Ett pass varvat med spänning och slätstrykning (Martina)

Precis så här vill jag ha det. Helt ensam på gymmet med alla cyklar, trappmaskiner, crosstraineer och roddar. Härligt! Det är än så länge bara jag och den trevliga tjejen som fixar och styr för att försöka med det absoluta evighetsgörat... att hålla rent och torrt vid entrén där vi ställer våra skor. Egentligen borde de göra om entrén för att slippa all smuts, men det ansvaret ligger inte på mig så jag trippar vidare in i omklädningsrummet med redan halvblöta strumpor.

Nu kanske ni tror att jag är osocial som kräver ensamhet på gymmet men så är verkligen inte fallet. Jag vill bara komma åt de redskap som jag behöver. Min träning startar redan hemma och allt är planerat in i minsta detalj i förväg när jag kommer till gymmet. Jag vet vilka övningar jag ska göra, hur många set och rep och i vilken ordningen. Sen kanske det blir någonting extra utöver om tid, ork och lust finns. Jag är en glad och social människa men jag har höga prestationskrav på mig själv, alltifrån skolan, jobb och träning. Bara det bästa är gott nog för mig. Ja jag vet... har fått höra det en del den sista tiden och ja ja... jag ska jobba på det.

Eftersom igelkotten tydligen har bosatt sig permanent i min hals och inte verkar vilja rubba sig det minsta så gav jag efter för abstinensen. Bara lite lugn och fin träning idag och ingen metcon what so ever. Idag skulle axlarna få sig en omgång och du store smurf... det fick dom garanterat. Jag gick ner något i vikterna då jag lovat mig själv att inte köra för hårt men det tog bra ändå.

Som avslutning lite teknikträning på Squats Clean och Overhead Squats (OHS). Squats Clean gick över förväntan idag, trodde jag tappat en del under förkylningstiden men teknik satt som ett smäck med rakrygg och djupa knäböj. Här får både armar och ben jobba vilket är bra för den-där-viktiga-människan-som-egentligen-inte-har-tid-att-träna som dessutom absolut inte har tid att gå mellan olika vikter och maskiner. En stång, en övning och på en och samma plats. Vad gäller OHS så nöter jag på. Det är tekniskt svårt då armar ska låsas, benen får inte vika inåt och fötterna ska vara raka. Så fort det blir lite tyngd på så blir det vingligt och svårt att hålla positionen. Idag damp både jag och stång i backen och där satt jag och lite pinsamt blev det allt. Nu var jag inte längre ensam på gymmet utan de där sjusovarna hade börjat trilla in lite smått och ni vet hur det blir. "Hoppas hoppas ingen såg mig", sitter kvar och låtsas som ingenting har hänt, kollar runt och reser mig upp som om jag bara vilat mig lite med stången över magen. Hm... undrar om någon såg mig? Ingen reagerade iallafall och ingen frågade hur det gick så jag drog en lättnad suck och squatade vidare.

Ett bra pass helt enkelt.

Mina Inov-8 ligger fortfarande kvar och sover på kudden och jag hoppas innerligen att jag får väcka dom till liv till helgen... om så bara för en kort kort tur. Längtar och vill det så!

Mina nya långa (Martina)

Idag kom mina nya vänner... ett par riktigt låååånga som ska få hänga med mig ut i skogen och hjälpa mig komma fram på allra bästa sätt. Denna gång föll mitt hjärta för ett par Inov-8 X-talon 212.

Sprang runt här hemma i huset lite grann och längtan ut i skogen växte ännu mer, men så länge som jag fortfarande har ont i halsen så får de ligga bredvid mig på huvudkudden om nätterna.

 Årets modell föll mig färgmässigt i smaken 

men snart är de grå, leriga och om inte ännu snyggare. 

En liten svängom med min nya kompis (Henrik)

Möt min nya kompis!

Egentligen är ordet NYA inte helt korrekt, men KOMPISAR har vi blivit ganska nyligen. Jag fick min 16 kg kettlebell av Martina när jag fyllde år (30:e april), men det har inte riktigt blivit av att jag använt den (ja, ni vet hur det är...).

