Tankspridd med superdålig kondis (Martina)

En stor fördel med att plugga är att det ibland blir en liten lucka i studierna. Så fort barnen hade pallrat sig iväg till skolan (och så trötta dessutom att de till och med inte orkade protestera när överdragsbyxorna skulle på) så drog jag på mig löparkläderna och åkte iväg till Rocklundaspåret.

Ni vet hur det kan vara ibland när man sitter och kör och helt plötsligt kommer man på sig med att tänka "är jag redan här!" och sen kan man inte alls minnas hur det gick till att man hamnade där. Så var det nästan i morse, men istället för att upptäcka att jag kommit så långt så upptäckte jag att jag var någon helt annanstans. Satt och tänkte på ett projekt vi har i skolan och hade världens bästa formulering i huvudet när jag upptäcker att jag minsann hade svängt av E18 en avfart för tidigt och istället var på väg att svänga in på skolans parkering. Vänder tillbaka och kör på igen men upptäcker då att jag kör åt fel håll. Det var bara att åka tillbaka till samma avfart som jag från början körde på för att komma till spåret. Tur är väl det att jag åker på E18 som går genom stan för hade det varit i utkanten jag då hade jag fått åka länge länge innan jag fick vända om. Men om jag säger så här: jag åkte hemifrån när det var mörkt och kom fram när det var ljust så får ni ett hum över hur lång tid det tog innan jag kunde kliva ur bilen och få användning för mina skor.

Det var en skön morgon och 5 grader varmt. Tyckte till och med att det kom svaga ljumma vindar emot mig. Det är så konstigt det här. Over There är det så kallt att folk inte kan gå till sina jobb eller skolor och här är det så varmt att ormarna faktiskt blir lurade och tror det är vår. Tro mig... vi har sett dom.

Även om morgonen var skön och vindarna var ljumma så var backarna inte så härliga. Idag var det tungt och jag fick faktiskt jobba en del för att orka ta mig runt. Dessutom har jag fortfarande träningsvärk i ljumskarna vilket gav sig till känna så fort det blev lite motstånd. Kondisen är verkligen inte på topp men den ska vi snart vända och jag ska susa fram som vinden helt ostoppbar.

För övrigt hade någon gjort ett tappert försök till att skapa ett snöspår

för skidåkning men det bidde inget med det inte. 

Rundan slutade vid 7 km och jag är så glad att ingen smärta gör sig påmind. Till helgen blir det skogslöpning igen.

Skridskoåkning och skogslöpning

Jag förstår inte hur vi ska lyckas med att komma upp på morgnarna från och med nästa vecka. Ställde klockan på 8 imorse för att vi ska börja anpassa oss till jobb- och skoldagar. Vad jag däremot lyckades med var att stänga av klockan och vakna halv 10 istället. Jaha så vart det med den förmiddagslöpningen.

Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.

Lite blandad kompott av olika typer av bandyklubbor 

och ett blodigt krig om vem som lyckas fånga hockeypucken. 

Att först är bäst borde vara en av universums lagar.

Hem i ilfart för nu var bråttom ut för en kort löptur som jag längtat så efter. Håller mig fortfarande till kortare turer och intalar mig i mantrastil att skynda långsamt är bra. Det märktes att stormen Sven hade svept genom skogen för det var inte bara ett eller två träd jag hoppad över utan... flera. Det var första rundan i skogen sen oktober och det var blött och halt på sina ställen. Att det dessutom hade börjat skymma gjorde det svårt att se de lömska rötterna inne i skogen... många snedtrampningar blev det och fasligt nära att stå på näsan. Inte förrän jag kom ut på kalhygget kunde jag se vart jag satte mina fötter och tur var väl det för där var det rejält blött och lerigt. Men vad kul det är att springa i skogen... att hoppa och studsa fram för att hitta det bästa stället att trampa ned fötterna på. Det var i ren Parkourstyle jag tog mig genom skogen. 

Mina fötter är bredare än stigen jag springer på.

Mot slutet blev det rejält mörkt vilket gjorde att stigen var helt omöjlig att följa. Dessutom hade jag glömt pannlampan hemma så det var bara att rikta sig mot trädstammarna och springa där det var öppet och hålla tummarna att inget lömskt fattade tag om mina fötter. Idag hade jag tur att jag inte gjorde mig illa men snart är det vår och ljust igen och då kan jag springa mer fritt. Det blev så mycket koncentration i idag så jag var mer slut i huvudet än i kroppen. Och ingen känning i vaden denna gång och ingen annanstans heller för den delen. Nja förutom lite i vristerna då på grund av alla små snedtramp men det kommer att försvinna. 

Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.

5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom. 

Ok benvärmare var populärt för 30-år sedan men jag måste säga , förutom att de är så galet snygga,

 att de är suveräna som skydd mot väta och kyla. 

Debut på "touren" (Henrik)

Jag är riktigt nöjd med min insats i dag! Första trailloppet någonsin, 10 km obanad tuff terräng. Hade varit nöjd med en tid under timmen, så 53:37 och en 22:a plats är jag som sagt väldigt nöjd med.

Tanken var att både jag och Martina skulle springa Salomon Trail Tour i Eskilstuna i dag, men Martina har haft förkylningskänningar, så hon valde förnuftigt nog att avstå dagens lopp. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att fota lite, så jag har ett helt gäng bilder att välja på till det här inlägget.

I och med att det här var mitt första traillopp så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig och hade därför ingen press på mig själv, så det var en avspänd Henrik som kom fram till Vilsta i Eskilstuna. Det som mötte oss där, var detta:

Ni ser den snitslade banan va?

En vattenläcka hade dränkt stora delar av startområdet och skapat en ny liten insjö. Man hade då valt att dra om starten något, vilket åtminstone jag var tacksam för. 

Efter en lätt uppvärmning var det dags att ta sig till startfållan, där det var gott om utrymme. Inte jättemånga löpare, vilket förmodligen var tur eftersom loppet går på smala stigar. 

"Titta på mig! Jag står längst fram i startfållan!"

Startdags! Jag skymtas någonstans i mitten i blått.

Mitt i flocken

Alldeles innan start hade jag av speakern fått höra att banan efter ett par hundra meter vek av åt höger och upp för en "pulkabacke". Det bådade inte gott. Backe innan man har kommit in i löpningen ordentligt brukar vara jobbigt... och det var det. Vi plaskade först fram över gräsplanen nedanför en slalombacke och vek sedan mycket riktigt av och kastades direkt in i en tung och brant uppförsbacke. Jag försökte ta det lugnt, men pulsen drog iväg rejält. Som tur var var den inte så jättelång. Därefter sprang man i ca en kilometer innan banan förde oss tillbaka mot starten igen och den här gången ner för ett parti bredvid pulkabacken som även det var brant. För brant för att man skulle kunna släppa bromsen och det sög därför lite i benen även detta. 

Upplägget att man ganska fort efter start får passera start/mål-området igen tyckte jag var kul och det gav publiken möjlighet att heja fram oss igen. Jag hörde hela tiden vad speakern sa och var förvånad att täten inte låg så väldigt långt före mig. Då hade jag i och för sig gjort misstaget att gå ut lite väl hårt och första kilometern gick trots backen på 4:54. 

Efter passeringen vid starten så sprang man uppför en serpentinväg bredvid slalombacken. Den såg väldigt tung ut, men var betydligt enklare än pulkabacken. 

Början av "serpentinen".

Lite tungt var det nog ändå...

Nu förklarade så speakern att löparna var på väg ut i skogen "på riktigt" och hade 8 kilometer naturskön löpning framför sig. 

Hej då! Into the wild...

Nu började mycket riktigt loppet på riktigt och jag var överlycklig att se att mina förhoppningar om att det skulle vara ett äkta traillopp, dvs att det skulle gå på stigar och inte mottionsspår, infriades. Det gick upp och det gick ner, det var rötter, stenar, nedvälta träd, grenar, mer stenar och betydligt mer rötter och stundtals mer bergsklättring än löpning. Grymt kul!

Efter cirka 2,5 kilometer så började fältet spridas ut ordentligt och jag hamnade med två andra löpare som sprang i ungefär samma tempo som jag. Killen framför som jag tog rygg på såg väldigt stark och proffsig ut och hade Salomonprylar från topp till tå. Kan jag haka på honom så gör jag det bra tänkte jag. Ett vanligt mönster i mina lopp började upprepas. Jag tappade uppför och tog igen nedför. Snart hade vi sprungit ifrån den andra killen och det var bara vi två. Ibland kunde jag dessutom skymta en kille som hade "orienteringskläder" på sig och det kändes som en morot också. Orienterare är ju bra i terräng... Mellan 3 och 4 kilometer kom ett par tunga backar som löparna framför mig började gå i, så jag följde deras exempel och segade mig uppför med långa bergsklättrarsteg... det gick verkligen inte att springa heller...

