Stockar, syra och ofästliga fripassagerare (Henrik)

I dag var det åter dags för ett terrängpass. Och jag vill gärna poängtera (återigen) att: med terräng så menar jag inte något mysigt elljusspår med tillrättalagt mjukt och plant underlag. Nej, nu menar jag riktig terräng. Smala stigar med små rötter, stora rötter, små stenar, stora stenar, stockar, lervälling, högt gräs, ormbunkar, stenhällar och ja... ni fattar. Bilden ovan är en av mina favoritpassager. Har ännu inte vågat mig på att hoppa över stocken (är högre än det ser ut), men jag tar mig förbi löpandes i ganska bra fart genom att mellanlanda med ena foten på stenen till höger och sedan graciöst som en katt glida fram genom luften och landa mitt i ett löpsteg. Eller nja... så graciöst är det nog inte och jag landar med en duns som förmodligen trycker ihop ryggkotorna så att jag för en kort stund blir någon centimeter kortare. Men kul är det! 

Det blev två varv på den korta slingan i skogen i dag (totalt ca 5 km) och i och med att jag har svårt att ta det lugnt i skogen så fick jag efter ett tag rejält med mjölksyra. Värsta partiet är ett svagt, svagt uppåtlut kombinerat med högt gräs som gör att det går väldigt segt att springa.

Man tycker ju att det har varit hyfsat torrt ett tag nu (förtränger då att det spöregnat till och från vissa dagar), men trots det så finns det partier med ordentligt kladdig lera. Kortet här nedan gör inte den här lerpölen rättvisa, skorna sjönk ner rätt bra kan jag säga.

Väl hemma igen stod maten på bordet, så det var bara att äta, svettig och skitig som man var. Under måltiden så upptäckte jag återigen en fripassagerare. Förra gången var det en harmlös och ganska charmig larv, men i dag var det en vidrig liten smittspridande, blodsugande parasit som kröp omkring under tröjan. Ofästligt!

Bäst i lurarna i dag: Bullet for my Valentine spelar klockren traillöpningsrock och i dag var det låten Leech som stack ut.