torsdag 27 februari 2014

400 m benchmark (Henrik)

I dag var det benchmarkdags. Maxlopp på 400 m stod på schemat och det var med en grov dos ångest jag ställde mig på startlinjen efter en lång uppvärmning med stretch i två omgångar. Det här skulle bli jobbigt! Benen kändes stumma och stela efter gårdagens tunga knäböj och frivändningar. Spikskorna kändes däremot rappa och lätta, så det gav en viss självförtroendeboost.
 
Jag drog iväg i ett högt tempo. Jag har alltid svårt att hålla igen i första kurvan när jag springer på en 200 m bana. Benen vill bara studsa fram och spikarna gav mig ett driv som kändes skönt. På första långsidan fick jag sansa mig lite och slog medvetet av lite på takten resten av första varvet. Passerade 200 på strax över 31 sekunder. Bra fart tyckte jag då. Benen kändes hyfsat fräscha så nu var det dags att försöka gasa och ge järnet sista varvet. Tyckte jag fick till en fartökning och det kändes som om tempot höll relativt bra. Inför sista kurvan började det däremot bli jobbigt och jag fick tänka "snart klart, snart klart, snart klart... bara lite till, bara lite till". Slog av klockan när jag passerade mållinjen och hann se att den precis slog över på 1:03. 1:03:12 blev tiden och det är jag grymt nöjd med.
 
Efter loppet kände jag mig rejält slut, men återhämtade mig relativt fort. Jag drog inte heller på mig några mängder mjölksyra, så när jag börjar analysera det lite närmare så är jag inte helt nöjd med prestationen. Tiden är jag nöjd med, men jag känner att jag kunde ha sprungit ännu snabbare. Det är ju i och för sig ett väldigt angenämnt problem!
 
Målet nu blir att i första hand försöka pressa ned tiden under minuten och därefter helst pressa ned den ytterligare ett par sekunder innan Veteran SM i juli. En tid under 58 sekunder där vore fint. Det krävs förmodligen runt 55 sekunder för medalj, men det är å andra sidan först 2015 min riktiga satsning ska bära frukt :-)
 
Lite osäker på hur jag ska gå tillväga för att förbättra tiden. Snabbheten känns som den trånga sektorn just nu. Så lite sugen på att först försöka pressa min 200 m tid till under 27 sekunder (ja... ett steg i taget kanske... först under 28).
 

söndag 23 februari 2014

Vecka 8: Blandade känslor utan mål (Martina)

Måndag och Sol sol sol!

Det slog mig hur länge sedan jag såg solen överhuvudtaget och blev samtidigt påmind av solens strålar om hur jäkliga fönsterna såg ut. Sol och skitigt fönster... ingen bra kombo. Trots att solen gjorde hela stan varm så var jag så trött så trött och kom på mig själv under lektionen att jag nog somnade till för ett kort kort ögonblick. Hur som helst så piggnade jag till lagom till det var dags för måndagscirkeln igen.

Det jag skrev i förra veckan om att jag själv tycker att mina squat jumps är coola och att jag nog ska fixa snabba Burpees... ja det fick jag äta upp denna kväll. Självklart innehöll passet både squat jumps och Burpees och det var mycket gap, skrik och hets men jag gillar det. Det finns alltid lite mer att ge och med hjälp av andras pepp så kan jag press ut det sista. De första 30 minuterna var ren cirkelträning med genomkörning av hela kroppen. Ju fler vi blir desto fler stationer blir det så totalt 13 stationer och 30 sek x 2 med 10 sek vila. Därefter blev det det som Världens starkaste Nina så fint uttrycker det för små "bonusar".

Bonus 1
25 rep av varje
-Situps (Crossfit variant)
-Squats
-Utfallssteg med hopp
-Push ups
-Hspu (förenklad variant... tack och lov... Händerna i golvet, huvudet rakt under och fötterna i golvet. Sen är det bara att pressa upp armarna) 

Bonus 2
21-15-9
-Situps (Crossfit)
-Gräshoppan (Plankanposition och hoppa med fötterna)
-Superman-hopp (plankanposition och hoppa in med fötterna och ut igen)

Bonus 3
Tabata höga knän. 

