Sorgsen och frustrerad av smärta (Martina)

Peppad till max står jag där mitt på golvet i en liten, gammal och halvsliten gympasal. Hade det varit för 23 år sedan hade jag börjat svettats av ren ångest redan innan gympalektionen i skolan börjat. Hatade gympan. Att suga in doften av unken gympasal skulle kunna få icke-träningsentusiastiska människor att vända på klacken, kräkas och molokna hänga med huvudet och gå hem, för att aldrig mer komma tillbaka. Men hos mig triggar det igång varenda liten cell i hela kroppen. Cirkelträning i en gympasal is da shit... typ.

Drygt 30 stycken tjejer ska den närmsta timmen svettas järnet och svära över hur jädrans jobbigt det är och känna hur man faktiskt hatälskar Världens-starkaste-Nina. Några är mindre peppade och andra överpeppade... som jag. Någon är dessutom här för första gången och jag känner ett visst medlidande med henne då jag vet hur ont jag hade i kroppen efter mitt första pass. Trodde ärligt talat att jag skadat varenda muskel i hela kroppen och var i flera dagar i akut behov av värktabletter, varma bad och tigerbalsam tills jag blev hög som ett hus av alla mintångor. Men det gick över och jag kommer tillbaka till den här gympasalen igen och igen och igen. 

Musiken dånar ur högtalarna och det är dags för uppvärmningen. Finns det någonting tråkigare än uppvärmning? Jag vill ju bara dundra på och maxa... skitidenvikörnu-mentalitet. Ja ja jag vet den är viktig bla bla bla... ändå! Uppvärmningen är densamma som alltid. Jag kan den utan och innan. Men det gör inget att den sitter som en schlagerdänga som upprepas fram och tillbaka, fö jag känner mig bekväm i rörelserna och kan sträcka ut mig riktigt ordentligt. Idag är inget undantag... jag tar i och viftar och studsar lika intensivt som alltid.

Det skulle jag aldrig ha gjort. Jag skulle aldrig ha gått hit överhuvudtaget. Jag skulle ha valt att enbart hålla mig till gymmet, iallafall november ut, för att sedan sakta prova och känna mig fram. Är jag intakt nog för att hoppa och studsa likt en 3-åring?

Det är som om det växer en knöl i vaden. Eller mer som om musklerna sugs till en mittpunkt och växer sig gigantiska som om en anabolstinn muskelbyggare har bosatt sig i vaden. Smärtan är inte rolig, den är inte så där smärtsamt skön utan fruktansvärd. Det gör skitont i vartenda steg jag tar men den värsta och djupaste smärtan sitter i hjärtat. Jag blir ledsen och sorgsen när jag inser att jag måste börja om från noll igen. 

Jag gick hem likt de där icke-träningsentusiastiska människorna, moloken och med hängandes huvud. Jag kräktes dock inte (för sånt gör inte jag) men tårarna var banne mig inte långt därifrån. 

Tröstar mig med att peppa mig själv... jag har en kommande löparsäsong att se fram emot och en ny utmaning. Det är bara att vila och fortsätta bygga upp styrkan. Lite teori och inspiration är inte heller helt fel.