Helgen i korthet (Martina)

Ja det märks att vi ännu inte har kommit i fas efter julledigheten. Fredagen slog nog alla rekord i trötthet då jag lyckades somna framför datorn innan middagen, för att somna igen framför TVn innan barnen ens gått och lagt sig för att somna en tredje gång i sonens säng. Sen var jag vaken till sent och kunde inte alls somna.

Lördagen bjöd på något nytt...ur träningsperspektiv. Hade tidigare bokat in ett TRX-pass på gymmet. I gymkortet så ingår det gymclasses i form av crosstraining (OBS!, ej crosstraineer), core, kettlebell, UX-cross (övningar i crossfit-buren) och TRX. Har aldrig testat att hänga i sådana där spännbandsliknande redskap men du store smurf vilket grymt roligt pass och vilket mjölksyrepass. Helt slut i hela kroppen efteråt och hela bilvägen hem så darrade kroppen likt en kaffeöverdos. Att trampa ned kopplingen, gas och broms var lika spännande varje gång då jag absolut inte kunde förutse, inte ens lite pluttgrann, hur mycket jag skulle trycka ned pedalerna. Det gick liksom inte att styra kroppen. Helt klart att jag kommer att köra samma pass igen och nog ska jag kunna återhämta mig snabbare efter varje pass ju mer jag får öva.

Bildkälla

Det har ju kommit snö till stan så när jag väl återhämtat mig och skakningarna slutat drog vi iväg till pulkabacken och för invigning av en ny lekplats. Hopp och studs och jag var så lat så lat, troligtvis satt sviterna kvar efter träningspasset från morgonen att jag blev trött bara att titta på. Grabben var nöjd och då blev jag nöjd.

Behöver jag säga att han är stoltare än tuppen

 över sin VSK-halsduk... en äkta supporter.  

Söndagen bjöd på både friidrott och trail. Ingen friidrott för min del men dottern tävlade i DM i mångkamp, en mångkamp som otippat bestod av tre grenar. Det blev en femteplats, vilket firades med tigerkaka. 

Jag hade tidigare i veckan bokat in att söndagens träningspass skulle rivas av i form av löpning i skogen. -8 grader krävde sina klädsel och det tog min närmare 20 minuter att sätta på mig all mundering så att det åtminstone satt bra och bekvämt.

Kallt ute och jag kan inte heller påstå att vi har särskilt varm inne. 

 Vilken syn det måste ha varit för benen såg ut som två stockar med både långkalsonger, tights, skidstrumpor och benvärmare. Dessutom hade jag tagit på mig Henriks terrängskor som var två storlekar för stora. Så ett par skidor på stockarna och jag var redo för en skogstur. Nu tycker ni säkert att jag är helt från vettet som använder mig av alldeles för stora skor, vilket jag troligtvis också är, men det finns en förklaring till mitt val av skor. Jag visste att det var en del snö i skogen eftersom Henrik sprang där igår och jag visste också att det stundtals var svårt att se stenarna och rötterna. Än så länge så har inte snön packats tillräckligt hårt och det är mer i lömskt puderform som det ligger på stigen. Att använda för stora skor med dubbar kändes mer säkert att föredra framför min vanliga supersköna löparskor. Jag har sneglat på ett par Inov-8 X-Talon 212 ett tag och har kommit över ett bra pris som jag slagit till på så i väntan på så tar man liksom vad man har. Men det var inte lätt att springa med dom. Jag hade dragit åt snörningen ordentligt så skon satt oväntat bra på foten. Den glappade inget och jag tappade dom inte heller vilket gjorde att det gick alldeles utmärkt att springa i dom, bortsett från någon sprucken blodblåsa på tån. Däremot så var det långt mellan tå och tåkappa så känslan av Janne Långben var snudd på identiskt. Men tryggt sprang jag i skogen och kunde rusa på både nerför och uppför. Nu väntar jag med spänning på mina alldeles egna trailskor så jag får använda dom som man ska. Gällande klädvalet så var det alldeles perfekt mycket kläder. Jag frös inte men blev heller inte så där panikvarm att jag ville ta av mig. Det kändes inte så kallt överhuvudtaget. Lungorna jobbade inte nämnvärt mycket men däremot snorades och spottades det likt en rinnande kran vilket är ett tecken på att det är kallare än vanligt. Jag med vanligt menar jag i förhållande till vad som är vanligt för en normal vinter. 7,5 km härlig skogslöpning och ni som vet, vet också att det är jobbigt att springa i ren skogsterräng så dessa km var minst lika påfrestande som 10, om inte mer. 

Inte ser jag väl alltför berörd ut av kylan?!

 Undrar hur långt ned i temperatur man törs springa. Har för mig att jag läst någonstans att gränsen ligger runt -10 för att inte lungor ska bli påverkade. Men med 1,5 graders marginal så är det inte läge att gnälla. 

5 dagars träning den här veckan med blandat innehåll känns som ett vinnande kort och på måndag börjar äntligen cirkelträningen igen med Världens starkaste Nina. 

(Note to my self: inga Over head squats i jeans, oavsett stretch, då spricker de i grenen)

Tankspridd med superdålig kondis (Martina)

En stor fördel med att plugga är att det ibland blir en liten lucka i studierna. Så fort barnen hade pallrat sig iväg till skolan (och så trötta dessutom att de till och med inte orkade protestera när överdragsbyxorna skulle på) så drog jag på mig löparkläderna och åkte iväg till Rocklundaspåret.

