Jag var nervös innan loppet. Inte så mycket för att det skulle gå dåligt rent löpmässigt utan mest för att jag skulle klappa ihop helt och få något liknande de symptom jag fick under Blodomloppet och Hässelbyloppet förra året. Den oron låg sedan och gnagde i bakhuvudet länge under loppet.
Hur uppfattade jag då loppet?
Jag hade planerat att öppna lite långsammare än 4:44 tempo, som alltså var det tempo jag skulle behöva hålla för att klara sub 1:40. Starten gick väldigt smärtfritt tyckte jag. Nog för att det var trångt och gick sakta innan man kom fram till startlinjen, men väl där så hade jag i stort sett fritt utrymme hela loppet. Jag stod någonstans i "bakre mitten" av min startgrupp (B) och kunde se farthållarna för 1:40 ganska långt fram, men tanken då var att försöka hålla dem inom synhåll åtminstone.
Redan innan vi sprungit en kilometer så gick banan in i Klaratunneln och precis som Martina nämnde i sitt inlägg så reagerade jag på hur tyst det blev. Det enda man hörde var trampet av hundratals löparskor. Kvavt och varmt blev det också och jag tyckte luften kändes väldigt dålig. Så det var befriande när man efter ett tag såg ljuset i slutet av tunneln. Planen var som sagt att öppna lite långsammare än 4:44, men när jag passerade första kilometern stod klockan på 4:40.
När vi kom ut ur tunneln fick jag genast ännu mer energi och den ökades dessutom på ytterligare när jag strax därefter sprang förbi vår egen personliga hejarklack (Emmalisa, August och både mina och Martinas föräldrar), så vips hade jag sprungit förbi 2 kilometersmarkeringen utan att jag hann se den. Markeringen för kilometer 3 såg jag däremot och även där låg jag några sekunder före, så jag bestämde mig för att ta det lugnare kommande kilometrar. Farthållarna för 1:40 knatade dock på, så det var nog här någonstans jag såg dem sista gången.
Här började det gå lite lite lätt uppför och det i kombination med att jag medvetet tog det lugnare gjorde att det blev lite väl långsamt tempo, för när 4 km markeringen dök upp låg jag plötsligt efter 1:40- schemat. Trots att det var det som var min plan så kände jag mig lite stressad och sprang in tiden så att jag låg exakt på sekunden både vid 5 och 6 kilometer. Nu trodde jag att de få backar i början av loppet jag blivit varnad för var passerade, så jag ökade tempot något... bara för att mötas av ett par kortare men brantare backar vid ca 7 kilometer. Dessa tog rejält på mina krafter och efter det så var jag trött. Det var ju nu jag skulle gasa...
Nu gick det i stället segt. Jag gnatade på i ett tempo som låg runt 4:50, kanske något bättre och tappade därför hela tiden på 1:40 målet. Jag tog för första gången i loppet en mugg sportdryck (vid Rolambshovsparken), men lyckades kasta hälften i ögat innan jag fick i mig något. Det var förmodligen tur det, för strax därefter började jag känna av lite magknip (som gick över efter ett par kilometer). Härifrån fram till Stadshuset strax efter 11 kilometer kändes det tungt och jag fick i efterhand veta att det var motvind längs med Norr Mälarstrand. Inget jag reflekterade över under loppet annat än att det gick "trögt" att få upp tempot. Redan nu började jag misströsta och hade nästan gett upp hoppet om sub 1:40.
Förbi Stadshuset började tempot ökas igen i och med att det gick lite utför och när jag sedan blev framhejad av "hejarklacken" igen vid Centralbron så fick jag ny energi. När jag svängde upp vid slottet och skulle passera målgången så fick jag höra i högtalarna att "här kommer han, årets vinnare". Tyvärr så pratade de inte om mig, men när jag sprang förbi så att jag kunde titta åt vänster på upploppsrakan så såg jag precis vinnaren av herrloppet springa mot mål. Stämningen där bar fram mig ytterligare och nu kändes det riktigt kul. Strax därefter fick jag applådera Issabellah Andersson när jag mötte henne där hon var på väg mot seger i damloppet. Passade även på att applådera åt en del andra elitlöpare och kände mig ett tag som en åskådare.
