Jag har gjort upp med mig själv att inte springa förrän tidigast 1 januari 2014.
Varför?
Vet inte... men det känns som ett bra avtal helt enkelt. Mellan mig själv och mig själv. Jag är redo men vågar inte ännu. Det innebär att jag måste slänga in lite pulshöjande träning på gymmet. Men att sitta på en träningscykel eller stå i en trampmaskin och stirra på typ... ingenting ger mig ingen som helst träningsglädje.
Därför har jag börjat införa olika typer av WOD:ar efter varje gympass. En WOD står för "Workout of the Day" och används framför allt i Crossfit-kretsarna. En WOD är intensiv med ett tydligt mål att öka din arbetskapacitet. Antingen genom att utföra den på kortast möjliga tid eller så många gånger som möjligt under en avsatt tid (amrap = as many round as possible). Det är jobbig och det SKA vara utmanande jobbigt. Det handlar om att testa sina gränser.
I lördags bestod WOD:en av 21-15-9 av thrusters med kettlebell, kettlebell Swing och boxjump. Det hela tog mig ganska prick 10 minuter. Hade önskat att jag skulle kunna pressa ned tiden ytterligare men det var ett sådant där riktigt grisigt pass där jag likt en svettpöl släpar mig ut i omklädningsrummet och efterlämnar ett spår likt en slemmig snigels snorliknande spår längs med vägkanten. Att få lägga sig ned på de kalla kakelplattorna i omklädningsrummet och se taket snurra som det gör efter en annan typ av blöt kväll, var uppiggande likt ett isvaksdopp. Att jag sen mesar med vikterna är väl ingenting jag med bekvämlighet talar högt om men från och med nu så accepteras ingen Kettlebell under 10 kg. Beviset på att jag klarar tyngre gick upp för mig när jag swingar en 16-kilare här hemma med Henrik som vittne.
Med en klapp på min axel och en guldstjärna på kylen bredvid sonens säger jag nöjt God natt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar