Besvikelse och ilska (Martina)

Fy det går så dåligt.

Jag har inget tryck i benen och hur mycket jag än tar i så går det helt enkelt inte att få upp farten. Jag sitter och puttrar i den där förbannade traktorn men allt jag vill är att rusa fram i en asasnygg röd klarlackad Ferrari. Nä min traktor är gul, ful och rostig. Jag gillar inte gult, min favorit är rött.

Tankarna far och det kan väl ändå inte vara så att jag befinner mig på den punkt att jag helt enkelt inte kan springa fortare? Intervallerna går dåligt, tempopasset går dåligt men de långa passen går bra, inte fort men de är behagliga. Vad hände? Från att i våras uppleva mig själv som en gasell till att nu känna mig som en flodhäst.

Det är inte långt till Hässelbyloppet och för mig handlar det om att få fart på benen till dess. Jag vet att jag klarar av att springa en mil, det är inte där min prestation ligger. Jag vill springa fort, vill kunna känna vittring av ett PB, vill kunna få belöning för allt slit och all smärta.

Gårdagens tempopass, 3km + 3km, var inte direkt upplyftande. Målet var att åtminstone hålla ett 5-minuters tempo eller strax där under. Visserligen hade jag fortfarande träningsvärk från både Halvmaran, cirkelträningen och backträningen och benen var som att släpa runt på två tunga stockar. Min vision och önskan var dock något helt annat. Första tempopasset sen någon gång i augusti kan väl egentligen också läggas till på listan för förutsättning Noll. Första blocket gick i 5.10 km/min och andra i 5.04 km/min.

Argare än någonsin stampade jag in i huset men uppmuntrades av Henriks olika förklaringar till varför. Så det vi nu har kommit fram till är att jag behöver korta och snabba intervaller för att få upp farten i benen samt en del styrketräning i core och ben.

Jag ger mig inte, kommer aldrig någonsin att ge mig.

Tröskelträning och smörgåstårta (Henrik)

I dag var det dags för tröskelpass. 7 km + 2 km med 3 minuters vila mellan stod på schemat. Tempot skulle vara 4:18-4:40. Jag såg fram emot det här passet och planen var att försöka hålla under 4:30 på de första 7 (gärna 4:25) utan att ta ut mig totalt och sedan köra sista 2 i 4:18 tempo. 

Nu blev det tyvärr så att en smörgåstårta ställde till det lite för mig. En förädisk och lömsk smörgåstårta. Vi var i går kväll hemma hos mina föräldrar och firade min pappas 60-årsdag och blev då bjudna på en groteskt stor smörgåstårta... jag skojar inte om jag säger att den var 20 cm hög... och grymt god. Det hade blivit någon miss i beställningen så de hade fått säkert dubbelt så mycket som de beställde, så när vi i dag inte hittade på något bra att äta till lunch så åkte jag och hämtade lite överbliven smörgåstårta som jag sedan tryckte i mig alldeles för mycket av. En liten bit om man tittar uppifrån, men är tårtan 20 cm hög så... ja mycket blev det och proppmätt blev jag. 

Tre timmar senare var det dags att springa och jag kände mig fortfarande rätt mätt. Men det skulle ju säkert gå över bara jag började röra på mig. Eller hur? 

Kände mig inte alls på topp när jag stack i väg. Visst ser jag (och mina näsborrar) lite ängslig ut? 

Som ni säkert listat ut vid det här laget så gick det inget vidare med magen. I början av passet kunde jag nästan se framför mig hur den där smörgåstårtan skumpade upp och ner mellan bäckenbotten och diafragman och magknipet kom som ett brev på posten. Så med tanke på det ska jag nog vara rätt nöjd med att jag lyckades hålla 4:33 tempo på första 7 kilometrarna. 

Under gåvilan så började det sedan släppa lite i magen, så när jag drog i väg på sista 2:an så gick det betydligt bättre. Trots motvind och avslut i en 50-60 meter lång backe så blev snittet 4:17. Då såg jag i stället ut så här:

Trött men glad.

I morgon blir det vila och sen är det dags för långpass på 18 km... inte någon favorit.

Tröskelpass (Martina)

Åh det skulle vara så skönt att ställa klockan och ge sig ut på ett morgonpass...sagt och gjort...ställde klockan på 07:00.

Hur det gick?

Om jag säger så här: det är iallafall lätt att ställa klockan och låta den ringa.

Nix...det bidde inget morgonpass utan det förflyttades till ett senare kvällspass vilket jag senare fick ångra då regnet vräkte ned. Nu hade jag ju skjutit på passet hela dagen så det blev till att trotsa regnet och bege sig ut. Eller rättare sagt så blev jag lyckligtvis ivägsparkad av Henrik.

Tänk vad skönt det är att ha någon som peppar mig, som motiverar mig och får mig att fokusera på mitt mål. Eller är det så att han helt enkelt bara tröttnar på mina undanflykter och mina suckar över regn och rusk eller sol och värme? Nåja jag är tacksam för vilket som då jag faktiskt kom iväg och helt enkelt gjorde det jag skulle göra.

Pass nr 17: 5km + 3km med 3 min vila, 4.55-5.10km/min
De första 2 km var tunga med blåst och regn men jag måste ändå säga hur underbart det är att springa när det regnar, även om hela Mälaren dragit ur ploppen över just mig. Istället för att drypa av snuskig svett som får vilken dödlig varelse som helst att fräta sönder vid mindre än 1 meters avstånd, så glädjer jag mig över att drypa av ohälsosamt mycket regn.

