Friidrottsledarutbildning (Henrik)

I dag har jag haft förmånen att medverka på dag ett (av tre) av Svensk friidrotts utbildning för tränare av barn i åldern 10-12 år. Jag har tidigare gått en utbildning för 7-10 år. Gruppen där jag nu är med som tränare är ännu bara 8-9 år, men de äldsta kommer alltså inom kort fylla 10.

Ja, det står ju 10-14, men man använder tydligen samma bok i 12-14 årsutbildningen.

Det har varit en väldigt rolig och givande dag. Mycket tack vare det gäng härliga människor som deltog på kursen. Vi var cirka 20 tränare från Västerås FK och en tjej från Hallsberg. Kul också att vi var hela 7 stycken från vår grupp (vi är många tränare och många barn:-)).

Dagens fokus var löpgrenarna, där vi förutom en del teori fick känna på en hel del praktik. Förmiddagen ägnade vi åt sprint, där vi fick prova på allt från start i startblock till löpning i hög fart "högt på fotbladen" (alltså på tå/framdelen av foten). Vi fick också ta del av en hel arsenal med bra sprint, start och koordinationsövningar som vi självklart också provade på.

Efter lunch hade vi en kort teorigenomgång om energiproduktion och träning i olika "zoner" som riktade in sig på olika typer av energiproduktion i musklerna.

Därefter var det dags för praktik igen och den här gången häcklöpning och senare viss konditions- och intervallträning. Häcklöpningen blev för mig dagens höjdpunkt. Jag har haft viss koll teoretiskt tidigare, men aldrig riktigt provat på grenen "på riktigt". Nu fick vi mäta in så att vi kom rätt till första häcken i hög fart och därefter kom in i en bra rytm med x antal steg mellan häckarna. Grymt kul när man känner att flytet och rytmen sitter i hög fart.

Konditionsträningsbiten blev rejält jobbig om man som jag inte kunde hålla igen ordentligt och vi provade bland annat på lite hinderbanor och olika typer av intervaller. Bland annat en där vi fick springa i 30 sekunder på rundbanan och när ledaren sa, vänd skulle vi springa tillbaka och komma till vår startpunkt på ytterligare 30 sekunder. Många (bland annat jag) tog i lite för mycket kan jag säga :-)

Tyvärr så blev det också som vanligt när vi har haft utbildningar... Vissa vill lite mer än kroppen tål. Så när dagen var slut hade vi inte mindre än tre skador.

I morgon är det kastgrenarna som gäller och nästa söndag (dagen efter halvmaran) kompletteras kursen med hoppgrenar.

Gaahhhh! (Martina)

Har aldrig nyst så här mycket under en förkylning någonsin. Vet att en förkylning aldrig är den andra lik men denna variant sticker verkligen ut.

Just som jag trodde att den gått över så är det som om viruset vandrat vidare från näsan och hals ner mot stämband och lungor. Låter som en kärring som rökt och bolmat cigg dygnet runt sen födseln med knarrig röst och tung hosta. Kommer aldrig komma ifatt min löpning för att få ork och kraft till nästa lördag. 

Känns surt!

Nyhet!

Det här kanske kan vara något!

Vill ha revansch (Martina)

Tror hjärnan har blivit kidnappad...kidnappad av Mr Abstinens.

Det här med att vara förkyld till den grad att man inte bör anstränga sig fysiskt allt för mycket får mig att begripa hur mycket jag verkligen behöver min löpning. Jag har garanterat skapat ett beroende som får mig att ständigt vara på jakt efter endorfiner, dopamin och du store smurf vad alla dessa hormoner heter.

Eftersom jag inte kan springa så söker jag mig efter någon form av substitut, dock i stillasittande form. Kanske man kan säga att det är som någon form av teoretiskt botemedel, något som får mig att ladda för framtida pass.

Jorå... letar roliga lopp att genomföra under nästa år... något som verkligen ger mig en utmaning.  Absolut att ett Marathon skulle vara roligt men känner mig lite feg. Jisses... 42 km är låååångt!

Flundrar lite på den ett tag till tror jag.

Vad har ni sprungit för lopp som utmärker sig lite mer än något annat? Skulle vara roligt att höra er berättelse och om hur ni upplevde det. Det behöver inte vara ett mastodontlopp utan bara att känslan var helt rätt just där och just då. Kanske jag kan bli inspirerad av era berättelser och anmäla mig till något jag aldrig provat förut! Nu låter det som om jag är värsta erfarna lopp-prövaren, vilket jag absolut inte är. De lopp jag har genomfört är bara helt vanliga 10 km-lopp och det skulle vara kul med någonting annat.

