Föräldrar som förminskar sina barns idrottsprestationer

Jag tycker det är riktigt upprörande!

Föräldrar som inte kan knipa igen. Som sårar med hårda ord och blickar. Som skäms över sina barns prestationer. Som inte tröstar. Som inte peppar.

Helgens friidrottstävlingar är inget undantag utan vi stöter på det i stort sett på varje tävling. Vår dotter är grym på att springa och hoppa, en explosivitet som hon garanterat har ärvt av sin pappa. Vi åker inte så ofta på tävlingar på annan ort, vi frågar och hon väljer. Vi pressar inte henne. Det är inte vi som ska springa järnet eller hoppa långt. Det är inte vi som ska vara så nervösa så vi måste springa på toa stup i kvarten. Det är inte vi som står på prispallen och känner enorm stolthet och det är heller inte vi som blir besvikna så tårarna sprutar. Det är hon. Därför är varje tävling hennes eget val. Men vi stöttar, vi peppar, vi skrattar och vi tröstar.

Tävlingarna är trevliga. Vi träffar mycket människor, både okända och kända ansikten och det är ett mycket bra socialt umgänge både för barn och vuxna. Västerås 04:or är ett härligt gäng med glada barn som verkligen bryr sig om varandra. De blir glada för varandras prestationer och kramar och tröstar varandra när någon är ledsen. Helt fantastisk sammanhållning och en vänskap som är äkta. I pauser, som ibland kan vara onödigt långa, eller i väntan på sin tur så är det klappramsor som gäller och det skrattas högt. Kanske inte alltid fokus är på topp men vad gör det. Det är fortfarande inte vi som tävlar. Det är dom.

Sen finns det barn som inte är med och skrattar. Som inte är med och klappar i dessa ramsor. Som står utanför. Som tar emot hårda blickar och suckar från sina föräldrar. Jag har sett det själv, allt för ofta. Jag är sån att jag brukar iaktta hur andra agerar mot sina barn och förvånas varje gång. Att barn som hoppar i längdgropen och gör sig illa får höra av sin pappa "- så där går det när man leker och inte fokuserar på det man ska göra" kommer garanterat att slå tillbaka. Eller en flicka som gör en fantastisk längdhoppstävling och kommer på pallplats för höra av sin mamma "- idag var inte din bästa längdhoppstävling" blir förminskad mer än lyft. En flicka som gör ett av sin längsta hopp i tävling lyser upp som en sol och hoppar av glädje möts inte av en leende mamma utan av en kvinna bakom ipad som filmar och analyserar hoppet. När ska dessa föräldrar inse att barnen söker uppmärksamhet och värme. Att dessa barn inte vill göra sin föräldrar besvikna men ständigt möts av förminskning av deras prestationer.

Vår dotter tangerade sitt längdhoppsrekord och kom 4a och det är klart det känns i hennes hjärta att hamna utanför pallen. Man får bli besviken på sig själv men samtidigt har hon alltid vårt stöd och det känner hon. Hon VET att vi VET att hon alltid gör sitt bästa. Hon är även en bra kompis och också det VET hon att vi VET för det får hon ofta höra. Barn med gott självförtroende och med god självkänsla är de barn som kommer att bli det dom själv vill bli. De kanske inte blir friidrottststjärnor, de kan lika gärna bli världsmästare i schack om de så vill. Det är inte vi som föräldrar som bestämmer vilken väg de ska gå... vi ska bara stötta och vägleda dom i det valet dom själva väljer att gå.