Är huvudet dumt får kroppen lida (Henrik)

Jag har ett problem som tydligen är större än jag trott. Hittar jag något som är kul så blir jag lätt väldigt engagerad i det och snudd på besatt. I våras var jag eld och lågor angående crossfit... vilket ledde till en handledsskada som jag fortfarande känner av (nedsatt känsel i höger tumme).

Förra veckan testade jag höjdhopp (på höjder över metern) för första gången på ca 25 år. När jag spelade fotboll fick jag ofta höra att jag hade bra spänst. Det stämde säkert också, för jag kom ofta högt i nickdueller. Hade jag bara haft bra "tajming" också så hade jag säkert blivit en bra huvudspelare. På äldre dar har jag också fått en och annan positiv kommentar om min spänst, så jag har haft tankar då och då på att sätta den på prov vid höjdhoppsribban (eller i längdhoppsgropen).

Det visade sig att jag tyckte det var kanonkul att hoppa. Redan första passet kände jag dock att det blev ganska påfrestande för hoppbenet och jag hade dagen efter lite småont på insidan av övre delen av smalbenet (bredvid det område där barn som råkar ut för "schlatter" har ont). Det gick emmelertid över ganska fort.

Efter mitt första pass gick jag verkligen och längtade efter att få hoppa igen och se hur högt jag kunde ta mig. Men det dröjde (som tur är kanske) nästan en vecka innan det blev hoppande av igen (i tisdags). Jag åkte ner till hallen sent på kvällen och var i princip ensam där (så när som på några crossfitutövare och någon i gymmet).

Benen var lite sega efter måndagens sprintintervaller, men det struntade jag i. Målet för dagen var att saxa över 1,45 och floppa 1,55. Saxning över 1,40 var inget som helst problem, men när jag kom upp på 1,45 så rev jag nog tre gånger innan jag kom rätt till ribban och klarade. Men där ligger nog gränsen just nu för saxning. Efter saxningen började jag hoppa med flop-stilen och det gick inte alls lika bra som sist. Hade stora svårigheter att ta mig över 1,45 (kom fel till ribban). Men när den proppen släppte så klarade jag både 1,50 och 1,55 (i första försöket). Ganska tidigt hade jag börjat få ont på samma ställe jag kände av efter förra passet, men jag var frustrerad och hade bestämt mig för att ta mig över 1,55, så jag ignorerade smärtan... smart Henke! Jag nådde i alla fall mitt mål, trodde jag... Vid kontrollmätning så visade det sig att ribban snarare låg 1 cm lägre. Så 1,54 är numera pers i höjd.

Jag filmade mig själv vid ett tillfälle och kommer i ett senare inlägg visa det klippet och även analysera min egen hoppning. Finns massor att påpeka kan jag säga! Bland annat så såg jag något som förmodligen är en stor anledning till att jag nu har ont. Ja fortfarande... men inte lika ont som i onsdags morse. Jag vinklar nämligen hoppfoten bort från mattan vid isättning när jag hoppar... för att enklare få till rotationen mot ribban. Det gör att foten är vinklad "utåt" när jag gör själva upphoppet och det leder till tung belastning både på fotleden och knäleden i ett onaturligt läge. Illa!

Så nu har jag som sagt ont. Inte jätteont. Det går att springa, men med smärta, så jag avstår tills vidare. Jag ska vila benet från hoppning och löpning nu under helgen så hoppas jag att det går över. Sen får jag vara mer försiktig med hoppandet.

Det positiva med det här är att jag kan fokusera på styrketräning några pass. Min styrketräning lägger jag upp enligt "Starting Strength", även om jag inte kommer köra tre pass i veckan (förutom kanske nu när jag inte kan springa). Så igår kördes pass A med benböj, bänkpress och marklyft. Jag gillar även styrketräning men prioriterar ofta bort det. Så jag kan som sagt se det positiva med att vara "skadad".