Däremot har vi båda anmält oss till årets Hässelbylopp. Är sjukt sugen på en revansch och faktiskt ta milen på sub 50. Så frågan jag ställer mig är om det är nu min chans kommer? Är det nu jag för en gång skull ska bli nöjd med det jag presterar?

Tror faktiskt det!

Premiär!

Då var premiären avklarade för Västerås nyaste (och snart hetaste) löpargrupp som går under namnet "Löparglädje Västerås". Saxat från gruppens Facebook-sida: 

"Välkommen till Löparglädje Västerås, en helt kostnadsfri löpargrupp där alla får vara med oavsett om man springer snabbt, långsamt, långt, kort, fult eller snyggt. Vi träffas 1 gång i veckan, tisdagar klockan 19.00 och springer tillsammans. Vi utgår från Blåsboparkeringen, den stora grusplanen vid Blåsboskolan, Vasagatan, och springer därifrån i samlad trupp. Vi kommer att köra intervaller, backträning, fartlekar, löpskolning, terränglöpning och långdistans. Inget pass är det andra likt och vi ser gärna att man kommer med kommentarer och önskemål om hur passen ska se ut. Kommande pass kommer att presenteras och diskuteras på den här sidan och en och annan bild från avklarade pass så klart." 

Idén kläcktes av Martina, som provat på allt ifrån Friskis och Svettis löpargrupper till Väserås Löparklubb och inte riktigt känt att hon passat in någonstans (hon får utveckla det mer själv senare). Så vi tänkte att vi tar tag i det själva. Tanken är att alla som vill ska få vara med och påverka så att det blir stor variation i träningen och att vi försöker dra nytta av all kompetens som finns i gruppen. Vi är absolut inga proffs-coacher, men vi hoppas att vår entusiasm räcker långt till att börja med, så får gruppens utformning växa fram helt enkelt.

Första passet var som sagt i dag och tyvärr så fick vi en del återbud (bland annat Martina som är förkyld), vilket gjorde att vi "bara" var tre stycken. Men vi som var där rev av ett ganska tekniskt utmanande (hoppas jag) terrängpass i Rocklundas Mountainbike spår. Vilket åtminstone jag tycker är skitkul!

Marie och Nina var grymt duktiga i dag. Bara glada miner och kämparvilja. De kommer helt klart ha ett försprång när vi kör en repris på det här passet inom kort. Nu får vi bara hoppas att de kommer tillbaka nästa tisdag och att vi är minst tre till då. Nästa pass kommer fokus ligga på löpskolning!

Något jag är stolt över! (Martina)

Är få däft i näfan och noret rinner konsfant. I morgon har jag ett föredrag där jag ska berädda om något fom jag är folt över. Det blir fänande, om inte få för de fom fka lyffna. Det gäller att ha näffprayat ordenligt innan få orden blir klara och fina :-).

Vad ska jag då berätta om?

När jag tänker efter så finns det faktiskt en hel del att plocka upp ur ryggsäcken. Det absolut självklara valet skulle kunna vara när man våndas och plågas för att sedan belönas med en alldeles underbar liten människa, men nää... det känns för uppenbart och självskrivet. Vem är liksom inte stolt över sina barn? Nu fick vi dessutom klara restriktioner att inte berätta om våra barn.

Efter att ha tänkt en del på cykeln hem från skolan så dök så klart olika lopp upp i minnet. Vilket lopp har betytt mest för mig och vilket lopp har gjort mig som mest stolt?

2010 sprang jag min allra första mil, det gick inte fort. Om jag inte minns helt uppåt väggarna fel så tror jag mig minnas att det tog mig 1 timme och 10 minuter att springa. Inget rasande tempo men ni må tro vad jag var lycklig. Jag verkligen strålade och skrek ut min lycka ute på gatan utanför vårt hus. Jag minns att jag till och med orkade göra ett sådant där glädjeskutt som Skalle-Per gör i Ronja Rövardotter. Just då fick jag faktiskt uppleva ett Runners High vilket jag hoppas jag får göra igen, för den känslan är ju fantastisk.

Men det finns ett lopp som faktiskt känns lite extra kul. Sommaren 2010 utmanade jag en kompis att vi skulle göra tjejklassikern. Klart hon var på... hon är inte den som bangar direkt. Vi valde att första deltävling skulle vara Tjejvasan 2011. Så blev det.

