Trehundringar (Henrik)

Efter några dagars vila från löpning och hopp så kändes det i går helt OK i benet. Inte 100% återställd, men tillräckligt för att springa. Så jag var rejält peppad inför veteranträningen i går kväll. Jag hade till och med bestämt mig innan vad jag ville köra. Så efter gemensam löpskolning och lite stegringar på 60 metersbanan så valde jag bort de 6 x 100 m som de flesta andra valde att köra. Själv hade jag siktet inställt på 6 x 300 m i 800 meterstempo... Lite klurigt i och med att jag inte vet vad jag har för 800 meterstempo än. Men då är det ju lämpligt att försöka hålla det tempo man skulle vilja hålla och det innebär för tillfället runt 3:00 min/km. 

Trehundringar har jag aldrig sprungit förut. Men vad jag förstått efter lite forskande är att just 5-8 x 300 m i tävlingstempo är ett nyckelpass för träning inför 800 meter. Jag kände mig stark, så när jag efter 200 m slängde ett öga på klockan på den första intervallen så låg jag på runt 32 sekunder, så jag slog då av på tempot och landade på strax under 54 sekunder på första intervallen. Målet var att hålla runt 55 sekunder. Andra gick snabbare, 51:xx, men sen fick jag in ett ganska jämnt flyt på de återstående där jag fick två 54:or och två 55:or. Mellan varje intervall var det gåvila i 300 m som gällde och det behövdes verkligen... Rejält med mjölksyra på de sista intervallerna. Slitigt men väldigt tillfredsställande pass!

På torsdag hoppas jag kunna köra ett testlopp på just 800 meter och då är målet att ta mig under 2:40. Kommer bli tufft, men jag vill se var jag står i dag. Känns lite som att just 800 kommer bli den distans av de som ingår i mitt vinterprojekt som jag kommer lägga fokus på. 

När det gäller hoppning så kommer jag vila från det ett par veckor till. Men jag är bra sugen :-)

Sorgsen och frustrerad av smärta (Martina)

Peppad till max står jag där mitt på golvet i en liten, gammal och halvsliten gympasal. Hade det varit för 23 år sedan hade jag börjat svettats av ren ångest redan innan gympalektionen i skolan börjat. Hatade gympan. Att suga in doften av unken gympasal skulle kunna få icke-träningsentusiastiska människor att vända på klacken, kräkas och molokna hänga med huvudet och gå hem, för att aldrig mer komma tillbaka. Men hos mig triggar det igång varenda liten cell i hela kroppen. Cirkelträning i en gympasal is da shit... typ.

Drygt 30 stycken tjejer ska den närmsta timmen svettas järnet och svära över hur jädrans jobbigt det är och känna hur man faktiskt hatälskar Världens-starkaste-Nina. Några är mindre peppade och andra överpeppade... som jag. Någon är dessutom här för första gången och jag känner ett visst medlidande med henne då jag vet hur ont jag hade i kroppen efter mitt första pass. Trodde ärligt talat att jag skadat varenda muskel i hela kroppen och var i flera dagar i akut behov av värktabletter, varma bad och tigerbalsam tills jag blev hög som ett hus av alla mintångor. Men det gick över och jag kommer tillbaka till den här gympasalen igen och igen och igen. 

Musiken dånar ur högtalarna och det är dags för uppvärmningen. Finns det någonting tråkigare än uppvärmning? Jag vill ju bara dundra på och maxa... skitidenvikörnu-mentalitet. Ja ja jag vet den är viktig bla bla bla... ändå! Uppvärmningen är densamma som alltid. Jag kan den utan och innan. Men det gör inget att den sitter som en schlagerdänga som upprepas fram och tillbaka, fö jag känner mig bekväm i rörelserna och kan sträcka ut mig riktigt ordentligt. Idag är inget undantag... jag tar i och viftar och studsar lika intensivt som alltid.

Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle aldrig ha gått hit överhuvudtaget. Jag skulle ha valt att enbart hålla mig till gymmet, iallafall november ut, för att sedan sakta prova och känna mig fram. Är jag intakt nog för att hoppa och studsa likt en 3-åring?

Det är som om det växer en knöl i vaden. Eller mer som om musklerna sugs till en mittpunkt och växer sig gigantiska som om en anabolstinn muskelbyggare har bosatt sig i vaden. Smärtan är inte rolig, den är inte så där smärtsamt skön utan fruktansvärd. Det gör skitont i vartenda steg jag tar men den värsta och djupaste smärtan sitter i hjärtat. Jag blir ledsen och sorgsen när jag inser att jag måste börja om från noll igen. 

Jag gick hem likt de där icke-träningsentusiastiska människorna, moloken och med hängandes huvud. Jag kräktes dock inte (för sånt gör inte jag) men tårarna var banne mig inte långt därifrån. 

Tröstar mig med att peppa mig själv... jag har en kommande löparsäsong att se fram emot och en ny utmaning. Det är bara att vila och fortsätta bygga upp styrkan. Lite teori och inspiration är inte heller helt fel. 

  

Är huvudet dumt får kroppen lida (Henrik)

Jag har ett problem som tydligen är större än jag trott. Hittar jag något som är kul så blir jag lätt väldigt engagerad i det och snudd på besatt. I våras var jag eld och lågor angående crossfit... vilket ledde till en handledsskada som jag fortfarande känner av (nedsatt känsel i höger tumme).

Förra veckan testade jag höjdhopp (på höjder över metern) för första gången på ca 25 år. När jag spelade fotboll fick jag ofta höra att jag hade bra spänst. Det stämde säkert också, för jag kom ofta högt i nickdueller. Hade jag bara haft bra "tajming" också så hade jag säkert blivit en bra huvudspelare. På äldre dar har jag också fått en och annan positiv kommentar om min spänst, så jag har haft tankar då och då på att sätta den på prov vid höjdhoppsribban (eller i längdhoppsgropen).

Det visade sig att jag tyckte det var kanonkul att hoppa. Redan första passet kände jag dock att det blev ganska påfrestande för hoppbenet och jag hade dagen efter lite småont på insidan av övre delen av smalbenet (bredvid det område där barn som råkar ut för "schlatter" har ont). Det gick emmelertid över ganska fort.

Efter mitt första pass gick jag verkligen och längtade efter att få hoppa igen och se hur högt jag kunde ta mig. Men det dröjde (som tur är kanske) nästan en vecka innan det blev hoppande av igen (i tisdags). Jag åkte ner till hallen sent på kvällen och var i princip ensam där (så när som på några crossfitutövare och någon i gymmet).

Benen var lite sega efter måndagens sprintintervaller, men det struntade jag i. Målet för dagen var att saxa över 1,45 och floppa 1,55. Saxning över 1,40 var inget som helst problem, men när jag kom upp på 1,45 så rev jag nog tre gånger innan jag kom rätt till ribban och klarade. Men där ligger nog gränsen just nu för saxning. Efter saxningen började jag hoppa med flop-stilen och det gick inte alls lika bra som sist. Hade stora svårigheter att ta mig över 1,45 (kom fel till ribban). Men när den proppen släppte så klarade jag både 1,50 och 1,55 (i första försöket). Ganska tidigt hade jag börjat få ont på samma ställe jag kände av efter förra passet, men jag var frustrerad och hade bestämt mig för att ta mig över 1,55, så jag ignorerade smärtan... smart Henke! Jag nådde i alla fall mitt mål, trodde jag... Vid kontrollmätning så visade det sig att ribban snarare låg 1 cm lägre. Så 1,54 är numera pers i höjd.

Jag filmade mig själv vid ett tillfälle och kommer i ett senare inlägg visa det klippet och även analysera min egen hoppning. Finns massor att påpeka kan jag säga! Bland annat så såg jag något som förmodligen är en stor anledning till att jag nu har ont. Ja fortfarande... men inte lika ont som i onsdags morse. Jag vinklar nämligen hoppfoten bort från mattan vid isättning när jag hoppar... för att enklare få till rotationen mot ribban. Det gör att foten är vinklad "utåt" när jag gör själva upphoppet och det leder till tung belastning både på fotleden och knäleden i ett onaturligt läge. Illa!

Så nu har jag som sagt ont. Inte jätteont. Det går att springa, men med smärta, så jag avstår tills vidare. Jag ska vila benet från hoppning och löpning nu under helgen så hoppas jag att det går över. Sen får jag vara mer försiktig med hoppandet.

Det positiva med det här är att jag kan fokusera på styrketräning några pass. Min styrketräning lägger jag upp enligt "Starting Strength", även om jag inte kommer köra tre pass i veckan (förutom kanske nu när jag inte kan springa). Så igår kördes pass A med benböj, bänkpress och marklyft. Jag gillar även styrketräning men prioriterar ofta bort det. Så jag kan som sagt se det positiva med att vara "skadad".

En sådan där morgonenärvacker-boost (Martina)

På väg till gymmet imorse så möttes jag av denna fantastiska morgonvy. Så vacker!

Just nu så håller de på och fixar Västerås nya Playa som ska bli stället där alla vill hänga, spela volleyboll och bada i ett vatten som för övrigt ser mer ut som bajsvatten än något inbjudande turkosblått och klart vatten som Maldiverna kan erbjuda.