Ett riktig bra pass och jag somnade gott och vaknad pigg igen för en tisdag med Crossfit Aros. På fejjan kan man få veta vilka pass som morgondagen kommer att erbjuda, vilket ibland kan vara både bra och dåligt. Kan vara bra för en person som mig som gärna vill kunna förbereda sig ordentligt men även dåligt för en person som mig som gärna gör en stor fet höna av en liten pyttig fjäder. Speciellt när Toes to bars var en av övningarna och redan kvällen innan börjar min oro över hur jag ska fixa en sån. Näää ... jag är inte ens i närheten. Enligt Coachen var det ok med Knees to Elbow men det blev mer knä till navel, på sin höjd till bröst. Huga... vad det sög i magen och för att inte tala om smärtan i händerna.

Styrkedel
-Marklyft 8rep x 4 
-Hängande benböj 10rep x 4 (Häng i räcke och lyft benen rakt till 90 grader)

12 min metcon AMRAP (As many round as possible)
-10 Ground to overhead (Valfritt hur man gjorde det så jag valde frivändning med en push press)
-10 Squat jumps
-10 K2B (Knees to bellybutton... ny övninga a la Martina)

Avslutade med dödshänget! Hänga i räcke så länge man orkar och med tanke på att jag redan hängt så mycket i räcket så var det som knivar karvade sönder handflatorna men denna gång var jag bra envis. Ville inte vara först att släppa och gav nöjt upp som en av de 3 sista av totalt 12. Med ett litet litet HA... där fick ni! tyst för mig själv och med en vinnarkänsla åkte jag hem.

Onsdag och mest torsdag träningsvärk i magen och allt eftersom dagen gick desto mer bananliknande form intog jag. Vilade dessa två dagar och kände att jag behövde det. Halsen känns svullen lite varannan dag och och det är bara att göra som kroppen säger... VILA.

En svart fredag. Det är inte rättvist att unga människor ska behöva gå bort, en unga människa som har hela livet framför sig. Mycket tung, sorglig och otroligt ledsam men även fin och vacker begravning. Kändes skönt att komma till Crossfit Aros och tänka på annat. Mina starka sidor blandades med mina svaga och till och med att en del svaga sidor fick sig ett lyft. Ett riktigt roligt pass:

Styrkedel
Sumo Deadlift High Pull 10 rep x 4
Situps med boll 10 rep x 4

Sumo deadlift High Pull
Bildkälla: beingpeterpan.com

12 min Metcon AMRAP 
3 wallwalks
6 Goblet Squats (16kg) 
9 Push ups

Det här med Wallwalks... nja jag vet inte jag. För det första är det tungt, absolut max att jag orkar 4 steg, sen är jag feg. Jag har aldrig varit bra på det här med gymnastik. Usel på kullebyttor, usel på att stå på huvudet och definitivt usel på att stå på händer. Allt detta grundar sig på att jag med alla sannolikhet kommer att bryta nacken och huvudet kommer i samma veva att lossna från kroppen och rulla vidare. Livrädd med anda ord! Det blev jobbigt ändå ska ni veta och efter 6 varv var kroppen som en påse med sega råttor, hal, slemmig och totalt livlös.

Söndagen började med sovmorgon. Det är den enda dagen på hela veckan som jag får sova lite längre på morgonen. Dessutom är söndagar alldeles utmärkta för härlig frukost och jag vill slå ett slag för ungsbakad gröt. Denna morgon blev det en Blåbärskokospajgröt och kaffe framför 5-milen innan det bar av för veckans långpass och även veckans enda löppass.



Jag var nog den enda i hela detta land som inte intresserade sig för dagens OS-final i Hockey och istället begav mig ut i blåsten för ett långpass. Tog mig ned för att springa längs med Mälaren, en tur på 14 km i långsamt 6 min tempo. Första gången i år som jag klockar mig själv med både distans och tempo. Är väl nöjd med det och tanken var aldrig att det skulle gå så mycket fortare.

Jag vet inte men någonting har hänt med mig och löpning. Just nu känns den mer som ett tvång. Upplever inte samma glädje som innan jag blev skadad. Enda gången under dessa 14 km som glädjen infann sig på riktigt var när jag sprang längs med vattnet och i skogen.

