Nöden har visste en lag (Martina)

En skön söndag med en riktigt skön och avslappnande avslutning på dagen...förutom katastrofalt äcklig middag. Att själv röka lax är lite scoutmannamässigt eller skogsmulleaktigt om man hellre föredrar det. Jag har inte ärvt min pappas härliga skogsmullestyle och jag blev aldrig scout men vill gärna vara en skogstyp även om jag har jobbigt med insekter och smuts under naglarna. Ibland får man lov att bita ihop. Hur som helst maten smakade fruktansvärt illa och blev totalt oätligt, kvällsmålet slutade med mackor.

Idag är det söndag och ni som nu har läst bloggen vet att på söndagar är det dags för långlöpning. Planen var att springa 18 km även om jag inte hade någon lust till det. Till skillnad från förra söndagen fanns lusten med mig idag men efter ca 100 meter blev det till att vända hem igen för att besöka toan. Att springa när tarmarna trycker på är definitivt ingenting att leka med...har gjort det för många gånger nu och det är svårt att tänka på någonting annat än att hela tiden vara medveten om hur skitnödig man är.

Iväg igen och denna gång gick det bättre. Valde rätt håll på varvet, dvs. det varv med minst motvind, för det blåste ganska rejält här ute på vischan idag. Lugnt och behagligt tempo under den största biten av passet. Mot slutet kände jag mig ganska så trött och sista backen upp och in på vårt bostadsområde var som att få sig en riktig snyting för här dog jag. De sista 500m hem kommer jag knappt ihåg, såg att någon vinkande i en bil som åkte förbi mig men jag har ingen susning om vem det var. Artig som jag är så vinkade jag lite slappt och fladdrigt tillbaka. Väl hemma fick jag lov att dö lite till av total utmattning.

Passet avslutades med 18.31 km löpning i ett lagom behagligt tempo på 5.42. Inte världssnabbt men heller inte sävligt och tråkigt. Och det absolut bästa av allt när passet var avslutat var att jag inte var  tvungen att springa på toan direkt, att nöden hade reglerats innan passet startades.