Skridskoåkning och skogslöpning

Jag förstår inte hur vi ska lyckas med att komma upp på morgnarna från och med nästa vecka. Ställde klockan på 8 imorse för att vi ska börja anpassa oss till jobb- och skoldagar. Vad jag däremot lyckades med var att stänga av klockan och vakna halv 10 istället. Jaha så vart det med den förmiddagslöpningen.

Det trista med att det är jullov, ingen snö och att det blir mörkt tidigt är det begränsade alternativen att sysselsätta sig. Förr om åren har det varit givet med skridskoåkning på Mälaren och pulkaåkning i full rulle så man tappar både andan och mössan i farten. Ungarna kunde vara ute från morgon till kväll och åka längdskidor runt huset till gräset syntes. Nu suckas och stönas det över att det inte finns något att göra. Så det blev att packa den stora IKEA-kassen med alla miljoner prylar och fara till den Allmänna skridskoåkningen på stora Bandyplan. 2 timmar hockeybandy med pauser för varm choklad och fika. Men sen fick det vara bra för jag skulle ut i skogen innan mörkret.

Lite blandad kompott av olika typer av bandyklubbor 

och ett blodigt krig om vem som lyckas fånga hockeypucken. 

Att först är bäst borde vara en av universums lagar.

Hem i ilfart för nu var bråttom ut för en kort löptur som jag längtat så efter. Håller mig fortfarande till kortare turer och intalar mig i mantrastil att skynda långsamt är bra. Det märktes att stormen Sven hade svept genom skogen för det var inte bara ett eller två träd jag hoppad över utan... flera. Det var första rundan i skogen sen oktober och det var blött och halt på sina ställen. Att det dessutom hade börjat skymma gjorde det svårt att se de lömska rötterna inne i skogen... många snedtrampningar blev det och fasligt nära att stå på näsan. Inte förrän jag kom ut på kalhygget kunde jag se vart jag satte mina fötter och tur var väl det för där var det rejält blött och lerigt. Men vad kul det är att springa i skogen... att hoppa och studsa fram för att hitta det bästa stället att trampa ned fötterna på. Det var i ren Parkourstyle jag tog mig genom skogen. 

Mina fötter är bredare än stigen jag springer på.

Mot slutet blev det rejält mörkt vilket gjorde att stigen var helt omöjlig att följa. Dessutom hade jag glömt pannlampan hemma så det var bara att rikta sig mot trädstammarna och springa där det var öppet och hålla tummarna att inget lömskt fattade tag om mina fötter. Idag hade jag tur att jag inte gjorde mig illa men snart är det vår och ljust igen och då kan jag springa mer fritt. Det blev så mycket koncentration i idag så jag var mer slut i huvudet än i kroppen. Och ingen känning i vaden denna gång och ingen annanstans heller för den delen. Nja förutom lite i vristerna då på grund av alla små snedtramp men det kommer att försvinna. 

Jag tror ni kan ana åt vilket håll mitt nya träningsmål kommer att dra. Mer om det senare.

5 km blev det iallafall och återigen har jag ingen aning om på vilken tid jag sprang. Det där får vänta ett tag till. Som sagt... Skynda långsamt är bra... säger dom. 

Ok benvärmare var populärt för 30-år sedan men jag måste säga , förutom att de är så galet snygga,

 att de är suveräna som skydd mot väta och kyla.