kristallsjukan (Martina)

Det blev ingen löpning idag. Ingen första dagen på året runda och ingen första rundan sen skadan i vaden slog ned mig. Det var någonting annat som knockade mig tidigt i går morse. Ni som har kristallsjukan eller får återkommande fall av den vet vad jag pratar om. Att vakna av att ett rejält sug i magen och ett rum som snurrar är att likna med ett ofrivilligt åk i djävulens centrifug.

Kristallsjuka är en godartad lägesyrsel och beror på att de så kallade otolitstenarna, ”kristallerna”, har lossnat från sin vanliga plats och hamnat i någon av båggångarna (örat). Kristallernas uppgift är att känna av lägesförändringar när kroppen gör någon form av rörelse. Har kristallerna lossnat och hamnat i båggångarna kan man istället känna karusellyrsel och illamående. Det går att bota med hjälp av olika övningar. Antingen kan man kasta sig åt sidorna på ett speciellt sätt eller snurra runt med kroppen och på så vis få de här kristallerna tillbaka på sin rätta plats igen. Efter att man har gjort de här övningarna så ligger ett illamående och skaver och hela världen gungar likt sjögång. Sen får man inte titta upp eller ned utan hålla huvudet rakt. Det blir lite robotvändningar och barnen tycker jag ser rolig ut blandat med en stelhet a la Östermalmsnobberi. Det är väl enda gången jag är en stropp och att känna på den världen är ett uppvaknande. Nej... länge leve bohemlivet. 

Jag fick kristallsjukan första gången när jag väntade vår yngsta son och fick hjälp av läkare på Öron-näsa-hals kliniken. Därefter drabbas jag av åksjuka så fort vi ska åka en längre tur med bilen. Det märkliga är att jag var aldrig någonsin åksjuk som barn och kunde läsa och rita i bilen helt utan några som helst problem. Nu klarar jag inte ens av att sitta i baksätet utan att bli åksjuk.

Det var länge sedan jag hade ett återfall och det kom lite som en chock. Tydligen kan man få det om man har fått hjärnskakning eller fått ett virus som satt sig på balanssystemet. Om jag har slagit mig i huvudet borde jag ha kommit ihåg det... eller det kanske är det som är problemet. Jag minns inte. Förutom en snabb febertopp så känner jag mig inte sjuk för övrigt. Jag anar att det tuffa träningspasset i måndags fick konsekvenser utöver träningsvärk i benen och ömhet i nacken efter stången. Denna gång var det värt allt trots allt, men visst kommer jag tänka mig för nästa gång och inte kommer det bli sådana pass varje vecka direkt. Yrseln sitter i några dagar och då klarar jag ingen träning överhuvudtaget och då är det inte värt det i längden.  

Nu går jag inte och grämer mig för det här. Jag vet att det går över om några dagar och jag har hela året framför mig. Jag vet att 2014 kommer att bli ett toppenår, ett år som kommer att ta mig mot oanade höjder. Inte bara ur ren träningssynvinkel utan även på det privata planet. 

 Äntligen får jag säga:

VÄLKOMMEN 2014