Jag är inte stolt över mitt beteende i kväll. Jag hade ett bra pass inplanerat, men lyckades inte fullfölja det...
På lördag ska jag springa 600 m i en klubbtävling (VF-cupen) och tanken är att jag ska ta mig under 1:50. För några veckor sedan kändes det som ett ganska enkelt mål, men efter mitt ofrivilliga löpuppehåll på nästan två veckor så känns det mer osäkert.
Kvällens pass hade jag planerat att springa 2 x (400, 300, 200) i 600 m tävlingstempo, vilket översatt i respektive distans är 1:12, 0:54, 0:36. 200 m gångvila mellan 400 och 300 och 100 m gångvila mellan 300 och 200 och sen lång vila mellan seten. Låter väl bra?
Jag fick samsas med ett division 3 lag i fotboll som körde 200 m intervaller. Så jag tajmade in min första intervall när de hade kommit ungefär 100 m. Jag kände direkt att det kändes riktigt lätt och att det gick fort. Första 200 gick på 34 i stället för 36, så på andra varvet fick jag slå av på farten. Slutade ändå på 1:09, vilket var för fort så klart. Men det kändes ändå väldigt positivt i och med att det är den snabbaste 400 m tiden jag klockat och då höll jag igen. Kände mig inte heller så påverkad efteråt, så det var inte hela världen att det gick för fort tänkte jag (fel!).
På trehundringen lyckades jag bättre med att hålla tempot och det kändes hyfsat lättlöpt. Prickade 54 s enligt plan. Men sen gick det åt skogen... Startade min tvåhundring bara ett fåtal sekunder innan fotbollspelarna startade en av sina intervaller. Direkt kopplade reptilhjärnan in och allt jag tänkte på var att de INTE skulle få springa ikapp mig. Sprang på alldeles för fort alltså. I sista kurvan såg jag i ögonvrån att de var ganska långt efter, så då kunde jag släppa lite på gasen på upploppet. Men då hade jag redan tagit ut mig för mycket. Klockan stannade på 32 sekunder och pulsen dunkade som en stånghammare. 32 i sig är väl ingen tid att skriva hem om, men det var tillräckligt för att krama musten ur mig efter att ha sprungit 400 och 300 strax innan.
Jag tog ganska lång vila, men drog sedan igång med nästa fyrahundring för tidigt. Pulsen skenade och efter 170 m avbröt jag. Bedrövligt barnsligt! Klumpigt! Visst spelade det faktum att jag bara sprungit ett till pass på de senaste två veckorna (igår) in, men största anledningen till att jag inte fullföljde var att jag tog ut mig för mycket.
Känslan är trots kvällens debakel rätt bra inför lördagen. Ska klämma in ett snabbt pass till på torsdag och sen är jag redo.
Haha, klart du inte ska ta stryk av några fotbollsspelare :-) skämt åsido, det där har vi nog alla gjort oss skyldiga till på vår löparresa, jag definitivt. Det hör till och när det dessutom är roligt att springa fort, vilket du upptäckt är det ibland svårt att springa och bromsa bara för att hålla sig till planen.
SvaraRaderaAntingen går man på känsla på passen eller så försöker man matcha en på förhand uppgjort skiss, jag gör ofta det senare men försöker också ofta avsluta starkt, en del säger att det sliter mer än det ger men jag tänker att på min låga volym ger det nog mer än det sliter. Jag har också sprungit pass där jag tagit i alldeles för mycket i mitten av passet och sedan inte kunnat fullfölja enligt min plan och de passen är inte lika roliga, men bra träning på trötta ben är det nog ändå :-)
Måste erkänna att det ändå kändes ganska bra att de inte kom ikapp mig :-)
Radera