Ni vet hur det kan vara ibland när man sitter och kör och helt plötsligt kommer man på sig med att tänka "är jag redan här!" och sen kan man inte alls minnas hur det gick till att man hamnade där. Så var det nästan i morse, men istället för att upptäcka att jag kommit så långt så upptäckte jag att jag var någon helt annanstans. Satt och tänkte på ett projekt vi har i skolan och hade världens bästa formulering i huvudet när jag upptäcker att jag minsann hade svängt av E18 en avfart för tidigt och istället var på väg att svänga in på skolans parkering. Vänder tillbaka och kör på igen men upptäcker då att jag kör åt fel håll. Det var bara att åka tillbaka till samma avfart som jag från början körde på för att komma till spåret. Tur är väl det att jag åker på E18 som går genom stan för hade det varit i utkanten jag då hade jag fått åka länge länge innan jag fick vända om. Men om jag säger så här: jag åkte hemifrån när det var mörkt och kom fram när det var ljust så får ni ett hum över hur lång tid det tog innan jag kunde kliva ur bilen och få användning för mina skor.

Det var en skön morgon och 5 grader varmt. Tyckte till och med att det kom svaga ljumma vindar emot mig. Det är så konstigt det här. Over There är det så kallt att folk inte kan gå till sina jobb eller skolor och här är det så varmt att ormarna faktiskt blir lurade och tror det är vår. Tro mig... vi har sett dom.

Även om morgonen var skön och vindarna var ljumma så var backarna inte så härliga. Idag var det tungt och jag fick faktiskt jobba en del för att orka ta mig runt. Dessutom har jag fortfarande träningsvärk i ljumskarna vilket gav sig till känna så fort det blev lite motstånd. Kondisen är verkligen inte på topp men den ska vi snart vända och jag ska susa fram som vinden helt ostoppbar.

För övrigt hade någon gjort ett tappert försök till att skapa ett snöspår

för skidåkning men det bidde inget med det inte. 

Rundan slutade vid 7 km och jag är så glad att ingen smärta gör sig påmind. Till helgen blir det skogslöpning igen.

Skridskoåkning och skogslöpning

Jag förstår inte hur vi ska lyckas med att komma upp på morgnarna från och med nästa vecka. Ställde klockan på 8 imorse för att vi ska börja anpassa oss till jobb- och skoldagar. Vad jag däremot lyckades med var att stänga av klockan och vakna halv 10 istället. Jaha så vart det med den förmiddagslöpningen.

Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.

Lite blandad kompott av olika typer av bandyklubbor 

och ett blodigt krig om vem som lyckas fånga hockeypucken. 

Att först är bäst borde vara en av universums lagar.

Hem i ilfart för nu var bråttom ut för en kort löptur som jag längtat så efter. Håller mig fortfarande till kortare turer och intalar mig i mantrastil att skynda långsamt är bra. Det märktes att stormen Sven hade svept genom skogen för det var inte bara ett eller två träd jag hoppad över utan... flera. Det var första rundan i skogen sen oktober och det var blött och halt på sina ställen. Att det dessutom hade börjat skymma gjorde det svårt att se de lömska rötterna inne i skogen... många snedtrampningar blev det och fasligt nära att stå på näsan. Inte förrän jag kom ut på kalhygget kunde jag se vart jag satte mina fötter och tur var väl det för där var det rejält blött och lerigt. Men vad kul det är att springa i skogen... att hoppa och studsa fram för att hitta det bästa stället att trampa ned fötterna på. Det var i ren Parkourstyle jag tog mig genom skogen. 

Mina fötter är bredare än stigen jag springer på.

Mot slutet blev det rejält mörkt vilket gjorde att stigen var helt omöjlig att följa. Dessutom hade jag glömt pannlampan hemma så det var bara att rikta sig mot trädstammarna och springa där det var öppet och hålla tummarna att inget lömskt fattade tag om mina fötter. Idag hade jag tur att jag inte gjorde mig illa men snart är det vår och ljust igen och då kan jag springa mer fritt. Det blev så mycket koncentration i idag så jag var mer slut i huvudet än i kroppen. Och ingen känning i vaden denna gång och ingen annanstans heller för den delen. Nja förutom lite i vristerna då på grund av alla små snedtramp men det kommer att försvinna. 

Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.

5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom. 

Ok benvärmare var populärt för 30-år sedan men jag måste säga , förutom att de är så galet snygga,

 att de är suveräna som skydd mot väta och kyla. 

En helt ny vändning (Martina)

Vilken väderväxling det är. Ena dagen regn och så ruskigt att det enda man vill är att goa in sig i soffan med brasan tänd för att nästa dag, som idag, få se solen göra hela världen till guld. Så idag var jag lite extra glad att det var hemmaplugg så jag fick möjlighet att njuta av denna fantastiskt soliga höstdag i skogen med löparskorna på.

Den som klagar över att det är höst är på tok för lite ute i skogen för här finns ingenting alls att klaga på.

 Bara jag mot hela världen

Eftersom Hässelbyloppet är på söndag så var det bara en kort liten njutningsfull tur idag mest för att hålla benen alerta. Gårdagens regn låg kvar och det var stundtals väldigt blött på marken och med det halt på stenar och rötter. Har lärt mig att hålla balansen med armarna ut åt sidorna vid utförslöpning, precis så där som Emelie Forsberg gör, och det går så mycket lättare att springa då. Inget litet trippande här över stock och sten... nej flyga fram är min melodi. 

Dagens första chock var det äppelträd som stod alldeles allena mitt inne i skogen. Det står där med några kala grenar och några få äpplen hängandes på grenarna. Som en perfekt liten bar för älgarna att äta sig fulla på. 

Det sköna passet tog slut och hade det inte varit så att jag skulle springa på söndag hade jag sprungit länge länge till. Som avslutning ville jag springa några få korta intervaller som någon slags fartlek, bara 2x200m, inte längre och inte mer. När jag springer ut från skogen på väg mot den grusväg som går mellan husen på området börjar jag känna av en spänning i vänstra vaden, något som kramar om den. Det känns bara lite och absolut inget som jag känner besvärar mig mer än att jag känner att det är något annorlunda där. Ställer in klockan på intervallerna och kör men efter 100 meter så får jag dagens andra chock då det smäller till ORDENTLIGT i vaden, BOOM, KRASCH BANG och det var bara att stanna. Vad sjutton gubbar kom det där ifrån!

Nu har jag så ont i vaden, som är hård och svullen, och haltar omkring som den där läkaren i TV-serien House gör, utan käpp dock. Är rädd att jag fått en muskelbristning i vaden just med tanke på att det kom så där explosionsartat. Så de få timmar som är kvar är det Voltaren, Tiger Balsam/Linnex och kompressionsstrumpor som gäller. Om det är bra vet jag inte men inbillar mig det och håller tummarna att smärtan är borta på söndag. 

Känner mig lite ledsen! 

En härlig lekstund i skogen (Martina)

En riktig klyschig dänga är inte helt obekant Blod, svett och tårar. Idag fick jag åtminstone möjligheten att uppleva två av dessa tre uttryck.

Det är helg och det innebär per automatik att man ska köra långpass. Det bara är så... alla gör så av naturliga förklaringar. Jag brukar i vanliga fall också göra så, men inte idag då bilen var på utflykt på annan ort. Undviker fortfarande i största mån att springa på asfalt och spar mina ben till tävlingarna. Att cykla en mil till Rocklunda, springa 12 km, och sen cykla tillbaka hade jag ingen lust med. Cyklar så det räcker i veckorna ändå och gårdagens cykeltur på 2 mil för att storhandla på Maxi krävde sin koncentration så det räcker för den här veckan iallafall. Det är en konst vill jag säga, att cykla med kassar på styret, då det blir lite vingligt i stil med några-glas-för-mycket och speciellt när blåsten tar tag i en.

Det fick bli en riktig trailtur istället.

Du underbara skog! Sorgligt att inte människor utnyttjar den mer för det är så otroligt rogivande. Här är enda gången som jag väljer bort musik i öronen. Jag vill kunna njuta av de läten som naturen vill dela med sig. Både på gott och ont vill jag lova för när man hör ett bröl, vilket jag gjorde idag, från någonstans i skogen och med vetskapen om att det går en älgfamilj just i den skogen... ja då snor man huvudet runt några varv för att inte överraskas av att springa på en älgko och hennes kalv. Risken finns att man stångas blodig då.

Ja det är lite av en risky business att springa i skogen och det gäller att se upp. Samtidigt så är det så galet kul att få springa i skogen så att tjonga knät blodigt i en sten är liksom klart värt det.

Ja vet det ser inte mycket ut för världen men det gjorde så fruktansvärt ont och gör det fortfarande.

Skogen som vi brukar springa i är fin och lite småsnårig på sina ställen och det är lätt att tappa bort den smala stigen. Gjorde det flera gånger idag men lyckligtvis hittad jag tillbaka till den varje gång.

Idag utnyttjade jag dessutom det som skogen har att ge mig så efter ca 3.5 km körde jag en liten cirkelträning på 2 varv med 15 rep på varje övning. Här hade det varit läge att ha någon med sig som kunde pusha mig ytterligare. Då hade jag kanske orkat tre varv istället för två.

 En variant av halvt stående axelpress. Den absolut jobbigaste övningen där jag klättrar med armarna in mot stenen och sen tillbaka igen. Alltså ärligt... jag gjorde bara 10 repetitioner första setet och 5 det andra. Orkade inga fler.

 Armhävning med hopp. En vanlig armhävning mot det nedfallna trädet och sedan ett hopp över på andra sidan, en armhävning sen hopp tillbaka. Från ena sidan gick hoppet galant men den andra... ja då var jag mindre smidig och det blev mer en variant av klättring. 15 repetitioner x 2 set.

 Utfallssteg. Genom att ha den bakre foten på en sten så måste jag verkligen trycka mig upp för att komma tillbaka upp på stenen igen. Det kändes i låren må ni tro. 15 repetioner/ben x 2 set.

Sen sprang jag igen och återigen kom jag bort från stigen. Jag fattar verkligen inte vart den tar vägen för hux flux så står jag på den igen. Det är bra märkligt för det är som om någon bara rycker undan den från mina fötter likt en osynlig matta. Spökligt otäckt!

Efter ytterligare 2 km (vilket i riktig skogsterräng känns som 5 km) så kom jag fram till en stenhäll som jag klättrade uppför och sen sprang på sidan om nedför. 8 repetitioner upp- och nedför och både kottar och mossa for likt krut på älgjakt som kan bli till en och annan rumpstek (!) 

Sen sprang jag hem, nöjd och glad med ett avslappnat sinne.

7 km i skogen var riktigt jobbigt och svettigt men så är löpning i skogen det absolut bästa, på många sätt. Okej... en och annan lätt vrickning av fötterna blev det men samtidigt så tränar jag upp vristerna och kommer så småningom lära mig att inte vrida dom snett. 

Det är kul att leka i skogen!

Lördagsterräng! (Martina)

Äntligen kan jag känna att jag tillhör den nöjda skaran, ni vet dem med de lyckade träningspassen.

Hade inga mål eller krav idag förutom att komma ut och köra ett längre pass. Haft dåligt med motivation en tid nu just för att jag upplever att mina resultat hela tiden försämras. Men inte idag.

Sist jag sprang en längre sträcka i Rocklundaskogen var i Augusti. Då sprang jag 17 km i ett 6.02-tempo och var färdig att dö. De andra längre sträckorna tidigare i somras (juni) låg runt 17-18 km i ett tempo mellan 5.35-5.42 km/min och notera att det var på platt asfalt längs landsväg. Som jag har nämnt tidigare så är Rocklunda stundtals väldigt backig varierat med både långa och korta backar. Ett bra ställe att träna på inför olika lopp och skonsamt för mina benhinnor.

