cardiomaskinerna uppe på loftet. Totalt består varje pass utav 30 intensiva minuter vilket gör att den stressade och superviktiga människan faktiskt har möjlighet att träna utan att riskera att påverka sina andra minst lika superviktiga kollegor. Jag är ingen superviktig människa och kunde med glädje avsätta 60 minuter som vilken vanlig avslappnad människa som helst. Idag blev det Crosstraining och Kettlebell.

Vi var ett stort gäng som var sugna på Crosstraining. Kanske att vi blev något för många, ja i allafall fler än de platser som är bokningsbara och med tanke på att ytan inte är så stor då den delas med gymmet så blev det påtagligt. Men jag är inte den som klagar för det för vi var ett glatt gäng och med några välkända och några okända ansikten. Kul! Varje pass är uppdelat på 5 stationen som körs två varv och sen stuvas det om för 5 nya stationer med två varv. 45 sekunder på varje station med 15 sekunders vila vid byte. Det bjuder på ett högt tempo där det är jag själv som styr samt väljer vilken intensitet jag vill ha. Fast ibland blir det inte riktigt så heller. Som idag t.ex. då vi skulle köra axlar genom att studsa medicinbollar mot en vägg med raka armar och fick en så tung boll att jag hade stora problem att hålla upp den ovanför huvudet utan att falla baklänges. Hade jag varit själv hade jag aldrig någonsin valt den vikten men snäll som jag är så gav jag bort den lättare bollen till någon annan så det vara bara att köra. Tänk att endast 45 sekunder kan få det att bränna så dant och tänk att endast 45 sekunder kan få det att kännas som en hel evighet. Trots att jag under dessa lååååånga 45 sekunder kunde se hela mitt liv passera och att den där medicinbollen bytts ut mot en cementboll utan min vetskap så är jag glatt överraskad att jag fixade det.

Så här glada var vi

Direkt efter avslutat pass var det dags att dra fram lite Kettlebells. Har aldrig kört ett träningspass där man bara kör med kettlebells och du store smurf vad mycket roliga övningar jag fick lära mig. Precis som i crosstraining skulle vi nöta 5 stationer med två varv för att sen byta ut till 5 nya stationer och två varv även där. För övrigt är jag proffs på swingar och goblet squats men det bjöds även på marklyft, pressövningar och massa andra övningar som jag inte har den blekaste aningen om vad de kan heta för spännande. Det absolut svåraste var att välja ut vilken vikt som skulle passa bäst till varje övning och jag kände att jag mer sprang runt och irrade i jakten på rätt vikt och kan villigt erkänna att jag var alldeles för mesig och hade absolut kunnat lägga på mer vikt. Nu vet jag hur allt fungerar till nästa gång och istället för att stressa runt som en förvirrad höna så kan jag kanske få möjligheten att utnyttja passet till fullo. Nu ska ni inte tro att jag inte blev tillräckligt trött för det ska smurfarna veta att det bränner fint som sprit i varje muskel ändå.

Några personer färre men minst lika glada som passet innan.

Sen var det bara hem fort som 17. Duscha och äta för det var dags för en eftermiddag med skridskoåkning. Och jag måste säga att jag är grym på att spela bandyhockey, dvs. bandyklubbor och puck. Sonen är dock inte lika impad.

Jag hoppas att solen skiner lika underbart imorgon som den gjorde idag. Löpning i skogen som sig bör. 

Frustration (Martina)

Idag var det en sådan där riktigt dålig gymdag. En sådan där riktig frustrationsfylld timme på gymmet där jag önskade att någon bara kom och sparkade mig riktigt hårt eftersom jag inte riktigt förmådde peppa mig själv till fullo.

Idag var det dags för ben med marklyft, frivändningar, knäböj, benpress och kettlebell swingar. Marklyften fick jag gå ned i vikt för att orka med tre set och vid frivändningarna kändes stången så fruktansvärt tung att jag faktiskt blev förbannad. Så förbannad att jag hade lust att slänga stången åt h.....

Ja lite så här kände jag mig men skam den som ger sig samt att jag känner tacksamhet för att jag har förmågan att lägga band på min frustration:

(Varning för känsliga öron då jag inte kan lova ett vårdat språk men ack ett sådan roligt klipp och jag rekommenderar att titta på det tiden ut) 

Mål inför 2014 (Henrik)

Då var det dags att skriva lite om mina mål inför det redan påbörjade året 2014. Jag ser verkligen fram emot allt kul jag har tänkt mig att hinna med under det här året och känner mig enormt peppad. Kanske rentav lite övertänd... vet inte om det är bra eller dåligt :-) Så utan flera krusiduller, här kommer mina mål i någotsånär prio-ordning som säkerligen kommer variera något under året (beror lite på vad som lockar mest för tillfället). 

 

1. Banlöpning

Under den inomhusperiod jag nu haft (trots att det gått alldeles utmärkt att springa ute) har jag fastnat ordentligt för det här med banlöpning. Det jag tror tilltalar mig mest är att springa fort på bana. Däremot så är jag ingen sprinter och kommer nog aldrig bli heller, även om idén att försöka "omskola" mig har slagit mig flera gånger. Så det som ligger närmast till hands är ju att gå medelvägen... och vad kan vara mer MEDELväg än just MEDELdistans?

