Raketfart genom terrängen (Martina)

Är tillbaka till vardagen lite halvt så där. Båda barnen började skolan idag, maken jobbar för fullt och jag har all tid i hela världen, åtminstone på förmiddagarna. Att barnen börjar skolan innebär att jag också måste kliva upp och få iväg rackarna. Ett ansvarsfullt jobb, speciellt att se till att inte någon går iväg med mjölkmustasch.

Iväg kom vi allihopa, åt olika håll. Mitt håll gick mot Rocklundaskogen. Gillar verkligen det spåret då det bjuder på så många olika valmöjligheter, även om den största delen är löpning så kan man välja sitt alternativ som passar för dagen. Backe, intervall, lång distans, kort distans, terrräng, grov terräng, utegym. Visst... det tar tid att ta sig dit men när jag väl är där så njuter jag som om det vore mitt sista löppass... gud förbjude!

Förmiddagssolen strålar letar sig igenom buskaget

Morgonens pass bestod av ett tempopass Pass nr 26: 2 km uppvärmning, 5 km tempo, 2 km nedvarvning. Enligt programmet ska tröskelpasset ske i ett 5-minuterstempo men då det är i skogen och kuperat och inga raksträckor överhuvudtaget så visste jag redan från början att det tempot skulle vara lika otroligt att klara som att en hamster gillar att ligga och peta sig i naveln och med ett krav på lugn och ro!

Värmde upp i mina 2 km och gjorde mig därefter startredo. Kutade på som aldrig förr och kände mig stark, som om raketbränslet aldrig ville ta slut.

 Ok... nu överdriver jag!

Men jag sprang och jag sprang fort. Däremot tog bränslet slut och det var jobbigt. Jag flåsade som en astmasjuk kolpatient och jag svettades i sådana floder att till och med Donau skulle svämmas över om jag för tillfället befann mig i Budapest. Men öj öj vad jag är nöjd med passet. Att springa i ett 5.07 min/km tempo i den terrängen och sista km i 4.59 km/min är inte fy skam. Att Iron Maidens Run to the Hills sjöng ut sina toner den sista km var nog avgörande

Avslutade med några marklyft på utegymmet

Åkte hem... nöjd och belåten!

Stockar, syra och ofästliga fripassagerare (Henrik)

I dag var det åter dags för ett terrängpass. Och jag vill gärna poängtera (återigen) att: med terräng så menar jag inte något mysigt elljusspår med tillrättalagt mjukt och plant underlag. Nej, nu menar jag riktig terräng. Smala stigar med små rötter, stora rötter, små stenar, stora stenar, stockar, lervälling, högt gräs, ormbunkar, stenhällar och ja... ni fattar. Bilden ovan är en av mina favoritpassager. Har ännu inte vågat mig på att hoppa över stocken (är högre än det ser ut), men jag tar mig förbi löpandes i ganska bra fart genom att mellanlanda med ena foten på stenen till höger och sedan graciöst som en katt glida fram genom luften och landa mitt i ett löpsteg. Eller nja... så graciöst är det nog inte och jag landar med en duns som förmodligen trycker ihop ryggkotorna så att jag för en kort stund blir någon centimeter kortare. Men kul är det! 

Det blev två varv på den korta slingan i skogen i dag (totalt ca 5 km) och i och med att jag har svårt att ta det lugnt i skogen så fick jag efter ett tag rejält med mjölksyra. Värsta partiet är ett svagt, svagt uppåtlut kombinerat med högt gräs som gör att det går väldigt segt att springa.

Man tycker ju att det har varit hyfsat torrt ett tag nu (förtränger då att det spöregnat till och från vissa dagar), men trots det så finns det partier med ordentligt kladdig lera. Kortet här nedan gör inte den här lerpölen rättvisa, skorna sjönk ner rätt bra kan jag säga.

Väl hemma igen stod maten på bordet, så det var bara att äta, svettig och skitig som man var. Under måltiden så upptäckte jag återigen en fripassagerare. Förra gången var det en harmlös och ganska charmig larv, men i dag var det en vidrig liten smittspridande, blodsugande parasit som kröp omkring under tröjan. Ofästligt!

Bäst i lurarna i dag: Bullet for my Valentine spelar klockren traillöpningsrock och i dag var det låten Leech som stack ut.

Löpning när den är som bäst

Tidig lördagmorgon och det är underbart att solen lyser starkt redan klockan 07. Trots solljuset var det segt att kliva upp och allt jag ville var att krypa ner under det varma täcket igen för utanför visade temperaturen -8 grader. Men dagens tighta schema ger mig inget annat alternativ än att klä på mig ordentligt, snöra på mig dojjorna och in med lurarna i öronen. 

På veckans träningsschema står det styrketräning men väljer löpningen istället då det suget tog över. Idag var jag dessutom sugen på upplevelselöpning, dvs njuta av vad naturen har att ge. Att alltid springa efter landsväg med stora vida åkrar, öppna landskap med motvind som tar musten ur mig var inget som jag kände för. Nej en tur längs med Mälaren fick det bli. Jag blev heller inte särskilt besviken för denna morgon gav mig mer än vad jag kunde föreställa mig. Jag glömde klockan hemma och lite då och då hörde jag rösten från Runkeeper som talade om hur långt jag sprungit. Idag var inte tiden viktig, idag sprang jag enbart på känsla. Det var befriande och skönt och det här är löpning när den är som bäst.

Bäst i lurarna idag var Sonic Syndicate med låten Denied.

Skön mörkerlöpning

Den gamle Henrik (eller rättare sagt den ännu yngre Henrik) skulle inte ha begett sig ut på en löptur en söndagkväll i kolmörkret när det var -7 grader ute och dessutom premiär för Mästarnas mästare. Om han mot förmodan skulle ha gjort det så hade han definitivt inte kunnat njuta av den.

Ärligt talat så fick jag verkligen kämpa mig ut idag. Men till slut så åkte kläderna på och pannlampan upp i pannan. 

Jag är väldigt nöjd med mig själv att jag lyckades springa i relativt lugnt tempo trots att det var rätt kallt ute. Jag hade ingen annan plan än att springa 15 minuter och sedan vända hemåt. Men ganska snart insåg jag att pannlampan är ett utmärkt verktyg för att träna på hållningen när man löper. Om huvudet och/eller överkroppen började falla framåt så syntes det klart och tydligt på ljusbilden framför mig. Så dagens pass fokuserade jag alltså på god hållning och det kändes riktigt bra. Jag är nog lite starkare än tidigare i "core" muskulaturen, vilket gör det enklare att springa med bra hållning.

Blev nästan lite av en meditativ upplevelse. Bra musik i lurarna, stjärnklar himmel, lätt snöfall (en kort stund) och annars mörkt förutom en ljuskägla från pannlampan framför mig. När jag nästan var hemma igen passerade jag dessutom två rådjur på cirka 15 meters avstånd. De tittade lite förvånat på mig, men stod kvar utan att bli rädda. 

I veckan blir det två Crossfit pass och möjligen lite teknikträning med en nyinköpt enkel skivstång hemma. Ska hålla löpningen på en gång i veckan ett tag till tror jag. Träning för flåset och pulsen får jag ändå genom Crossfit passen och även om det var skönt ikväll så är det ju rätt kallt...

Bäst i lurarna idag: Tonight med Seether