Det är mycket nu!
En vecka med skola, tentaplugg, barnens aktiviteter och träning och den lilla tid som blir över läggs på familjens kärleksbehov och bloggandet får ta allt mindre plats. Med inspiration från
Toves blogg har jag bestämt mig, så länge som det är lågsäsong, att mina uppdateringar kommer att ske en gång i veckan med allt vad just den veckans innehåll hade att komma med. Får inte saker och ting att gå ihop annars.
Mycket text blire :-)
Precis som i förra veckan fick jag ihop 5 träningspass och startade veckan med
måndagscirkeln.
Världens starkaste Nina hade satt ihop kvällens träning med fokus på ben och enbart ur rent egoistiskt perspektiv enligt min mening. Går inte närmare in på det utan hoppas hon hade en riktigt bra ursäkt och där träningsvärk i andra delar av kroppen inte anses som skäl nog. Nå väl... 8 stationer med två övningar på varje station, en kondition- och en styrekövning. Vi körde varje övning 2 ggr á 30 sekunder, vilket innebar 2 minuter / station innan det var dags för byte. När jag körde styrka skulle min teampartner köra kondition och så tvärtom men vi valde att köra samma övning tillsammans och peppade varandra som satan. Vi avslutade med en tabata rumplyft vilket jag fasade för. Sen skadan i vaden så har träning av baksida ben orsakat kramper från rumpa ned till vad och jag förvånades över att smärtan inte gjorde sig påmind överhuvudtaget under dessa 4 minuter. Självklart även en tabata crunches för vanlighetens skull, känns dumt att ändra ett väl fungerande koncept. Likt fulsprit brände det skönt i magen och likt samma fulsprits effekt dagen efter åkte vi hem igen. Att bara köra ben ger i vanliga fall otäck träningsvärk och jag vet att löpningen blir lidande i flera dagar framöver men samtidigt är det något som jag gärna strävar efter. För mig innebär en smärtsam träningsvärk att inaktiva muskler har fått jobba hårt.
Därför vaknade jag besviken på
tisdagsmorgonen utan några som helst känningar i varken rumpa eller lår. Hem fort fort efter skolans slut och snabbt in med torskryggfiléerna i ugnen och iväg till kvällens träning med Crossfit Aros. Som uppvärmning skulle vi tillsammans med någon annan leka lite med en av medicinbollarna, kasta till varandra i olika positioner och så. Min partner ville nog helst köra med en tyngre boll, 10 kg, men när jag knappt orkade lyfta bollen och fick den på näsan flertalet gånger så insåg han med besvikelse att den bruden är svagare än Mowgli på att ta emot kokosnötter var det liksom ingen mening att låta henne lida längre. Vi tog en lättare boll. Det var en klassisk Tabata Tuesday med tunga övningar där jag tog totalt slut på wallballs. Min svagaste muskel är axlarna så även om squatsen gick bra så var det jobbigt att hålla 6-kilos bollen i armarna för att sen orka stöta upp den över strecket på väggen. En annan av de fem övningarna var Farmers walk, dvs man går runt genom att hålla kettlebells i varje hand. Det låter ju inte så svårt och nog 17 skulle jag fixa det. Efter 2 minuters walk kändes mina armar så utsträckta att det stramade i huden. Valkarna i händerna växte sig grövre och hade jag inte rakat mig under armarna innan var likheter med en orangutang inte allt för överraskande likt. Avslutade med squat jumps. Nu då... nu skulle väl träningsvärken infinna sig.
Icke! Inte ens vid
torsdagens löpning i regn och rusk fanns den där. Men fy en sådan trist löptur. Från början var planen att jag skulle springa genom skogen och runt Bärby för att sedan komma ut nere vid Gränsta och landsvägen hem, en tur på 10 km med blandat underlag från skogsstig, traktorstig, grusväg, åkerkant och asfalt.
Så fort jag kom ut från skogen, efter drygt 1 km kände jag att det här skulle bli en tung tur. Jag började störa mig på saker där hörlurarna gnisslade, isen på traktorstigen irriterade och blåsten var lika jävlig som alltid. Det dröjde heller inte länge innan det började regna och vid 4 km stängde jag av musiken och stoppade telefonen i jackfickan med rädsla för att den skulle bli vattenskadad. För ett par somrar sedan
blåste helt osannolikt min telefon rakt ner i en fontän utanför Universeum i Göteborg och den blev aldrig sig lik igen så även om det var lika otroligt att den skulle blåsa ned i en fontän ute på landsbygden så var risken större att den skulle bli vattenskadad.
