En dag med 2 löppass! (Martina)

En underbart solig och sval morgon... så där alldeles perfekt väder för löpning. Efter att jag lämnat barnen på skolan åkte jag iväg för att springa Lövudden/Johannesbergsspåret, ca 6 km löpning i mysig skog och bitvis längs med Mälarens strandkant.

Tänk er att springa här i höst och bara omfamnas av fantastiska färger och frisk höstdoft

Ingen sol på de här bilderna men morgondiset rullade in över sjön och dämpade ljuset något

Dagens pass, pass nr 27: 6km lugn löpning i behagligt tempo. Precis så gick det till också på pricken perfekt. En skön avslappnad runda på exakt 6 km som dessutom även skulle kunna få Drottning Silvia att trilla av stolen av välbehag.

På kvällen var det dags igen och denna gång i sällskap av dottern. Vi körde en del löpskolning och lite övningar i backe och ruscher uppför. Hon var lika grym som alltid och det är sannerligen kvalitativ träning i sund anda. För vem blir inte peppad av en sådan solstråle som just hon alltid är.

Raketfart genom terrängen (Martina)

Är tillbaka till vardagen lite halvt så där. Båda barnen började skolan idag, maken jobbar för fullt och jag har all tid i hela världen, åtminstone på förmiddagarna. Att barnen börjar skolan innebär att jag också måste kliva upp och få iväg rackarna. Ett ansvarsfullt jobb, speciellt att se till att inte någon går iväg med mjölkmustasch.

Iväg kom vi allihopa, åt olika håll. Mitt håll gick mot Rocklundaskogen. Gillar verkligen det spåret då det bjuder på så många olika valmöjligheter, även om den största delen är löpning så kan man välja sitt alternativ som passar för dagen. Backe, intervall, lång distans, kort distans, terrräng, grov terräng, utegym. Visst... det tar tid att ta sig dit men när jag väl är där så njuter jag som om det vore mitt sista löppass... gud förbjude!

Förmiddagssolen strålar letar sig igenom buskaget

Morgonens pass bestod av ett tempopass Pass nr 26: 2 km uppvärmning, 5 km tempo, 2 km nedvarvning. Enligt programmet ska tröskelpasset ske i ett 5-minuterstempo men då det är i skogen och kuperat och inga raksträckor överhuvudtaget så visste jag redan från början att det tempot skulle vara lika otroligt att klara som att en hamster gillar att ligga och peta sig i naveln och med ett krav på lugn och ro!

Värmde upp i mina 2 km och gjorde mig därefter startredo. Kutade på som aldrig förr och kände mig stark, som om raketbränslet aldrig ville ta slut.

 Ok... nu överdriver jag!

Men jag sprang och jag sprang fort. Däremot tog bränslet slut och det var jobbigt. Jag flåsade som en astmasjuk kolpatient och jag svettades i sådana floder att till och med Donau skulle svämmas över om jag för tillfället befann mig i Budapest. Men öj öj vad jag är nöjd med passet. Att springa i ett 5.07 min/km tempo i den terrängen och sista km i 4.59 km/min är inte fy skam. Att Iron Maidens Run to the Hills sjöng ut sina toner den sista km var nog avgörande

Avslutade med några marklyft på utegymmet

Åkte hem... nöjd och belåten!

Om att bli peppad! (Martina)

Det har varit lite som överraskningarnas vecka. Igår kom de mest snyggaste löparskorna någonsin och idag damp startbeviset till DN Stockholm Halvmarathon ned i vår brevlåda. I kuvertet fanns även en karta över den 21 km långa banan och jag vet inte om det egentligen är så bra att hålla på och kolla upp det där loppet allt för mycket. Blir bara nervös och orolig. Det är lika bra att ta det som det kommer under loppets gång helt enkelt.

Jag vet inte om det var att jag blev lika peppad av starbeviset som Carolina Kluft blev inför sina tävlingar eller om det var att mina smaragdliknande skor, som för övrigt sitter lika perfekt på mina fötter som att Matthew McConaughey är lika perfekt snygg,  fick mig att flyga fram. Kanske en kombination av dom båda. För dagens pass, Pass nr 24: 8km i behagligt tempo mellan 5.00-6.00 min/km, i Rocklundaskogen gick förvånandsvärt bra.

Med vår Garmin kan man ställa in en liten Virtual Runner, en liten gubbe som man kan tävla emot.Som den stora tävlingsmänniskan jag är så är den där lilla löparmannen, som nu är döpt till Mr Bolt, en utmärkt liten sporre att prestera lite lite mer. För om jag kan vinna mot Bolt... ja då är jag ju världsmästare liksom och vem vill inte vara det så säg?

Jag har lite problem att få bra tider i Rocklundaskogen just pga att alla backar har en riktning mot slalombackehållet. Därför peppade jag mig själv och tänkte som så att idag ska jag minsann pressa på ytterligare lite mer och få bättre tid än vad jag fick på milen i måndags (5.44min/km). Ställde in Mr Bolt på 8km och en tempotid på 5:41.

 Hej vad det gick! Rusade backe upp och backe ned... swooosch!!! så hade jag kört om flera personer och att springa om andra människor är lika bra för självkänslan som att bli omsprungen är lika dåligt för självkänslan. Att jag sen vann mot Mr Bolt med ett tempo på 5.31 min/km var som att vinna på lotto... fast med mindre tur och mer skicklighet. :-)

5.31 är inte en tid under 50 minuter på milen... det vet jag mycket väl... men där på Rocklunda är det en helt ok tid och hörrni!... det är liksom 1.5 minuter bättre än vad jag tänkte mig från början samt en förbättring med dryga 2 minuter på milen.

Mr Bolt... You Suck!!
  

12 km i varierad terräng (Martina)

I morse var det lite extra hånfullt mysigt att ligga kvar i sängen efter att Henrik hade packat sig upp på cykeln strax innan klockan 7 i morse för att bege sig till jobbet. Jag vet...om 2 veckor är det min tur att komma tillbaka till vardagen igen, men än så länge kan jag njuta av min ledighet och jag gör det med värdighet må ni tro. Gör ingenting onödigt alls utan bara en massa bra och roliga saker. Tex. lite rolig löpning i skogen.

Rocklundaskogen är väl ganska känd för sina backar och kan liknas terrängmässigt med tjejmilen på Lidingöloppet. Varför har jag inte kört mina distanspass lite mer där egentligen? För att det är för långt bort ifrån där vi bor och det är inte alltid det passar att köra in till stan och då får man helt enkelt nöta asfalt. Hur som...det är här jag kommer att tillbringa resterande pass och även byta ut ett intervallpass mot ett backpass.

Pass nr 23: 12 km i vacker natur och i behagligt tempo 
En skön runda där de första 10 km gick i ett stadigt 5.44 min/km. Är nöjd med den tiden just för att mördarbackarna sänker tiden ganska mycket. Det är som en berg och dalbana men istället för att få farten gratis får man kämpa sig både uppför och nedför och jag koncentrerade mig extra mycket på hållningen i varenda backe genom att hålla mig upprätt med rak kropp och jobba mig uppför med korta, snabba steg samt med höga knän.

Efter 10 km veck jag lite djupare in i skogen och in på ett Mountainbikespår. Ett spår som emellanåt var ganska stenigt och rotigt. Det är så roligt att springa i lite grövre terräng men det kan stundtals också vara farligt om man inte tittar ordentligt vart man sätter ned sina fötter för helt plötsligt så står man på näsan likt ett barn med ett svidande sommarskrubbsår på handflatorna och på knäna. Hade turen på min sida idag genom att inte snubbla... Rättelse: var idag skicklig nog att inte snubbla omkull. I 2 km tultade jag runt bland buskar och snår, rötter och stenar. Det var tur att jag valde mina Adidas Ride för detta ändamål då annars varenda lite flisa skulle tränga igenom sulan. Det var bra länge sedan jag använde dom och det kändes som om jag sprang runt med en medeltida riddarutrustning på fötterna för de vägde bly och blev dessutom extra märkbara under hela rundan.

Rundade av dagen och kvällen och bjöd fina vänner på en hemmagjord ostkaka a la snabbfix och meganyttig dessutom. Behöver jag nämna att den var excellente? Självklart inte!

