En lyckad löptur (Martina)

Kommer att bli några tuffa morgnar för hela familjen de kommande dagarna. Vi har verkligen vänt på dygnet med galet sena kvällar/nätter både för barnen och oss själva. Lägger oss absolut inte före midnatt och kliver heller inte upp ur sängen före klockan 10. Det var tur att vänner fick upp oss idag för lite bondgårdshäng 0ch kel med får, hästar, kaniner och kor samt ett skrattfyllt avslut med hopp på höskullen.

Gulligare kalv får man leta efter. 

En underbar vistelse som uppskattades av både vuxna och barn men så bitande rått och kallt det var. Så där så kylan tränger ända in i benmärgen och gör en alldeles stel som en pinne. Ju Stelare man blev desto kallare blev det... ja ett äkta moment 22 med andra ord.

Trots att jag var kall som is så fick jag ett sånt där infall som man bara måste ge efter för. Kände mig tillräckligt stadig och så länge som jag inte slänger med huvudet i hastiga rörelser så upplever jag ingen som helst yrsel längre, detta tack vare mina övningar där jag kastar mig fram och tillbaka i soffan likt en trasdocka. Infallet jag upplevde var att idag skulle det ske... Idag skulle jag minsann ta min så efterlängtade löptur.

Henrik försökte förvarna mig med att inte räkna med att jag skulle vara i samma form som jag var i i höstas och att det troligtvis skulle komma att kännas en aningens tungt. Nu är det så att genom att tro att något kommer att gå dåligt så kommer det också att gå dåligt. Istället för att enbart tänka positivt om något jag ska prestera så har jag börjat visualisera hur saker och ting kommer att kännas under tiden och efteråt. Så genom att tänka att jag springer en härlig runda med snabba och lätta ben och med en sådan där underbart härlig känsla så blir det också så. Det är fantastiskt hur ens tankar blir verklighet... du är det du tänker. Så så fick det bli.

Medvetet valde jag bort klockan och löpturen skulle enbart gå på känsla. Valde en lagom lång nybörjardistans på drygt 5km och en sträcka som går längs med Mälaren. Det var lite lagom mörkt, tillräckligt mörkt för att kunna se Västerås Skyline men lagom ljust för att se vart jag satte mina fötter någonstans. Vågornas brytning vid kanten gav en rofylld känsla blandat med skräck då jag emellanåt kom på hur ensam jag var. Jag sprang på lätta och pigga ben och enda gången det upplevdes tungt var när jag sprang på sandstranden vid badplatsen, men där skulle det kännas tungt oavsett i vilken form jag är i. Däremot kändes det som jag var i bättre form idag än vad jag var i höstas. Upplevde ingen trötthet i benen alls och all styrketräning under hösten och vintern är med största sannolikhet en bidragande orsak. Det bästa av allt är att jag inte hade någon känning i vaden. Så genom att sakta men säkert öka distansen så kommer det inte bli några problem.

 2013 bestod av många löpturer där jag inte levererade som jag ville och med allt sämre och sämre resultat under säsongens gång. Nu jobbar jag med helt nya tankar och är tacksam för minsta lilla samt att jag fyller på med extra järn.

Jag är inte helt klar med mina målsättningar inför 2014 och har en del att fundera på hur jag vill satsa och på vad. Ett som är säkert är att löpningen kommer att ta en stor plats i mitt liv framöver.