Larvig traillöpning (Henrik)

I skogen några hundra meter från där vi bor har någon vänlig själ för några år sedan markerat ut tre olika leder som i första hand är tänkta för att gå skulle jag tro. Skogsstigar helt enkelt. Den kortaste är lite drygt 2 km, den mellersta drygt 4 km och den längsta drygt 5 km. Men som sagt, det här var några år sedan. 

Jag har provsprungit den korta tidigare i år och den passade perfekt för traillöpning och hade inga direkta hinder i vägen förutom ett och annat nedfallet träd som det gick bra att hoppa över. Nu tänkte jag att jag skulle testa mellansträckan, trots att Martina, som hade provat den förra året, varnade mig för att den inte gick att springa längre. När leden delade sig och mellan och lång gick åt ett annat håll än den korta så började jag förstå vad hon menade. En smal övervuxen stig gick över ett kalhygge där det börjat växa sly så att man sprang som i en smal gång bland de korta träden. På stigen växte dessutom lårhögt gräs och en hel del brännässlor... Det gjorde det både svårt att se var man satte fötterna och ganska plågsamt för mina bara ben. Men men, när jag tagit mig igenom vad jag trodde var den värsta biten så kom jag återigen in i skogen och sprang på härliga stigar där benen formligen flög fram både när det gick uppför och nedför. Men sen blev det kaos... jag kom in i ett skogsparti där det såg ut som om någon av stormen Gudruns systrar dragit fram. Nedfallna träd kors och tvärs gjorde det nästan omöjligt att följa stigen. Det här var heller inga småträd som man kunde hoppa över... nejdå stammar så tjocka så att jag inte skulle kunna nå runt dem med mina amar gjorde att jag var tvungen att springa omvägar och det var ren tur att jag till slut (efter mycket irrande fram och tillbaka) hittade en röd markering på ett träd och kunde springa vidare. Väl förbi plockepinn-skogen så var jag nästan tillbaka på känd mark igen och sprang på fina stigar som gick över små bergsknallar. På ett ställe sluttar det rejält brant nedåt, men mina grymma nya skor gjorde att jag kände mig säker att släppa på utan att bromsa för mycket. Härlig känsla!

Väl hemma så hade jag rivsår, bränneslemärken, skitiga skor och en hel del myggbett, men var ändå nöjd och glad. Inne i köket upptäckte jag dessutom att den här larviga lilla krabaten hade åkt snålskjuts. Misstänker att han ville lämna den otäcka trädkyrkogården bakom sig och starta ett nytt liv ute på åkern.