Testlopp! (Martina)

Det har slagit mig, inte som en fet käftsmäll eller så, utan mer som en ettrigt nattfluga som inte vill ge sig då tanken har kommit och gått, att jag inte är någon elitlöpare och tränar tydligen inte alls på samma nivå som dessa men nog har jag samma kämparanda som dom. Det kan ni hoppa ner i trosorna på att jag har. Dagens testlopp (pass nr 23, testlopp) gick inte lika bra som jag hoppades på men istället för att skriva ytterligare ett blogginlägg om hur dåligt rundan gick idag och vilka urusla resultat jag har presterat de senaste veckorna är från och med nu dagens pass borttrollat...häck väck våt fläck...helt enkelt!

Enligt programmet är det träning varannan dag och dessa dagar kommer jag köra, eller mer korrekt...springa järnet och även lägga in någon löpskolning där emellan. Jag har endast fem distanspass och 2 intervallpass kvar och istället för att dundra fram på raka asfaltssträckor längs med urtråkiga åkrar kommer jag att nöta i skogen, längs terrängspår i olika svårighetsgrader. Att kämpa uppför, ibland branta och ibland segt långa backar och ruscha ned för detsamma ger betydligt mer än att springa utan minsta motstånd alls. Dessutom belastas mina benhinnor inte på samma sätt och alla kroppsdelar är lika nöjda och glada som barnen på julafton.

Med andra ord...mer krut i fötterna och låren fram till måldagen.

Intervaller 5x5min (Martina)

Jag dokumenterar all min träning och mina resultat på Funbeat. Där kan jag se hur många timmar jag har lagt på träningen, hur många mil min skor har gått och hur jag utvecklas. Det jag har märkt är att jag har haft allt sämre och sämre tider vid intervallträningen, med en allt högre och högre tempotid. Jag har inte samma tryck i benen och inte samma ork att pressa på. Det känns stumt och tungt och benen är lika stela som ett par salta pinnar.

Varför? Ja ni må tro vad jag har funderat och funderat och blivit allt mer frustrerad över mina resultat.
Idag när jag körde mitt intervallpass ( Pass nr 22, 5x5min mellan 4.40-5.00 min/km) blev jag totalt förlamad efter de första 5 min. Det var som att springa ett Grand Prix men istället för att få möjligheten att känna vinden i håret med en formel 1-bil så fick jag nöja mig med en traktor i minimodell. Trots att jag hade gasen i botten så kom jag aldrig upp i några 100km/h utan låg och puttrade i lagliga 30km/h. Ok... visst har jag lagt på mig ett par kilo under semestern sen i våras men kan verkligen 2 kilo mer i kroppsvikt påverka så herrans mycket? Jag väger överlag inte mycket men det blir att göra någonting åt det under de sista 12 dagarna.

1a: 4.48 min/km (måste lära mig att inte dundra på i alltför hög fart under den första intervallen för att sen inte orka med de resterande intervallerna i ett bra tempo)
2a: 4.56 min/km
3e: 4.52 min/km
4e: 4.54 min/km
5e: 4.53 min/km

Att gå i mål är en fantastisk känsla just för att i stunden struntar man i hur det gick. Allt det kommer sen. 

Problemet hänger egentligen på att jag har tappat muskler och styrkan i framför allt ben och core. Sen jag tränade en del cykelpass inför Duathlon i våras så  åkte mina knän åkt på en del stryk och det gjorde att jag inte kunde fortsätta att köra cirkelträningen som jag verkligen gillade. Eller älskade är ett mer riktigt och ärligt beskrivande ord. Cirkelträningen var lika viktig och betydelsefull för mig som bensinen är för motorn, eller som Jane är för Tarzan eller för den som hellre vill som snapsen till kräftorna. Den gav mig bra styrka i kroppen men benböj och utfall smärtade mer än att klämma ut två ungar...båda på tvären om det nu är möjligt. Ja där ser ni min höga smärttröskel!

Kort och gott måste jag träna mer styrka och därför kändes det extra skönt att få pumpa lite på gymmet i friidrottshallen. Tiden var knapp så det enda jag hann med var rygg och mage och ben måste därför läggas lite krut på under helgen.

Svettigt avtryck i läcker form

Jag tager tacksamt emot benövningar som kan köras med maskin, egen kroppsvikt, hantlar eller skivstång och som inte påverkar knäna alltför mycket. Finns det några sådana övningar överhuvudtaget? Håller alla kroppsdelar i kors för det! 