Vid Slussen ska det tydligen ha varit någon vinglig flytbrygga (?)... den missade jag helt. Måste ha varit riktigt fokuserad där, eller så var hela jag vinglig ändå. På Söder Mälarstrand började jag öka tempot något och jag kände mig starkare. Tyvärr så gick det segare när jag började närma mig Tantolunden (visst var det väl ett motlut alldeles innan där?). Backen vid Tantolunden var i och för sig lång, men inte ett dugg brant, så där fick jag återigen lite ny energi. Det var ju den jag hade sprungit och bävat för. Kände att jag kunde trycka på lite i backen även om det inte gick fort.
Vid 19 kilometer låg jag en minut efter 1:40-planen, men nu hade jag målvittring och kände mig oförskämt pigg. Positivt var också att jag inte kände den minsta smärta någonstans. I vanliga fall när jag springer långpass brukar jag åtminstone bli lite stel i någon höft eller ett knä eller så, men inte nu. Har för mig att det gick lite nedför alldeles innan det sista motlutet och där började jag öka tempot för att försöka jaga in den där minuten. I nedförsbacken ner mot Slussen kändes det som om jag flög fram och jag passerade massvis med trötta löpare, vilket blev som ytterligare en katalysator. Vet inte vad jag höll för tempo i backen, men strax efter tittade jag till Runkeeper och såg 3:50 min/km. Det tempot håller jag inte ens på mina 1000 metersintervaller. Jag störtade vidare och passerade hundratals löpare på vägen mot mål.
Men det skulle visa sig att jag satte in spurten för sent. Sista kilometern gick i 4:12 tempo och precis när jag passerade 21 kilometer på upploppsrakan så tickade klockan över 1:40, så det var en arg Henrik som passerade mållinjen 23 sekunder senare.
Direkt efter målgång var jag sur! Men jag blev snart glad igen :-)
Ganska snart efter målgång så kändes det dock väldigt bra. Jag är grymt nöjd över min halvmaradebut. Möjligen sprang jag lite för fegt, men å andra sidan så kunde det ha varit betydligt värre än att jag gick i mål på en bra tid (ja det tycker jag) och fortfarande kände mig hyfsat fräsch.
När jag sedan skulle gå ner för den lilla platå man gick upp på för att få hjälp av med tidtagningschipet så kände jag att det nästan krampade till i framsida lår på båda benen, så nog hade musklerna fått sig en genomkörare ändå!
Och ja, förresten... loppet var riktigt kul! Mycket folk, fint väder och härlig stämning längs med banan. Även fin stämning löpare mellan tycker jag. Så det blir till att försöka slå 1:40:23 nästa år!
Grattis till en väl genomförd första halvmara! Jag känner igen mycket från din beskrivning och kanske är jag lite medskyldig till att få dig att tro att det är bara första 5km som innehåller lite backar när sanningen är att backen vid 7km är rätt så brant precis som du skriver och det är lite böljande borta vid Hornsberg på Kungsholmen innan det flacka börjar vid Norrmälarstrand, där det mycket riktigt blåste motvind. Jag skulle också öka farten där men det fungerade inte riktigt, då jag parkerat farthållaren på 4 min/km.
SvaraRaderaTantoavsnittet är ju segt och långt och suger lite musten ur benen utan att vara brant! Bra sprunget och grattis igen!
Jag har förresten lagt till Delad Löparglädje i min blogglista nu!
Tack! Och nej, att jag inte räknade med backarna vid 7 km var mitt eget fel. Flera (inklusive du Staffan) har tipsat om att ta det lite lugnare de första 7 kilometrarna, inte 6 :-)
RaderaKul att du lagt till vår blogg på din lista!