Vid 4,5 kilometer fanns det en liten extratävling. Man stämplade in (ja, man använde någon sorts fingerpryl som används vid orientering för att ta tid) vid början av en backe och skulle sedan stämpla en gång till vid toppen. Den som hade snabbast tid fick någon sorts backpris. Jag var inte ett dugg intresserad av det eftersom jag började bli bra trött redan. Vid början av backen blev jag upphunnen av en annan löpare jag inte sett tidigare, men han lät mig vänligt nog ta täten uppför backen, som även denna var en "gå-backe". Vid toppen stod en funktionär som berättade att "... här kommer nummer 23 och nummer 24...", jag låg alltså på 24:e plats, vilket kändes riktigt bra.

Backen hade tagit hårt på Salomonkillen och strax efter kunde jag passera honom där terrängen var lite mer öppen och man inte behövde springa efter varandra på led. Killen från början av backen hängde dock på mig och vi kom att springa tillsammans en bra bit till. Mellan 6 och 7 kilometer någonstans kom vi in i terräng som var ordentligt tekniskt krävande. Man fick hoppa över stockar, ducka under träd, pulsa genom buskar och springa bergochdalbana upp och ner för små backar med förrädiska stenar och rötter. Min medlöpare utbrast vid ett tillfälle: "Vilken jävla stig" och jag svarade med ett hurtigt "Men det är ju KUL!", vilket åtminstone fick ett skratt tillbaka. När vi sedan kom ut i ett bredare motionsspår för en kort stund kunde jag pusta ut och slappna av lite... och vips så kom marken farandes emot mig och jag rullade runt på rygg efter en snygg vurpa... slappnade visst av lite för mycket. Efter vurpan tappade jag på min medlöpare och efter ett tag försvann han helt. Nu var jag helt ensam ute i skogen. Såg ingen framför mig och ingen bakom. Lite kusligt faktiskt, men jag hade ju de röd-vita snitslarna att följa som tur var. Men nu gick det segt och jag var trött och hade mjölksyra. Som tur var så avslutades loppet med en lättsprungen kilometer som mestadels gick nerför. Sista kilometern sprang jag på 3:59 efter att ha haft en sämsta kilometer mellan 4 och 5 kilometer (med backarna som nämndes) på 6:39.

På upploppet kände jag mig oförskämt fräsch efter den lätta sista kilometern, så jag kunde kosta på mig en spurt i min ensamhet.

Nåja, på bilderna ser jag nog inte så fräsch ut ändå...

Sammanfattningsvis var det ett jäkligt kul lopp som jag förhoppningsvis springer även nästa år. 

Den obligatoriska bananen efter loppet.

Nu känner jag mig rejält mör, men ändå nöjd, så det ska bli skönt att få kollapsa i sängen snart. Ett par dagars vila nu och sedan fokus på halvmaran om två veckor. 

God natt!

I en grubblande terräng! (Martina)

Har haft en alldeles förträfflig vecka och jag måste säga att allt som hänt har verkligen kommit som en liten räddare i nöden. Har börjat på en ny utbildning på Yrkeshögskolan och hela veckan har vi jobbat med positivt tänkande, respekt gentemot andra och dig själv, ansvarstänkande och hur man kan sprida och ta emot glädje. Allt det här kunde inte har kommit mer lägligt med tanke på mitt fall i måndags och hur all besvikelse fick mig att må lika dåligt som en överkörd grävling troligtvis gjorde innan den dog . Snacka om en vecka i instabilitetens tecken.

Eftersom all min träning i sommar gick åt till att fokusera på Blodomloppet så har det mer uthållighetskrävande loppet fått stå åt sidan. Detta har gjort att jag inte har någon direkt plan hur jag ska lägga upp träningen de kommande veckorna innan det är dags för Halvmaran i Stockholm. Att träna lite på måfå, helt oplanerat är liksom inte riktig min grej. Kräver detaljerad planering om vilka dagar jag ska träna, vad, hur länge och hur långt.

Slö och lat?... nähä ni!
Pedantiskt perfektionist... nja inte riktigt!
Ser mig själv mer som målinriktad och entusiastisk... ja en äkta endorfinjunkie.

