Mitt Stockholm Halvmarathon (Martina)

Nu är det klart. Allt är överstökat. För denna gång.

Jag var absolut inte i toppform överhuvudtaget. Ont i magen och huvudet, vilket får mig att se en röd tråd i det hela och undrar om inte huvudvärken kan förknippas med nervositet. Den försvann aldrig, precis som under Blodomloppet utan låg och tryckte i 21 km. Men vilken fantastiskt härlig dag med solsken, lagom med vind och galet mycket folk. Det som är så roligt är att alla dessa människor faktiskt är där av precis samma anledning som jag, att vi gör någonting som vi verkligen brinner för och högaktar så som bara människor som älskar att springa gör.

Jösses, här är jag så nervös att jag ser helt crazy ut :-D

Många förvaringspåsar blev det. Påminner mig om någon Sciens-fiction med Utomjordingar och dess avkomlingar som snart skall till att kläckas.

Hade startgrupp E, bra eller dåligt? Ingen aning faktiskt, kändes som det kvittade. Hade dock varit skönt att få starta tidigare och slippa väntan. Höll mig långt bak i min startgrupp då jag inte vill trängas allt för mycket, min nettotid startar ändå när jag springer över sensormattan. Ja ni hör ju... trots nervositeten stressar jag inte upp mig utan tar allt i min takt.

Redan efter 100 m får jag håll. Herregud är det ens möjligt!? Tack och lov släpper hållet i midjan men mitt magonda håller i sig.

När vi kommer fram till Klaratunneln händer någonting. Förutom att det är varmt och typ nada med luft där inne och att alla GPS-klockor får tokspel när täckningen försvinner så blir det dödstyst. Ingen säger ett ljud, ingen knappt andas. Det enda som hörs är de välbekanta löparstegen som i takt och otakt klapprar de 800 metrarna framåt. Lustig känsla. Springer om en kvinna där inne som har valt att springa i en klänning av funktionsmaterial. Märkligt klädval och det enda jag kan tänka på är vilka skavsår hon ska komma att få mellan låren innan loppet är slut.

I och med att täckningen försvann i tunneln hade jag innan fått rådet att vid nästa kilometermarkering trycka på "Lap" på klockan för att få rätt kilometertid. Men det kom aldrig någon markering. Klockan pep några gånger men jag hade ingen som helst aning om vart på banan jag befann mig. Inte förrän vid första sensormattan som visade 5 km kunde jag få igång allt som vanligt igen.

Springer på i min takt, det går långsammare än vad jag har tänkt mig och accepterade ganska tidigt att jag inte kommer att komma i mål på den tiden som jag hade önskat för någon månad sedan. Förbannade förkylning!

Det absolut bästa av allt, förutom den sista kilometern, var när jag sprungit halva loppet och kom fram till Garmin Power Zone, ett riktigt peppningsområde. Tydligen fick man önska en låt som skulle spelas precis när man kom igenom den där uppblåsta bågen. Hade missat det men det hade varit riktigt häftigt och jag blev faktiskt lite tårögd där, då jag kom att tänka på vad jag egentligen höll på med. Att jag faktiskt just då höll på att prestera någonting som jag i början av året, ja inte ens i våras hade någon tanke på att göra. Det var en härlig känsla.

Strax efter slussen, ca 14 km, hade jag nog någon form av dipp (om jag måste hitta en sådan under loppet så var det nog då) och att då få uppleva någonting av det äckligaste gav mig en rejäl dippskjuts. När jag sprang över någon bro, som jag då inte hade någon aning om var så speciell, blev mina ben som spaghetti. Kände mig som Fredrik Urhbom när han kollapsar Under 10 tusenmeters loppet i Finnkampen. Blev tvungen att stanna då jag helt fullt och klart trodde att jag skulle svimma. Haffade tag i en tjej som såg frågande ut när hon kom gåendes, om det var bron som gungade eller om det var jag som var yr? Så här i efterhand har jag läst om flera som upplevt obehag just där vid den "Gungande bron". Förutom vid varje vätskekontroll så var det det enda stället som jag stannade till på. Känner mig stolt att jag sprang hela vägen att jag inte kände att den berömda Tantolunden var jobbig, att ingen backe överhuvudtaget ökade mitt flås något nämnvärt.

De sista 3 kilometrarna flöt allt bara på. Nu var jag snart i mål. Det blev aldrig någonsin så där döjobbigt, jag blev aldrig så där trött eller svettig som jag brukar bli. Men jag vågade heller aldrig ta i. Jag var rädd för att dippa, jag var rädd för att vara en av de där som kollapsar efter vägen och som blir hämtade och upplastade på en bår som om det vore en krigszon. Nej jag ville bara komma i mål på mitt första Halvmarathonlopp.

2.07 är ingen tid som jag egentligen kan skryta med. Jag höll mig inom min komfortabla zon och den var igår
 i ett 6 min-tempo. Jag är övertygad om att min komfortabla zon hade varit ett helt annat om jag inte hade varit förkyld. Jag är glad och nöjd att jag fixade det här och att jag höll ett jämnt tempo hela vägen och inte tog slut på mig själv totalt. Det var inte kul att se folk ligga efter vägen totalt utmattade med endast 500 meter kvar till mål. Hur kul är det att typ halvdö när man nästan är i mål, när man nästan har fixat det?

Nästa år ser det säkert helt annat ut. Då har jag en annan komfortabel zon som gör att jag kan prestera lite bättre än vad jag gjorde igår.Nu vet jag att jag fixar det, att min kropp håller ihop och att jag inte får ont någonstans.

Nästa år står jag där på startlinjen igen, garanterat. Förhoppningsvis lite mindre nervös än vad jag var igår. Nu kan jag ju det här!

Det mest värdefullaste av allt höll jag på att missa. 

Tänk att få komma hem utan någon medalj, vem hade då trott på mig.