Efter nio hela dagar utan träning så kändes det i dag helt rätt att starta med ett lätt kettlebellpass. Egentligen stod 12 minuter svingar i set om 30 med en minuts aktiv vila (hopprep och jumping jacks) på schemat, men i och med att jag fortfarande har känningar i halsen så ville jag inte ha ett så "flåsigt" högpulspass. Istället blev det följande:

• 10 min standarduppvärmning (rotera enligt följande: 10 face the wall squats, 5 halos åt vardera hållet, 10 pump stretch - brukar hinna ca tre varv)
• 3 Turkish getups per sida
• 2 x 40 svingar (rekommenderar verkligen videon jag länkar till, vill man göra korrekta svingar bör man se den!)
• Teknik: clean and press och snatches

Det som fick mig att börja gilla kettlebellträning var när jag köpte den klassiska boken Enter the kettlebell. I den beskrivs två kettlebellträningsprogram, varav jag börjat följa det första som kallas Program Minimum och enbart består av svingar och getups (4 pass i veckan). Jag hade innan mitt sjukdomsuppehåll kört det i tre veckor och innan dess hade jag tränat en del på teknik för att komma igång. Jag räknar med att jag kommer köra Program Minimum i ytterligare kanske fyra veckor (med start nästa vecka... det här blir en mellanvecka) innan jag hoppar på "The Rite of Passage" som innefattar "Clean and press", "Snatches", "Swings" och chins/pull-ups. 

Det jag främst gillar med kettlebellträning är att det ger mig en riktigt skön känsla i kroppen. Jag känner mig genomtränad, men ändå smidig på något sätt i och med att rörelserna tränar stora delar av kroppen och dessutom främjar rörligheten i höfter och ländrygg. Jag tycker att jag blivit både starkare och mer rörlig/smidig sedan jag började, så jag kommer garanterat fortsätta. 

Men nu är jag också grymt sugen på att springa, så jag hoppas att jag kan bli HELT frisk snart.

Surt vare här (Martina)

Jag är trött på att sjukdomar eller skador sätter stopp för det jag vill göra. Det kliar överallt och jag känner mig rastlös och grinig. Det har varit en riktigt dålig träningsvecka med endast två gympass och ja jag fortsätter klaga på att halsen svider. Jag vet att det finns dom som tycker att två pass i veckan är toppen men jag har med tiden skapat mig ett större behov än så. Som regel har jag att det går bra att träna vid förkylning så länge som kroppen mår bra och att jag inte har ont i halsen. Men nu har jag haft ont i halsen till och från under en veckas tid och det har varit i stort sett omöjligt att ens förbereda för någon som helst träning.

Uppe på allt eländigt tycka synd om mig själv så har jag helt oprovocerat haft känningar i vaden, vilket är väldigt märkligt med tanke på att jag inte har sprungit på två veckor och sist jag körde ben var i förra veckan. När jag tänker efter så åkte vi ju skidor förra helgen och det var nog senast jag använde benen förutom att gå då.

Nu åkte vi lite mera skidor även i dag men snön har sakta sakta försvunnit och spåren var nästan obefintliga. Vi åkte till Rocklunda för jag var helt övertygad om att det skulle finnas ett spår att åka på där. Ack så fel jag hade. De hade dock använt snökanoner på en kortare raksträcka som man kunde åka fram och tillbaka på. Skulle uppskatta det till knappt 1 km och vi mötte samma människor om och om igen. Det gick inte obemärkt förbi att många var där med desperat tanke då Vasaloppet närmar sig med stormsteg. Vi blev dock snabbt uttråkade, eller jag blev uttråkad, och vi bestämde oss för att åka vidare i de skidspår som sträckte sig över det stora fotbollsplansområdet för att sen åka hem och dricka varm oboy. DET var mysigt värre!

Så hur vore det nu om inte den här förkylningen kunde ta sitt pick och pack och dra någon annanstans för jag har helt andra planer än att gå här hemma och sura över antingen dåliga träningsmängd, dålig löpmängd eller dåliga skidspår.

Ett äggande inlägg! (Martina)

Har ni tänkt på en sak!?

Det här med att köpa ägg har blivit en avancerad historia.

Det finns frukostägg, köksägg, bruna ägg, ägg med extra gul gula, ägg med extra mycket Omega 3, extra StOOOra ägg, ekologiska ägg (tummen upp för dom). Men sen finns det de där annorlunda äggen. De ligger i en liten liten förpackning. En ganska ful förpackning och inte alls i lika glamorös och inbjudande förpackning som de andra äggen. Jag får intrycket av att det är de allra billigaste äggen dom har och jag lockas inte alls att köpa dom. Vet ni vad äggen heter?

HÖNSÄGG!!!

Nä... bevare mig väl! VEM går till affären och köper hönsägg? Jag ställer frågan och väntar nyfiket på svar.

Har för övrigt i veckan inte blivit så mycket träning. Hann med två pass på gymmet innan det halsonda satte stopp. Det ena passet var mer av en katastrof än ett hallelujamoment. Att träna vid lunchtid i januari och tro att jag ska få ha gymmet för mig själv som jag annars har på morgonen vid 7, DET kommer aldrig att hända. Men jag är stark och jag håller ut för snart så har människors nyårslöften om "Ett nytt liv" runnit ut i sanden och allt blir som vanligt igen.

Idag skulle jag återigen kört ett dubbelpass TRX och Crosstraining men det avbokades och istället får det bli ensköndagmedfikapåstanmedmanochutanbarn-dag samt kurering med mycket C-vitaminer.

