Trehundrametersintervaller har blivit en ny favorit. Jag gillar att springa snabbt, men 200 meter känns lite för kort och 400 meter är än så länge för jobbigt för mig att hålla ett kontrollerat men högt och jämnt tempo på. Så ja... 300 meter är ju "någonstans" däremellan.
Igår var det veteranträning och vi hade till och med tagit två bilar hem till ett par kompisar för kalas och middag bara för att jag skulle kunna smita i förväg och åka och träna. Kände mig lite otrevlig när jag stack, men jag var rejält sugen på att träna, så det kändes ändå rätt.
Vi började med lite gemensam jogg och löpskolning innan gruppen splittrades upp. Ett par gick till gymmet, ett par stannade på 60 metersbanan och körde sprintträning och jag gick ensam bort till starten av rundbanan.
Planen var att försöka ligga runt 54 sekunder per intervall. Det höll jag också på första, men på andra kändes det för bra för att jag skulle kunna hålla igen. Så därefter radade jag upp fyra stycken som låg strax under och strax över 52 sekunder innan jag avslutade med en på 53 sekunder.
Jag känner att jag börjar få lite mer tryck i löpningen. Tidigare så har sista 100 på 300 meter känts väldigt tunga, men nu lyckades jag hålla uppe löpningen (i stort sett) hela vägen på samtliga intervaller. Stundtals fick jag till ett riktigt bra driv i sista kurvan dessutom. Kändes väldigt kul.
Jag har väldigt svårt att bestämma mig om jag ska försöka träna in ett lite mer sprintermässigt löpsteg för att kunna bli snabb även på korta sträckor som 200 och 400 meter eller om jag ska jobba vidare på mitt lite mer medeldistansmässiga steg... Och med mer sprintermässigt menar jag högre, längre och kraftfullare steg helt enkelt. Det känns som om jag har ganska långt kvar till ett bra sprint-steg, så det tar emot lite, men det skulle vara kul...
För övrigt så går jag och funderar lite på ett inlägg om mina mål för 2014 och hur jag planerar att lägga upp träning och tävlingar. Så håll utkik efter det!
tisdag 7 januari 2014
måndag 6 januari 2014
PB i marklyft (Martina)
I går kväll sa jag till Henrik att jag nog minsann ska ställa klockan för att vara på gymmet till klockan 7. Tydligen tog jag i lite väl mycket enligt honom och efter lite kompromissande fick det bli till klockan 8. Kan det ha att göra med min morgontrötthet och risken för att klockan stängs av och jag sover vidare skulle vara högst troligt. Det blev inte så, det blev något mellanting. Halv 7 kom katten in och mjauade för fullt med ilska i rösten och order om mat. Därefter hade jag svårt att somna om så tjugo över 7 stod jag på crossen.
När jag låg där hemma i sängen och väntade på att kliva upp tänkte jag på hur hungrig jag var och att jag måste nog äta en banan innan men det glömde jag bort ändå. Så trots att jag var hungrig och magen sparkade bakut så blev det ett mycket lyckat pass där jag tog PB i Marklyft med 65 kg, och därmed krossade jag ett av målen med att orka min egen kroppsvikt. Sist jag körde marklyft hade jag 55 kg på stången så en ökning med 10 kg är inte fy skam. Dessutom klarade jag 50 kg benböj utan hjälp. Sen fick det banne mig räcka för jag var så hungrig att jag skulle kunna äta upp viktskivorna i ren hallucination att de var världens saftigaste pizza. Vilken tur att jag sansade mig och istället ilade hem.
30 minuter senare skvalpade ägg och gröt blandat med flera koppar kaffe i min mage så jag blev alldeles yr. En bra början på dagen som avslutades ännu bättre med middag hos vänner och barn tidigt i säng.
Tjoho... imorgon börjar skolan igen och jag verkligen längtar. Trott eller ej.