 Isen låg tunt på sjön och trots blåsten så kändes det så fridfullt och stilla. 
Snart kan man höra vågornas kluckande igen. 

 En disig vy av Västerås Skyline


 Det blåste små djävlar där ute och efter 8 km började jag känna av knät för att vid 10 km stanna och försöka stretcha bort smärtan som inte ville ge sig. De resterande 4 km var bara ren pina med motvind och ont.

Känner att det är dags att börja tänka om... vad vill jag få ut av min löpning och min träning överhuvudtaget. De mål jag hade för några veckor sedan känns inte lika lockande längre. Just nu tycker jag att cirkelträningen och Crossfit är så roligt och att jag hellre prioriterar det säger väl ganska mycket. Men att träna utan mål är som att cykla utan hjul, baka kanelbullar utan kanel eller som att gosa med katten fast utan katt... det blir sällan bra i slutändan.

Kanske har jag kommit till en lösning på mitt problem under nästa vecka eller inte. Det återstår att se.

Nu är det dags att plöja några avsnitt av Breaking Bad och helst av allt inte tänka alls.

Ses om en vecka igen. Hej!






torsdag 20 februari 2014

Morotssoppa från himmelriket! (Martina)

Kan inte låta bli utan måste slänga in denna bild och recept på en fantastisk god Morotssoppa.
Barnen sa blä bara jag nämnde Morot och blev glada för sina pannkakor.

Själv sa jag Halleluja!!



Morotssoppa med vitlök och ingefära

400 gr morötter
1/2 gul lök
2 vitlöksklyftor
1 msk riven färsk ingefära
5 dl vatten
1 grönsaksbuljong tärning
Salt-peppar
Sambal oelek
Riven fetaost

Slanta morötterna, hacka löken och riven ingefäran. Bryn allt i en stor kastrull några minuter. Häll i vatten och buljongtärningen och koka ca 15 minuter. Salta och peppra och tillsätt sambal oelek om lite hetta önskas. Mixa allt med en stavmixer tills allt har blivit sönderhackat. Strö lite fetaost ovanpå och njut!

Kcal: 243
Protein: 7 gram
Kolhydrater: 44 gram
Fett: 5 gram




söndag 16 februari 2014

Vecka 7: Jakten på träningsvärken (Martina)

Det är mycket nu!

En vecka med skola, tentaplugg, barnens aktiviteter och träning och den lilla tid som blir över läggs på familjens kärleksbehov och bloggandet får ta allt mindre plats. Med inspiration från Toves blogg har jag bestämt mig, så länge som det är lågsäsong, att mina uppdateringar kommer att ske en gång i veckan med allt vad just den veckans innehåll hade att komma med. Får inte saker och ting att gå ihop annars.
Mycket text blire :-)

Precis som i förra veckan fick jag ihop 5 träningspass och startade veckan med måndagscirkeln.
Världens starkaste Nina hade satt ihop kvällens träning med fokus på ben och enbart ur rent egoistiskt perspektiv enligt min mening. Går inte närmare in på det utan hoppas hon hade en riktigt bra ursäkt och där träningsvärk i andra delar av kroppen inte anses som skäl nog. Nå väl... 8 stationer med två övningar på varje station, en kondition- och en styrekövning. Vi körde varje övning 2 ggr á 30 sekunder, vilket innebar 2 minuter / station innan det var dags för byte. När jag körde styrka skulle min teampartner köra kondition och så tvärtom men vi valde att köra samma övning tillsammans och peppade varandra som satan. Vi avslutade med en tabata rumplyft vilket jag fasade för. Sen skadan i vaden så har träning av baksida ben orsakat kramper från rumpa ned till vad och jag förvånades över att smärtan inte gjorde sig påmind överhuvudtaget under dessa 4 minuter. Självklart även en tabata crunches för vanlighetens skull, känns dumt att ändra ett väl fungerande koncept. Likt fulsprit brände det skönt i magen och likt samma fulsprits effekt dagen efter åkte vi hem igen. Att bara köra ben ger i vanliga fall otäck träningsvärk och jag vet att löpningen blir lidande i flera dagar framöver men samtidigt är det något som jag gärna strävar efter. För mig innebär en smärtsam träningsvärk att inaktiva muskler har fått jobba hårt.