 

Med medeldistans brukar man ju framför allt mena 800 meter och 1500 meter och det som lockar mest här är 800 meter.

 

Så ett mål (möjligen det största) för året är att bli så snabb som möjligt på 800 meter. Att bli riktigt bra på det på mindre än ett år är inte riktigt realistiskt, så förhoppningsvis är det här starten på en lite längre satsning. Huvudmålet som jag ser det just nu är veteran-SM inomhus och utomhus 2015. Men som ett delmål så kommer jag springa veteran-SM utomhus i sommar. Det är i alla fall min plan just nu. Beroende på hur träningen utvecklar sig så kan det bli så att 400 meter blir ett mellansteg innan jag riktar in mig på 800 för att få upp ordentligt med snabbhet först. Mer om hur jag kommer träna kommer i ett senare inlägg.

 

2. Traillöpning

Mitt klart roligaste lopp förra året var Salomon Trail Tour i Eskilstuna och det fick mig att inse hur kul det är att springa trail. Så under året kommer jag springa minst två traillopp (gärna tre) och jag kommer försöka förlägga mycket av min löpträning till skogen. Även här gillar jag att springa fort. Så det kommer inte bli några fjällmaror eller liknande än på ett tag utan runt 10 km blir tävlingsdistansen. Och här menar jag alltså riktig terräng. Mottionsspår är OK, men stigar och obanad terräng är sååå mycket roligare och mer givande.

 

3. 5 km

Mitt tredje löparmål för året är att bli snabb på 5 km. Jag kommer väl kanske inte träna så mycket specifikt för det. Men de stadslopp jag kommer springa kommer jag välja 5 km på. Just nu är det två stycken inplanerade: Mälarenergi Stadslopp i juni och Blodomloppet i augusti. Mål nummer ett här är att ta mig under 20 minuter, men jag hoppas kunna springa under 19 på Blodomloppet!

 

4. Annat skoj

Ja, det finns mycket jag skulle vilja göra :-) Det som är mest seriöst av de mer oseriösa målen är ändå längdhoppet. Just nu så har jag ju mitt hopparknä som sätter lite stopp för hoppträning. Men jag håller tummarna för att jag ändå ska kunna komma igång med lite hopp under året och att jag kanske kan bli så pass bra att jag kan ställa upp i veteran-SM även i längd utan att skämmas. Höjdhopp tror jag att jag skulle kunna ha bra möjligheter att komma upp på en bra veterannivå i, men just nu känns det helkört på grund av knät så länge jag vill hoppa med mitt bästa ben.

Förutom dessa mål så kommer jag sätta lite styrketräningsmål (lägger upp dessa och övriga mätbara mål HÄR så småningom). Kommer sätta kortsiktiga mål och när de nås höja dem. Exempel kan vara "Bänkpress 80 kg" eller "600 m < 1,50". 

2014 ska bli ett grymt bra år för mig har jag bestämt! Nu kör vi!

 

 

Från smärta till lättnad (Martina)

Ibland när jag springer får jag känningar av molande värk i ena skinkan och som strålar upp i ryggen och ned i benet .I piriformisen som det så snyggt heter. Det är inget som gör så där superduper ont och heller inget som dyker upp varje gång, därför har jag inte gjort någon större sak av det. Efter söndagens löptur... i skogen och i för stora skor... kom den där molningen och jag vet att det bästa är att stretcha, stretcha stretcha. Så jag stretchade. Fram mot läggdags så hade den där molningen eskalerat och förflyttat sig till höften/övre delen av lårmuskeln och denna gång reagerade jag med en tanke att "Nä nu är det inte riktigt som de ska". Igår morse och under i stort sett hela måndagen var det ingen molande värk längre utan en smärta där till och med Stålmannen skulle krypa ihop i fosterställning, dra sin manteln över sig och gråta en skvätt. Det lättade en aningens när jag rörde på mig men stelnade till så fort jag suttit för länge.

På kvällen var det dags för cirkelträningen som jag dessutom hade sett fram emot sen oktober och denna gång var tanken envisare än någonsin om att ingenting skulle få stoppa mig.Tog fram en bandyboll ur sonens träningsväska och tänkte helt spontant att nu ska jag rulla bort det onda. Och nog sjutton gjorde det ont, men den triggermassagen lättade upp det lite och framför allt kände jag mig mer rörlig. Under cirkelträningen... vilket för övrigt var lika grymt som alltid... så besvärades jag inte alls av det förrän jag kom hem och hunnit bli kall. Då var den där, lika irriterande som en nattbesvärande fluga.

Sen slog det mig. Aha... det var nog inte någonting som orsakats av löpningen... i skogen och i för stora skor... utan helt vanlig hederlig träningsvärk och troligtvis från TRX passet. Jaha hur vet jag det? jo för att  idag har smärtan lagt sig vilket gjorde att träningsvärken på andra sidan blev kännbar. Hade förmodligen träningsvärk i båda höfterna/övre lårmusklerna men ojämnt mycket och där den ena sidan tog över mer än den andra. Pjuuu... säger jag om detta och kan lunka vidare i vanligt takt.

