Vad är det med intervaller, vad är det som gör att man verkligen avskyr dom? Troligtvis för att det känns som man typ ska dö. Men efter att man typ upplevt döden så belönas man med att det känns så galet bra. Idag var nog belöningen den absolut bästa.
Innan intervallöpning värmer jag självklart upp och idag blev det en lugn lunk på 2 km, bara för att bli lagom varm. När jag kommer upp från en krök hör jag någon ropa: - Mamma! och ser en söt flicka i sommarklänning plocka blommor mitt i ett hav av färggranna lupiner. Sommarkänsla på hög nivå och jag blev alldeles varm i kroppen och inte pga av löpningen utan pga kärleken till mitt eget barn. När sen de dödsångestfyllda intervallerna kändes som värst kunde jag plocka fram bilden av sommarbarnet.
På hemvägen och nedvarvningen möter jag min son med kompisar på sina cyklar varav den ena kompisen frågar: - Är det där jobbigt? Mmmmm...lite svårt att prata när jag är på väg att vakna från typ döden. - Joggar du? Jaaaaaa....fortfarande halvt död. Då säger min fina pojke: - Min mamma joggar för att bygga muskler och dom är JÄTTEHÅRDA. Vill ni känna?
Så just nu är intervallträningen förknippat med något underbart, fantastiskt och kärleksfullt
Foto: Martina Eriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar