Skulle vilja tipsa om en podcast som jag har börjat lyssna på: Fysiopodden. Har lyssnat på 4-5 avsnitt än så länge så jag kan inte göra någon djuplodande recension. Men jag gillar det!
Fysiopodden görs av fem sjukgymnaster och de är nu uppe i över 90 avsnitt efter att ha börjat 2011 när de (tror jag) var sjukgymnaststudenter.
De tar upp ämnen som har med träningslära och sjukgymnastik att göra. Jag ska inte gå in mer på syftet med podcasten utan hänvisar istället till deras egna ord.
I dag lyssnade jag på ett avsnitt som handlade om Spänst. Väldigt intressant! En sak jag direkt lade på minnet var att man tog upp en positiv sak med att ha korta muskler, vilket jag definitivt har. Nämligen att en person med korta muskler kan generera mer kraft än en med längre muskler om de båda gör av med lika mycket energi. En person med korta muskler är alltså (enligt vad som nämns i podcasten) mer energisnål än en med längre muskler i själva "spänstmomentet" som utnyttjas vid löpning och hopp bland annat. Självklart finns det nackdelar (ökad skaderisk), men det är nog första gången jag har hört något positivt om att ha korta muskler.
torsdag 28 november 2013
onsdag 27 november 2013
Kärringen mot strömmen? (Henrik)
Jag läser en hel del löparbloggar och just nu är det extremt mycket prat om "mängd". Mängd, mängd, mer mängd och så lite mängd... Många uttrycker att "det är nu vi lägger grunden" och man kan läsa mellan raderna att det inte är så många som tycker att det är direkt kul träning. Ett "jobb" som måste göras. Det är säkert jättebra däremot och det är säkert så man borde träna.
Jag gör tvärtom! Jag springer betydligt mindre och betydligt kortare. Jag springer däremot snabbare och jag styrketränar. Jag gör sånt jag tycker är kul och jag tror att jag på köpet kommer bli snabbare, men framför allt starkare och därmed mindre skadebenägen.
Än så länge är jag precis i början av någon form av seriös "motionslöparkarriär", så jag tror att jag bara jag får vara frisk och hel och tränar kontinuerligt kan förbättra mig ordentligt ett bra tag till utan att lägga för mycket tid på sådant jag tycker är tråkigt.
Jag gör tvärtom! Jag springer betydligt mindre och betydligt kortare. Jag springer däremot snabbare och jag styrketränar. Jag gör sånt jag tycker är kul och jag tror att jag på köpet kommer bli snabbare, men framför allt starkare och därmed mindre skadebenägen.
Än så länge är jag precis i början av någon form av seriös "motionslöparkarriär", så jag tror att jag bara jag får vara frisk och hel och tränar kontinuerligt kan förbättra mig ordentligt ett bra tag till utan att lägga för mycket tid på sådant jag tycker är tråkigt.
måndag 25 november 2013
Renovering pågår (Henrik)
Jag åkte ju som jag tidigare nämnt på en lindrig bristning i höger baksida lår för drygt en vecka sedan nu. Det har sedan dess känts hyfsat bra. Stelt och lite ömt, men jag har ändå lyckats springa lite lugnt. Styrketräning har jag avvaktat med men hoppas komma igång igen den här veckan.
Jag har tidigare "självläkt" bristningar, men nu tänkte jag att jag skulle göra RÄTT och därför fixade jag (med hjälp av den sjukvårdsförsäkring vi har genom jobbet) direkt på måndagen en tid hos en naprapat. Det slumpade sig så att jag hamnade hos en gammal klasskompis från gymnasiet vars mottagning låg ca 50 meter från jobbet. Väldigt skumt men riktigt kul. Att hon sedan visade sig vara väldigt duktig var ju dessutom ett plus.
Hon gjorde en rejäl genomgång av mig och kom fram till att jag dels är extremt stel på sina håll (framför allt sätesmusklerna som till och med fick henne att skratta) och dels har en obalans mellan både höger och vänster sida och även mellan fram och baksida lår. Detta gör även att både höftpartiet och ländryggen blir rejält orörliga. Väldigt vanligt, men det är något som gör att jag lätt skadar mig enligt henne. Framför allt är risken stor när man börjar köra sprint och hoppträning.
I dag var jag där andra gången och hon undrade om jag ville prova på "dry needling". En sorts (citera mig inte på detta) akupunkturvariant där man stimulerar "trigger punkter" i musklerna. Största skillnaden mot akupunktur som jag förstod det var att man inte nöjer sig med att bara sätta i nålar utan man sticker upprepade gånger och liksom "joxar runt" tills man framkallar en sorts muskelsammandragning. Syftet för min del skulle vara att få sätesmusklulaturen att slappna av så att obalansen i höftpartiet och stelheten i ländryggen kunde rättas till.
Själva proceduren kändes väldigt skum. Av nålarna kände jag ingen som helst "stickkänsla" och först kändes det inte alls så jobbigt. Men de här muskelspasmerna kändes som en sorts elektriska stötar och det var ju inte direkt angenämt. Efter ett tag spred sig även en sorts molande träningsvärksliknande känsla i hela skinkorna. Något som enligt naprapat-Anna förmodligen inte skulle kännas mindre i morgon. Hon sa något om att musklerna i sätet hade fått sig en omgång som motsvarade ett rejält träningspass och det kan jag verkligen skriva under på nu. Min bakdel känns helt "bortkopplad". Konstig känsla... känns lite som träningsvärk, men med en rejäl dos avslappning i de berörda musklerna.
Nackdelen med behandlingen i dag var att jag inte kunde träna nu i kväll... Det var inte att tänka på. Kanske kan jag träna styrketräning imorgon, men jag misstänker att jag kommer ha rätt ont då.
Men, nu ska vi få ordning på kroppen och renovera upp den så att jag kan börja träna bra och hårt utan att vara rädd för att skada mig. Jag har ett par novembermål kvar som jag inte hunnit testa och ärligt talat inte tror att jag skulle greja just nu (800 m < 2:35 och 400 m < 1:07). Förmodligen kommer jag skjuta upp dessa till december. Men det känns som sagt helt rätt att jobba lite med renovering just nu.
Jag har förresten ett nytt stickspår på min plan för 2014 (som jag håller på att formera i mitt huvud) som jag tycker ska bli riktigt spännande. Mer om det framöver. Nu ska jag lägga mig i soffan och få resten av kroppen lika slapp som skinkorna.
Jag har tidigare "självläkt" bristningar, men nu tänkte jag att jag skulle göra RÄTT och därför fixade jag (med hjälp av den sjukvårdsförsäkring vi har genom jobbet) direkt på måndagen en tid hos en naprapat. Det slumpade sig så att jag hamnade hos en gammal klasskompis från gymnasiet vars mottagning låg ca 50 meter från jobbet. Väldigt skumt men riktigt kul. Att hon sedan visade sig vara väldigt duktig var ju dessutom ett plus.
Hon gjorde en rejäl genomgång av mig och kom fram till att jag dels är extremt stel på sina håll (framför allt sätesmusklerna som till och med fick henne att skratta) och dels har en obalans mellan både höger och vänster sida och även mellan fram och baksida lår. Detta gör även att både höftpartiet och ländryggen blir rejält orörliga. Väldigt vanligt, men det är något som gör att jag lätt skadar mig enligt henne. Framför allt är risken stor när man börjar köra sprint och hoppträning.
I dag var jag där andra gången och hon undrade om jag ville prova på "dry needling". En sorts (citera mig inte på detta) akupunkturvariant där man stimulerar "trigger punkter" i musklerna. Största skillnaden mot akupunktur som jag förstod det var att man inte nöjer sig med att bara sätta i nålar utan man sticker upprepade gånger och liksom "joxar runt" tills man framkallar en sorts muskelsammandragning. Syftet för min del skulle vara att få sätesmusklulaturen att slappna av så att obalansen i höftpartiet och stelheten i ländryggen kunde rättas till.
Själva proceduren kändes väldigt skum. Av nålarna kände jag ingen som helst "stickkänsla" och först kändes det inte alls så jobbigt. Men de här muskelspasmerna kändes som en sorts elektriska stötar och det var ju inte direkt angenämt. Efter ett tag spred sig även en sorts molande träningsvärksliknande känsla i hela skinkorna. Något som enligt naprapat-Anna förmodligen inte skulle kännas mindre i morgon. Hon sa något om att musklerna i sätet hade fått sig en omgång som motsvarade ett rejält träningspass och det kan jag verkligen skriva under på nu. Min bakdel känns helt "bortkopplad". Konstig känsla... känns lite som träningsvärk, men med en rejäl dos avslappning i de berörda musklerna.