När jag sprang där i min ensamhet uppmärksammades jag av hur man brukar prata om att det är så grått ute. Men denna torsdag gick mer i olika nyanser av brunt och det blev så otroligt opeppande att springa.
Genom motvind och pinande regn som piskade mig i ansiktet tog jag mig fram och benen blev allt stummare och stummare. När jag efter 6 km fick se skogen där jag vet att en fin skogsstig kan ta mig hemåt så bestämde jag mig för att bryta min plan... och in i himmelriket sprang jag.
När jag väl tog mig uppför backen så förvandlades den dryga blåsten och det piskande regnet till ett skogslugn. Det enda som hördes var vinden som susade uppe i trädtopparna men där nere på stigen var det helt tyst. Inte ett ljud. Det blev bara 9 km men jag var inte bitter för det utan enbart tacksam att få komma hem.
När man pluggar så är det absolut bästa som finns att tenta av en kurs en
fredagsmorgon. För det innebär att när tentan är gjord, så där lagom till lunch, så är hela helgen fri utan någonting annat hängandes över en. Vårt superteam, de bästa tjejerna, drog till Erkan och käkade lunch och ältade tentant i Beskattning. Att sen få avsluta fredagen och välkomna helgen med ett uttömmande pass på Crossfit Aros är så förlösande det bara kan bli. Dagens WOD bestod av en Team-wod med dagen till ära passande rubriker.
En 30 minuters förjävlig WOD där några fick känna sig starka och jag fick känna mig svagare än någonsin. Några klappar i röven och uppmuntrande hejarop så piggnade jag till igen ;-). Det bästa av allt var nog när det skulle visa sig hur många varv man lyckades köra under dessa 30 minuter.
BANG... storslam. Tack vare Ninas Burpees a la superspeed och själv får jag nog skryta med att jag har ett bra tryck i mina squat jumps även om det mot slutet gick i något långsammare tempo. Men efter 150 stycken... ja då är det helt ok att farten inte håller. Jag är ganska dålig på Burpees och vågar inte riktigt slänga mig ned på golvet och får därmed inte upp farten tillräckligt snabbt. Vet att
Världens starkaste Nina fixar drygt 90 stycken på 7 minuter så där har vi målet. Ska nog klå henne en dag! ;-). Även om det är jobbigt att vara svag och långsam ibland så är det upplyftande att ingå i Crossfit Aros. Alltid trevlig stämning och det finns en råom-mentalitet. Lite som ett andra hem. Men sen åkte jag hem till mitt riktiga hem och Alla hjärtansdag myste.
På Lördagen fick jag äntligen känna av den där efterlängtade träningsvärken som kom att eskalera under dagen. Härligt! Förmiddagen gick i Bandyns tecken där vår dotter gjorde debut med matchtröja och lyckades trycka in ett mål. Och vad tjejerna kämpade och krigade genomblöta och iskalla, fantastiskt tappra med tanke på det elaka vädret.
Efter en härlig sovmorgon på
söndagen och med frukost framför OS (igen) så bar det av ut i skogen. Att springa i skogen med träningsvärk är inte lika påtagligt som att nöta asfalt och jag upplever att asfaltslöpningen blir allt mer avlägset i min värld. Det blev en konstig tur då stigen helt plötsligt bara försvann. Där stod jag vilse ute på kalhygget och lika dum som jag kände mig lika dum såg jag ut när jag snurrade runt på min plats för att försöka hitta tillbaka till stigen. Icke. Det blev att försöka ta mig ut och mot skogen igen. 30 minuter irrade jag runt och en och annan face-slap fick jag när slyn piskade mig i ansiktet där vi brottades om vem som ägde kalhygget.
Ho ho... stigen... vart är du?
Behöver jag säga att jag vann när bergsklättringen tog fart och skogen uppenbarade sig igen. Lika snabbt som att jag var långt borta och totalt lost lika snabbt var jag hemma igen. Som sagt en konstig tur på 55 minuter springandes i en cirkel.
Så där ja... det var min vecka det. Just nu handlar det mest om att bygga styrka i kroppen och göra det som jag tycker är roligt. Så småningom ska jag göra mina måsten och med det sagt så hörs vi nästa vecka igen.
Tack och hej!
