Veterantävling nummer 2 (Henrik)

Ja, nu börjar man bli rutinerad friidrottare. Tävling nummer två i dag och på programmet stod 60 meter (eller egentligen 60 meter häck, men häckarna valdes bort i veteranklassen), kula och höjd.

Som löpare kan man ju tänka sig att 60 m skulle vara givet för mig. Men jag känner mig stolt över att jag var förnuftig nog att inte ställa upp på. Alltför tätt efter min bristning som jag åkte på för tre veckor sedan. Dessutom är vänster sätesmuskel fortfarande på semester (naprapaten vill att den vilar upp sig lite), så sprint hade nog ändå inte varit aktuellt. Segertiden på 60 m skrevs till 8,2 någonting förresten.

Kula däremot ställde jag upp i även fast det definitivt inte är min gren. Jag är alldeles för klen i överkroppen. Teoretiskt är jag en ganska duktig kulstötare, men praktiskt är det inte lika bra ställt :-) Jag lyckades trots allt (med glidteknik) fjutta iväg 7,26 kilos kulan strax över 8 meter (8,04), så jag ska vara nöjd med det.

Höjdhoppet avslutade dagen och det var det jag såg fram emot mest. Vi var bara två killar och två tjejer som ställde upp, så det blev tätt mellan hoppen. Jag hade först tänkt gå in på 1,40 men när Mathias valde att gå in på 1,35 så valde jag också att göra det. I och med att jag har åkt på hopparknä (enligt min naprapat) i högerknät, som är mitt hopparben, så var min plan att hoppa med vänster (från fel håll) så länge jag kände att jag kunde klara höjderna.

Det innebar att jag hoppade tre hopp med vänsterbenet. På 1,45 kändes det väldigt avigt och jag misstänkte starkt att jag skulle riva 1,50 om jag fortsatte, så då beslutade jag mig för att byta ben (till den lilla publikens stora nöje).

Gah! Klassiskt fel här: tittar på ribban.

1,50 och 1,55 klarade jag sedan i första försöket och var därefter ensam kvar i tävlingen. Nu började jag känna av lite i knät och jag fick sedan rejält ont efter hoppet som tog mig över 1,60 (i tredje försöket tror jag). Men nu var det ju bara att bita ihop och efter visst besvär och en rejäl dos tur så lyckades jag dessutom ta mig över 1,63 med ordentligt darr på ribban. Minns inte om jag tog både 1,60 och 1,63 i sista eller om det bara var en av höjderna (tror nästan att jag klarade 1,60 på tredje och 1,63 på andra). Därefter hade jag ett par hyfsat bra försök på 1,66. Men nu var jag både trött och hade som sagt rejält ont i knät. Kanske dumt att hoppa vidare, men det var ju så grymt kul!

Nästa VF-cup går av stapeln i februari och då står 600 meter på programmet. Det ska bli riktigt kul!