Hyfsad vinter och några mil lyckades vi få ihop i spåret här hemma. Däremot hade det nog varit bra att ha ett distansrekord längre än 10km, nu skulle vi ju staka oss igenom 30km och för den som är ovan är det låååångt. Jag hade aldrig åkt på längdskidor tidigare, slalom är mer min grej, så det var så klart ett helt nytt träningsfenomen. Många vurpor i Rocklundaspåret och många lårkakor blev det innan jag fick upp balansen tillräckligt för att parera armar och ben i nedförsbackarna.

En solig marsdag står vi där i startfållan, laddade och redo att köra. Ganska snabbt efter start kliver folk av då de inser att de har vallat helt uppåt väggarna. Det var varmt och töiga spår fick folk att glida bakåt i uppförsbackar. Då var det skönt att inte vara påläst eller någon expert på valla utan körde med tejpvalla som funkade finfint. Onödigt att mixtra.

Vilken fantastisk stämning hela loppet igenom med musiker som stod och spelade längs spåren. Blåbärssoppa hade aldrig någonsin smakat så bra som just där och då. Det var skönt, fridfullt och det var inte förrän de sista 8-5 km som det började bli jobbigt med mjölksyra i armar och ben och höft och benböjar började bli stela och ömma. Vi höll ihop hela loppet igenom och inväntade varandra, det var trevligt helt enkelt. När vi kom in på upploppsbanan, när publiken hejade fram och när den berömda skylten i Mora med texten "I fäders spår, för framtids segrar" hägrade... ja då ryckte jag ifrån. Jag var ju där för att prestera och inte mysa!

Dåligt samvete? Vi skulle ju hålla ihop!... javisst, men hon tog mig senare både i cyklingen och i simningen så ställningen blev oavgjord med 2-2.

Är man en tävlingsmänniska så är man och det med 30km skidåkning i ryggsäcken!

Debut på "touren" (Henrik)

Jag är riktigt nöjd med min insats i dag! Första trailloppet någonsin, 10 km obanad tuff terräng. Hade varit nöjd med en tid under timmen, så 53:37 och en 22:a plats är jag som sagt väldigt nöjd med.

Tanken var att både jag och Martina skulle springa Salomon Trail Tour i Eskilstuna i dag, men Martina har haft förkylningskänningar, så hon valde förnuftigt nog att avstå dagens lopp. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att fota lite, så jag har ett helt gäng bilder att välja på till det här inlägget.

I och med att det här var mitt första traillopp så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig och hade därför ingen press på mig själv, så det var en avspänd Henrik som kom fram till Vilsta i Eskilstuna. Det som mötte oss där, var detta:

Ni ser den snitslade banan va?

En vattenläcka hade dränkt stora delar av startområdet och skapat en ny liten insjö. Man hade då valt att dra om starten något, vilket åtminstone jag var tacksam för. 

Efter en lätt uppvärmning var det dags att ta sig till startfållan, där det var gott om utrymme. Inte jättemånga löpare, vilket förmodligen var tur eftersom loppet går på smala stigar. 

"Titta på mig! Jag står längst fram i startfållan!"

Startdags! Jag skymtas någonstans i mitten i blått.

Mitt i flocken

Alldeles innan start hade jag av speakern fått höra att banan efter ett par hundra meter vek av åt höger och upp för en "pulkabacke". Det bådade inte gott. Backe innan man har kommit in i löpningen ordentligt brukar vara jobbigt... och det var det. Vi plaskade först fram över gräsplanen nedanför en slalombacke och vek sedan mycket riktigt av och kastades direkt in i en tung och brant uppförsbacke. Jag försökte ta det lugnt, men pulsen drog iväg rejält. Som tur var var den inte så jättelång. Därefter sprang man i ca en kilometer innan banan förde oss tillbaka mot starten igen och den här gången ner för ett parti bredvid pulkabacken som även det var brant. För brant för att man skulle kunna släppa bromsen och det sög därför lite i benen även detta. 

Upplägget att man ganska fort efter start får passera start/mål-området igen tyckte jag var kul och det gav publiken möjlighet att heja fram oss igen. Jag hörde hela tiden vad speakern sa och var förvånad att täten inte låg så väldigt långt före mig. Då hade jag i och för sig gjort misstaget att gå ut lite väl hårt och första kilometern gick trots backen på 4:54. 

