Besvikelse och ilska (Martina)

Fy det går så dåligt.

Jag har inget tryck i benen och hur mycket jag än tar i så går det helt enkelt inte att få upp farten. Jag sitter och puttrar i den där förbannade traktorn men allt jag vill är att rusa fram i en asasnygg röd klarlackad Ferrari. Nä min traktor är gul, ful och rostig. Jag gillar inte gult, min favorit är rött.

Tankarna far och det kan väl ändå inte vara så att jag befinner mig på den punkt att jag helt enkelt inte kan springa fortare? Intervallerna går dåligt, tempopasset går dåligt men de långa passen går bra, inte fort men de är behagliga. Vad hände? Från att i våras uppleva mig själv som en gasell till att nu känna mig som en flodhäst.

Det är inte långt till Hässelbyloppet och för mig handlar det om att få fart på benen till dess. Jag vet att jag klarar av att springa en mil, det är inte där min prestation ligger. Jag vill springa fort, vill kunna känna vittring av ett PB, vill kunna få belöning för allt slit och all smärta.

Gårdagens tempopass, 3km + 3km, var inte direkt upplyftande. Målet var att åtminstone hålla ett 5-minuters tempo eller strax där under. Visserligen hade jag fortfarande träningsvärk från både Halvmaran, cirkelträningen och backträningen och benen var som att släpa runt på två tunga stockar. Min vision och önskan var dock något helt annat. Första tempopasset sen någon gång i augusti kan väl egentligen också läggas till på listan för förutsättning Noll. Första blocket gick i 5.10 km/min och andra i 5.04 km/min.

Argare än någonsin stampade jag in i huset men uppmuntrades av Henriks olika förklaringar till varför. Så det vi nu har kommit fram till är att jag behöver korta och snabba intervaller för att få upp farten i benen samt en del styrketräning i core och ben.

Jag ger mig inte, kommer aldrig någonsin att ge mig.