Resten av helgen går i friidrottens tecken med att hänga på Arosvallen och imponeras av de fantastiska ungdomarna under Junior SM för att sen avslutas med en provrunda av Blodomloppets bana. Den lägger lite nivån om hur jag ligger till. Spännande!

Förbannade kärring! (Martina)

Att springa i ett kuperat spår jämfört med på asfalt är lite som att jämföra bergsklättring med ett bilrace. Det går långsamt alternativt snabbt som blixten, det går tungt alternativt lätt som en fjäder.

Idag ställde jag klockan igen och klev upp IGEN. Känns som om jag börjar få rutin på det här eller så är det mer så att jag börjar bli lite lätt stressad inför loppet endast 3 veckor bort och för att inte tala om terrängloppet veckan efter Blodomloppet som jag har glömt bort. Jaha...en Halvmara har jag också att ta mig igenom. Fast halvmaran ser jag faktiskt fram emot mer än Blodomloppet, Halvmaran ska jag "bara" ta mig igenom medan Blodomloppet är meningen att jag ska "persa" på.

Pass nr 21: 10km i behagligt tempo
Tog bilen till Rocklunda, för omväxlings skull, och var laddad upp till tänderna. Regnet liksom hängde i luften och himlen kunde vilken sekund som helst öppna sig likt en sprängdfylld kissblåsa som får det att känns som om hela magen ska sprängas om man inte får gå och kissa ögona bums. Startade Runkeeper, startade Garmin och startade Spotify men jag måste erkänna, till mitt stora förtret, att alla de här tekniska hjälpmedlen inte alltid uppfyller dess funktioner. Ibland är de faktiskt mer till nackdel än fördel...som idag till exempel.

 Backe upp och backe ned matades på med den där datoriserade röstens hjärntvättande och på något vis märkligt behagliga ton. Ska jag ha ett glidarjobb i framtiden jag då ska jag vara den där rösten som får varje man/kvinna att slå dubbla volter av exhaltism och upphetsning. Idag blev jag aldrig upphetsad, jag är för övrigt ingen man och tänder sorgligt nog inte på kvinnor, men tillslut blev jag tvungen att stänga av appen för att slippa kärringens eviga tjat som, i mitt för stunden hetsiga sinne, talade om för mig hur jävla urusel jag var.

 Nej...jag slog inget rekord i dag heller. Nej...det gick inte i något supertempo och nej...det var inte skönt, behagligt eller smärtfritt. Det var ett förbannat skitigt grispass som fick låren att värka, att vaderna stramas åt och krympa likt en förfrusen pung och pulsen att dunka att jag blev övertygad om att små minioner nog minsann trillade boll innanför bröstbenet. För att inte tala om svetten. Hur mycket kan en människa svettas egentligen? Till och med flätorna svettades.

Ni som inte vet hur det känns när ett grispass äntligen är över har aldrig tränat sig trött och jag lovar att det är heller aldrig försent att få upplev det. För även om man bara vill ge upp och lägga sig ner och slå nävar och fötter i marken likt en trotsig 3-åring utan att bry sig om att människor runt omkring förmodligen skulle stirra på dig som om du nyligen blivit utsläppt från Säters Psyk och snabbt springer därifrån för att slippa bli inblandade i något som kan skada deras rykte, så är känslan när passet är över oslagbart. Känslan att sväva på moln är ingen överdrift.

Efter avklarade 10 km gjorde jag några snabba övningar på utegymmet, mest bara för att det fanns där och slängde otäcka blixtar på mig om jag så för ett ögonblick skull försöka fly därifrån.

Frukost, tennis, utflykt till Borgåsund och ett par glas vin hos finaste finaste gjorde dagens skitpass till ett lyckat pass... iallafall så här i efterhand.

  

Sommarrekord i uppstigning (Martina)

Kors i taket och dra mig baklänges! Idag har jag nog satt alla rekord, storslaget dessutom.

Näpp...det handlar inte om att jag har satt något rekord i antal plopp man kan trycka i sig utan att kolakletet pressas ut ur öronen (vilket dock är ett intressant inslag och ska så fort som möjligt beprövas). Ej eller hur länge man kan ligga och sola på en klippa utan att bränna en enda kroppsdel. Här och nu förbehåller jag mig rätten att inte ansvara för att kaffe sätts i halsen, att ett fall sker av stolen eller att en haka tappas i golvet...så håll i er nu mina kära vänner...Barabambambambaaaaam!!!