Lurar fortfarande på hur jag ska lägga upp träningen och medans jag gjorde det idag så hade jag hux flux fått ihop 17km löpning i Rocklundaskogen. Tog den långa etappen på 15 km som sträcker sig bort mot Lista. Där är spåret inte lika välanvänt och terrängen varierar från lättsprunget spår till lite mer kuperat med stenar och rötter. Omväxlande och aldrig tråkigt helt enkelt, kanske också på grund av att man måste vara ständigt alert för att inte snubbla, vilket var nära att jag gjorde idag. Att vara smidig som en katt och alltid landa på fötterna handlar mer om tur i mitt fall än om skicklighet. Hjälm, knä- och armbågsskydd kan komma att behövas på söndagens terränglopp om jag ska ta mig runt utan skogsskrubb på händer och knän.

Källa: Bild från nätet

Kom jag fram till något bra träningsupplägg då? Min plan inför Halvmaran är fortfarande lika obefintlig som min plan att sluta springa för alltid. Borde ge svar nog! :-)

Om att bli peppad! (Martina)

Det har varit lite som överraskningarnas vecka. Igår kom de mest snyggaste löparskorna någonsin och idag damp startbeviset till DN Stockholm Halvmarathon ned i vår brevlåda. I kuvertet fanns även en karta över den 21 km långa banan och jag vet inte om det egentligen är så bra att hålla på och kolla upp det där loppet allt för mycket. Blir bara nervös och orolig. Det är lika bra att ta det som det kommer under loppets gång helt enkelt.

Jag vet inte om det var att jag blev lika peppad av starbeviset som Carolina Kluft blev inför sina tävlingar eller om det var att mina smaragdliknande skor, som för övrigt sitter lika perfekt på mina fötter som att Matthew McConaughey är lika perfekt snygg,  fick mig att flyga fram. Kanske en kombination av dom båda. För dagens pass, Pass nr 24: 8km i behagligt tempo mellan 5.00-6.00 min/km, i Rocklundaskogen gick förvånandsvärt bra.

Med vår Garmin kan man ställa in en liten Virtual Runner, en liten gubbe som man kan tävla emot.Som den stora tävlingsmänniskan jag är så är den där lilla löparmannen, som nu är döpt till Mr Bolt, en utmärkt liten sporre att prestera lite lite mer. För om jag kan vinna mot Bolt... ja då är jag ju världsmästare liksom och vem vill inte vara det så säg?

Jag har lite problem att få bra tider i Rocklundaskogen just pga att alla backar har en riktning mot slalombackehållet. Därför peppade jag mig själv och tänkte som så att idag ska jag minsann pressa på ytterligare lite mer och få bättre tid än vad jag fick på milen i måndags (5.44min/km). Ställde in Mr Bolt på 8km och en tempotid på 5:41.

 Hej vad det gick! Rusade backe upp och backe ned... swooosch!!! så hade jag kört om flera personer och att springa om andra människor är lika bra för självkänslan som att bli omsprungen är lika dåligt för självkänslan. Att jag sen vann mot Mr Bolt med ett tempo på 5.31 min/km var som att vinna på lotto... fast med mindre tur och mer skicklighet. :-)

5.31 är inte en tid under 50 minuter på milen... det vet jag mycket väl... men där på Rocklunda är det en helt ok tid och hörrni!... det är liksom 1.5 minuter bättre än vad jag tänkte mig från början samt en förbättring med dryga 2 minuter på milen.

Mr Bolt... You Suck!!
  

Testlopp! (Martina)

Det har slagit mig, inte som en fet käftsmäll eller så, utan mer som en ettrigt nattfluga som inte vill ge sig då tanken har kommit och gått, att jag inte är någon elitlöpare och tränar tydligen inte alls på samma nivå som dessa men nog har jag samma kämparanda som dom. Det kan ni hoppa ner i trosorna på att jag har. Dagens testlopp (pass nr 23, testlopp) gick inte lika bra som jag hoppades på men istället för att skriva ytterligare ett blogginlägg om hur dåligt rundan gick idag och vilka urusla resultat jag har presterat de senaste veckorna är från och med nu dagens pass borttrollat...häck väck våt fläck...helt enkelt!

Enligt programmet är det träning varannan dag och dessa dagar kommer jag köra, eller mer korrekt...springa järnet och även lägga in någon löpskolning där emellan. Jag har endast fem distanspass och 2 intervallpass kvar och istället för att dundra fram på raka asfaltssträckor längs med urtråkiga åkrar kommer jag att nöta i skogen, längs terrängspår i olika svårighetsgrader. Att kämpa uppför, ibland branta och ibland segt långa backar och ruscha ned för detsamma ger betydligt mer än att springa utan minsta motstånd alls. Dessutom belastas mina benhinnor inte på samma sätt och alla kroppsdelar är lika nöjda och glada som barnen på julafton.