Idag krånglade jag på mig mina nya kompressionstights och jag vet inte om det var dessa som var anledningen till ett lyckat pass. Ett lätt regn varvat med sol och en skog i underbara färger. Skön luft att andas in och jag var helt ensam när jag sprang över Lista. Inte en kotte varken såg eller mötte jag och det kan ju sätta en massa galna tankar och få dom att spåra ur. Att dessutom se en övergiven jacka hängandes på en gran och en ensam sko ligga lite avsides från spåret får kalla kårar att krypa längs med ryggraden. För vem går liksom hem med bara en sko på foten?

Spåret som går bort mot Lista består av smala stigar med lite lömska rötter här och där och det kändes lite speciellt att springa i Black River Runs fotspår... även om jag sprang 145 km kortare än vad galenpannorna gjorde så har jag varit och känt på terrängen.

Smala stigar för endast en person i bredd.

Turen slutade på 15 km i ett 5.44-tempo. Jag känner mig nöjd att jag orkade springa i den terrängen i ett så pass jämnt tempo och i en märkvärt snabbare fart än vad jag har gjort på ett antal veckor. Hade inte mitt vänstra knä börjat att grina illa så hade jag kunnat springa i all evighet... för just så bra kändes det, med pigga och alerta ben.

Det känns skönt att äntligen få uppleva glädjen över ett lyckat pass.

Premiär!

Då var premiären avklarade för Västerås nyaste (och snart hetaste) löpargrupp som går under namnet "Löparglädje Västerås". Saxat från gruppens Facebook-sida: 

"Välkommen till Löparglädje Västerås, en helt kostnadsfri löpargrupp där alla får vara med oavsett om man springer snabbt, långsamt, långt, kort, fult eller snyggt. Vi träffas 1 gång i veckan, tisdagar klockan 19.00 och springer tillsammans. Vi utgår från Blåsboparkeringen, den stora grusplanen vid Blåsboskolan, Vasagatan, och springer därifrån i samlad trupp. Vi kommer att köra intervaller, backträning, fartlekar, löpskolning, terränglöpning och långdistans. Inget pass är det andra likt och vi ser gärna att man kommer med kommentarer och önskemål om hur passen ska se ut. Kommande pass kommer att presenteras och diskuteras på den här sidan och en och annan bild från avklarade pass så klart." 

Idén kläcktes av Martina, som provat på allt ifrån Friskis och Svettis löpargrupper till Väserås Löparklubb och inte riktigt känt att hon passat in någonstans (hon får utveckla det mer själv senare). Så vi tänkte att vi tar tag i det själva. Tanken är att alla som vill ska få vara med och påverka så att det blir stor variation i träningen och att vi försöker dra nytta av all kompetens som finns i gruppen. Vi är absolut inga proffs-coacher, men vi hoppas att vår entusiasm räcker långt till att börja med, så får gruppens utformning växa fram helt enkelt.

Första passet var som sagt i dag och tyvärr så fick vi en del återbud (bland annat Martina som är förkyld), vilket gjorde att vi "bara" var tre stycken. Men vi som var där rev av ett ganska tekniskt utmanande (hoppas jag) terrängpass i Rocklundas Mountainbike spår. Vilket åtminstone jag tycker är skitkul!

Marie och Nina var grymt duktiga i dag. Bara glada miner och kämparvilja. De kommer helt klart ha ett försprång när vi kör en repris på det här passet inom kort. Nu får vi bara hoppas att de kommer tillbaka nästa tisdag och att vi är minst tre till då. Nästa pass kommer fokus ligga på löpskolning!

Debut på "touren" (Henrik)

Jag är riktigt nöjd med min insats i dag! Första trailloppet någonsin, 10 km obanad tuff terräng. Hade varit nöjd med en tid under timmen, så 53:37 och en 22:a plats är jag som sagt väldigt nöjd med.

Tanken var att både jag och Martina skulle springa Salomon Trail Tour i Eskilstuna i dag, men Martina har haft förkylningskänningar, så hon valde förnuftigt nog att avstå dagens lopp. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att fota lite, så jag har ett helt gäng bilder att välja på till det här inlägget.

I och med att det här var mitt första traillopp så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig och hade därför ingen press på mig själv, så det var en avspänd Henrik som kom fram till Vilsta i Eskilstuna. Det som mötte oss där, var detta:

Ni ser den snitslade banan va?

En vattenläcka hade dränkt stora delar av startområdet och skapat en ny liten insjö. Man hade då valt att dra om starten något, vilket åtminstone jag var tacksam för. 

Efter en lätt uppvärmning var det dags att ta sig till startfållan, där det var gott om utrymme. Inte jättemånga löpare, vilket förmodligen var tur eftersom loppet går på smala stigar. 

"Titta på mig! Jag står längst fram i startfållan!"

Startdags! Jag skymtas någonstans i mitten i blått.

Mitt i flocken

Alldeles innan start hade jag av speakern fått höra att banan efter ett par hundra meter vek av åt höger och upp för en "pulkabacke". Det bådade inte gott. Backe innan man har kommit in i löpningen ordentligt brukar vara jobbigt... och det var det. Vi plaskade först fram över gräsplanen nedanför en slalombacke och vek sedan mycket riktigt av och kastades direkt in i en tung och brant uppförsbacke. Jag försökte ta det lugnt, men pulsen drog iväg rejält. Som tur var var den inte så jättelång. Därefter sprang man i ca en kilometer innan banan förde oss tillbaka mot starten igen och den här gången ner för ett parti bredvid pulkabacken som även det var brant. För brant för att man skulle kunna släppa bromsen och det sög därför lite i benen även detta. 