Man får dock vara glad för det lilla.

Rygg och bröst fick ömma idag och 20 minuter på crosstrainern var allt min vad mäktade med.

Som sagt man får vara glad för det lilla.

Drömmer, gymmar och slår vad (Martina)

Att se inledningen till Gunde Svans nya fantastiska program fick mig nästan att gråta en skvätt. Inte över det att han fick skavsår när han sprang över myren i gummistövlar (vilket får mig att undra varför men antar att man inte ska undra varför Gunde gör som han gör) utan just för att han sprang över myren. Tyst, stilla och bara så där naturligt fritt.

Jajaja... jag sliter som ett djur på gymmet istället och slår vad och skakar hand med människor som så här i efterhand känns väldigt impulsivt och kanske inte allt för eftertänksamt. Men handen är skakad och det finns ingen återvändo längre. Bara bita ihop och börja planera och förbereda mig för ett av mina allra största kraftprov. Det kommer att krävas starka ben och bål, många mil i benen och många backar.

Men det allra viktigaste är att vaden läker ordentligt och aldrig aldrig någonsin gör så här mot mig igen.

Veteranträning (Henrik)

I kväll var jag ner på ett pass med Västerås Friidrotts veteraner för första gången på över ett år. Vi var ett gäng på runt 10 personer, vilket är många för att vara ett veteranpass. Förhoppningsvis kommer gruppen få ett uppsving nu i vinter. Det vore kul. Jag kommer i alla fall försöka köra så mycket som möjligt.

Det blev ett pass med fokus på sprintträning. Först körde vi en liten bana med start på en låda för att sedan köra direkthopp över fyra häckar. Efter sista häcken var det acceleration fram till en kon (ca 10 m), därefter "rulla" till nästa kon och acceleration igen, "rulla" och acceleration. Minns inte hur många vi körde, men det sög rätt bra i benen i all fall.

Efter en ganska lång vila (jag ligger nog en bit före de flesta när det gäller "flås") så körde vi lite 150 m intervaller. Det blev 4 för mig i 200 m tempo. Det låter inte som mycket, men jag fick rejält med mjölksyra. Vilket var lite synd eftersom jag då inte orkade köra de hopp jag hade planerat att köra. Fick ett tips av Ronny på en spänstövning han brukar köra:


Han hoppar alltså över två häckar (bara en syns på filmen) på 118 cm höjd och därefter över ribban på 160 cm. Inte illa! Själv har jag en bra bit kvar innan jag klarar det, men jag hade hoppats köra övningen på lite lägre höjd. Nu blev det tyvärr inte så. Benen kändes inte särskilt spänstiga efter löpningen. Men jag ska garanterat prova den senare. Kanske redan på torsdag. Några hopp över ribba med rak ansats (sista hoppet i övningen) testade jag dock och jag tog mig över 130 i alla fall.

Skitkul är det hursomhelst, så det kommer bli en del "leka friidrottare" framöver. På torsdag lunch hoppas jag kunna klämma in ett testlopp på 800 m (under 2:40?) och dessutom hoppa lite höjd. Skulle vara väldigt nöjd om jag kunde klara av att saxa 1,45 och floppa 1,55 på torsdag.

Imorgon blir det Djävulsstegen igen. Den här gången med Löparglädje Västerås. Vi ses då!

En dag i skogen (Martina)

Det händer inte särskilt mycket på löparfronten direkt. Vaden spänner och jävlas helt enkelt. Men för den skull sitter jag inte still. Idag fick jag, efter lite övertalning, med mig dottern ut att gå ett varv i skogen. Det var riktigt mysig och det är värt massor att få tillbringa tid tillsammans med henne och prata om ditten och datten. Tillfällen blir tyvärr allt färre och färre och det gäller att passa på när chansen ges.

Det låg fortfarande snö kvar på sina ställen 

 Lustigt men detta är första kantarellen jag ser i år och efter detta frusna guld uppenbarade sig massor av kantareller. När jag springer i skogen så är inte kantareller det jag tittar efter i första taget då jag har fullt sjå att hålla reda på mina egna fötter och skogens rötter. Blev inget plock denna gång heller. De kan få stå kvar och svampa av sig till nästa höst och då vet jag exakt vart jag ska gå.

Lite vildsvinsbökbild får avsluta denna fattiga skogsrapport. 

Nu är det dags för helgens andra glöggmys.

Både jag och barnen tjatar om längtan efter julen men det är bara jag och Henrik som får tulla på den redan nu.... moahahaha!!!!

Tja på er!