Sist men absolut inte minst vill jag säga några ord angående inlägget om föräldrar till idrottande barn. Med tanke på den trafikströmmen vi fick till bloggen, kommentarer på facebook och jogg så kan vi se att detta är ett ämne som absolut behöver lyftas. Vi hoppas på förbättring och att barnen får chansen till ett roligt idrottande.

Eländig (Henrik)

Det var länge sedan sist, så jag ska väl inte gny för mycket, men det är bra frustrerande att bli sjuk när man är inne i ett bra träningsflyt.

Jag kände det redan i söndags morse. Svullet och ömt på ena sidan i halsen. Så söndagens morgonpass blev inställt och under dagen så blev det värre för att sedan övergå till feber under natten. Måndag och stora delar av tisdagen spenderades i sängen med feber, ont i kroppen och en groteskt uppsvullen och irriterad hals. I dag har jag mått bättre och jobbat en del hemifrån och nu i kväll så känner jag att till och med det halsonda börjar ge sig.

Jag vill ju träna! Men som det känns nu så kommer den här veckan få bli helt träningsfri. Så hoppas jag att jag kan ta nya tag nästa vecka. (Möjligen att jag smyger in ett kettlebellpass under helgen om jag mår bra)

Föräldrar som förminskar sina barns idrottsprestationer

Jag tycker det är riktigt upprörande!

Föräldrar som inte kan knipa igen. Som sårar med hårda ord och blickar. Som skäms över sina barns prestationer. Som inte tröstar. Som inte peppar.

Helgens friidrottstävlingar är inget undantag utan vi stöter på det i stort sett på varje tävling. Vår dotter är grym på att springa och hoppa, en explosivitet som hon garanterat har ärvt av sin pappa. Vi åker inte så ofta på tävlingar på annan ort, vi frågar och hon väljer. Vi pressar inte henne. Det är inte vi som ska springa järnet eller hoppa långt. Det är inte vi som ska vara så nervösa så vi måste springa på toa stup i kvarten. Det är inte vi som står på prispallen och känner enorm stolthet och det är heller inte vi som blir besvikna så tårarna sprutar. Det är hon. Därför är varje tävling hennes eget val. Men vi stöttar, vi peppar, vi skrattar och vi tröstar.

Tävlingarna är trevliga. Vi träffar mycket människor, både okända och kända ansikten och det är ett mycket bra socialt umgänge både för barn och vuxna. Västerås 04:or är ett härligt gäng med glada barn som verkligen bryr sig om varandra. De blir glada för varandras prestationer och kramar och tröstar varandra när någon är ledsen. Helt fantastisk sammanhållning och en vänskap som är äkta. I pauser, som ibland kan vara onödigt långa, eller i väntan på sin tur så är det klappramsor som gäller och det skrattas högt. Kanske inte alltid fokus är på topp men vad gör det. Det är fortfarande inte vi som tävlar. Det är dom.

Sen finns det barn som inte är med och skrattar. Som inte är med och klappar i dessa ramsor. Som står utanför. Som tar emot hårda blickar och suckar från sina föräldrar. Jag har sett det själv, allt för ofta. Jag är sån att jag brukar iaktta hur andra agerar mot sina barn och förvånas varje gång. Att barn som hoppar i längdgropen och gör sig illa får höra av sin pappa "- så där går det när man leker och inte fokuserar på det man ska göra" kommer garanterat att slå tillbaka. Eller en flicka som gör en fantastisk längdhoppstävling och kommer på pallplats för höra av sin mamma "- idag var inte din bästa längdhoppstävling" blir förminskad mer än lyft. En flicka som gör ett av sin längsta hopp i tävling lyser upp som en sol och hoppar av glädje möts inte av en leende mamma utan av en kvinna bakom ipad som filmar och analyserar hoppet. När ska dessa föräldrar inse att barnen söker uppmärksamhet och värme. Att dessa barn inte vill göra sin föräldrar besvikna men ständigt möts av förminskning av deras prestationer.

Vår dotter tangerade sitt längdhoppsrekord och kom 4a och det är klart det känns i hennes hjärta att hamna utanför pallen. Man får bli besviken på sig själv men samtidigt har hon alltid vårt stöd och det känner hon. Hon VET att vi VET att hon alltid gör sitt bästa. Hon är även en bra kompis och också det VET hon att vi VET för det får hon ofta höra. Barn med gott självförtroende och med god självkänsla är de barn som kommer att bli det dom själv vill bli. De kanske inte blir friidrottststjärnor, de kan lika gärna bli världsmästare i schack om de så vill. Det är inte vi som föräldrar som bestämmer vilken väg de ska gå... vi ska bara stötta och vägleda dom i det valet dom själva väljer att gå.