Endast 10 timmar efter cirkelpassets slut befann jag mig på gymmet för ett tidigt morgonpass med fokus på lats. Idag hade jag dessutom Världens starkaste Nina med mig som coach och hon peppade mig med samma engagemang som alltid. Är så tacksam att hon avsätter tid så jag får hänga lite med henne.

Helgen i korthet (Martina)

Ja det märks att vi ännu inte har kommit i fas efter julledigheten. Fredagen slog nog alla rekord i trötthet då jag lyckades somna framför datorn innan middagen, för att somna igen framför TVn innan barnen ens gått och lagt sig för att somna en tredje gång i sonens säng. Sen var jag vaken till sent och kunde inte alls somna.

Lördagen bjöd på något nytt...ur träningsperspektiv. Hade tidigare bokat in ett TRX-pass på gymmet. I gymkortet så ingår det gymclasses i form av crosstraining (OBS!, ej crosstraineer), core, kettlebell, UX-cross (övningar i crossfit-buren) och TRX. Har aldrig testat att hänga i sådana där spännbandsliknande redskap men du store smurf vilket grymt roligt pass och vilket mjölksyrepass. Helt slut i hela kroppen efteråt och hela bilvägen hem så darrade kroppen likt en kaffeöverdos. Att trampa ned kopplingen, gas och broms var lika spännande varje gång då jag absolut inte kunde förutse, inte ens lite pluttgrann, hur mycket jag skulle trycka ned pedalerna. Det gick liksom inte att styra kroppen. Helt klart att jag kommer att köra samma pass igen och nog ska jag kunna återhämta mig snabbare efter varje pass ju mer jag får öva.

Bildkälla

Det har ju kommit snö till stan så när jag väl återhämtat mig och skakningarna slutat drog vi iväg till pulkabacken och för invigning av en ny lekplats. Hopp och studs och jag var så lat så lat, troligtvis satt sviterna kvar efter träningspasset från morgonen att jag blev trött bara att titta på. Grabben var nöjd och då blev jag nöjd.

Behöver jag säga att han är stoltare än tuppen

 över sin VSK-halsduk... en äkta supporter.  

Söndagen bjöd på både friidrott och trail. Ingen friidrott för min del men dottern tävlade i DM i mångkamp, en mångkamp som otippat bestod av tre grenar. Det blev en femteplats, vilket firades med tigerkaka. 

Jag hade tidigare i veckan bokat in att söndagens träningspass skulle rivas av i form av löpning i skogen. -8 grader krävde sina klädsel och det tog min närmare 20 minuter att sätta på mig all mundering så att det åtminstone satt bra och bekvämt.

Kallt ute och jag kan inte heller påstå att vi har särskilt varm inne. 

 Vilken syn det måste ha varit för benen såg ut som två stockar med både långkalsonger, tights, skidstrumpor och benvärmare. Dessutom hade jag tagit på mig Henriks terrängskor som var två storlekar för stora. Så ett par skidor på stockarna och jag var redo för en skogstur. Nu tycker ni säkert att jag är helt från vettet som använder mig av alldeles för stora skor, vilket jag troligtvis också är, men det finns en förklaring till mitt val av skor. Jag visste att det var en del snö i skogen eftersom Henrik sprang där igår och jag visste också att det stundtals var svårt att se stenarna och rötterna. Än så länge så har inte snön packats tillräckligt hårt och det är mer i lömskt puderform som det ligger på stigen. Att använda för stora skor med dubbar kändes mer säkert att föredra framför min vanliga supersköna löparskor. Jag har sneglat på ett par Inov-8 X-Talon 212 ett tag och har kommit över ett bra pris som jag slagit till på så i väntan på så tar man liksom vad man har. Men det var inte lätt att springa med dom. Jag hade dragit åt snörningen ordentligt så skon satt oväntat bra på foten. Den glappade inget och jag tappade dom inte heller vilket gjorde att det gick alldeles utmärkt att springa i dom, bortsett från någon sprucken blodblåsa på tån. Däremot så var det långt mellan tå och tåkappa så känslan av Janne Långben var snudd på identiskt. Men tryggt sprang jag i skogen och kunde rusa på både nerför och uppför. Nu väntar jag med spänning på mina alldeles egna trailskor så jag får använda dom som man ska. Gällande klädvalet så var det alldeles perfekt mycket kläder. Jag frös inte men blev heller inte så där panikvarm att jag ville ta av mig. Det kändes inte så kallt överhuvudtaget. Lungorna jobbade inte nämnvärt mycket men däremot snorades och spottades det likt en rinnande kran vilket är ett tecken på att det är kallare än vanligt. Jag med vanligt menar jag i förhållande till vad som är vanligt för en normal vinter. 7,5 km härlig skogslöpning och ni som vet, vet också att det är jobbigt att springa i ren skogsterräng så dessa km var minst lika påfrestande som 10, om inte mer. 

Inte ser jag väl alltför berörd ut av kylan?!

 Undrar hur långt ned i temperatur man törs springa. Har för mig att jag läst någonstans att gränsen ligger runt -10 för att inte lungor ska bli påverkade. Men med 1,5 graders marginal så är det inte läge att gnälla. 

5 dagars träning den här veckan med blandat innehåll känns som ett vinnande kort och på måndag börjar äntligen cirkelträningen igen med Världens starkaste Nina. 