Upplägget att man ganska fort efter start får passera start/mål-området igen tyckte jag var kul och det gav publiken möjlighet att heja fram oss igen. Jag hörde hela tiden vad speakern sa och var förvånad att täten inte låg så väldigt långt före mig. Då hade jag i och för sig gjort misstaget att gå ut lite väl hårt och första kilometern gick trots backen på 4:54. 

Efter passeringen vid starten så sprang man uppför en serpentinväg bredvid slalombacken. Den såg väldigt tung ut, men var betydligt enklare än pulkabacken. 

Början av "serpentinen".

Lite tungt var det nog ändå...

Nu förklarade så speakern att löparna var på väg ut i skogen "på riktigt" och hade 8 kilometer naturskön löpning framför sig. 

Hej då! Into the wild...

Nu började mycket riktigt loppet på riktigt och jag var överlycklig att se att mina förhoppningar om att det skulle vara ett äkta traillopp, dvs att det skulle gå på stigar och inte mottionsspår, infriades. Det gick upp och det gick ner, det var rötter, stenar, nedvälta träd, grenar, mer stenar och betydligt mer rötter och stundtals mer bergsklättring än löpning. Grymt kul!

Efter cirka 2,5 kilometer så började fältet spridas ut ordentligt och jag hamnade med två andra löpare som sprang i ungefär samma tempo som jag. Killen framför som jag tog rygg på såg väldigt stark och proffsig ut och hade Salomonprylar från topp till tå. Kan jag haka på honom så gör jag det bra tänkte jag. Ett vanligt mönster i mina lopp började upprepas. Jag tappade uppför och tog igen nedför. Snart hade vi sprungit ifrån den andra killen och det var bara vi två. Ibland kunde jag dessutom skymta en kille som hade "orienteringskläder" på sig och det kändes som en morot också. Orienterare är ju bra i terräng... Mellan 3 och 4 kilometer kom ett par tunga backar som löparna framför mig började gå i, så jag följde deras exempel och segade mig uppför med långa bergsklättrarsteg... det gick verkligen inte att springa heller...

Vid 4,5 kilometer fanns det en liten extratävling. Man stämplade in (ja, man använde någon sorts fingerpryl som används vid orientering för att ta tid) vid början av en backe och skulle sedan stämpla en gång till vid toppen. Den som hade snabbast tid fick någon sorts backpris. Jag var inte ett dugg intresserad av det eftersom jag började bli bra trött redan. Vid början av backen blev jag upphunnen av en annan löpare jag inte sett tidigare, men han lät mig vänligt nog ta täten uppför backen, som även denna var en "gå-backe". Vid toppen stod en funktionär som berättade att "... här kommer nummer 23 och nummer 24...", jag låg alltså på 24:e plats, vilket kändes riktigt bra.

Backen hade tagit hårt på Salomonkillen och strax efter kunde jag passera honom där terrängen var lite mer öppen och man inte behövde springa efter varandra på led. Killen från början av backen hängde dock på mig och vi kom att springa tillsammans en bra bit till. Mellan 6 och 7 kilometer någonstans kom vi in i terräng som var ordentligt tekniskt krävande. Man fick hoppa över stockar, ducka under träd, pulsa genom buskar och springa bergochdalbana upp och ner för små backar med förrädiska stenar och rötter. Min medlöpare utbrast vid ett tillfälle: "Vilken jävla stig" och jag svarade med ett hurtigt "Men det är ju KUL!", vilket åtminstone fick ett skratt tillbaka. När vi sedan kom ut i ett bredare motionsspår för en kort stund kunde jag pusta ut och slappna av lite... och vips så kom marken farandes emot mig och jag rullade runt på rygg efter en snygg vurpa... slappnade visst av lite för mycket. Efter vurpan tappade jag på min medlöpare och efter ett tag försvann han helt. Nu var jag helt ensam ute i skogen. Såg ingen framför mig och ingen bakom. Lite kusligt faktiskt, men jag hade ju de röd-vita snitslarna att följa som tur var. Men nu gick det segt och jag var trött och hade mjölksyra. Som tur var så avslutades loppet med en lättsprungen kilometer som mestadels gick nerför. Sista kilometern sprang jag på 3:59 efter att ha haft en sämsta kilometer mellan 4 och 5 kilometer (med backarna som nämndes) på 6:39.

På upploppet kände jag mig oförskämt fräsch efter den lätta sista kilometern, så jag kunde kosta på mig en spurt i min ensamhet.

Nåja, på bilderna ser jag nog inte så fräsch ut ändå...

Sammanfattningsvis var det ett jäkligt kul lopp som jag förhoppningsvis springer även nästa år. 

Den obligatoriska bananen efter loppet.

Nu känner jag mig rejält mör, men ändå nöjd, så det ska bli skönt att få kollapsa i sängen snart. Ett par dagars vila nu och sedan fokus på halvmaran om två veckor. 

God natt!

En dag med 2 löppass! (Martina)

En underbart solig och sval morgon... så där alldeles perfekt väder för löpning. Efter att jag lämnat barnen på skolan åkte jag iväg för att springa Lövudden/Johannesbergsspåret, ca 6 km löpning i mysig skog och bitvis längs med Mälarens strandkant.

Tänk er att springa här i höst och bara omfamnas av fantastiska färger och frisk höstdoft

Ingen sol på de här bilderna men morgondiset rullade in över sjön och dämpade ljuset något

Dagens pass, pass nr 27: 6km lugn löpning i behagligt tempo. Precis så gick det till också på pricken perfekt. En skön avslappnad runda på exakt 6 km som dessutom även skulle kunna få Drottning Silvia att trilla av stolen av välbehag.

