Ett positivt och ett negativt test (Henrik)

Jag har hunnit avverka två pass sedan jag bloggade sist. Det första var ett distanspass på 10 km som kändes väldigt lätt. Jag siktade på att hålla mitt tänkta halvmara-tempo 4:45 och ville då ha i bakhuvudet att jag skulle springa så ekonomiskt att jag skulle kunna fortsätta i en mil till. Nu kan jag ju omöjligen veta om jag hade kunnat det, men just då så kändes det väldigt bra. Snittet för passet blev 4:42 och jag kände mig som sagt väldigt fräsch.

Innan det passet så kände jag att jag inte alls var sugen på att springa på de gamla vanliga vägarna här i krokarna... ville verkligen  ha lite miljöombyte och det sa jag också till Martina. Då föreslog min underbara fru att hon skulle skjutsa iväg mig en mil så att jag kunde springa hem. Taget! När vi väl åkte iväg så insåg vi hur långt man kommer på en mil... kändes som om jag var jättelångt hemifrån och dessutom i trakter jag aldrig har varit (så nära men ändå så långt borta...).

Off she goes... på fel sida av vägen ser jag...

Löpningen kändes väldigt lätt och avslappnad och det var uppfriskande att springa i lite mer okända trakter. 

Ett udda par! En åsna och en "minihäst".

Dagen efter var det dags för snabbdistans/testlopp. Jag skulle enligt plan springa 8 km, men i och med att jag har börjat anpassa min träning lite för 5 km så tyckte jag att ja, 5 km låter väl mer lämpligt. Mål-tempot sattes till 4:05. Borde jag väl greja...

Var lite sur över att jag inte klarade av det, men nu med lite distans till det hela så var det inte så illa ändå kanske. Här kommer bortförklaringarna:

1. Det var första dagen efter semestern och jag hade gått upp okristligt tidigt
2. Överbliven pizza till lunch och sen en banan till mellanmål och sedan inget mer innan jag sprang strax efter 18
3. Motvind i stort sett hela vägen
4. En lång seg stigning som jag hade glömt bort fanns på sträckan

Det positiva var dock att det blev pers och att jag klämde mig under 21 min med tiden 20:59 (4:11 tempo). Och jag fick en aha-upplevelse när jag gick på en mina som jag ju egentligen inte borde ha behövt trampa på. När man springer i ett tempo som (relativt sett) är så högt som ens 5 km-tempo så måste man ha pulsen igång ordentligt när man startar annars chockar man kroppen för mycket och det tar ett tag innan man kommer in i andning och rytm. Klumpigt. Blir att köra lite långa stegringslopp som avslutning på uppvärmningen inför loppet sen. 

Martina sprang ju i går i Rocklundaskogen och gjorde mig uppmärksam på att den del av Blodomloppets 5-km bana där man springer in i skogen bestod av en rejält brant backe... inte bra...