Debut på "touren" (Henrik)

Jag är riktigt nöjd med min insats i dag! Första trailloppet någonsin, 10 km obanad tuff terräng. Hade varit nöjd med en tid under timmen, så 53:37 och en 22:a plats är jag som sagt väldigt nöjd med.

Tanken var att både jag och Martina skulle springa Salomon Trail Tour i Eskilstuna i dag, men Martina har haft förkylningskänningar, så hon valde förnuftigt nog att avstå dagens lopp. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att fota lite, så jag har ett helt gäng bilder att välja på till det här inlägget.

I och med att det här var mitt första traillopp så visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig och hade därför ingen press på mig själv, så det var en avspänd Henrik som kom fram till Vilsta i Eskilstuna. Det som mötte oss där, var detta:

Ni ser den snitslade banan va?

En vattenläcka hade dränkt stora delar av startområdet och skapat en ny liten insjö. Man hade då valt att dra om starten något, vilket åtminstone jag var tacksam för. 

Efter en lätt uppvärmning var det dags att ta sig till startfållan, där det var gott om utrymme. Inte jättemånga löpare, vilket förmodligen var tur eftersom loppet går på smala stigar. 

"Titta på mig! Jag står längst fram i startfållan!"

Startdags! Jag skymtas någonstans i mitten i blått.

Mitt i flocken

Alldeles innan start hade jag av speakern fått höra att banan efter ett par hundra meter vek av åt höger och upp för en "pulkabacke". Det bådade inte gott. Backe innan man har kommit in i löpningen ordentligt brukar vara jobbigt... och det var det. Vi plaskade först fram över gräsplanen nedanför en slalombacke och vek sedan mycket riktigt av och kastades direkt in i en tung och brant uppförsbacke. Jag försökte ta det lugnt, men pulsen drog iväg rejält. Som tur var var den inte så jättelång. Därefter sprang man i ca en kilometer innan banan förde oss tillbaka mot starten igen och den här gången ner för ett parti bredvid pulkabacken som även det var brant. För brant för att man skulle kunna släppa bromsen och det sög därför lite i benen även detta. 

Upplägget att man ganska fort efter start får passera start/mål-området igen tyckte jag var kul och det gav publiken möjlighet att heja fram oss igen. Jag hörde hela tiden vad speakern sa och var förvånad att täten inte låg så väldigt långt före mig. Då hade jag i och för sig gjort misstaget att gå ut lite väl hårt och första kilometern gick trots backen på 4:54. 

Efter passeringen vid starten så sprang man uppför en serpentinväg bredvid slalombacken. Den såg väldigt tung ut, men var betydligt enklare än pulkabacken. 

Början av "serpentinen".

Lite tungt var det nog ändå...

Nu förklarade så speakern att löparna var på väg ut i skogen "på riktigt" och hade 8 kilometer naturskön löpning framför sig. 

Hej då! Into the wild...

Nu började mycket riktigt loppet på riktigt och jag var överlycklig att se att mina förhoppningar om att det skulle vara ett äkta traillopp, dvs att det skulle gå på stigar och inte mottionsspår, infriades. Det gick upp och det gick ner, det var rötter, stenar, nedvälta träd, grenar, mer stenar och betydligt mer rötter och stundtals mer bergsklättring än löpning. Grymt kul!

Efter cirka 2,5 kilometer så började fältet spridas ut ordentligt och jag hamnade med två andra löpare som sprang i ungefär samma tempo som jag. Killen framför som jag tog rygg på såg väldigt stark och proffsig ut och hade Salomonprylar från topp till tå. Kan jag haka på honom så gör jag det bra tänkte jag. Ett vanligt mönster i mina lopp började upprepas. Jag tappade uppför och tog igen nedför. Snart hade vi sprungit ifrån den andra killen och det var bara vi två. Ibland kunde jag dessutom skymta en kille som hade "orienteringskläder" på sig och det kändes som en morot också. Orienterare är ju bra i terräng... Mellan 3 och 4 kilometer kom ett par tunga backar som löparna framför mig började gå i, så jag följde deras exempel och segade mig uppför med långa bergsklättrarsteg... det gick verkligen inte att springa heller...

Vid 4,5 kilometer fanns det en liten extratävling. Man stämplade in (ja, man använde någon sorts fingerpryl som används vid orientering för att ta tid) vid början av en backe och skulle sedan stämpla en gång till vid toppen. Den som hade snabbast tid fick någon sorts backpris. Jag var inte ett dugg intresserad av det eftersom jag började bli bra trött redan. Vid början av backen blev jag upphunnen av en annan löpare jag inte sett tidigare, men han lät mig vänligt nog ta täten uppför backen, som även denna var en "gå-backe". Vid toppen stod en funktionär som berättade att "... här kommer nummer 23 och nummer 24...", jag låg alltså på 24:e plats, vilket kändes riktigt bra.

Backen hade tagit hårt på Salomonkillen och strax efter kunde jag passera honom där terrängen var lite mer öppen och man inte behövde springa efter varandra på led. Killen från början av backen hängde dock på mig och vi kom att springa tillsammans en bra bit till. Mellan 6 och 7 kilometer någonstans kom vi in i terräng som var ordentligt tekniskt krävande. Man fick hoppa över stockar, ducka under träd, pulsa genom buskar och springa bergochdalbana upp och ner för små backar med förrädiska stenar och rötter. Min medlöpare utbrast vid ett tillfälle: "Vilken jävla stig" och jag svarade med ett hurtigt "Men det är ju KUL!", vilket åtminstone fick ett skratt tillbaka. När vi sedan kom ut i ett bredare motionsspår för en kort stund kunde jag pusta ut och slappna av lite... och vips så kom marken farandes emot mig och jag rullade runt på rygg efter en snygg vurpa... slappnade visst av lite för mycket. Efter vurpan tappade jag på min medlöpare och efter ett tag försvann han helt. Nu var jag helt ensam ute i skogen. Såg ingen framför mig och ingen bakom. Lite kusligt faktiskt, men jag hade ju de röd-vita snitslarna att följa som tur var. Men nu gick det segt och jag var trött och hade mjölksyra. Som tur var så avslutades loppet med en lättsprungen kilometer som mestadels gick nerför. Sista kilometern sprang jag på 3:59 efter att ha haft en sämsta kilometer mellan 4 och 5 kilometer (med backarna som nämndes) på 6:39.

På upploppet kände jag mig oförskämt fräsch efter den lätta sista kilometern, så jag kunde kosta på mig en spurt i min ensamhet.

Nåja, på bilderna ser jag nog inte så fräsch ut ändå...

Sammanfattningsvis var det ett jäkligt kul lopp som jag förhoppningsvis springer även nästa år. 

Den obligatoriska bananen efter loppet.

Nu känner jag mig rejält mör, men ändå nöjd, så det ska bli skönt att få kollapsa i sängen snart. Ett par dagars vila nu och sedan fokus på halvmaran om två veckor. 

God natt!