07:00 ringde klockan OCH JAG KLEV UPP och gjorde ett morgonpass, pass nr 20 på 14km i lugnt tempo (14.67km blev slutdistansen). Är fortfarande i chock och stolt att jag äntligen tog mig ork att kliva upp och köra trots att jag somnade sent, sov dåligt och var trött som en nyvaken zombie när klockan ringde.

En fantastisk morgon där känslan av att totalt äga världen infann sig. Helt tomt på vägarna och inte förrän jag kom till Golfbanan uppenbarade sig befolkningen i form av morgonpigga pensionärer. Tempot gick inte i någon rasande takt men det gjorde ingenting...långpass är sköna när de får njutas i ett avkopplande, sinnesfyllt och rogivande tempo där man också får möjlighet att njuta av den vackra omgivningen. Eftersom farten var i snigeltempo så var det också praktiskt att ta kameran med i handen och dokumentera min härliga morgon.

(Fråga mig inte men jag tror inte att det är den 3 augusti idag...?!)

 Mosig och trött var det skönt att sätta sig på trappen och pusta ut innan frukost vankades.

Sonen bjöd på fattiga riddare till frukost med recept taget från Bolibompa. Hoppas på en lite kock som mer än gärna får pröva sin recept hemma hos sin kära mor. Men hans drömmar om att bli poet och fotbollsproffs sätter nog tyvärr en och annan käpp i hjulet.

Kompletterade den sköna morgonen med en båttur ut i Mälaren för ett bad från klippor och lek i sanden. Återigen en härlig semesterdag!

Just det ja...så var det det där med rekord i antal plopp. Vann 2.1 kg Plopp på endast ett snurr på Chokladhjul på Grönan i fredags så nu ska det övas på att undvika kolakletsprut...

Inomhusträning (Martina)

Blev väckt klockan 10 igår morse med frågan: -Ska du sova länge till eller?

Tydligen inte. Bara att pallra sig upp till ett färdigdukat frukostbord...sånt gillar jag!

Enligt programmet var det då dags för intervaller...igen! Det känns som om jag bara tränar intervaller men jösses vad dagarna går. Det är precis som om de stannar upp vid intervalldagarna, bara för att påminna mig om att idag är det dags för lite smärta och pina för att sedan låta resterande dagar bara glida iväg som en badanka på rymmen.

Pass nr 19: 3x (4minx2min) i tempo mellan 4.35-4.55 min/km
Då gårdagens vädret bjöd på värme direkt tagen från en kokande kittel så valde vi att åka och träna inne i friidrottshallen istället. Eller jag gjorde...Henrik valde att stekas ute och köra sina 8km.

Jag kan förstå att han valde att springa distansen utomhus då ett banvarv endast är 200m men kortare uppvärming på 2km, dvs 10 varv funkar och sen är det faktiskt bara fördelar med att köra intervallerna på bana.

De här gången upplevde jag intervallerna på ett helt annat sätt. Att använda Garmins GPS var bara att glömma men klockans tidtagning fick rulla på och efter en massa räknande och obekvämt skruvande då jag hade lika svårt att förstå hur jag skulle räkna ut mitt tempo som det är att förstå varför folk gillar Håkan Hellström så kom jag fram till hur många varv jag skulle springa och hur lång tid varje varv skulle ta. Detta innebar att istället för att titta om jag håller tempotiden så blev det istället till att jaga ikapp tiden vilket kändes som en tävling varje gång. Ett riktigt jobbigt, svettigt pass och återigen mjölksyreframkallande i armarna vilket får mig att fundera på om det kanske är gång jag ska rikta in mig på då vevandet går i jädrans fart.

Klutt och kladd och en massa huvudbry

Omgång 1

4min: 4.53min/km

2min: 4.45min/km 

Omgång 2

4min: 4.51min/km

2min: 4.40min/km

Omgång 3

4min: 4.51min/km

2min: 4.40min/km

Enligt programmet skulle 2-minutersintervallerna gå i snabbare tempo än de på 4 minuter och jag är galet nöjd med vad jag lyckades åstadkomma. Det här blev ett intervallpass som för ovanlighetens skull var riktigt hejdundrandes roligt.