Med andra ord...mer krut i fötterna och låren fram till måldagen.

5 km istället för 10 (Henrik)

I morse klev jag återigen upp klockan 07:00 för att springa. Passet i sig är det inte mycket att berätta om. 12 km i 4:53 tempo. Segt så tidigt på morgonen. Får nog bli långsamma pass när jag kör så tidigt i fortsättningen.

Här snackar vi färgkaos! Tur att Martina sov, annars hade hon nog stoppat mig :-)

För övrigt så är jag nu anmäld till Blodomloppet i Västerås 26:e augusti helt enligt plan... vad som inte är enligt plan är att distansen är 5 km. Varför 5 och inte 10? Jo, jag är fortfarande lite sur över att loppet (åtminstone förra året) är cirka 300 meter längre än 10 km. Det gör att om man vill göra en bra 10 km tid så måste man "stoppa" klockan innan man kommer i mål och bortse från den officiella tid man får och då känns det liksom inte lika kul att springa ett lopp. Så jag bojkottar 10 km och satsar på att göra en bra 5 km tid.

Vad innebär då "en bra 5 km tid" för mig? Det var länge sedan jag maxade på 5 km så jag är lite osäker. Mitt personliga rekord i modern tid är från första halvan av Blodomloppet förra året då jag sprang på 21,05. Men då skulle jag som sagt springa 5 km till så det var ingen maxning (att jag sen gick in i väggen en kilometer senare är en annan historia). I år skulle jag vilja komma under 20! Det är att sticka ut hakan lite för mycket kanske... speciellt i och med att jag inte vet hur banan ser ut. Det jag vet är att den går igenom Rocklundaskogen och det innebär åtminstone en viss del backar. Så i ärlighetens namn så tror jag inte på under 20, men jag tänker ändå satsa på det. 

Är som jag säger väldigt orutinerad på att springa 5 km på tid, så jag är lite osäker på hur jag ska lägga upp loppet. Köra stenhårt från början (< 4 min/km) eller hålla ett tempo som är något över 4 min/km och sedan lägga i en högre växel sista två kilometrarna är väl de två huvudstrategier jag funderar över. Tar gärna emot förslag på upplägg!

Imorgon kommer jag köra ett intervallpass som kommer ge mig en bra indikation på hur stor sannolikheten är att jag grejar sub 20. Det blir 3 km i 4:13 - 4:23 tempo följt av 2 x 2 km i 4:07 - 4:18 tempo och sedan 2 x 1 km i 4:02 - 4:07 tempo. Sista intervallerna hoppas jag kunna köra lite snabbare än tänkt, så då får jag känna på den fart jag måste hålla på Blodomloppet. Ska bli kul! Det lutar åt att jag och Martina kör samtidigt och att det blir inomhus i friidrottshallen. 

I helgen är det JSM i friidrott på Arosvallen i Västerås så jag hoppas vi kan ta oss dit hela familjen och titta lite minst en gång. 

Och ja, förresten. Ett av mina träningsmål avklarades igår: 10 st pull-ups (handflatorna mot mig) i dörrtrapetsen in till sovrummet. Försökte mig på att knäcka även 10 chins i dag, men kom banne mig inte längre än 9. Men det känns hursomhelst grymt kul att nå ett av sina mål!

Förbannade kärring! (Martina)

Att springa i ett kuperat spår jämfört med på asfalt är lite som att jämföra bergsklättring med ett bilrace. Det går långsamt alternativt snabbt som blixten, det går tungt alternativt lätt som en fjäder.

Idag ställde jag klockan igen och klev upp IGEN. Känns som om jag börjar få rutin på det här eller så är det mer så att jag börjar bli lite lätt stressad inför loppet endast 3 veckor bort och för att inte tala om terrängloppet veckan efter Blodomloppet som jag har glömt bort. Jaha...en Halvmara har jag också att ta mig igenom. Fast halvmaran ser jag faktiskt fram emot mer än Blodomloppet, Halvmaran ska jag "bara" ta mig igenom medan Blodomloppet är meningen att jag ska "persa" på.

Pass nr 21: 10km i behagligt tempo
Tog bilen till Rocklunda, för omväxlings skull, och var laddad upp till tänderna. Regnet liksom hängde i luften och himlen kunde vilken sekund som helst öppna sig likt en sprängdfylld kissblåsa som får det att känns som om hela magen ska sprängas om man inte får gå och kissa ögona bums. Startade Runkeeper, startade Garmin och startade Spotify men jag måste erkänna, till mitt stora förtret, att alla de här tekniska hjälpmedlen inte alltid uppfyller dess funktioner. Ibland är de faktiskt mer till nackdel än fördel...som idag till exempel.