Därför vaknade jag besviken på tisdagsmorgonen utan några som helst känningar i varken rumpa eller lår. Hem fort fort efter skolans slut och snabbt in med torskryggfiléerna i ugnen och iväg till kvällens träning med Crossfit Aros. Som uppvärmning skulle vi tillsammans med någon annan leka lite med en av medicinbollarna, kasta till varandra i olika positioner och så. Min partner ville nog helst köra med en tyngre boll, 10 kg, men när jag knappt orkade lyfta bollen och fick den på näsan flertalet gånger så insåg han med besvikelse att den bruden är svagare än Mowgli på att ta emot kokosnötter var det liksom ingen mening att låta henne lida längre. Vi tog en lättare boll. Det var en klassisk Tabata Tuesday med tunga övningar där jag tog totalt slut på wallballs. Min svagaste muskel är axlarna så även om squatsen gick bra så var det jobbigt att hålla 6-kilos bollen i armarna för att sen orka stöta upp den över strecket på väggen.  En annan av de fem övningarna var Farmers walk, dvs man går runt genom att hålla kettlebells i varje hand. Det låter ju inte så svårt och nog 17 skulle jag fixa det. Efter 2 minuters walk kändes mina armar så utsträckta att det stramade i huden. Valkarna i händerna växte sig grövre och hade jag inte rakat mig under armarna innan var likheter med en orangutang inte allt för överraskande likt. Avslutade med squat jumps. Nu då... nu skulle väl träningsvärken infinna sig.

Icke! Inte ens vid torsdagens löpning i regn och rusk fanns den där. Men fy en sådan trist löptur. Från början var planen att jag skulle springa genom skogen och runt Bärby för att sedan komma ut nere vid Gränsta och landsvägen hem, en tur på 10 km med blandat underlag från skogsstig, traktorstig, grusväg, åkerkant och asfalt.


Så fort jag kom ut från skogen, efter drygt 1 km kände jag att det här skulle bli en tung tur. Jag började störa mig på saker där hörlurarna gnisslade, isen på traktorstigen irriterade och blåsten var lika jävlig som alltid. Det dröjde heller inte länge innan det började regna och vid 4 km stängde jag av musiken och stoppade telefonen i jackfickan med rädsla för att den skulle bli vattenskadad. För ett par somrar sedan blåste helt osannolikt min telefon rakt ner i en fontän utanför Universeum i Göteborg och den blev aldrig sig lik igen så även om det var lika otroligt att den skulle blåsa ned i en fontän ute på landsbygden så var risken större att den skulle bli vattenskadad.

När jag sprang där i min ensamhet uppmärksammades jag av hur man brukar prata om att det är så grått ute. Men denna torsdag gick mer i olika nyanser av brunt och det blev så otroligt opeppande att springa.

Genom motvind och pinande regn som piskade mig i ansiktet tog jag mig fram och benen blev allt stummare och stummare. När jag efter 6 km fick se skogen där jag vet att en fin skogsstig kan ta mig hemåt så bestämde jag mig för att bryta min plan... och in i himmelriket sprang jag.


När jag väl tog mig uppför backen så förvandlades den dryga blåsten och det piskande regnet till ett skogslugn. Det enda som hördes var vinden som susade uppe i trädtopparna men där nere på stigen var det helt tyst. Inte ett ljud. Det blev bara 9 km men jag var inte bitter för det utan enbart tacksam att få komma hem.

När man pluggar så är det absolut bästa som finns att tenta av en kurs en fredagsmorgon. För det innebär att när tentan är gjord, så där lagom till lunch, så är hela helgen fri utan någonting annat hängandes över en. Vårt superteam, de bästa tjejerna, drog till Erkan och käkade lunch och ältade tentant i Beskattning. Att sen få avsluta fredagen och välkomna helgen med ett uttömmande pass på Crossfit Aros är så förlösande det bara kan bli. Dagens WOD bestod av en Team-wod med dagen till ära passande rubriker.