På kvällen var det dags igen och denna gång i sällskap av dottern. Vi körde en del löpskolning och lite övningar i backe och ruscher uppför. Hon var lika grym som alltid och det är sannerligen kvalitativ träning i sund anda. För vem blir inte peppad av en sådan solstråle som just hon alltid är.

Raketfart genom terrängen (Martina)

Är tillbaka till vardagen lite halvt så där. Båda barnen började skolan idag, maken jobbar för fullt och jag har all tid i hela världen, åtminstone på förmiddagarna. Att barnen börjar skolan innebär att jag också måste kliva upp och få iväg rackarna. Ett ansvarsfullt jobb, speciellt att se till att inte någon går iväg med mjölkmustasch.

Iväg kom vi allihopa, åt olika håll. Mitt håll gick mot Rocklundaskogen. Gillar verkligen det spåret då det bjuder på så många olika valmöjligheter, även om den största delen är löpning så kan man välja sitt alternativ som passar för dagen. Backe, intervall, lång distans, kort distans, terrräng, grov terräng, utegym. Visst... det tar tid att ta sig dit men när jag väl är där så njuter jag som om det vore mitt sista löppass... gud förbjude!

Förmiddagssolen strålar letar sig igenom buskaget

Morgonens pass bestod av ett tempopass Pass nr 26: 2 km uppvärmning, 5 km tempo, 2 km nedvarvning. Enligt programmet ska tröskelpasset ske i ett 5-minuterstempo men då det är i skogen och kuperat och inga raksträckor överhuvudtaget så visste jag redan från början att det tempot skulle vara lika otroligt att klara som att en hamster gillar att ligga och peta sig i naveln och med ett krav på lugn och ro!

Värmde upp i mina 2 km och gjorde mig därefter startredo. Kutade på som aldrig förr och kände mig stark, som om raketbränslet aldrig ville ta slut.

 Ok... nu överdriver jag!

Men jag sprang och jag sprang fort. Däremot tog bränslet slut och det var jobbigt. Jag flåsade som en astmasjuk kolpatient och jag svettades i sådana floder att till och med Donau skulle svämmas över om jag för tillfället befann mig i Budapest. Men öj öj vad jag är nöjd med passet. Att springa i ett 5.07 min/km tempo i den terrängen och sista km i 4.59 km/min är inte fy skam. Att Iron Maidens Run to the Hills sjöng ut sina toner den sista km var nog avgörande

Avslutade med några marklyft på utegymmet

Åkte hem... nöjd och belåten!

Om att bli peppad! (Martina)

Det har varit lite som överraskningarnas vecka. Igår kom de mest snyggaste löparskorna någonsin och idag damp startbeviset till DN Stockholm Halvmarathon ned i vår brevlåda. I kuvertet fanns även en karta över den 21 km långa banan och jag vet inte om det egentligen är så bra att hålla på och kolla upp det där loppet allt för mycket. Blir bara nervös och orolig. Det är lika bra att ta det som det kommer under loppets gång helt enkelt.

Jag vet inte om det var att jag blev lika peppad av starbeviset som Carolina Kluft blev inför sina tävlingar eller om det var att mina smaragdliknande skor, som för övrigt sitter lika perfekt på mina fötter som att Matthew McConaughey är lika perfekt snygg,  fick mig att flyga fram. Kanske en kombination av dom båda. För dagens pass, Pass nr 24: 8km i behagligt tempo mellan 5.00-6.00 min/km, i Rocklundaskogen gick förvånandsvärt bra.

Med vår Garmin kan man ställa in en liten Virtual Runner, en liten gubbe som man kan tävla emot.Som den stora tävlingsmänniskan jag är så är den där lilla löparmannen, som nu är döpt till Mr Bolt, en utmärkt liten sporre att prestera lite lite mer. För om jag kan vinna mot Bolt... ja då är jag ju världsmästare liksom och vem vill inte vara det så säg?

Jag har lite problem att få bra tider i Rocklundaskogen just pga att alla backar har en riktning mot slalombackehållet. Därför peppade jag mig själv och tänkte som så att idag ska jag minsann pressa på ytterligare lite mer och få bättre tid än vad jag fick på milen i måndags (5.44min/km). Ställde in Mr Bolt på 8km och en tempotid på 5:41.

 Hej vad det gick! Rusade backe upp och backe ned... swooosch!!! så hade jag kört om flera personer och att springa om andra människor är lika bra för självkänslan som att bli omsprungen är lika dåligt för självkänslan. Att jag sen vann mot Mr Bolt med ett tempo på 5.31 min/km var som att vinna på lotto... fast med mindre tur och mer skicklighet. :-)

5.31 är inte en tid under 50 minuter på milen... det vet jag mycket väl... men där på Rocklunda är det en helt ok tid och hörrni!... det är liksom 1.5 minuter bättre än vad jag tänkte mig från början samt en förbättring med dryga 2 minuter på milen.

Mr Bolt... You Suck!!
  

12 km i varierad terräng (Martina)

I morse var det lite extra hånfullt mysigt att ligga kvar i sängen efter att Henrik hade packat sig upp på cykeln strax innan klockan 7 i morse för att bege sig till jobbet. Jag vet...om 2 veckor är det min tur att komma tillbaka till vardagen igen, men än så länge kan jag njuta av min ledighet och jag gör det med värdighet må ni tro. Gör ingenting onödigt alls utan bara en massa bra och roliga saker. Tex. lite rolig löpning i skogen.

Rocklundaskogen är väl ganska känd för sina backar och kan liknas terrängmässigt med tjejmilen på Lidingöloppet. Varför har jag inte kört mina distanspass lite mer där egentligen? För att det är för långt bort ifrån där vi bor och det är inte alltid det passar att köra in till stan och då får man helt enkelt nöta asfalt. Hur som...det är här jag kommer att tillbringa resterande pass och även byta ut ett intervallpass mot ett backpass.