När jag låg där hemma i sängen och väntade på att kliva upp tänkte jag på hur hungrig jag var och att jag måste nog äta en banan innan men det glömde jag bort ändå. Så trots att jag var hungrig och magen sparkade bakut så blev det ett mycket lyckat pass där jag tog PB i Marklyft med 65 kg, och därmed krossade jag ett av målen med att orka min egen kroppsvikt. Sist jag körde marklyft hade jag 55 kg på stången så en ökning med 10 kg är inte fy skam. Dessutom klarade jag 50 kg benböj utan hjälp. Sen fick det banne mig räcka för jag var så hungrig att jag skulle kunna äta upp viktskivorna i ren hallucination att de var världens saftigaste pizza. Vilken tur att jag sansade mig och istället ilade hem.
30 minuter senare skvalpade ägg och gröt blandat med flera koppar kaffe i min mage så jag blev alldeles yr. En bra början på dagen som avslutades ännu bättre med middag hos vänner och barn tidigt i säng.
Tjoho... imorgon börjar skolan igen och jag verkligen längtar. Trott eller ej.
Man skulle kunna tro att vi var ett helt gäng på gymmet idag
men vi var bara 3 personer. Undrar vad alla skor gör här?
söndag 5 januari 2014
Skridskoåkning och skogslöpning
Jag förstår inte hur vi ska lyckas med att komma upp på morgnarna från och med nästa vecka. Ställde klockan på 8 imorse för att vi ska börja anpassa oss till jobb- och skoldagar. Vad jag däremot lyckades med var att stänga av klockan och vakna halv 10 istället. Jaha så vart det med den förmiddagslöpningen.
Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.
Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.
Lite blandad kompott av olika typer av bandyklubbor
och ett blodigt krig om vem som lyckas fånga hockeypucken.
Att först är bäst borde vara en av universums lagar.
Hem i ilfart för nu var bråttom ut för en kort löptur som jag längtat så efter. Håller mig fortfarande till kortare turer och intalar mig i mantrastil att skynda långsamt är bra. Det märktes att stormen Sven hade svept genom skogen för det var inte bara ett eller två träd jag hoppad över utan... flera. Det var första rundan i skogen sen oktober och det var blött och halt på sina ställen. Att det dessutom hade börjat skymma gjorde det svårt att se de lömska rötterna inne i skogen... många snedtrampningar blev det och fasligt nära att stå på näsan. Inte förrän jag kom ut på kalhygget kunde jag se vart jag satte mina fötter och tur var väl det för där var det rejält blött och lerigt. Men vad kul det är att springa i skogen... att hoppa och studsa fram för att hitta det bästa stället att trampa ned fötterna på. Det var i ren Parkourstyle jag tog mig genom skogen.
Mina fötter är bredare än stigen jag springer på.
Mot slutet blev det rejält mörkt vilket gjorde att stigen var helt omöjlig att följa. Dessutom hade jag glömt pannlampan hemma så det var bara att rikta sig mot trädstammarna och springa där det var öppet och hålla tummarna att inget lömskt fattade tag om mina fötter. Idag hade jag tur att jag inte gjorde mig illa men snart är det vår och ljust igen och då kan jag springa mer fritt. Det blev så mycket koncentration i idag så jag var mer slut i huvudet än i kroppen. Och ingen känning i vaden denna gång och ingen annanstans heller för den delen. Nja förutom lite i vristerna då på grund av alla små snedtramp men det kommer att försvinna.
Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.
5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom.
Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.
5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom.
Ok benvärmare var populärt för 30-år sedan men jag måste säga , förutom att de är så galet snygga,
att de är suveräna som skydd mot väta och kyla.
lördag 4 januari 2014
En tur i skidspåret (Henrik)
Så här års brukar Rocklundaskogens mottionsspår vara full av entusiastiska skidåkare som far fram i välpreparerade spår. I dag var det däremot bara jag och någon enstaka hundägare på promenad som var där.