En 30 minuters förjävlig WOD där några fick känna sig starka och jag fick känna mig svagare än någonsin. Några klappar i röven och uppmuntrande hejarop så piggnade jag till igen ;-).  Det bästa av allt var nog när det skulle visa sig hur många varv man lyckades köra under dessa 30 minuter.


BANG... storslam. Tack vare Ninas Burpees a la superspeed och själv får jag nog skryta med att jag har ett bra tryck i mina squat jumps även om det mot slutet gick i något långsammare tempo. Men efter 150 stycken... ja då är det helt ok att farten inte håller. Jag är ganska dålig på Burpees och vågar inte riktigt slänga mig ned på golvet och får därmed inte upp farten tillräckligt snabbt. Vet att Världens starkaste Nina fixar drygt 90 stycken på 7 minuter så där har vi målet. Ska nog klå henne en dag! ;-). Även om det är jobbigt att vara svag och långsam ibland så är det upplyftande att ingå i Crossfit Aros. Alltid trevlig stämning och det finns en råom-mentalitet. Lite som ett andra hem. Men sen åkte jag hem till mitt riktiga hem och Alla hjärtansdag myste.
På Lördagen fick jag äntligen känna av den där efterlängtade träningsvärken som kom att eskalera under dagen. Härligt! Förmiddagen gick i Bandyns tecken där vår dotter gjorde debut med matchtröja och lyckades trycka in ett mål. Och vad tjejerna kämpade och krigade genomblöta och iskalla, fantastiskt tappra med tanke på det elaka vädret.

Efter en härlig sovmorgon på söndagen och med frukost framför OS (igen) så bar det av ut i skogen. Att springa i skogen med träningsvärk är inte lika påtagligt som att nöta asfalt och jag upplever att asfaltslöpningen blir allt mer avlägset i min värld. Det blev en konstig tur då stigen helt plötsligt bara försvann. Där stod jag vilse ute på kalhygget och lika dum som jag kände mig lika dum såg jag ut när jag snurrade runt på min plats för att försöka hitta tillbaka till stigen. Icke. Det blev att försöka ta mig ut och mot skogen igen. 30 minuter irrade jag runt och en och annan face-slap fick jag när slyn piskade mig i ansiktet där vi brottades om vem som ägde kalhygget.

Ho ho... stigen... vart är du?


Behöver jag säga att jag vann när bergsklättringen tog fart och skogen uppenbarade sig igen. Lika snabbt som att jag var långt borta och totalt lost lika snabbt var jag hemma igen. Som sagt en konstig tur på 55 minuter springandes i en cirkel.

Så där ja... det var min vecka det. Just nu handlar det mest om att bygga styrka i kroppen och göra det som jag tycker är roligt. Så småningom ska jag göra mina måsten och med det sagt så hörs vi nästa vecka igen.

Tack och hej!


tisdag 11 februari 2014

Jag gillar häckar (Henrik)

Det var ett tag sedan jag skrev något nu, men jag har inte legat på latsidan. Traillöpning, banintervaller, styrketräning och kettlebellträning har avverkats. Däremot så blev det ingen 600 m tävling i lördags. Diverse funktionärsstrul satte stopp för det, så nu lurar jag på att försöka bränna av ett maxlopp på 600 m på torsdag lunch istället. Blir ju inget tävlingsmoment, men jag skulle gärna vilja få ett bra kvitto (under 1:50)... vi får se om det blir av. Ett maxlopp på 600 m är ju inget man snyter ur sig hursomhelst. Man springer så att man är helt sopslut efter 400 m och sen springer man 200 m till... och jag som har planer på 800... vad har jag gett mig in på?

