Något jag är stolt över! (Martina)

Är få däft i näfan och noret rinner konsfant. I morgon har jag ett föredrag där jag ska berädda om något fom jag är folt över. Det blir fänande, om inte få för de fom fka lyffna. Det gäller att ha näffprayat ordenligt innan få orden blir klara och fina :-).

Vad ska jag då berätta om?

När jag tänker efter så finns det faktiskt en hel del att plocka upp ur ryggsäcken. Det absolut självklara valet skulle kunna vara när man våndas och plågas för att sedan belönas med en alldeles underbar liten människa, men nää... det känns för uppenbart och självskrivet. Vem är liksom inte stolt över sina barn? Nu fick vi dessutom klara restriktioner att inte berätta om våra barn.

Efter att ha tänkt en del på cykeln hem från skolan så dök så klart olika lopp upp i minnet. Vilket lopp har betytt mest för mig och vilket lopp har gjort mig som mest stolt?

2010 sprang jag min allra första mil, det gick inte fort. Om jag inte minns helt uppåt väggarna fel så tror jag mig minnas att det tog mig 1 timme och 10 minuter att springa. Inget rasande tempo men ni må tro vad jag var lycklig. Jag verkligen strålade och skrek ut min lycka ute på gatan utanför vårt hus. Jag minns att jag till och med orkade göra ett sådant där glädjeskutt som Skalle-Per gör i Ronja Rövardotter. Just då fick jag faktiskt uppleva ett Runners High vilket jag hoppas jag får göra igen, för den känslan är ju fantastisk.

Men det finns ett lopp som faktiskt känns lite extra kul. Sommaren 2010 utmanade jag en kompis att vi skulle göra tjejklassikern. Klart hon var på... hon är inte den som bangar direkt. Vi valde att första deltävling skulle vara Tjejvasan 2011. Så blev det.

Hyfsad vinter och några mil lyckades vi få ihop i spåret här hemma. Däremot hade det nog varit bra att ha ett distansrekord längre än 10km, nu skulle vi ju staka oss igenom 30km och för den som är ovan är det låååångt. Jag hade aldrig åkt på längdskidor tidigare, slalom är mer min grej, så det var så klart ett helt nytt träningsfenomen. Många vurpor i Rocklundaspåret och många lårkakor blev det innan jag fick upp balansen tillräckligt för att parera armar och ben i nedförsbackarna.

En solig marsdag står vi där i startfållan, laddade och redo att köra. Ganska snabbt efter start kliver folk av då de inser att de har vallat helt uppåt väggarna. Det var varmt och töiga spår fick folk att glida bakåt i uppförsbackar. Då var det skönt att inte vara påläst eller någon expert på valla utan körde med tejpvalla som funkade finfint. Onödigt att mixtra.

Vilken fantastisk stämning hela loppet igenom med musiker som stod och spelade längs spåren. Blåbärssoppa hade aldrig någonsin smakat så bra som just där och då. Det var skönt, fridfullt och det var inte förrän de sista 8-5 km som det började bli jobbigt med mjölksyra i armar och ben och höft och benböjar började bli stela och ömma. Vi höll ihop hela loppet igenom och inväntade varandra, det var trevligt helt enkelt. När vi kom in på upploppsbanan, när publiken hejade fram och när den berömda skylten i Mora med texten "I fäders spår, för framtids segrar" hägrade... ja då ryckte jag ifrån. Jag var ju där för att prestera och inte mysa!

Dåligt samvete? Vi skulle ju hålla ihop!... javisst, men hon tog mig senare både i cyklingen och i simningen så ställningen blev oavgjord med 2-2.

Är man en tävlingsmänniska så är man och det med 30km skidåkning i ryggsäcken!