Nja... tror jag springer i stället.
Jag kan stolt meddela att jag för andra gången i rad sprang helt utan klocka och GPS. Tanken är att jag ska komma igång med lugn distanslöpning. Tempot just nu är helt oväsentligt och springer jag med klocka så blir jag bara stressad. Så ca 45 minuters löpning i kuperat mottionsspår blev det i dag. Det kändes bra. Jag ligger fortfarande långt ifrån toppformen, men det börjar kännas bättre och benen orkar mer och mer.
Mountainbikespåret kallade på mig när jag passerade det ett antal gånger, men kroppen (läs knät) är inte redo för det än.
Otroligt att man kan vara ute och springa i skogen i början av Januari. Jag både gillar och ogillar det...
fredag 3 januari 2014
När tävlingsmänniskan tar över (Martina)
Uj uj uj... vilken träningsvärk jag har efter gårdagens löpning. Det märks att löparmusklerna i benen har legat i vila när man vaggar fram i ren Cowboy-style. Trots att jag tar mig fram bredbent så är värken helt klart värt det. Jag hade inga planer att springa idag så jag behövde inga lätta och pigga ben... det var helt ok att se skitnödig ut idag.
Detta innebar så klart inte att jag inte kunde ta mig till gymmet innan några få timmar skulle spenderas på jobbet. Idag var det armar som gällde och det är den absolut roligaste muskelgruppen att träna. Precis när jag kommer ned till de fria vikterna står det en kille som inte ser allt för otränad ut och kör bicepscurls med stång. Om det på något sätt skulle kunna vara möjligt så var det inte långt ifrån att huvudet ploppade iväg likt en heliumballong av ren ansträngning. Det här med att ingen tittar på någon annan på gymmet, att alla är upptagna med sitt är rent skitsnack. Jag spanar in för fullt... eller glor kanske är ett mer korrekt uttryck. Genom att kolla vad andra gör så får jag inspiration att testa nya övningar och jag kollar in hur andra utför övningarna så jag själv kan lära mig. Nu är det inte med all säkerhet att det andra gör är helt rätt men det syns när någon är helt ute och cyklar... så mycket har jag lärt mig iallafall. Jag spanar in killen med stången eftersom jag själv snart ska köra samma grej. Jag har hållit på och traggla med 15 kg stången lääääänge nu och när jag ser att han kör med 20 kg så triggas min tävlingsinstinkt igång. Jag vet att bestämmer jag mig så kommer jag att fixa den vikten jag med. När ballongkillen lämnar ifrån sig stången är jag där snabbt som ögat och roffar åt mig den så ingen annan hinner före, för det är trångt idag vid vikterna och som vanligt är det bara en massa uppblåsta grabbar som spänner sig framför spegeln. Tycker det är synd att inte fler tjejer vågar sig på de fria vikterna. Det är så typiskt för sveper man blicken över gymmet är det ingen överraskning att pilatesbollarna knådas runt på golvet av just tjejer. All credit till pilatesbollen som är bra till mycket men att en man på ett gym använder en sådan... nej det förekommer inte. Ingen risk att tjejer pumpas upp likt blomkål om inga olagliga preparat har intagits. Vi måste våga lite mer och framför allt våga ta plats för vi kan vi också.
Tillbaka till stången... som alltså var samma stång som ballongkillen just använt och som han kämpade sig rödhuvad med. Det där som jag skrev om i förra inlägget... om att tänka och visulisera sig fram... så såg jag framför mig hur jag lyfte stången lätt som en plätt. Men det var inte lätt som en plätt det var minst 100 kg tungt men jag fixade det. Jag fixade samma vikt som en kille, som inte såg allt för otränad ut. Hur ballt är inte det?! Jo väldigt ballt. Kanske någon tycker att jag är en dålig vinnare men det är så här jag utmanar mig själv. Ja jag jämför mig mycket med vad andra gör men det triggar mig att pressa mig hårdare att nå dit jag vill. Så länge ingen sponsrar mig med en personlig tränare så får mina medtränare vara min hemliga morot. De lider inte för de vet ju inget och jag ser heller inte ned på någon eller på något vis hånar. Allt tävlande sker i mitt huvud på ett allvarligt men vänligt sätt. Ett väl fungerande knep när man vill spara en slant.