Jo, häckar var det ja. Igår på veteranträningen var vi bara två stycken som tränade. De flesta andra hade tagit en välförtjänt vila efter att ha kammat hem 9 guld och 6 silver (på 10 pers) under veteran-SM i helgen. Jag körde ett ordentligt löpskolningspass som jag sedan följde upp med 6 x 100 m med 100 m joggvila (halvsnabba i 15 sek tempo). Sen var det dags för häckarna. Jag har kört häckgång förut, men nu hade jag häckarna för mig själv och kunde nöta lite och testa lite som jag själv ville. Gick knackigt som vanligt i början, men sen började det lossna och det kändes riktigt bra. Grymt bra träning för framför allt höftböjarna och magen, men även bra för rörligheten i höftpartiet, som är något jag behöver jobba mycket med. Det blev en liten nystart för häckgång och jag kommer hädanefter försöka få in lite av detta vid varje veteranträningspass.

söndag 9 februari 2014

En fantastisk vecka! (Martina)

Är så nöjd med veckans träning som har bestått av 1 cirkelträningspass, 2 Crossfit-pass, 2 pass stiglöpning och 4 timmars workshop i tyngdlyft med stång. En varierad träningsvecka med bra övningar som kompletterar löpningen.

Fredagskvällen spenderades på Crossfit Aros där vi kämpade med Power Clean (frivändningar), hopprep och Tuck Jumps. Att vi sen blev bestraffade med Burpees pga att någon vilade när det inte var vila kändes som en bonus. Gillar inte Burpees... dom är jobbiga... men just då var det helt ok. Jag ville bli trött och känna att jag verkligen hade gjort allt. Inget fusk eller avskalning heller utan kunde verkligen känna mig nöjd med mig själv. Med nya blåmärken åkte jag hem till familjen.


Redan på lördagsmorgon önskade jag att det var måndag igen. Vi hade sådant späckat schema och om det gick att klona människor så skulle jag hänga på låset direkt för att klona mig i tre delar. Nåja, eftermiddagen ägnades åt en Workshop i tyngdlyft med stång som varvades med teori och praktik. En bra genomgång av de stora lyften där många delar av kroppen får jobba i en och samma övning. Marklyft, benböj, frivändningar, bänkpress och militär press där jag satt ett PB i bänkpress. Nöjd som ett barn på julafton men vi pratar inte om att ta 100 kg och heller ingen direkt vikt att skryta med. Bänkpress är verkligen min stora svaghet.

Idag fick jag det stora tillfället att umgås med naturen. Trots att jag verkligen älskar att springa fritt i skogen eller följa en liten smal stig så var jag inte laddad för det överhuvudtaget. Tack för hjärnviljan som ändå fick ut mig och så fort jag kommit iväg så var lyckan gjord. Jag ville testa en annan väg idag och vek av tvärs över kalhygget. En del snö kvar och små minisjöar där det blev mycket hoppande från tuva till tuva. Lite läskigt att springa över kalhygget då allt småsnår gjorde att jag inte såg lika långt fram som jag vanligtvis brukar göra i skogen, märkligt nog. Tankarna for fram och tillbaka på hur jag skulle göra om en älg eller vildsvin skulle korsa min väg och fortfarande har jag ingen aning om hur jag ska bete mig. Kanske lika bra att möta en älg... då lär det visa sig om jag gör rätt eller inte.

Vek av vidare in mot skogen igen och lyckades hitta den utmärkta slingan jag var ute efter. Riktigt riktigt roligt och det var upp och ned för bergshällar, djupt in i skogen på smala smala stigar och frihetskänslan är verkligen helt obeskrivlig. Bara den som själv har testat vet vad jag pratar om. Markeringen på träden som talade om vilken väg jag skulle springa hade tynat bort på sina ställen och det fick mig att springa tillbaka då och då, stanna upp och fråga mig själv vilken väg jag skulle ta. Efter 50 minuter fick jag ringa hem och tala om att mannen fick nog skjutsa sonen till kalaset för jag hade ingen aning om vart jag var någonstans vilket efter en kiss senare visade sig att jag bara var 20 minuter från hemmet. Tänk vad lätt det är att gå vilse. Det blir att ta en dag och märka om slingan som tog mig 70 minuter runt. Ingen aning om hur lång den va då jag medvetet lämnat GPS-klockan hemma. Skönt att inte bry sig om varken tempo eller distans, bara jag, skogen och det eviga fågelkvittrandet.

torsdag 6 februari 2014

Skogslöpning och skopremiär (Martina)

Idag var en sådan där bra dag att springa på. Efter ett visst antal timmar framför datorn med Pivottabeller och skatteuträkningar passade det väldigt bra att ta en paus, rensa allt som matats in i hjärna och få springa i skogen. 45 minuter ljuvlig löpning.