Efter passeringen vid starten så sprang man uppför en serpentinväg bredvid slalombacken. Den såg väldigt tung ut, men var betydligt enklare än pulkabacken. 

Början av "serpentinen".

Lite tungt var det nog ändå...

Nu förklarade så speakern att löparna var på väg ut i skogen "på riktigt" och hade 8 kilometer naturskön löpning framför sig. 

Hej då! Into the wild...

Nu började mycket riktigt loppet på riktigt och jag var överlycklig att se att mina förhoppningar om att det skulle vara ett äkta traillopp, dvs att det skulle gå på stigar och inte mottionsspår, infriades. Det gick upp och det gick ner, det var rötter, stenar, nedvälta träd, grenar, mer stenar och betydligt mer rötter och stundtals mer bergsklättring än löpning. Grymt kul!

Efter cirka 2,5 kilometer så började fältet spridas ut ordentligt och jag hamnade med två andra löpare som sprang i ungefär samma tempo som jag. Killen framför som jag tog rygg på såg väldigt stark och proffsig ut och hade Salomonprylar från topp till tå. Kan jag haka på honom så gör jag det bra tänkte jag. Ett vanligt mönster i mina lopp började upprepas. Jag tappade uppför och tog igen nedför. Snart hade vi sprungit ifrån den andra killen och det var bara vi två. Ibland kunde jag dessutom skymta en kille som hade "orienteringskläder" på sig och det kändes som en morot också. Orienterare är ju bra i terräng... Mellan 3 och 4 kilometer kom ett par tunga backar som löparna framför mig började gå i, så jag följde deras exempel och segade mig uppför med långa bergsklättrarsteg... det gick verkligen inte att springa heller...

Vid 4,5 kilometer fanns det en liten extratävling. Man stämplade in (ja, man använde någon sorts fingerpryl som används vid orientering för att ta tid) vid början av en backe och skulle sedan stämpla en gång till vid toppen. Den som hade snabbast tid fick någon sorts backpris. Jag var inte ett dugg intresserad av det eftersom jag började bli bra trött redan. Vid början av backen blev jag upphunnen av en annan löpare jag inte sett tidigare, men han lät mig vänligt nog ta täten uppför backen, som även denna var en "gå-backe". Vid toppen stod en funktionär som berättade att "... här kommer nummer 23 och nummer 24...", jag låg alltså på 24:e plats, vilket kändes riktigt bra.

Backen hade tagit hårt på Salomonkillen och strax efter kunde jag passera honom där terrängen var lite mer öppen och man inte behövde springa efter varandra på led. Killen från början av backen hängde dock på mig och vi kom att springa tillsammans en bra bit till. Mellan 6 och 7 kilometer någonstans kom vi in i terräng som var ordentligt tekniskt krävande. Man fick hoppa över stockar, ducka under träd, pulsa genom buskar och springa bergochdalbana upp och ner för små backar med förrädiska stenar och rötter. Min medlöpare utbrast vid ett tillfälle: "Vilken jävla stig" och jag svarade med ett hurtigt "Men det är ju KUL!", vilket åtminstone fick ett skratt tillbaka. När vi sedan kom ut i ett bredare motionsspår för en kort stund kunde jag pusta ut och slappna av lite... och vips så kom marken farandes emot mig och jag rullade runt på rygg efter en snygg vurpa... slappnade visst av lite för mycket. Efter vurpan tappade jag på min medlöpare och efter ett tag försvann han helt. Nu var jag helt ensam ute i skogen. Såg ingen framför mig och ingen bakom. Lite kusligt faktiskt, men jag hade ju de röd-vita snitslarna att följa som tur var. Men nu gick det segt och jag var trött och hade mjölksyra. Som tur var så avslutades loppet med en lättsprungen kilometer som mestadels gick nerför. Sista kilometern sprang jag på 3:59 efter att ha haft en sämsta kilometer mellan 4 och 5 kilometer (med backarna som nämndes) på 6:39.

På upploppet kände jag mig oförskämt fräsch efter den lätta sista kilometern, så jag kunde kosta på mig en spurt i min ensamhet.

Nåja, på bilderna ser jag nog inte så fräsch ut ändå...

Sammanfattningsvis var det ett jäkligt kul lopp som jag förhoppningsvis springer även nästa år. 

Den obligatoriska bananen efter loppet.

Nu känner jag mig rejält mör, men ändå nöjd, så det ska bli skönt att få kollapsa i sängen snart. Ett par dagars vila nu och sedan fokus på halvmaran om två veckor. 

God natt!