 Backe upp och backe ned matades på med den där datoriserade röstens hjärntvättande och på något vis märkligt behagliga ton. Ska jag ha ett glidarjobb i framtiden jag då ska jag vara den där rösten som får varje man/kvinna att slå dubbla volter av exhaltism och upphetsning. Idag blev jag aldrig upphetsad, jag är för övrigt ingen man och tänder sorgligt nog inte på kvinnor, men tillslut blev jag tvungen att stänga av appen för att slippa kärringens eviga tjat som, i mitt för stunden hetsiga sinne, talade om för mig hur jävla urusel jag var.

 Nej...jag slog inget rekord i dag heller. Nej...det gick inte i något supertempo och nej...det var inte skönt, behagligt eller smärtfritt. Det var ett förbannat skitigt grispass som fick låren att värka, att vaderna stramas åt och krympa likt en förfrusen pung och pulsen att dunka att jag blev övertygad om att små minioner nog minsann trillade boll innanför bröstbenet. För att inte tala om svetten. Hur mycket kan en människa svettas egentligen? Till och med flätorna svettades.

Ni som inte vet hur det känns när ett grispass äntligen är över har aldrig tränat sig trött och jag lovar att det är heller aldrig försent att få upplev det. För även om man bara vill ge upp och lägga sig ner och slå nävar och fötter i marken likt en trotsig 3-åring utan att bry sig om att människor runt omkring förmodligen skulle stirra på dig som om du nyligen blivit utsläppt från Säters Psyk och snabbt springer därifrån för att slippa bli inblandade i något som kan skada deras rykte, så är känslan när passet är över oslagbart. Känslan att sväva på moln är ingen överdrift.

Efter avklarade 10 km gjorde jag några snabba övningar på utegymmet, mest bara för att det fanns där och slängde otäcka blixtar på mig om jag så för ett ögonblick skull försöka fly därifrån.

Frukost, tennis, utflykt till Borgåsund och ett par glas vin hos finaste finaste gjorde dagens skitpass till ett lyckat pass... iallafall så här i efterhand.

  

Tröskelträning och smörgåstårta (Henrik)

I dag var det dags för tröskelpass. 7 km + 2 km med 3 minuters vila mellan stod på schemat. Tempot skulle vara 4:18-4:40. Jag såg fram emot det här passet och planen var att försöka hålla under 4:30 på de första 7 (gärna 4:25) utan att ta ut mig totalt och sedan köra sista 2 i 4:18 tempo. 

Nu blev det tyvärr så att en smörgåstårta ställde till det lite för mig. En förädisk och lömsk smörgåstårta. Vi var i går kväll hemma hos mina föräldrar och firade min pappas 60-årsdag och blev då bjudna på en groteskt stor smörgåstårta... jag skojar inte om jag säger att den var 20 cm hög... och grymt god. Det hade blivit någon miss i beställningen så de hade fått säkert dubbelt så mycket som de beställde, så när vi i dag inte hittade på något bra att äta till lunch så åkte jag och hämtade lite överbliven smörgåstårta som jag sedan tryckte i mig alldeles för mycket av. En liten bit om man tittar uppifrån, men är tårtan 20 cm hög så... ja mycket blev det och proppmätt blev jag. 

Tre timmar senare var det dags att springa och jag kände mig fortfarande rätt mätt. Men det skulle ju säkert gå över bara jag började röra på mig. Eller hur? 

Kände mig inte alls på topp när jag stack i väg. Visst ser jag (och mina näsborrar) lite ängslig ut? 

Som ni säkert listat ut vid det här laget så gick det inget vidare med magen. I början av passet kunde jag nästan se framför mig hur den där smörgåstårtan skumpade upp och ner mellan bäckenbotten och diafragman och magknipet kom som ett brev på posten. Så med tanke på det ska jag nog vara rätt nöjd med att jag lyckades hålla 4:33 tempo på första 7 kilometrarna. 

Under gåvilan så började det sedan släppa lite i magen, så när jag drog i väg på sista 2:an så gick det betydligt bättre. Trots motvind och avslut i en 50-60 meter lång backe så blev snittet 4:17. Då såg jag i stället ut så här:

Trött men glad.

I morgon blir det vila och sen är det dags för långpass på 18 km... inte någon favorit.

Löpning a la campingstyle (Martina)

Löparsugen...javisst! Varmt som satan...absolut! Idiotiskt...inte ett dugg!