Nackdelen med behandlingen i dag var att jag inte kunde träna nu i kväll... Det var inte att tänka på. Kanske kan jag träna styrketräning imorgon, men jag misstänker att jag kommer ha rätt ont då.
Men, nu ska vi få ordning på kroppen och renovera upp den så att jag kan börja träna bra och hårt utan att vara rädd för att skada mig. Jag har ett par novembermål kvar som jag inte hunnit testa och ärligt talat inte tror att jag skulle greja just nu (800 m < 2:35 och 400 m < 1:07). Förmodligen kommer jag skjuta upp dessa till december. Men det känns som sagt helt rätt att jobba lite med renovering just nu.
Jag har förresten ett nytt stickspår på min plan för 2014 (som jag håller på att formera i mitt huvud) som jag tycker ska bli riktigt spännande. Mer om det framöver. Nu ska jag lägga mig i soffan och få resten av kroppen lika slapp som skinkorna.
söndag 24 november 2013
Om att längta! (Martina)
Igår gjorde jag det nästan. Igår var jag nära att snöra på mig skorna. Bara en liten kort tur. Några kilometer bara. Det kan väl knappast skada?
Det blev inte så. Det var bara vädret som lockade mig. Krispigt kallt, soligt och klart.
Har sagt till mig själv att inte springa, inte ens en fjuttig meter ska springas före nyår. For till gymmet istället och körde ben. Inte så smart det heller.
Har dragits med en förkylning en längre tid och varje gång jag hostar skriker magmusklerna rakt ut. Efter 9 dagars frånvaro från gymmet så tyckte jag att det fick vara nog helt enkelt. Torsdag morgon stack jag iväg och jag måste säga att jag var piggare än någonsin. Har varit tröttare än vanligt på morgnarna under i stort sett hela november och att det dessutom var så mycket folk på gymmet klockan 6.30 fick mig att fundera på om klockan verkligen stämde. En skön känsla.
Ville köra ben men eftersom det är en sådan stor och stark muskelgrupp beslutade jag mig för att vänta med den gruppen så nära inpå förkylningen. Blev armar. Här ska bullas armar och ni må tro vilken lycka när jag dagen innan hade lyckats med min första pull-up. Jag och Bullet... börjar bli ett team hon och jag. En riktigt bra morgon.
Efter avslutat benpass lördag förmiddag kände jag mig sliten i kroppen med begynnande träningsvärk i rumpan redan 13 minuter senare. Att febern kom tillbaka till kvällningen var inte något jag räknat med alls. Det är svårt det här med kroppen. Den kändes så pigg och frisk och sedan rasade den ihop likt ett korthus. Hur ska man veta när man är redo?
Nu är det bara att vila lite till men att vila gör mig lika otålig och frustrerad som mina barns väntan på att det snart ska bli jul. Jag tjatar lika mycket som dom tjatar om julen och jag längtar lika mycket som dom längtar...
Imorgon ska det bakas lussebullar. Det borde stilla deras längtan lite, precis som dagens promenad i skogen stillade min längtan.
Det blev inte så. Det var bara vädret som lockade mig. Krispigt kallt, soligt och klart.
Har sagt till mig själv att inte springa, inte ens en fjuttig meter ska springas före nyår. For till gymmet istället och körde ben. Inte så smart det heller.
Har dragits med en förkylning en längre tid och varje gång jag hostar skriker magmusklerna rakt ut. Efter 9 dagars frånvaro från gymmet så tyckte jag att det fick vara nog helt enkelt. Torsdag morgon stack jag iväg och jag måste säga att jag var piggare än någonsin. Har varit tröttare än vanligt på morgnarna under i stort sett hela november och att det dessutom var så mycket folk på gymmet klockan 6.30 fick mig att fundera på om klockan verkligen stämde. En skön känsla.
Ville köra ben men eftersom det är en sådan stor och stark muskelgrupp beslutade jag mig för att vänta med den gruppen så nära inpå förkylningen. Blev armar. Här ska bullas armar och ni må tro vilken lycka när jag dagen innan hade lyckats med min första pull-up. Jag och Bullet... börjar bli ett team hon och jag. En riktigt bra morgon.
Efter avslutat benpass lördag förmiddag kände jag mig sliten i kroppen med begynnande träningsvärk i rumpan redan 13 minuter senare. Att febern kom tillbaka till kvällningen var inte något jag räknat med alls. Det är svårt det här med kroppen. Den kändes så pigg och frisk och sedan rasade den ihop likt ett korthus. Hur ska man veta när man är redo?
Nu är det bara att vila lite till men att vila gör mig lika otålig och frustrerad som mina barns väntan på att det snart ska bli jul. Jag tjatar lika mycket som dom tjatar om julen och jag längtar lika mycket som dom längtar...
Imorgon ska det bakas lussebullar. Det borde stilla deras längtan lite, precis som dagens promenad i skogen stillade min längtan.
tisdag 19 november 2013
Öva öva och öva lite mera. (Martina)
Ja jag kan inte springa just nu, tjat tjat tjat, men det är lite svårt att hålla en löparpblogg aktiv när jag inte har någonting att blogga om. Tur att vi är två som skriver så åtminstone en kan hålla ångan vid liv, vilket han gör med bravur.
Fick en kommentar av Louise på mitt senaste inlägg som handlade om hur nära lyckan löpning är för mig och hur viktigt det är att ha träningsmål. Trots att löparskorna ligger välputsade på hyllan så har jag små träningsmål. Att jag sliter på gymmet har väl inte heller undgått någon, tjat tjat tjat, men jag har inte delat något djupare om vad det är jag pysslar med där inne i gymgrottan tidigt om morgnarna.
Sen Henrik började intressera sig för Crossfit för drygt 1 år sedan så har jag liksom drivits med i hans intresse. Jag har koll på vad olika övningar heter, hur de ska utföras och hur mycket vikter man ska ha osv. Nu när löpningen är obefintlig så har intresset för Crossfit tagit över mer och mer. Men det är bra klurigt och visst ska man vara stark och fit på alla sätt och vis men det ligger också en hel del teknik bakom. Så på gymmet tränar jag på att bli stark och hemma i min trygga vrå kan jag pyssla med lite mer avancerade akrobatiska övningar utan att skämmas, så som Handstands Push-ups.
Eller snarare övar jag på att stå på huvudet... i soffan... mot väggen.
Det är svårt och jag är stel som ett kassaskåp med noll kroppskontroll. Har väl aldrig haft någon vidare kontroll förut heller och blev ofta påmind om det som barn av min kära bror. Faktiskt så kommer det små gliringar från honom även nu i vuxen ålder. Ben och armar liksom bara flaxar runt som om lemmarna styrs av någon helt okänd person. Jag blir glad när jag kastar upp benen mot väggen och inte sparkar ned någon tavla och för varje gång som lampan står kvar, hel dessutom, så känner jag stolthet. Att barnen skrattar och förnedrar mig kan jag bjuda på och så länge som dom skrattar lika länge håller jag mig bort från dessa övningar på gymmet.
Alla har vi något vi är ganska usla på och att stå på huvudet... i soffan... mot väggen, är min usla grej. Men vänta bara... snart så. Vissa kallar mig obstinat och envis... jag kallar mig målinriktad.
Den som är nyfiken på Crossfit kan besöka Crossfit Nordic hemsida och läsa. Finns mycket intressant och värdefulla tips att hämta.
Fick en kommentar av Louise på mitt senaste inlägg som handlade om hur nära lyckan löpning är för mig och hur viktigt det är att ha träningsmål. Trots att löparskorna ligger välputsade på hyllan så har jag små träningsmål. Att jag sliter på gymmet har väl inte heller undgått någon, tjat tjat tjat, men jag har inte delat något djupare om vad det är jag pysslar med där inne i gymgrottan tidigt om morgnarna.
Sen Henrik började intressera sig för Crossfit för drygt 1 år sedan så har jag liksom drivits med i hans intresse. Jag har koll på vad olika övningar heter, hur de ska utföras och hur mycket vikter man ska ha osv. Nu när löpningen är obefintlig så har intresset för Crossfit tagit över mer och mer. Men det är bra klurigt och visst ska man vara stark och fit på alla sätt och vis men det ligger också en hel del teknik bakom. Så på gymmet tränar jag på att bli stark och hemma i min trygga vrå kan jag pyssla med lite mer avancerade akrobatiska övningar utan att skämmas, så som Handstands Push-ups.
