En stilla undran... när i livet kan ni säga att ni har varit som lyckligast?
Lyssnade för någon vecka sedan när jag satt på cykeln till skolan på ett av de första avsnitten från Löparpodden där det diskuterades varför vi blir lyckliga av att springa. Det drogs paralleller till barndomen där man kan återuppleva samma lyckokänsla när man springer som man hade när man sprang runt och lekte som barn. Jag kan inte mer än hålla med.
Jag minns hur ofta vi, barnen hemma på vår gata inne i stan, lekte i skogen varje sommarlov. När vi klättrade på den stora stenen som vi döpt till "Häxbullen" och hur vi lekte burken i "Stora Lekparken" och utnyttjade skogen och träden som gömställen. Det bästa av allt var att få vara med storebrorsan och han kompisar och få gömma mig med honom på samma ställe. Hur han skyddade mig och hur trygg han fick mig att vara. Hur jag fick dispens till att säga "Tufri" extra många gånger för att kunna sparka bollen och med ren fusk skrika "BURKEN". Japp, det där med fusk när det kommer till brädspel... det är lite min grej får jag lite vemodigt erkänna.
Den känslan jag får av att springa i skogen, det där barnsliga och förföriskt enkla det är samma känsla som Burken, Häxbullen och Stora lekparken. Frisk luft, friska lungor och frisk och bekymmerfri själ. Utan fusk dock... du kan inte fuska i löpning. Det kommer att avslöja dig tids nog ändå.
Att inte få springa är lika värdelöst som Bonde söker fru, som att bli sjuk på sin första semesterdag eller som att baka kakor men aldrig få smaka. Totalt värdelöst!
Fortsätter att slita på gymmet och tack och lov för Världens starkaste Nina som hjälper mig, pushar mig och får mig att våga prova på nya saker. Ett nytt träningsprogram väntas inom kort med en del inriktning på Crossfit. Mycket tempo, kondition och styrka kommer inom snar framtid att bli mitt substitut.
Jag tror att jag är som lyckligast nu. Det var inte då och det kommer nog inte vara sen, utan jag tror att det är nu :-).
SvaraRaderaJag hade en bra barndom... bekymmersfri på alla sätt. Sen kom tonåren och allt den drog med sig och sen blev man vuxen och en massa ansvar kom med det. Att vara 7 år var nog den absolut bästa tiden. Men det säger ingenting om att man inte kan vara lycklig nu också, men på ett annat sätt. Ett mer vuxet sätt och tillfredsställande på ett annat sätt. Vad framtiden säger vet ingen. Det blir vad man gör det till helt enkelt!
RaderaAtt få springa i de fria är total lycka!
SvaraRaderaDet är förlösande och omplåstrande. Ett bra sätt att för självterapi och billigare dessutom.
RaderaSkönt att höra att du kämpar på i gymmet - det kommer löna sig när du är tillbaka i löparskorna! Och angående lyckan - jag tror att man måste finna balans mellan strävan och förnöjsamhet. Om du aldrig strävar efter något är det också svårt att uppnå lyckokänslan som är kopplad till att nå sitt mål. Men utan strävan skulle jag bli rastlös och grinig. Jag vill jobba mot nya mål utan att glömma bort att stanna upp och känna att nu - ja, nu är jag lycklig.
SvaraRaderaIbland är det skönt och springa utan att ha några direkta mål. Som i skogen tex. där springer jag bara rakt ut eller längs en snårig stig. Ingen tidtagning eller så utan enbart för njutningsskull. Däremot blir jag, precis som du, rastlös om jag inte har små mål som ska nås. Ett antal veckor på gymmet och jag blev uttråkad men ett bra program med små mål som ska nås så känns det betydelsefullt igen. Den lyckan när man når sitt mål... den är något extra värd.
Radera