Jag och Världens bästa löparsällskap visste att det fanns stigar och grusvägar någonstans och troligtvis på andra sidan sjön vilket också blev vår färdriktning.  Mycket riktigt...vår löpturs underlag blev en blandning av grusväg och smala stigar förbi en miljard och vissa alldeles spegelblanka små fisketjärnar. 

Saliga som Ave Maria njöt vi av den fantastiska natur som omringade oss till dess av vi tog en avstickare in på en snårig stig över ett kalhygge som fick mig att fundera på om det var en stig överhuvudtaget eller om vi redan blivit drabbade av solsting efter dryga 2 km.  Det ända som upptog min hjärna var orm orm orm samtidigt som Världens bästa löparsällskap tänkte fästing fästing fästing...inget dera drabbade oss tack och lov.

Planen var att bara ta det lugnt och att springa tills det tog stopp helt enkelt. Det gick i ett långsamt och pratvänligt tempo och solen var så där brännande het, som Brädan...ja ni vet...den där Pitten...och längtan efter skuggiga områden kändes som återkommande belöning. 

Efter ca 8 km började vätskebristen göra sig påmind för oss båda med håll i midjan. Att greppa två lagom stora stenar och klämma om dom i händerna gjorde verkligen susen och när väl mitt håll hade gett vika var det bara att  lämna över de svettiga stenarna till Världens bästa löparsällskap.

I början av vår löptur hade vi spanat in ett sandtag och pigga och alerta som vi var då så lät förslaget om att springa uppför taget som en briljant idé.  11.24 km senare, trötta, törstiga och ont lite här och där var idén inte lika lockande.  Ingen av oss ville backa ur, stolta som gårdens största tuppar tog vi oss upp med de allra sista krafterna som fanns kvar.  Det blev bara en gång upp till toppen för att sedan lite lätt vimmelkantiga och illamående gå hem till våra tält, dricka mängder av saft och sedan svalka sig i sjön. En jobbig men härlig sommarlöpning tillsammans med fantastiskt sällskap, vän och underbar natur. Precis som jag vill ha det! 

 

Efter att ha berättat om vår sandtagshistoria ville även resten av familjen prova.  Roligast tyckte barnen var att springa nedför och jag kan inte mer än att hålla med dom!  

Vårt Budapest

Vilka fantastiska dagar vi har haft och blivit så där bortskämda som bara ett äkta kungapar kan bli. Till och med när vi åkte med Ryanair kände jag mig kunglig då vi valt en Prioritybiljett, dvs. vi fick gå först i kön och kunde på så vis slappa fram tills gaten öppnade. Nice!

Vi kom fram till Budapest ganska sent på måndagskvällen och det blev mest bara att fixa lite vatten, studera stadskartan och reka Hotellet som är en vacker byggnad från 1700-talet. Rummen är något slitna och skulle behöva lite uppfräschning men för övrigt finns inget att klaga på.

Frågan är om det spökar där? Är ganska säker på att jag vid ett par tillfällen såg ett par tvillingflickor dyka upp runt hörnet när jag trampade runt på vår trehjuling i hotellets korridorer. Japp...trehjulingen är ett måste att ha med när man bor på ett sånt här gammalt hotell.

Tisdag

Efter frukost packade vi ryggan med nödvändigheter och gav oss iväg. 

Vårt första mål var att ta oss upp till utsiktsplatsen som låg nära hotellet. Ganska snart insåg vi att det skulle bli problem att springa hela vägen uppför då det var extremt backigt, små serpentinvägar och mycket trappor. Solens hetta ställde också till en del bekymmer och det fick bli till att gå upp. Vi hade just startat och ansåg att det inte vore på sin plats att stupa under dagens första 30 minutrar.

En bit längre upp blockerades vägen av några gubbar som höll på och tog ned träd och rensade upp bland buskagen. Männen med sina bruna rynkiga och sönderbrända ansikten bar nonchigt ciggen i mungipan och med sina brännande blickar fick de oss att ursäkta oss fram när vi klev över stubbar och stockar som låg utslängda på den smala vägen. Jag är ganska säker på att det dessa män sa till varandra innehöll ord som "svenska idioter"

Svetten flödade men efter 2 km tunga steg uppför kom belöningen med den mest fantastiska utsikten över Budapest och Donaufloden.

Vatten och studerande av kartan inför vårt nästa mål som var Margaret Island, en liten ö mitt i floden ungefär 4 km från där vi befann oss.