Eller snarare övar jag på att stå på huvudet... i soffan... mot väggen.
Det är svårt och jag är stel som ett kassaskåp med noll kroppskontroll. Har väl aldrig haft någon vidare kontroll förut heller och blev ofta påmind om det som barn av min kära bror. Faktiskt så kommer det små gliringar från honom även nu i vuxen ålder. Ben och armar liksom bara flaxar runt som om lemmarna styrs av någon helt okänd person. Jag blir glad när jag kastar upp benen mot väggen och inte sparkar ned någon tavla och för varje gång som lampan står kvar, hel dessutom, så känner jag stolthet. Att barnen skrattar och förnedrar mig kan jag bjuda på och så länge som dom skrattar lika länge håller jag mig bort från dessa övningar på gymmet.
Alla har vi något vi är ganska usla på och att stå på huvudet... i soffan... mot väggen, är min usla grej. Men vänta bara... snart så. Vissa kallar mig obstinat och envis... jag kallar mig målinriktad.
Med tungan som extra hjälp så kan det aldrig bli fel
söndag 17 november 2013
Debuten avklarad (Henrik)
I morse föreslog jag en liten interntävling mellan far och dotter inför dagens VF-cup. Innan tävlingen hann avgöras så hade det bestämts (bakom min rygg) att "om Emmalisa vann så skulle jag servera henne frukost på sängen hela veckan"... Förutsättningarna var: Jag var tvungen att slå Emmalisas 200 m tid med 5 sekunder för att vinna den grenen och i längd var jag tvungen att hoppa mer än 1 meter längre än henne.
Det var inte annat än att jag blev lite orolig när hon först slog till med ett kanonbra pers i längd på 3,79 och sedan ytterligare ett pers på 200 m på 33,65 (hon tävlar i F10 - flickor som fyller 10 nästa år). Jag skulle alltså behöva springa snabbare än 28,65 och hoppa längre än 4,79. Började redan då fundera på hur jag skulle få morgonlogistiken att fungera i veckan.
På 200 meter blev vi till slut 9 stycken startande. 6 "killar" och 3 "tjejer". Jag sprang i första heatet på bana 1, vilket var rätt skönt då jag då kunde se de andra löparna klart och tydligt. I och för sig är bana 1 snävast, men jag tror knappast det påverkar mig så mycket. Min tränarkollega Jocke stack iväg som en kanon i början, så det var honom jag ställde in mig på att haka på. Det gick inte alls vägen utan jag slutade ca 1,5 sekunder efter honom på tiden 28,92... attans mindre än tre tiondelar från att slå Emmalisa, men OK 1 - 0 till den yngre generationen. Känner ändå att jag har mycket mer att ge på 200, så där får jag sikta högre. Men! Ett av novembermålen avklarade - under 29 s på 200 meter är alltid något.
Strax efter var det dags för längd. Jag hittade direkt på första test-ansatsen rätt till plankan, men sprang då bara igenom och tänkte att det får räcka som inhoppning. Men sen kunde jag inte låta bli utan körde ett hopp som jag tyckte var ganska försiktigt. Dessvärre drog det till ordentligt i höger baksida. Inget som gick sönder (trodde jag), men jag blev lite orolig. Jag hade förresten bestämt mig för att hoppa med "rätt" ben eftersom jag inte alls kände av något av den tidigare smärtan under knät. Men nu ändrade jag mig och tänkte hoppa med vänster fot i första tävlingshoppet. Jag förstod inte riktigt vad som hände, men av någon anledning kom jag ändå med höger och det blev ett lite halvhjärtat hopp på 4,57.
Nästa hopp blev även det med höger, men tyvärr ett övertramp. Då fattade jag plötsligt att jag tittat på fel markering när jag startat ansatsen i de två första hoppen. I sista hoppet startade jag alltså från rätt plats, men jag vågade inte trycka på helt i ansatslöpningen vilket gjorde att jag hade ganska mycket tillgodo fram till plankan. Hoppet mätte 4,84 och hade om jag träffat plankan förmodligen varit över 5 meter. Det är jag grymt nöjd med! Ett mål till för november avklarat (över 4,80 i längd) och dessutom över 4,79 och således oavgjort i Erikssons internkamp... phew...
Det framgår säkert i min beskrivning att jag tyckte dagens tävling var riktigt kul. Det kommer garanterat bli mer friidrottstävlande för min del. Skulle vara kul att se vad man kan göra av hoppningen som jag pratat om tidigare. Nästa VF-cup är i december någon gång och då blir det nog höjdhopp och kula som grenar.
Lite smolk i bägaren dock... något i baksidan som jag kände av i testhoppet känns inte bra just nu när jag sitter här i soffan. En liten bristning kan det nog ha blivit... men jag hoppas att det känns bättre i morgon.
lördag 16 november 2013
Lycklig av löpning!? (Martina)
En stilla undran... när i livet kan ni säga att ni har varit som lyckligast?
Lyssnade för någon vecka sedan när jag satt på cykeln till skolan på ett av de första avsnitten från Löparpodden där det diskuterades varför vi blir lyckliga av att springa. Det drogs paralleller till barndomen där man kan återuppleva samma lyckokänsla när man springer som man hade när man sprang runt och lekte som barn. Jag kan inte mer än hålla med.
Jag minns hur ofta vi, barnen hemma på vår gata inne i stan, lekte i skogen varje sommarlov. När vi klättrade på den stora stenen som vi döpt till "Häxbullen" och hur vi lekte burken i "Stora Lekparken" och utnyttjade skogen och träden som gömställen. Det bästa av allt var att få vara med storebrorsan och han kompisar och få gömma mig med honom på samma ställe. Hur han skyddade mig och hur trygg han fick mig att vara. Hur jag fick dispens till att säga "Tufri" extra många gånger för att kunna sparka bollen och med ren fusk skrika "BURKEN". Japp, det där med fusk när det kommer till brädspel... det är lite min grej får jag lite vemodigt erkänna.
Den känslan jag får av att springa i skogen, det där barnsliga och förföriskt enkla det är samma känsla som Burken, Häxbullen och Stora lekparken. Frisk luft, friska lungor och frisk och bekymmerfri själ. Utan fusk dock... du kan inte fuska i löpning. Det kommer att avslöja dig tids nog ändå.
Att inte få springa är lika värdelöst som Bonde söker fru, som att bli sjuk på sin första semesterdag eller som att baka kakor men aldrig få smaka. Totalt värdelöst!
Fortsätter att slita på gymmet och tack och lov för Världens starkaste Nina som hjälper mig, pushar mig och får mig att våga prova på nya saker. Ett nytt träningsprogram väntas inom kort med en del inriktning på Crossfit. Mycket tempo, kondition och styrka kommer inom snar framtid att bli mitt substitut.
Lyssnade för någon vecka sedan när jag satt på cykeln till skolan på ett av de första avsnitten från Löparpodden där det diskuterades varför vi blir lyckliga av att springa. Det drogs paralleller till barndomen där man kan återuppleva samma lyckokänsla när man springer som man hade när man sprang runt och lekte som barn. Jag kan inte mer än hålla med.
Jag minns hur ofta vi, barnen hemma på vår gata inne i stan, lekte i skogen varje sommarlov. När vi klättrade på den stora stenen som vi döpt till "Häxbullen" och hur vi lekte burken i "Stora Lekparken" och utnyttjade skogen och träden som gömställen. Det bästa av allt var att få vara med storebrorsan och han kompisar och få gömma mig med honom på samma ställe. Hur han skyddade mig och hur trygg han fick mig att vara. Hur jag fick dispens till att säga "Tufri" extra många gånger för att kunna sparka bollen och med ren fusk skrika "BURKEN". Japp, det där med fusk när det kommer till brädspel... det är lite min grej får jag lite vemodigt erkänna.
Den känslan jag får av att springa i skogen, det där barnsliga och förföriskt enkla det är samma känsla som Burken, Häxbullen och Stora lekparken. Frisk luft, friska lungor och frisk och bekymmerfri själ. Utan fusk dock... du kan inte fuska i löpning. Det kommer att avslöja dig tids nog ändå.
Att inte få springa är lika värdelöst som Bonde söker fru, som att bli sjuk på sin första semesterdag eller som att baka kakor men aldrig få smaka. Totalt värdelöst!
Fortsätter att slita på gymmet och tack och lov för Världens starkaste Nina som hjälper mig, pushar mig och får mig att våga prova på nya saker. Ett nytt träningsprogram väntas inom kort med en del inriktning på Crossfit. Mycket tempo, kondition och styrka kommer inom snar framtid att bli mitt substitut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)