De första 5 km sprang jag på 25:20 (5:04min/km) och även om det var vad jag skulle hålla så kände jag mig ändå besviken att jag inte klarade det under 25 minuter. Efter vilan tog jag mig vidare de sista 3 km men det var inte utan svårigheter. Att stappla fram med stela ben som kan liknas med att något mindre angenämnt har gjorts i hennes löpartights gjorde inte självförtroendet bättre med en sluttid på 15:30 (5:10 min/km).

Men en klapp på axeln och lite uppmuntrande ord och jag är på´t igen.

Dagens aha-upplevelse (Martina)

Trudelutt...trudelutt...07:20 ringer klockan och det är dags att kliva upp till morgonens ljus och återuppliva löparbenen. Herregud...det får inte bli någon vana det här med att gå upp tidigt på lördagsmorgnarna heller. Två dagars vila kändes som ett smart drag för både kropp och själ och återhämtningen har gjort mig gott.

Pass nr 7 (8): Tröskelpass 4km + 2km, i 4.45-5.00 tempo och 3 minutersvila emellan
Till skillnad från tidigare lördagsmorgnar så fick jag sällskap ut av min man, åtminstone en liten bit på vägen då han senare vek av in i skogen och jag fortsatte asfaltsvägen fram. Nu var tanken inte alls på samma nivå som den varit de senast två dagarna och smartheten kan liknas vid Stålmannens val att ha kalsongerna utan på kläderna. För varför i Allsmäktighetens namn värmde jag inte upp innan? Det tog mig 2km innan jag ens lyckades ta mig ned under 5 min/km så den totala tempotiden blev kass och då menar jag lika kass som i Håkan Hellströms oförmåga att sjunga.

Delpass 1: 4km
1km 5:17 min/km
2km 5:03 min/km
3km 4:58 min/km
4km 4:51 min/km
Sluttid: 5:03 min/km

Delpass 2: 2km
1km 4:43 min/km
2km 4:48 min/km

Sluttid: 4:46 min/km

Har aldrig pysslat så mycket med uppvärming tidigare utan bara kört på ändå och detsamma gäller även tron att stretchning är lika onödigt som en elektrisk popcornmaskin...men tänk så fel jag haft! Men precis som vilken vettig person som helst så har jag lärt mig av dagens pass, att vill jag ha full bränsle i benen så måste jag se till att tanka dom med energi innan.

En sak som jag däremot har funderat på är eftervärmning...finns det något sådant?

Så klart det gör. Strax blir det poolparty med bästa gänget, en perfekt eftervärming att avsluta dagen med.

  Tummen upp för denna dag

Helglöpning a la Svennebanan! (Martina)

En fullspäckad helg men ändå avslappnad...kanske mest för att vi bara har gjort en massa roliga saker och inga måsten som legat och skavt likt två feta lår där friktionen är oundviklig. Dessutom har jag avklarat ytterligare två pass helt enligt löparprogrammet.

Pass 3: Tröskelpass/snabbdistans, 4 km i lungt tempo + 3 km mellan 4.30-5.00 min/km
Gick upp tidigt i lördags, redan klockan 7 ringde larmet och precis som vanligt var jag toktrött. Gjorde mig lite havregrynsgröt och precis som Dunderhonung är för Bamse så är gröten för mig...dvs. den ger mig super powers.

Enligt programmet skulle jag utföra ett tröskelpass. Tröskelpass? Jag fattar egentligen inte riktigt vad ett tröskelpass är. Har försökt att googla för att ta reda på mer information men det har ändå inte riktigt lyckats placera sig rätt i min hjärna. Är det detsamma som ett snabbdistanspass? Den som kan ge mig en bra förklaring får mer än gärna kommentera detta inlägg men gör det på barnnivå och med tydlig förklaring...helst i bilder och gärna med antal äpplen om det går.

Sprang de första 4 km i lugnt tempo, 5.25 min/km...kändes lagom. Därefter 3 minuters vila varav den vilan mest bestod i att försöka hitta en gömd plats för att kunna kissa. Då jag befann mig på en grusväg i mitten på en golfbana med pensionärer runt mig så blev det aldrig läge och när klockan ringde så var det bara att rusa vidare. Det hade inte varit på sin plats att bli anmäld för förargelseväckande beteende, så jag bugar och tackar att jag glömde bort att jag var nödig när jag väl började springa.

3 km och väl hemma stannade klockan på 14.59 med tempotid 4.58 min/km. Ha...helt inom ramarna för vad som skulle hållas och dessutom kom jag hem bärandes på mina egna ben och inte åkandes i en polisbil. Det är asjobbigt att kliva upp på morgonen men trots den fruktansvärda pinan så är det just på morgonen som jag presterar som bäst.

Ett segertecken på det:

Pass 4: 6-8 km i lugnt tempo mellan 5.00-6.00 min/km

Inget märkvärdigt att rapportera om dagens pass förutom att det var varmt och att det gjorde ont som satan i mina benhinnor. Måste variera mig lite mer med att även springa i löparspår.

Distansen blev 7.43 km i ett tempo på 5.25 min/km. Helt ok...eller rättare sagt helt svennebananperfekt!