(Note to my self: inga Over head squats i jeans, oavsett stretch, då spricker de i grenen)

En milstolpe passerad (Henrik)

Ja, i dag passerade jag en sorts milstolpe måste jag få säga. För första gången tog jag en vikt högre än min egen kroppsvikt i bänkpress, nämligen 75 kg (jag väger runt 74) och det helt ensam i gymmet och utan "passare". Jag vet, det är väl ingen direkt vikt att skryta med, men för mig som aldrig varit en gymkille och aldrig riktigt provat på bänk på allvar så var det ett stort steg.

Annars så blev dagens lunchpass ett riktigt hastverk. Jag hade planer att smita iväg till hallen strax efter 11 så att jag skulle kunna träna och äta innan mitt nästa möte som startade klockan 13. Men mötet jag satt i innan lunch drog ut på tiden, så jag kom inte iväg förrän efter 11:30. Småstressad hastade jag igenom min uppvärmning och rev av 4 x 400 meter. Avsaknaden av rejäl uppvärmning gjorde att första intervallen kändes riktigt plågsam och sen fick jag kämpa trots att tempot inte var jättehögt. Kändes stelt och avigt i löpningen. Intervalltiderna blev 1,16 - 1,16 - 1,16 - 1,17 med 200 meters gångvila mellan.

Efter det som sagt lite bänkpress och sen stressa vidare... 12:53 tog jag ut min mat ur micron och fick slänga i mig den innan mötet. Självklart visade det sig att den andre mötesdeltagaren (japp, vi var hela två stycken) hade blivit försenad och inte dök upp förrän 13:30...

Tankspridd med superdålig kondis (Martina)

En stor fördel med att plugga är att det ibland blir en liten lucka i studierna. Så fort barnen hade pallrat sig iväg till skolan (och så trötta dessutom att de till och med inte orkade protestera när överdragsbyxorna skulle på) så drog jag på mig löparkläderna och åkte iväg till Rocklundaspåret.

Ni vet hur det kan vara ibland när man sitter och kör och helt plötsligt kommer man på sig med att tänka "är jag redan här!" och sen kan man inte alls minnas hur det gick till att man hamnade där. Så var det nästan i morse, men istället för att upptäcka att jag kommit så långt så upptäckte jag att jag var någon helt annanstans. Satt och tänkte på ett projekt vi har i skolan och hade världens bästa formulering i huvudet när jag upptäcker att jag minsann hade svängt av E18 en avfart för tidigt och istället var på väg att svänga in på skolans parkering. Vänder tillbaka och kör på igen men upptäcker då att jag kör åt fel håll. Det var bara att åka tillbaka till samma avfart som jag från början körde på för att komma till spåret. Tur är väl det att jag åker på E18 som går genom stan för hade det varit i utkanten jag då hade jag fått åka länge länge innan jag fick vända om. Men om jag säger så här: jag åkte hemifrån när det var mörkt och kom fram när det var ljust så får ni ett hum över hur lång tid det tog innan jag kunde kliva ur bilen och få användning för mina skor.

Det var en skön morgon och 5 grader varmt. Tyckte till och med att det kom svaga ljumma vindar emot mig. Det är så konstigt det här. Over There är det så kallt att folk inte kan gå till sina jobb eller skolor och här är det så varmt att ormarna faktiskt blir lurade och tror det är vår. Tro mig... vi har sett dom.

Även om morgonen var skön och vindarna var ljumma så var backarna inte så härliga. Idag var det tungt och jag fick faktiskt jobba en del för att orka ta mig runt. Dessutom har jag fortfarande träningsvärk i ljumskarna vilket gav sig till känna så fort det blev lite motstånd. Kondisen är verkligen inte på topp men den ska vi snart vända och jag ska susa fram som vinden helt ostoppbar.

För övrigt hade någon gjort ett tappert försök till att skapa ett snöspår

för skidåkning men det bidde inget med det inte. 

Rundan slutade vid 7 km och jag är så glad att ingen smärta gör sig påmind. Till helgen blir det skogslöpning igen.

Mina mål 2014 (Martina)

Nu har jag suttit och klurat på mina mål för 2014 och framför allt på hur jag ska ta mig dit.

Jag vill att mitt träningsmål ska baseras på just allt det som gör att jag älskar att springa. Få känna hur mina lungor andas in den friska luften, även om det ibland känns som andningen mer tillhör en rökare som sorgligt nog drabbats av kol. Att få njuta av allt som skogen kan ge mig, även om knakandet i buskarna skrämmer mig med fantasier om älgkor med kalvar eller att ett mördarsvin i vilken sekund som helst ska slita mig i stycken. Att få känna hur mil efter mil betas av, även om det ger mig blånaglar på köpet. Allt det här ger mig helt enkelt mersmak för livet med eufori och kickar. Självklart måste det finnas någon utmaning i det här lyckoruset och frågan är på vilken nivå den här utmaningen ska ske.