Pass nr 23: 12 km i vacker natur och i behagligt tempo 
En skön runda där de första 10 km gick i ett stadigt 5.44 min/km. Är nöjd med den tiden just för att mördarbackarna sänker tiden ganska mycket. Det är som en berg och dalbana men istället för att få farten gratis får man kämpa sig både uppför och nedför och jag koncentrerade mig extra mycket på hållningen i varenda backe genom att hålla mig upprätt med rak kropp och jobba mig uppför med korta, snabba steg samt med höga knän.

Efter 10 km veck jag lite djupare in i skogen och in på ett Mountainbikespår. Ett spår som emellanåt var ganska stenigt och rotigt. Det är så roligt att springa i lite grövre terräng men det kan stundtals också vara farligt om man inte tittar ordentligt vart man sätter ned sina fötter för helt plötsligt så står man på näsan likt ett barn med ett svidande sommarskrubbsår på handflatorna och på knäna. Hade turen på min sida idag genom att inte snubbla... Rättelse: var idag skicklig nog att inte snubbla omkull. I 2 km tultade jag runt bland buskar och snår, rötter och stenar. Det var tur att jag valde mina Adidas Ride för detta ändamål då annars varenda lite flisa skulle tränga igenom sulan. Det var bra länge sedan jag använde dom och det kändes som om jag sprang runt med en medeltida riddarutrustning på fötterna för de vägde bly och blev dessutom extra märkbara under hela rundan.

Rundade av dagen och kvällen och bjöd fina vänner på en hemmagjord ostkaka a la snabbfix och meganyttig dessutom. Behöver jag nämna att den var excellente? Självklart inte!

Stockar, syra och ofästliga fripassagerare (Henrik)

I dag var det åter dags för ett terrängpass. Och jag vill gärna poängtera (återigen) att: med terräng så menar jag inte något mysigt elljusspår med tillrättalagt mjukt och plant underlag. Nej, nu menar jag riktig terräng. Smala stigar med små rötter, stora rötter, små stenar, stora stenar, stockar, lervälling, högt gräs, ormbunkar, stenhällar och ja... ni fattar. Bilden ovan är en av mina favoritpassager. Har ännu inte vågat mig på att hoppa över stocken (är högre än det ser ut), men jag tar mig förbi löpandes i ganska bra fart genom att mellanlanda med ena foten på stenen till höger och sedan graciöst som en katt glida fram genom luften och landa mitt i ett löpsteg. Eller nja... så graciöst är det nog inte och jag landar med en duns som förmodligen trycker ihop ryggkotorna så att jag för en kort stund blir någon centimeter kortare. Men kul är det! 

Det blev två varv på den korta slingan i skogen i dag (totalt ca 5 km) och i och med att jag har svårt att ta det lugnt i skogen så fick jag efter ett tag rejält med mjölksyra. Värsta partiet är ett svagt, svagt uppåtlut kombinerat med högt gräs som gör att det går väldigt segt att springa.

Man tycker ju att det har varit hyfsat torrt ett tag nu (förtränger då att det spöregnat till och från vissa dagar), men trots det så finns det partier med ordentligt kladdig lera. Kortet här nedan gör inte den här lerpölen rättvisa, skorna sjönk ner rätt bra kan jag säga.

Väl hemma igen stod maten på bordet, så det var bara att äta, svettig och skitig som man var. Under måltiden så upptäckte jag återigen en fripassagerare. Förra gången var det en harmlös och ganska charmig larv, men i dag var det en vidrig liten smittspridande, blodsugande parasit som kröp omkring under tröjan. Ofästligt!

Bäst i lurarna i dag: Bullet for my Valentine spelar klockren traillöpningsrock och i dag var det låten Leech som stack ut.

Larvig traillöpning (Henrik)

I skogen några hundra meter från där vi bor har någon vänlig själ för några år sedan markerat ut tre olika leder som i första hand är tänkta för att gå skulle jag tro. Skogsstigar helt enkelt. Den kortaste är lite drygt 2 km, den mellersta drygt 4 km och den längsta drygt 5 km. Men som sagt, det här var några år sedan. 

Jag har provsprungit den korta tidigare i år och den passade perfekt för traillöpning och hade inga direkta hinder i vägen förutom ett och annat nedfallet träd som det gick bra att hoppa över. Nu tänkte jag att jag skulle testa mellansträckan, trots att Martina, som hade provat den förra året, varnade mig för att den inte gick att springa längre. När leden delade sig och mellan och lång gick åt ett annat håll än den korta så började jag förstå vad hon menade. En smal övervuxen stig gick över ett kalhygge där det börjat växa sly så att man sprang som i en smal gång bland de korta träden. På stigen växte dessutom lårhögt gräs och en hel del brännässlor... Det gjorde det både svårt att se var man satte fötterna och ganska plågsamt för mina bara ben. Men men, när jag tagit mig igenom vad jag trodde var den värsta biten så kom jag återigen in i skogen och sprang på härliga stigar där benen formligen flög fram både när det gick uppför och nedför. Men sen blev det kaos... jag kom in i ett skogsparti där det såg ut som om någon av stormen Gudruns systrar dragit fram. Nedfallna träd kors och tvärs gjorde det nästan omöjligt att följa stigen. Det här var heller inga småträd som man kunde hoppa över... nejdå stammar så tjocka så att jag inte skulle kunna nå runt dem med mina amar gjorde att jag var tvungen att springa omvägar och det var ren tur att jag till slut (efter mycket irrande fram och tillbaka) hittade en röd markering på ett träd och kunde springa vidare. Väl förbi plockepinn-skogen så var jag nästan tillbaka på känd mark igen och sprang på fina stigar som gick över små bergsknallar. På ett ställe sluttar det rejält brant nedåt, men mina grymma nya skor gjorde att jag kände mig säker att släppa på utan att bromsa för mycket. Härlig känsla!