 Ett stegringslopp på 3x60m är perfekt där inne med en rak och stabil bana 

Nästa gång...kanske

Trots att jag var inomhus och det var svalare där inne så var det liksom inte svettfritt och även i svettframkallning går det att tävla. Henrik ansåg sig själv vinna då han lyckades få fram ett plaskande ljud från naveln, så det var bara att se sig själv som besegrad och istället gratulera till dagens svettiga ljudeffekt. Att utnyttja friidrottshallen innebär också att det finns många redskap att ta del av så varför inte använda en äkta kastvägg genom att träna ben och köra wallballs. Det fick bli 50 stycken wallballs med en ynklig 3 kilosboll, men jag kan garantera er att det kändes både i ben och armar att musklerna pumpade på ordentligt och tro mig de växte i samma takt som en superhjältes mastodonta muskler. 

Några gemensamma sit ups med en medicinboll kastandes mellan oss innan vi åkte hem till barnen igen som med glädje insåg att det skulle bli ett familjedopp i poolen.

En perfekt dag...helt enkelt!

Antingen är det dags att börja lära sig simma eller så får det lov att bli en större badring. Kanske något mannen skulle önska sig i julklapp! Tål att tänkas på.

Transportlöpning (Martina)

Vilken fantastik dag! Att väckas till sång och frukost på sängen är som bäddat för att fortsätta vara en lyckosam dag. Att komma över halva 30-års sträcket och inse att jag nu är närmare 40 än 30 känns mindre lyckosamt. Om nu 40 är det nya 20 vad betyder då 36? Är jag fortfarande tonåring då? Tror det!

Efter en bastant familjefrukost i sängen där vi smaskade i oss bacon, ägg, färsk frukt, macka, juice och kaffe tills det bokstavligen rann juice ut i hela sängen begav jag och Henrik oss iväg på ett ärende till Västerås shoppingcenter för att inhandla min present. Kan ni fatta att jag nu har blivit med en alldeles egen dator, en dator som ska användas till höstens utbildning och som ger mig kalla kårar och hårbortfall då jag inte fattar någonting om vad jag håller på med eller varför sidorna i ren djävulskap hoppar hit och dit.

Pass nr 18: 10 km löpning i tempo 6.00-5.00 km/min
För att få tid till mitt träningspass så valde jag att springa hem från Erikslund, 10 km. Den som känner sig som en smygexhibistionist ska genast packa in sig i en bil med för trånga jeans och testa att byta om till löparkläder. Tyckte nog att tanten med det färgglada håret tittade lite för mycket för att jag ens ska kunna klassificera mig som en smygis...men ok...låt gå för denna gång!

Tyckte inte att det var så där överdrivet varmt när vi åkte som det varit de senaste dagarna men redan efter ett par km upptäckte jag att vätska i valfri smak hade varit någonting. Svetten verkligen flödade och jag ångrade mig faktiskt just under det löppasset att jag ens valde att springa under dagens hetaste timme. Den som har upplevt hur svett kan bränna hål i ögonen vet också att synfältet suddas ut och nog 17 skulle ett svettband a la Björn Borg var till sin fördel en sådan här dag. Nu fanns inte ett sådant raffigt band att tillgodose sig med så jag fick nöja mig med att gnugga ögonen med svettiga nävar så där som bara små söta barn gör när de är ledsna, fast utan svett så klart. Som en blöt och urlakad och nära skottskadad tvättbjörn stannade klockan på 51:52 vilket är SB.

Till min trötta och uttorkade insikt förstod jag att jag fortfarande har en väldigt lång väg kvar att gå. Hade det inte varit lika varmt som i öknen så hade jag tagit milen på 50 minuter och ska jag ta Blodomloppet på 48 minuter så måste det vara mulet och omkring 15 grader varmt. Just i skrivandets stund är jag glad om jag lyckas komma runt på under eller runt 50 minuter.

Att sedan få frossa på en fantastisk skotårta som min älskade make gjort åt mig och därefter få njuta av en kväll med god mat med hela familjen för att sedan avsluta med ett hemmaspa som barnen bjöd på, fick mig genast på andra tankar. Lycko mig!