Sen avslutas kvällen med brakmiddag och hemmagjord hallon- och chokladglass. Nog borde glassmaskinen ha blivit årets julklapp för BANG... vilken bra uppfinning.
Detta innebar så klart inte att jag inte kunde ta mig till gymmet innan några få timmar skulle spenderas på jobbet. Idag var det armar som gällde och det är den absolut roligaste muskelgruppen att träna. Precis när jag kommer ned till de fria vikterna står det en kille som inte ser allt för otränad ut och kör bicepscurls med stång. Om det på något sätt skulle kunna vara möjligt så var det inte långt ifrån att huvudet ploppade iväg likt en heliumballong av ren ansträngning. Det här med att ingen tittar på någon annan på gymmet, att alla är upptagna med sitt är rent skitsnack. Jag spanar in för fullt... eller glor kanske är ett mer korrekt uttryck. Genom att kolla vad andra gör så får jag inspiration att testa nya övningar och jag kollar in hur andra utför övningarna så jag själv kan lära mig. Nu är det inte med all säkerhet att det andra gör är helt rätt men det syns när någon är helt ute och cyklar... så mycket har jag lärt mig iallafall. Jag spanar in killen med stången eftersom jag själv snart ska köra samma grej. Jag har hållit på och traggla med 15 kg stången lääääänge nu och när jag ser att han kör med 20 kg så triggas min tävlingsinstinkt igång. Jag vet att bestämmer jag mig så kommer jag att fixa den vikten jag med. När ballongkillen lämnar ifrån sig stången är jag där snabbt som ögat och roffar åt mig den så ingen annan hinner före, för det är trångt idag vid vikterna och som vanligt är det bara en massa uppblåsta grabbar som spänner sig framför spegeln. Tycker det är synd att inte fler tjejer vågar sig på de fria vikterna. Det är så typiskt för sveper man blicken över gymmet är det ingen överraskning att pilatesbollarna knådas runt på golvet av just tjejer. All credit till pilatesbollen som är bra till mycket men att en man på ett gym använder en sådan... nej det förekommer inte. Ingen risk att tjejer pumpas upp likt blomkål om inga olagliga preparat har intagits. Vi måste våga lite mer och framför allt våga ta plats för vi kan vi också.
Tillbaka till stången... som alltså var samma stång som ballongkillen just använt och som han kämpade sig rödhuvad med. Det där som jag skrev om i förra inlägget... om att tänka och visulisera sig fram... så såg jag framför mig hur jag lyfte stången lätt som en plätt. Men det var inte lätt som en plätt det var minst 100 kg tungt men jag fixade det. Jag fixade samma vikt som en kille, som inte såg allt för otränad ut. Hur ballt är inte det?! Jo väldigt ballt. Kanske någon tycker att jag är en dålig vinnare men det är så här jag utmanar mig själv. Ja jag jämför mig mycket med vad andra gör men det triggar mig att pressa mig hårdare att nå dit jag vill. Så länge ingen sponsrar mig med en personlig tränare så får mina medtränare vara min hemliga morot. De lider inte för de vet ju inget och jag ser heller inte ned på någon eller på något vis hånar. Allt tävlande sker i mitt huvud på ett allvarligt men vänligt sätt. Ett väl fungerande knep när man vill spara en slant.
Sen avslutas kvällen med brakmiddag och hemmagjord hallon- och chokladglass. Nog borde glassmaskinen ha blivit årets julklapp för BANG... vilken bra uppfinning.