Om jag tittar tillbaka på 2013 så strävade jag mycket efter att pressa ned tiden på milen... och det vet vi ju hur det gick med den saken. All min prestation dök längre och längre ned ju längre säsongen gick. Jag vet att jag skulle kunna fixa en tid under 50 minuter men på något vis blev det inte så. Om det har med upplägget att göra eller om mitt fokus på att prestera blev för mycket är inget som jag kommer att spekulera vidare i och tiden kommer inte bli min huvudsakliga målsättning för 2014.

Till skillnad från 2013 kommer det här året främst att handla om att jaga distans framför tid, terräng framför asfalt och styrka framför svaghet.

Löparmål
Den största utmaningen för 2014 kommer att bli Lidingöloppet med sina beryktade backar. Jag har sprungit Lidingös tjejlopp och jag har kämpat mig upp för Abborebacken och Karinsbacken. Nu är det bara ytterligare 20 km att nöta men jag har starka förhoppningar att fixa det. Än så länge har jag inget specifikt tidskrav, det är det för tidigt att yttra sig någonting om, men tanken finns att jag nog ska kunna hitta någon tid som känns lagom rimlig och lagom utmanande. Varför Lidingö? Jo för jag blev utmanad. Inte kan jag tacka nej till en rejäl utmaning inte. Av vem? Av Världens starkaste Nina... och bara det gör mig alldeles svettig för någon mer envis människa får man leta med ljus och lykta efter i vårt avlånga land.

Vidare kommer årens lopp mest bestå av traillopp via Salomon trailtour och Stockholm Trail och självklart blir Spring Cross först ut. Denna gång en längre distans än förra året. Om någon dessutom har något annat grymt traillopp att rekommendera så Shoot, för jag är öppen för allt.

Detta betyder att landsvägslöpning byts ut mot skog och elljusspår och de enda asfaltslopp jag kommer att göra är de stadslopp som arrangeras i stan.

Styrkemål
Under min absolut-förbjudet-att-springa period så fick jag verkligen upp ögonen för en helt ny värld och det är något som jag inte kan släppa bara så där. Så därför har jag även skapat mig några mål på gymmet där jag ska uppnå vissa vikter i olika övningar.

Pull-ups - Förra året hade jag som mål att jag skulle fixa 1 pull-up vilket jag också faktiskt lyckades uppfylla. Det är nog det enda målet från 2013 som jag kan sätta en bock för avklarat framför. I år ska jag fixa 2 stycken. Det gäller att sätta lagom rimliga mål

Benböj - Jag maxade min vikt på benböj precis i slutet på förra året med 60 kg, till viss del med hjälp. I år är mitt mål att orka 70 kg själv.

Marklyft - Här har jag ett PB som gjordes bara för någon dag sedan på 65 kg och jag hade ett mål att klara min egen kroppsvikt. Så den är avbockad. Det nya målet är nu 80 kg. Jag har lite drygt 11 månader att klara 15 kg... det borde väl gå?!

Overhead Squats - en stång på 5 kg är inget att skryta med och eftersom det saknas damstänger som ligger på 10 kg och det istället endast finns 20 kg stänger så får målet bli 20 kg. Inget att diskutera

Snatch - precis som OHS så gäller detsamma även snatchen. Det är dags att avancera från träkvast till något i lite mer blänkande material. 20 kg.

Japp. Här har ni mina mål för 2014 och oj oj vad jag vill sätta fart pronto... men fortfarande gäller skynda långsamt vilket också känns så långsamt att effekten blir att det gör mig långsam. Och tålamod är inte min grej Men som min kompis Claes-Christian brukar säga: Om man väntar på något gott så är det bara härligt! (Från Hassan)

Trehundringar igen (Henrik)

Trehundrametersintervaller har blivit en ny favorit. Jag gillar att springa snabbt, men 200 meter känns lite för kort och 400 meter är än så länge för jobbigt för mig att hålla ett kontrollerat men högt och jämnt tempo på. Så ja... 300 meter är ju "någonstans" däremellan.

Igår var det veteranträning och vi hade till och med tagit två bilar hem till ett par kompisar för kalas och middag bara för att jag skulle kunna smita i förväg och åka och träna. Kände mig lite otrevlig när jag stack, men jag var rejält sugen på att träna, så det kändes ändå rätt.

Vi började med lite gemensam jogg och löpskolning innan gruppen splittrades upp. Ett par gick till gymmet, ett par stannade på 60 metersbanan och körde sprintträning och jag gick ensam bort till starten av rundbanan.

Planen var att försöka ligga runt 54 sekunder per intervall. Det höll jag också på första, men på andra kändes det för bra för att jag skulle kunna hålla igen. Så därefter radade jag upp fyra stycken som låg strax under och strax över 52 sekunder innan jag avslutade med en på 53 sekunder.

Jag känner att jag börjar få lite mer tryck i löpningen. Tidigare så har sista 100 på 300 meter känts väldigt tunga, men nu lyckades jag hålla uppe löpningen (i stort sett) hela vägen på samtliga intervaller. Stundtals fick jag till ett riktigt bra driv i sista kurvan dessutom. Kändes väldigt kul.

Jag har väldigt svårt att bestämma mig om jag ska försöka träna in ett lite mer sprintermässigt löpsteg för att kunna bli snabb även på korta sträckor som 200 och 400 meter eller om jag ska jobba vidare på mitt lite mer medeldistansmässiga steg... Och med mer sprintermässigt menar jag högre, längre och kraftfullare steg helt enkelt. Det känns som om jag har ganska långt kvar till ett bra sprint-steg, så det tar emot lite, men det skulle vara kul...