Löpturen gick längs floden och det fläktade skönt vilket gjorde att solens hetta inte påverkade oss särskilt mycket. Det var riktigt skönt och behagligt. 

På Margaret Island finns det mesta för sportiga människor, lekplatser, fotbollsplan, tennisbanor, poolområde för lättare lek och för atleter, bl a en stor och fin simhoppanläggning och simbanor. Runt hela ön sträckte sig en löparbana (ca 7km) och det var fullt av människor som aktiverade sig. Klart vi också var sugna.

I mitten fanns en stor fontän som likt Belaggio i Las Vegas fick vattnets strålar att dansa i takt till musiken som spelades i högtalarna. Här kunde man sätta sig och svalka fötterna lite och dricka lite vatten.

Efter lunch (gulaschsoppa, grönsaksfyllda pannkakor och givetvis öl) tog vi oss över en av broarna och in på Pest-sidan. Vid Hjältarnas torg tog energin slut och det var här vi mötte döden och begav oss hemåt igen.

Genom fyllda gågator sprang vi hem igen. Turen slutade på 21.48 km (en hel del pauser, lunchstopp och allmänn sightseeing). Dusch och sen ner till stan igen för en middag.

Kvällen avslutades återigen uppe på utsiktsplatsen och synen var rent utsagt magiskt. 

Onsdag

Trötta från gårdagens tur bestämde vi oss för att få njuta av värmen och tog oss en heldag på spaanläggningen. Båda hade vi beställt massage och det var riktigt skönt att låta musklerna få sig en omgång av hårda nypor. Min rumpa som jag tidigare trodde var äkta buns of steel visade sig istället handla om stela muskler för när väl massagen var över var det mera likt en äkta hängröv.

Både innan och efter massagen blev det en del slappandes på solsängar vid utomhuspoolen, som lite otippat visade sig ha en rejält kraftig vågmaskin. Småbarn fladdrade som trasor när vågorna satte igång. Förutom den poolen så fanns det även en lite mindre pool med 36 gradigt vatten. Kändes lite mysko att från den stekande solen sätta sig i en varm pool, men vi var ju tvungna att testa. Och varmare skulle det bli när vi tog oss in till inomhuspoolerna. Förutom den lite större inomhuspoolen där gamlingar simmade i omänskligt långsamt tempo runt runt (och man fick sig en ilsken vissling från badvakten om man så mycket som vek av en meter från den utslagna rutten) så fanns det två avdelningar med varma pooler. En lite svalare som "bara" var 36 grader och en tokhet som höll 40 grader... det är varmt! Men skönt var det.

Kvällen spenderades inne i stan och på en mysig restaurang längs Floden där vi njöt av rosé och ungersk kalvgryta.

Torsdag

Innan frukost tog vi oss en liten kortare löptur mot den södra delen av Buda. Att springa längs Donau, trots hektiskt med trafik och säkert på tog för ohälsosamt mycket avgaser, är nog den absolut bästa platsen vi har sprungit på. Underbar utsikt hela vägen. Efter några km kom vi fram till ytterligare än park och det var skönt att få lite skugga. Fast klockan var 8 på morgonen var solens strålar heta.

Att äta goda wienerbröd till frukost kändes efter löpturen väldigt rätt!!

Resten av dagen utgjordes av allmän sightseeing, ett besök vid saluhallen och mera härlig promenad längs Donau.

Vi hade beställt en taxi till hotellet som skulle köra oss till flygplatsen. Denna taxichaufför var nog den galnaste chauffören jag åkt med.  Hackig körning, hårda bromsningar för att i nästa stund trycka på farten fick det att pirra i magen. Det dröjde inte länge innan jag började må illa på grund av denna blijagadavungerskmaffiakörning. Illamåendet ville inte släppa och kom över mig i vågor och att få bli kroppsvisiterad på flygplatsen och klämd på lite här och där gjorde inte saken bättre, inte heller att stå och hulka i en plastpåse under en rulltrappa livrädd för att inte bli insläppt på planet. Det hade jag ju hört att Gunilla Persson från Hollywoodfruar inte fick när hennes unge spydde på flygplatsen. Nåja, det är skillnad på folk och folk. Vi var ju kungliga och fick gå före alla i kön och slapp trängseln. 

Alltid härligt att vara iväg och få uppleva ny kultur men ska inte klaga på den svenska sommaren heller.

Nu blir det vila några dagar och hoppas att illamåendet släpper så jag får fortsätta njuta av sommaren tillsammans med hela familjen.