Mums!
torsdag 2 januari 2014
En lyckad löptur (Martina)
Kommer att bli några tuffa morgnar för hela familjen de kommande dagarna. Vi har verkligen vänt på dygnet med galet sena kvällar/nätter både för barnen och oss själva. Lägger oss absolut inte före midnatt och kliver heller inte upp ur sängen före klockan 10. Det var tur att vänner fick upp oss idag för lite bondgårdshäng 0ch kel med får, hästar, kaniner och kor samt ett skrattfyllt avslut med hopp på höskullen.
En underbar vistelse som uppskattades av både vuxna och barn men så bitande rått och kallt det var. Så där så kylan tränger ända in i benmärgen och gör en alldeles stel som en pinne. Ju Stelare man blev desto kallare blev det... ja ett äkta moment 22 med andra ord.
Trots att jag var kall som is så fick jag ett sånt där infall som man bara måste ge efter för. Kände mig tillräckligt stadig och så länge som jag inte slänger med huvudet i hastiga rörelser så upplever jag ingen som helst yrsel längre, detta tack vare mina övningar där jag kastar mig fram och tillbaka i soffan likt en trasdocka. Infallet jag upplevde var att idag skulle det ske... Idag skulle jag minsann ta min så efterlängtade löptur.
Henrik försökte förvarna mig med att inte räkna med att jag skulle vara i samma form som jag var i i höstas och att det troligtvis skulle komma att kännas en aningens tungt. Nu är det så att genom att tro att något kommer att gå dåligt så kommer det också att gå dåligt. Istället för att enbart tänka positivt om något jag ska prestera så har jag börjat visualisera hur saker och ting kommer att kännas under tiden och efteråt. Så genom att tänka att jag springer en härlig runda med snabba och lätta ben och med en sådan där underbart härlig känsla så blir det också så. Det är fantastiskt hur ens tankar blir verklighet... du är det du tänker. Så så fick det bli.
Medvetet valde jag bort klockan och löpturen skulle enbart gå på känsla. Valde en lagom lång nybörjardistans på drygt 5km och en sträcka som går längs med Mälaren. Det var lite lagom mörkt, tillräckligt mörkt för att kunna se Västerås Skyline men lagom ljust för att se vart jag satte mina fötter någonstans. Vågornas brytning vid kanten gav en rofylld känsla blandat med skräck då jag emellanåt kom på hur ensam jag var. Jag sprang på lätta och pigga ben och enda gången det upplevdes tungt var när jag sprang på sandstranden vid badplatsen, men där skulle det kännas tungt oavsett i vilken form jag är i. Däremot kändes det som jag var i bättre form idag än vad jag var i höstas. Upplevde ingen trötthet i benen alls och all styrketräning under hösten och vintern är med största sannolikhet en bidragande orsak. Det bästa av allt är att jag inte hade någon känning i vaden. Så genom att sakta men säkert öka distansen så kommer det inte bli några problem.
2013 bestod av många löpturer där jag inte levererade som jag ville och med allt sämre och sämre resultat under säsongens gång. Nu jobbar jag med helt nya tankar och är tacksam för minsta lilla samt att jag fyller på med extra järn.
Jag är inte helt klar med mina målsättningar inför 2014 och har en del att fundera på hur jag vill satsa och på vad. Ett som är säkert är att löpningen kommer att ta en stor plats i mitt liv framöver.
Gulligare kalv får man leta efter.
Trots att jag var kall som is så fick jag ett sånt där infall som man bara måste ge efter för. Kände mig tillräckligt stadig och så länge som jag inte slänger med huvudet i hastiga rörelser så upplever jag ingen som helst yrsel längre, detta tack vare mina övningar där jag kastar mig fram och tillbaka i soffan likt en trasdocka. Infallet jag upplevde var att idag skulle det ske... Idag skulle jag minsann ta min så efterlängtade löptur.