För övrigt så går jag och funderar lite på ett inlägg om mina mål för 2014 och hur jag planerar att lägga upp träning och tävlingar. Så håll utkik efter det!

PB i marklyft (Martina)

I går kväll sa jag till Henrik att jag nog minsann ska ställa klockan för att vara på gymmet till klockan 7. Tydligen tog jag i lite väl mycket enligt honom och efter lite kompromissande fick det bli till klockan 8. Kan det ha att göra med min morgontrötthet och risken för att klockan stängs av och jag sover vidare skulle vara högst troligt.  Det blev inte så, det blev något mellanting. Halv 7 kom katten in och mjauade för fullt med ilska i rösten och order om mat. Därefter hade jag svårt att somna om så tjugo över 7 stod jag på crossen.

När jag låg där hemma i sängen och väntade på att kliva upp tänkte jag på hur hungrig jag var och att jag måste nog äta en banan innan men det glömde jag bort ändå. Så trots att jag var hungrig och magen sparkade bakut så blev det ett mycket lyckat pass där jag tog PB i Marklyft med 65 kg, och därmed krossade jag ett av målen med att orka min egen kroppsvikt. Sist jag körde marklyft hade jag 55 kg på stången så en ökning med 10 kg är inte fy skam. Dessutom klarade jag 50 kg benböj utan hjälp. Sen fick det banne mig räcka för jag var så hungrig att jag skulle kunna äta upp viktskivorna i ren hallucination att de var världens saftigaste pizza. Vilken tur att jag sansade mig och istället ilade hem.

30 minuter senare skvalpade ägg och gröt blandat med flera koppar kaffe i min mage så jag blev alldeles yr. En bra början på dagen som avslutades ännu bättre med middag hos vänner och barn tidigt i säng.

Tjoho... imorgon börjar skolan igen och jag verkligen längtar. Trott eller ej.

Man skulle kunna tro att vi var ett helt gäng på gymmet idag

 men vi var bara 3 personer. Undrar vad alla skor gör här?

Skridskoåkning och skogslöpning

Jag förstår inte hur vi ska lyckas med att komma upp på morgnarna från och med nästa vecka. Ställde klockan på 8 imorse för att vi ska börja anpassa oss till jobb- och skoldagar. Vad jag däremot lyckades med var att stänga av klockan och vakna halv 10 istället. Jaha så vart det med den förmiddagslöpningen.

Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.

Lite blandad kompott av olika typer av bandyklubbor 

och ett blodigt krig om vem som lyckas fånga hockeypucken. 

Att först är bäst borde vara en av universums lagar.

Hem i ilfart för nu var bråttom ut för en kort löptur som jag längtat så efter. Håller mig fortfarande till kortare turer och intalar mig i mantrastil att skynda långsamt är bra. Det märktes att stormen Sven hade svept genom skogen för det var inte bara ett eller två träd jag hoppad över utan... flera. Det var första rundan i skogen sen oktober och det var blött och halt på sina ställen. Att det dessutom hade börjat skymma gjorde det svårt att se de lömska rötterna inne i skogen... många snedtrampningar blev det och fasligt nära att stå på näsan. Inte förrän jag kom ut på kalhygget kunde jag se vart jag satte mina fötter och tur var väl det för där var det rejält blött och lerigt. Men vad kul det är att springa i skogen... att hoppa och studsa fram för att hitta det bästa stället att trampa ned fötterna på. Det var i ren Parkourstyle jag tog mig genom skogen. 

Mina fötter är bredare än stigen jag springer på.

Mot slutet blev det rejält mörkt vilket gjorde att stigen var helt omöjlig att följa. Dessutom hade jag glömt pannlampan hemma så det var bara att rikta sig mot trädstammarna och springa där det var öppet och hålla tummarna att inget lömskt fattade tag om mina fötter. Idag hade jag tur att jag inte gjorde mig illa men snart är det vår och ljust igen och då kan jag springa mer fritt. Det blev så mycket koncentration i idag så jag var mer slut i huvudet än i kroppen. Och ingen känning i vaden denna gång och ingen annanstans heller för den delen. Nja förutom lite i vristerna då på grund av alla små snedtramp men det kommer att försvinna. 

Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.

5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom. 

Ok benvärmare var populärt för 30-år sedan men jag måste säga , förutom att de är så galet snygga,

 att de är suveräna som skydd mot väta och kyla. 

En tur i skidspåret (Henrik)

Så här års brukar Rocklundaskogens mottionsspår vara full av entusiastiska skidåkare som far fram i välpreparerade spår. I dag var det däremot bara jag och någon enstaka hundägare på promenad som var där.

Nja... tror jag springer i stället.

Jag kan stolt meddela att jag för andra gången i rad sprang helt utan klocka och GPS. Tanken är att jag ska komma igång med lugn distanslöpning. Tempot just nu är helt oväsentligt och springer jag med klocka så blir jag bara stressad. Så ca 45 minuters löpning i kuperat mottionsspår blev det i dag. Det kändes bra. Jag ligger fortfarande långt ifrån toppformen, men det börjar kännas bättre och benen orkar mer och mer. 