Fortfarande en del snö kvar i skogen och ute på kalhygget blev det till att pulsa ordentligt. Nåväl lite mjölksyra har aldrig tagit någon skada tidigare. Det är tacksamt att snön ligger kvar för idag fick jag möjlighet att använda mina spårtekniska färdigheter. Stötte på ett hinder som jag hade lite svårigheter att ta mig förbi men genom att följa spår efter rådjuren eller hjort eller vad det är för Bambi-ras så lyckades jag ta mig runt. Dom är smarta dom där djuren.



Dessutom kändes det extra härligt med ett par skor på fötterna som inte gjorde något väsen av sig alls. De var inte för stora och heller inte för små och de tryckte och klämde ingenstans. Som ett par gosiga fårskinnstofflor fast med betydligt bättre grepp.

Det finns ett parti i skogen där utförslöpning ner för en brant bergshäll är ett måste och huj vad det gick fort nerför. Ingen fot som gled undan men är fortfarande osäker och lite rädd för att greppet ska släppa så det blir automatiskt lite trippande steg nedför... dock i ett rasande tempo. Det gick så snabbt nedför så fötterna pinnade på likt den där Roadrunner-fågeln... men utan fullständig kontroll.


Behöver öva mer på min utförslöpning och våga lita på att skorna fattar greppet mot underlaget. Har studerat en video med Emilie Forsberg flertalet gånger och där kan vi snacka om bra taktik för löpning utför... fort går det. Det som jag kan se med mitt otränade öga är att hon håller ut händer och armar från kroppen och hittar därmed bra balans. Så det blir mitt nya tänk där ute i skogen... att flyga fram. 





tisdag 4 februari 2014

Hej mitt namn är Rulle... full rulle! (Martina)

Nu har igelkotten flyttat ut och jag känner mig mer taggad att träna än vad jag gjort på länge. När man har haft ett längre uppehåll på grund av förkylning så kan det vara bra att ta det lite lugnt i början.

VA!?

Nä jag förstår inte alls vad jag själv säger. Ta det lugnt!?  Skulle inte tro det.

Igår cirkelträning där jag lyckades få med mig två pinglor som blev eld och lågor och som jag vet garanterat kommer tillbaka. Det är inte bara jag som är lyrisk över de här passen och Världens starkaste Nina har verkligen förmågan att peppa andra människor med sitt engagemang. 6 stationer tabata där hela kroppen fick sig en genomgång och som avslutning ett härligt konditionspass a la' 21-15-9 av Upphopp, Mountain climbs och gräshoppan ( plankaposition och hoppa med benen). Mjölksyrigt som bara den.

Ikväll ett pass på Crossfit Aros som gav mig rejäla blåmärken på höfterna efter ett evigt snurrande fram och tillbaka på golvet. Enligt vissa så ska man ha blåmärken efter ett Crossfit-pass och då kan jag ju faktiskt känna mig som en äkta anhängare idag för dessa är inte nådiga. Däremot har jag lång väg kvar innan jag ens kan säga att jag är någorlunda bra på det här med Crossfit. Men skam den som ger sig som det så klyschigt heter, snart så fixar jag dessa Ring Dips och Pistoler som jag idag hade stora problem med.

På torsdag är det dags för skogslöpning och invigning av mina nya trailskor. Nu har det varit plusgrader i flera dagar... iallafall i två dagar och får det fortsätta med det så kommer det att vara snöfritt i skogen till dess. Det kommer att bli underbart. Frisk luft, dagsljus och den där rädsla för att möta både älg och gris. Som sagt... det kommer att bli underbart.

På fredag är det dags för ett Crossfit-pass igen och på lördag är vi inbokade på en Workshop om Styrkelyft via Västerås Friidrottsklubb.

 Ta det lugnt var det någon som yttrade... tror knappast det var jag!

måndag 3 februari 2014

Barnsligt värre! (Henrik)

Jag är inte stolt över mitt beteende i kväll. Jag hade ett bra pass inplanerat, men lyckades inte fullfölja det...