Henrik försökte förvarna mig med att inte räkna med att jag skulle vara i samma form som jag var i i höstas och att det troligtvis skulle komma att kännas en aningens tungt. Nu är det så att genom att tro att något kommer att gå dåligt så kommer det också att gå dåligt. Istället för att enbart tänka positivt om något jag ska prestera så har jag börjat visualisera hur saker och ting kommer att kännas under tiden och efteråt. Så genom att tänka att jag springer en härlig runda med snabba och lätta ben och med en sådan där underbart härlig känsla så blir det också så. Det är fantastiskt hur ens tankar blir verklighet... du är det du tänker. Så så fick det bli.
Medvetet valde jag bort klockan och löpturen skulle enbart gå på känsla. Valde en lagom lång nybörjardistans på drygt 5km och en sträcka som går längs med Mälaren. Det var lite lagom mörkt, tillräckligt mörkt för att kunna se Västerås Skyline men lagom ljust för att se vart jag satte mina fötter någonstans. Vågornas brytning vid kanten gav en rofylld känsla blandat med skräck då jag emellanåt kom på hur ensam jag var. Jag sprang på lätta och pigga ben och enda gången det upplevdes tungt var när jag sprang på sandstranden vid badplatsen, men där skulle det kännas tungt oavsett i vilken form jag är i. Däremot kändes det som jag var i bättre form idag än vad jag var i höstas. Upplevde ingen trötthet i benen alls och all styrketräning under hösten och vintern är med största sannolikhet en bidragande orsak. Det bästa av allt är att jag inte hade någon känning i vaden. Så genom att sakta men säkert öka distansen så kommer det inte bli några problem.
2013 bestod av många löpturer där jag inte levererade som jag ville och med allt sämre och sämre resultat under säsongens gång. Nu jobbar jag med helt nya tankar och är tacksam för minsta lilla samt att jag fyller på med extra järn.
Jag är inte helt klar med mina målsättningar inför 2014 och har en del att fundera på hur jag vill satsa och på vad. Ett som är säkert är att löpningen kommer att ta en stor plats i mitt liv framöver.
onsdag 1 januari 2014
kristallsjukan (Martina)
Det blev ingen löpning idag. Ingen första dagen på året runda och ingen första rundan sen skadan i vaden slog ned mig. Det var någonting annat som knockade mig tidigt i går morse. Ni som har kristallsjukan eller får återkommande fall av den vet vad jag pratar om. Att vakna av att ett rejält sug i magen och ett rum som snurrar är att likna med ett ofrivilligt åk i djävulens centrifug.
Kristallsjuka är en godartad lägesyrsel och beror på att de så kallade otolitstenarna, ”kristallerna”, har lossnat från sin vanliga plats och hamnat i någon av båggångarna (örat). Kristallernas uppgift är att känna av lägesförändringar när kroppen gör någon form av rörelse. Har kristallerna lossnat och hamnat i båggångarna kan man istället känna karusellyrsel och illamående. Det går att bota med hjälp av olika övningar. Antingen kan man kasta sig åt sidorna på ett speciellt sätt eller snurra runt med kroppen och på så vis få de här kristallerna tillbaka på sin rätta plats igen. Efter att man har gjort de här övningarna så ligger ett illamående och skaver och hela världen gungar likt sjögång. Sen får man inte titta upp eller ned utan hålla huvudet rakt. Det blir lite robotvändningar och barnen tycker jag ser rolig ut blandat med en stelhet a la Östermalmsnobberi. Det är väl enda gången jag är en stropp och att känna på den världen är ett uppvaknande. Nej... länge leve bohemlivet.
Jag fick kristallsjukan första gången när jag väntade vår yngsta son och fick hjälp av läkare på Öron-näsa-hals kliniken. Därefter drabbas jag av åksjuka så fort vi ska åka en längre tur med bilen. Det märkliga är att jag var aldrig någonsin åksjuk som barn och kunde läsa och rita i bilen helt utan några som helst problem. Nu klarar jag inte ens av att sitta i baksätet utan att bli åksjuk.