Mountainbikespåret kallade på mig när jag passerade det ett antal gånger, men kroppen (läs knät) är inte redo för det än.

Otroligt att man kan vara ute och springa i skogen i början av Januari. Jag både gillar och ogillar det...

När tävlingsmänniskan tar över (Martina)

Uj uj uj... vilken träningsvärk jag har efter gårdagens löpning. Det märks att löparmusklerna i benen har legat i vila när man vaggar fram i ren Cowboy-style. Trots att jag tar mig fram bredbent så är värken helt klart värt det. Jag hade inga planer att springa idag så jag behövde inga lätta och pigga ben... det var helt ok att se skitnödig ut idag.

Detta innebar så klart inte att jag inte kunde ta mig till gymmet innan några få timmar skulle spenderas på jobbet. Idag var det armar som gällde och det är den absolut roligaste muskelgruppen att träna. Precis när jag kommer ned till de fria vikterna står det en kille som inte ser allt för otränad ut och kör bicepscurls med stång. Om det på något sätt skulle kunna vara möjligt så var det inte långt ifrån att huvudet ploppade iväg likt en heliumballong av ren ansträngning. Det här med att ingen tittar på någon annan på gymmet, att alla är upptagna med sitt är rent skitsnack. Jag spanar in för fullt... eller glor kanske är ett mer korrekt uttryck. Genom att kolla vad andra gör så får jag inspiration att testa nya övningar och jag kollar in hur andra utför övningarna så jag själv kan lära mig. Nu är det inte med all säkerhet att det andra gör är helt rätt men det syns när någon är helt ute och cyklar... så mycket har jag lärt mig iallafall. Jag spanar in killen med stången eftersom jag själv snart ska köra samma grej. Jag har hållit på och traggla med 15 kg stången lääääänge nu och när jag ser att han kör med 20 kg så triggas min tävlingsinstinkt igång. Jag vet att bestämmer jag mig så kommer jag att fixa den vikten jag med. När ballongkillen lämnar ifrån sig stången är jag där snabbt som ögat och roffar åt mig den så ingen annan hinner före, för det är trångt idag vid vikterna och som vanligt är det bara en massa uppblåsta grabbar som spänner sig framför spegeln. Tycker det är synd att inte fler tjejer vågar sig på de fria vikterna. Det är så typiskt för sveper man blicken över gymmet är det ingen överraskning att pilatesbollarna knådas runt på golvet av just tjejer. All credit till pilatesbollen som är bra till mycket men att en man på ett gym använder en sådan... nej det förekommer inte. Ingen risk att tjejer pumpas upp likt blomkål om inga olagliga preparat har intagits. Vi måste våga lite mer och framför allt våga ta plats för vi kan vi också.

Tillbaka till stången... som alltså var samma stång som ballongkillen just använt och som han kämpade sig rödhuvad med. Det där som jag skrev om i förra inlägget... om att tänka och visulisera sig fram... så såg jag framför mig hur jag lyfte stången lätt som en plätt. Men det var inte lätt som en plätt det var minst 100 kg tungt men jag fixade det. Jag fixade samma vikt som en kille, som inte såg allt för otränad ut. Hur ballt är inte det?! Jo väldigt ballt. Kanske någon tycker att jag är en dålig vinnare men det är så här jag utmanar mig själv. Ja jag jämför mig mycket med vad andra gör men det triggar mig att pressa mig hårdare att nå dit jag vill. Så länge ingen sponsrar mig med en personlig tränare så får mina medtränare vara min hemliga morot. De lider inte för de vet ju inget och jag ser heller inte ned på någon eller på något vis hånar. Allt tävlande sker i mitt huvud på ett allvarligt men vänligt sätt. Ett väl fungerande knep när man vill spara en slant.

Sen avslutas kvällen med brakmiddag och hemmagjord hallon- och chokladglass. Nog borde glassmaskinen ha blivit årets julklapp för BANG... vilken bra uppfinning.

Mums!

En lyckad löptur (Martina)

Kommer att bli några tuffa morgnar för hela familjen de kommande dagarna. Vi har verkligen vänt på dygnet med galet sena kvällar/nätter både för barnen och oss själva. Lägger oss absolut inte före midnatt och kliver heller inte upp ur sängen före klockan 10. Det var tur att vänner fick upp oss idag för lite bondgårdshäng 0ch kel med får, hästar, kaniner och kor samt ett skrattfyllt avslut med hopp på höskullen.

Gulligare kalv får man leta efter. 

En underbar vistelse som uppskattades av både vuxna och barn men så bitande rått och kallt det var. Så där så kylan tränger ända in i benmärgen och gör en alldeles stel som en pinne. Ju Stelare man blev desto kallare blev det... ja ett äkta moment 22 med andra ord.

Trots att jag var kall som is så fick jag ett sånt där infall som man bara måste ge efter för. Kände mig tillräckligt stadig och så länge som jag inte slänger med huvudet i hastiga rörelser så upplever jag ingen som helst yrsel längre, detta tack vare mina övningar där jag kastar mig fram och tillbaka i soffan likt en trasdocka. Infallet jag upplevde var att idag skulle det ske... Idag skulle jag minsann ta min så efterlängtade löptur.