Väl hemma så hade jag rivsår, bränneslemärken, skitiga skor och en hel del myggbett, men var ändå nöjd och glad. Inne i köket upptäckte jag dessutom att den här larviga lilla krabaten hade åkt snålskjuts. Misstänker att han ville lämna den otäcka trädkyrkogården bakom sig och starta ett nytt liv ute på åkern.

Spring Cross

Här kommer en lite försenad rapport från lördagens terränglopp Spring Cross 2013. I och med att vi åkte från Västerås och var lite osäkra på parkeringsmöjligheterna i området kring Stockholms universitet så var vi på plats vid Spring Cross starten tidigare än många av funktionärerna, så vi behövde definitivt inte stressa... Vi möttes av strålande solsken, men ändå ganska kylslaget väder till att börja med (innan vi börjat springa det vill säga). Vi hämtade ut våra nummerlappar och knallade sedan bort till grabbarna från Inov-8 som precis hade börjat packa upp skor som man fick provlöpa i. Vi var därmed de två första som snörade på sig deras X-talon 212 modell och sprang en sväng över fältet och även en kort tur in i skogen för att se vad de gick för. Vi blev ombedda att gärna springa igenom en av de största vattenpölarna i närheten och "verkligen skita ner skorna", men att gå i blöta skor under en timme innan loppet började lockade inte direkt, så vi avstod båda två. Däremot så gillade vi skorna båda två. Lätta med bra löpkänsla, men ändå stadiga och med utmärkt grepp. Kan bli ett köp så småningom. 

Efter det så tog vi en liten promenad längs med slutet av banan och möttes på "häststigen" av ett par hästar som med största sannolikhet var ute på ett uppdrag att trampa upp banan lite för oss stackars löpare :-) Så här såg det ut:

 

... vilket snart skulle visa sig vara väldigt lindrigt på "geggskalan". 

Vi kunde sedan i godan ro lämna in värdesaker och överdragskläder och till och med titta lite på de söta små lamm som sprang och stångades med varandra i en hage i närheten av målet. Sen var det dags för dagens första start: herrarnas 6 km.

Henriks lopp

Efter en kort egen uppvärmning så var det dags att ge sig iväg över fältet. Vi var inte så jättemånga i 6 km klassen, så det blev aldrig riktigt trångt, vilket var skönt. Efter ca 50 m så var skorna redan genomblöta, men än så länge så var det bara blöta gräsmattor man behövde bry sig om. Efter en kort stund så bar det av in i skogen och där började berg- och dalbanan. Det gick upp och det gick ner och sen gick det lite mer upp. Så höll det på i ca 2 km tror jag. Och som vanligt så gick jag ut för hårt i och med att man drevs med i rusningen i början, så det tog ca 2 km innan jag började hitta någon rytm. Innan dess hade jag dessutom fått ta mig igenom lervälling som till och med fick oss som inte var rädda att bli lite skitiga (ja, jag räknar mig till den kategorin) att fundera på att ta en omväg i skogen. Det var nämligen inte särskilt lätt att få fäste i leran... speciellt inte när det lutar lite lätt uppåt. Inne i skogen visade det sig också att min "edge" definitivt var löpningen i nerförsbackarna. I en backe tror jag säkert ja "rann" förbi 20 löpare. Skönt för psyket :-)

De två mellersta kilometrarna var de mest lättlöpta och "platta" och här hände det inte så mycket placeringsmässigt. Jag hamnade i ett litet ingenmansland mitt emellan två grupper löpare. Sprang inte om någon och blev inte omsprungen. 

Runt 4 km markeringen började det gå upp och ner igen och jag kroknade helt i en uppförsbacke. I samma veva hörde jag något som närmade sig som lät som hämtat från en skräckfilm. En väsande tung andhämtning. Tyvärr så var min löpning i uppförsbackarna allt för dålig för att jag skulle lyckas hålla undan, så snart hade personen i fråga sprungit om mig. INTE skönt för psyket. Resten av loppet bestod sedan i jojo-löpning där jag sprang om den här killen i nerförsbackarna och han mig i uppförsbackarna. Det kommer följaktligen bli lite backträning för herr Eriksson i fortsättningen. I sista uppförsbacken drog han tyvärr ifrån för mycket så trots en tapper spurt så hann jag aldrig ikapp... tungt. Jag kom i mål på 30,04 och får ändå vara hyfsat nöjd med det. Har ju inget direkt att jämföra med då jag vanligen springer landsvägslöpning. Men hur som helst, säsongspremiären avklarad och jag fick mersmak för terränglopp. Nästa år får det nog bli 12 km och då hoppas jag kunna ta mig under guldmedaljstid (62 min). 

En kvart efter herrarnas start så var det dags för damerna.

Martinas lopp

Hur jag än presterar, även om det kanske är helt ok eller till och med bra, så kommer jag aldrig bli nöjd. Det var riktigt tunga backar som tog rejält på flåset och därmed kraften. Hade jag sprungit på den tid som det tog under loppet på asfalt ja då hade jag åkt hem, dragit täcket över mig och vaknat ett par dagar senare, något butter kanske men acceptansen skulle då vara någorlunda ok. Känner mig revanschsugen och nästa år ska jag spöa skiten ur allt och alla. Så vad ska jag säga om denna dag?...lammen var i allafall söta.

Ren och fin var man INTE efter loppet.

Ingen succéedag prestationsmässigt, men ändå ett kul lopp. Nu laddar vi för nästa lopp.