På lördag ska jag springa 600 m i en klubbtävling (VF-cupen) och tanken är att jag ska ta mig under 1:50. För några veckor sedan kändes det som ett ganska enkelt mål, men efter mitt ofrivilliga löpuppehåll på nästan två veckor så känns det mer osäkert.

Kvällens pass hade jag planerat att springa 2 x (400, 300, 200) i 600 m tävlingstempo, vilket översatt i respektive distans är 1:12, 0:54, 0:36. 200 m gångvila mellan 400 och 300 och 100 m gångvila mellan 300 och 200 och sen lång vila mellan seten. Låter väl bra?

Jag fick samsas med ett division 3 lag i fotboll som körde 200 m intervaller. Så jag tajmade in min första intervall när de hade kommit ungefär 100 m. Jag kände direkt att det kändes riktigt lätt och att det gick fort. Första 200 gick på 34 i stället för 36, så på andra varvet fick jag slå av på farten. Slutade ändå på 1:09, vilket var för fort så klart. Men det kändes ändå väldigt positivt i och med att det är den snabbaste 400 m tiden jag klockat och då höll jag igen. Kände mig inte heller så påverkad efteråt, så det var inte hela världen att det gick för fort tänkte jag (fel!).

På trehundringen lyckades jag bättre med att hålla tempot och det kändes hyfsat lättlöpt. Prickade 54 s enligt plan. Men sen gick det åt skogen... Startade min tvåhundring bara ett fåtal sekunder innan fotbollspelarna startade en av sina intervaller. Direkt kopplade reptilhjärnan in och allt jag tänkte på var att de INTE skulle få springa ikapp mig. Sprang på alldeles för fort alltså. I sista kurvan såg jag i ögonvrån att de var ganska långt efter, så då kunde jag släppa lite på gasen på upploppet. Men då hade jag redan tagit ut mig för mycket. Klockan stannade på 32 sekunder och pulsen dunkade som en stånghammare. 32 i sig är väl ingen tid att skriva hem om, men det var tillräckligt för att krama musten ur mig efter att ha sprungit 400 och 300 strax innan.

Jag tog ganska lång vila, men drog sedan igång med nästa fyrahundring för tidigt. Pulsen skenade och efter 170 m avbröt jag. Bedrövligt barnsligt! Klumpigt! Visst spelade det faktum att jag bara sprungit ett till pass på de senaste två veckorna (igår) in, men största anledningen till att jag inte fullföljde var att jag tog ut mig för mycket.

Känslan är trots kvällens debakel rätt bra inför lördagen. Ska klämma in ett snabbt pass till på torsdag och sen är jag redo.

söndag 2 februari 2014

I harens spår (Henrik)

Efter några extradagar av vila efter att mitt halsonda gått över så var det i dag dags för ett löppass. Jag hade sett fram emot att springa på snötäckta vägar med mina Inov-8 Xtalon 212, men när jag tittade ut i morse så möttes jag istället av smutsslasktäckta asfaltsvägar. Inte lika lockande. Men ut skulle jag så det vara bara att bita ihop. Planen var drygt 40 minuters löpning i lugnt tempo.

När jag passerade skogen vid det ställe där jag brukar springa in på min "trailrunda" så beslutade jag mig för att ge den en chans även fast jag inte alls trodde det skulle funka att springa där med så mycket snö som ändå låg kvar i skogen. Till min stora glädje hade jag fel! 

Skorna hittade grepp och det var inte alls så djup snö som jag befarat. Lite lurigt blev det att hitta stigen, men i stort sett hela vägen så hade en hare spårat upp åt mig.


Det blev en härlig skogsrunda där jag förutom harspår även såg rävspår och något som förmodligen var älgspår. Och på mitt andra varv på slingan såg jag även en hel del sådana här spår:


Grymt kul att springa i skogen trots att underlaget kanske inte är det bästa. Men som sagt så hittade mina underbara (jo, jag är lite kär i dem...) skor fäste i stort sett överallt. Det var till och med så att jag vågade springa nerför en ganska brant berghäll. 

Nu känner jag mig lite mör, men ser fram emot inomhuslöpning i morgon kväll.