Henrik försökte förvarna mig med att inte räkna med att jag skulle vara i samma form som jag var i i höstas och att det troligtvis skulle komma att kännas en aningens tungt. Nu är det så att genom att tro att något kommer att gå dåligt så kommer det också att gå dåligt. Istället för att enbart tänka positivt om något jag ska prestera så har jag börjat visualisera hur saker och ting kommer att kännas under tiden och efteråt. Så genom att tänka att jag springer en härlig runda med snabba och lätta ben och med en sådan där underbart härlig känsla så blir det också så. Det är fantastiskt hur ens tankar blir verklighet... du är det du tänker. Så så fick det bli.

Medvetet valde jag bort klockan och löpturen skulle enbart gå på känsla. Valde en lagom lång nybörjardistans på drygt 5km och en sträcka som går längs med Mälaren. Det var lite lagom mörkt, tillräckligt mörkt för att kunna se Västerås Skyline men lagom ljust för att se vart jag satte mina fötter någonstans. Vågornas brytning vid kanten gav en rofylld känsla blandat med skräck då jag emellanåt kom på hur ensam jag var. Jag sprang på lätta och pigga ben och enda gången det upplevdes tungt var när jag sprang på sandstranden vid badplatsen, men där skulle det kännas tungt oavsett i vilken form jag är i. Däremot kändes det som jag var i bättre form idag än vad jag var i höstas. Upplevde ingen trötthet i benen alls och all styrketräning under hösten och vintern är med största sannolikhet en bidragande orsak. Det bästa av allt är att jag inte hade någon känning i vaden. Så genom att sakta men säkert öka distansen så kommer det inte bli några problem.

 2013 bestod av många löpturer där jag inte levererade som jag ville och med allt sämre och sämre resultat under säsongens gång. Nu jobbar jag med helt nya tankar och är tacksam för minsta lilla samt att jag fyller på med extra järn.

Jag är inte helt klar med mina målsättningar inför 2014 och har en del att fundera på hur jag vill satsa och på vad. Ett som är säkert är att löpningen kommer att ta en stor plats i mitt liv framöver.

kristallsjukan (Martina)

Det blev ingen löpning idag. Ingen första dagen på året runda och ingen första rundan sen skadan i vaden slog ned mig. Det var någonting annat som knockade mig tidigt i går morse. Ni som har kristallsjukan eller får återkommande fall av den vet vad jag pratar om. Att vakna av att ett rejält sug i magen och ett rum som snurrar är att likna med ett ofrivilligt åk i djävulens centrifug.

Kristallsjuka är en godartad lägesyrsel och beror på att de så kallade otolitstenarna, ”kristallerna”, har lossnat från sin vanliga plats och hamnat i någon av båggångarna (örat). Kristallernas uppgift är att känna av lägesförändringar när kroppen gör någon form av rörelse. Har kristallerna lossnat och hamnat i båggångarna kan man istället känna karusellyrsel och illamående. Det går att bota med hjälp av olika övningar. Antingen kan man kasta sig åt sidorna på ett speciellt sätt eller snurra runt med kroppen och på så vis få de här kristallerna tillbaka på sin rätta plats igen. Efter att man har gjort de här övningarna så ligger ett illamående och skaver och hela världen gungar likt sjögång. Sen får man inte titta upp eller ned utan hålla huvudet rakt. Det blir lite robotvändningar och barnen tycker jag ser rolig ut blandat med en stelhet a la Östermalmsnobberi. Det är väl enda gången jag är en stropp och att känna på den världen är ett uppvaknande. Nej... länge leve bohemlivet. 

Jag fick kristallsjukan första gången när jag väntade vår yngsta son och fick hjälp av läkare på Öron-näsa-hals kliniken. Därefter drabbas jag av åksjuka så fort vi ska åka en längre tur med bilen. Det märkliga är att jag var aldrig någonsin åksjuk som barn och kunde läsa och rita i bilen helt utan några som helst problem. Nu klarar jag inte ens av att sitta i baksätet utan att bli åksjuk.

Det var länge sedan jag hade ett återfall och det kom lite som en chock. Tydligen kan man få det om man har fått hjärnskakning eller fått ett virus som satt sig på balanssystemet. Om jag har slagit mig i huvudet borde jag ha kommit ihåg det... eller det kanske är det som är problemet. Jag minns inte. Förutom en snabb febertopp så känner jag mig inte sjuk för övrigt. Jag anar att det tuffa träningspasset i måndags fick konsekvenser utöver träningsvärk i benen och ömhet i nacken efter stången. Denna gång var det värt allt trots allt, men visst kommer jag tänka mig för nästa gång och inte kommer det bli sådana pass varje vecka direkt. Yrseln sitter i några dagar och då klarar jag ingen träning överhuvudtaget och då är det inte värt det i längden.  

Nu går jag inte och grämer mig för det här. Jag vet att det går över om några dagar och jag har hela året framför mig. Jag vet att 2014 kommer att bli ett toppenår, ett år som kommer att ta mig mot oanade höjder. Inte bara ur ren träningssynvinkel utan även på det privata planet. 

 Äntligen får jag säga:

VÄLKOMMEN 2014