Surt vare här (Martina)

Jag är trött på att sjukdomar eller skador sätter stopp för det jag vill göra. Det kliar överallt och jag känner mig rastlös och grinig. Det har varit en riktigt dålig träningsvecka med endast två gympass och ja jag fortsätter klaga på att halsen svider. Jag vet att det finns dom som tycker att två pass i veckan är toppen men jag har med tiden skapat mig ett större behov än så. Som regel har jag att det går bra att träna vid förkylning så länge som kroppen mår bra och att jag inte har ont i halsen. Men nu har jag haft ont i halsen till och från under en veckas tid och det har varit i stort sett omöjligt att ens förbereda för någon som helst träning.

Uppe på allt eländigt tycka synd om mig själv så har jag helt oprovocerat haft känningar i vaden, vilket är väldigt märkligt med tanke på att jag inte har sprungit på två veckor och sist jag körde ben var i förra veckan. När jag tänker efter så åkte vi ju skidor förra helgen och det var nog senast jag använde benen förutom att gå då.

Nu åkte vi lite mera skidor även i dag men snön har sakta sakta försvunnit och spåren var nästan obefintliga. Vi åkte till Rocklunda för jag var helt övertygad om att det skulle finnas ett spår att åka på där. Ack så fel jag hade. De hade dock använt snökanoner på en kortare raksträcka som man kunde åka fram och tillbaka på. Skulle uppskatta det till knappt 1 km och vi mötte samma människor om och om igen. Det gick inte obemärkt förbi att många var där med desperat tanke då Vasaloppet närmar sig med stormsteg. Vi blev dock snabbt uttråkade, eller jag blev uttråkad, och vi bestämde oss för att åka vidare i de skidspår som sträckte sig över det stora fotbollsplansområdet för att sen åka hem och dricka varm oboy. DET var mysigt värre!

Så hur vore det nu om inte den här förkylningen kunde ta sitt pick och pack och dra någon annanstans för jag har helt andra planer än att gå här hemma och sura över antingen dåliga träningsmängd, dålig löpmängd eller dåliga skidspår.