Dagen efter (Martina)

Idag är en sådan där dag då det inte går att undvika att jag vet att jag lever. Lite som "They don´t know we know, they know we know". Gårdagens Ruffie satte sina spår vill jag lova för jag har ta mig grisspena ont i hela kroppen...från huvud till tå. Det var som om helt nya muskler helt obemärkt flyttade in i min kropp för att sen göra värsta tonårsrevolten. För att ni ska förstå och verkligen kunna ta in och det med en riktig underbar medkänsla (lite som om ni också var med på träningen igår) så ska jag försöka förmedla hur det känns.

• Nacken - som om någon våldsamt har vridit huvudet 3 varv, utan att det släppte från kroppen.
• Axlarna - bär hela världens svarta sorg på mina axlar och den sorgen är gigantisk och framför allt av en väldans aggressiv natur.
• Triceps - vilken tur att jag nu kan simma men om jag inte kunde det så skulle jag inte de närmsta dagarna behöva använda några armpuffar...yipppieeee!!
• Biceps - efter några kilometer med TUNGA matkassar så hänger armarna ner i backen likt apan Enzo och armarna svider...en symbolisk underdrift 
• Bröst - blåmärkeliknande smärta över hela bröstkorgen.
• Handflator - sommarskrubbsår delux
• Rumpa - ge hit en badring
• Framsida lår - som ett par dunkande, uppblåsta velodromlår 
• Baksida lår - 1 mm långa muskler
• Vader - stramar som om jag bär på ett par babysmå strumpbyxor

Ja...nu vet ni precis hur det känns. Nu är jag inte ute efter några ååååå....eller....aaaaa...eller andra helt meningslösa tycksyndommig-medlidande. Träningsvärk är lika med träningsglädje på samma vis som torrjuck är lika med kärlekslusta!

Better sore than sorry!