Det var länge sedan jag hade ett återfall och det kom lite som en chock. Tydligen kan man få det om man har fått hjärnskakning eller fått ett virus som satt sig på balanssystemet. Om jag har slagit mig i huvudet borde jag ha kommit ihåg det... eller det kanske är det som är problemet. Jag minns inte. Förutom en snabb febertopp så känner jag mig inte sjuk för övrigt. Jag anar att det tuffa träningspasset i måndags fick konsekvenser utöver träningsvärk i benen och ömhet i nacken efter stången. Denna gång var det värt allt trots allt, men visst kommer jag tänka mig för nästa gång och inte kommer det bli sådana pass varje vecka direkt. Yrseln sitter i några dagar och då klarar jag ingen träning överhuvudtaget och då är det inte värt det i längden.
Nu går jag inte och grämer mig för det här. Jag vet att det går över om några dagar och jag har hela året framför mig. Jag vet att 2014 kommer att bli ett toppenår, ett år som kommer att ta mig mot oanade höjder. Inte bara ur ren träningssynvinkel utan även på det privata planet.
Äntligen får jag säga:
VÄLKOMMEN 2014
Kristallsjuka är en godartad lägesyrsel och beror på att de så kallade otolitstenarna, ”kristallerna”, har lossnat från sin vanliga plats och hamnat i någon av båggångarna (örat). Kristallernas uppgift är att känna av lägesförändringar när kroppen gör någon form av rörelse. Har kristallerna lossnat och hamnat i båggångarna kan man istället känna karusellyrsel och illamående. Det går att bota med hjälp av olika övningar. Antingen kan man kasta sig åt sidorna på ett speciellt sätt eller snurra runt med kroppen och på så vis få de här kristallerna tillbaka på sin rätta plats igen. Efter att man har gjort de här övningarna så ligger ett illamående och skaver och hela världen gungar likt sjögång. Sen får man inte titta upp eller ned utan hålla huvudet rakt. Det blir lite robotvändningar och barnen tycker jag ser rolig ut blandat med en stelhet a la Östermalmsnobberi. Det är väl enda gången jag är en stropp och att känna på den världen är ett uppvaknande. Nej... länge leve bohemlivet.
Jag fick kristallsjukan första gången när jag väntade vår yngsta son och fick hjälp av läkare på Öron-näsa-hals kliniken. Därefter drabbas jag av åksjuka så fort vi ska åka en längre tur med bilen. Det märkliga är att jag var aldrig någonsin åksjuk som barn och kunde läsa och rita i bilen helt utan några som helst problem. Nu klarar jag inte ens av att sitta i baksätet utan att bli åksjuk.
Det var länge sedan jag hade ett återfall och det kom lite som en chock. Tydligen kan man få det om man har fått hjärnskakning eller fått ett virus som satt sig på balanssystemet. Om jag har slagit mig i huvudet borde jag ha kommit ihåg det... eller det kanske är det som är problemet. Jag minns inte. Förutom en snabb febertopp så känner jag mig inte sjuk för övrigt. Jag anar att det tuffa träningspasset i måndags fick konsekvenser utöver träningsvärk i benen och ömhet i nacken efter stången. Denna gång var det värt allt trots allt, men visst kommer jag tänka mig för nästa gång och inte kommer det bli sådana pass varje vecka direkt. Yrseln sitter i några dagar och då klarar jag ingen träning överhuvudtaget och då är det inte värt det i längden.
Nu går jag inte och grämer mig för det här. Jag vet att det går över om några dagar och jag har hela året framför mig. Jag vet att 2014 kommer att bli ett toppenår, ett år som kommer att ta mig mot oanade höjder. Inte bara ur ren träningssynvinkel utan även på det privata planet.
Äntligen får jag säga:
VÄLKOMMEN 2014
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)