... och ett till morgonlångpass (Henrik)

Jag blev självklart inspirerad av Martinas insats igår, så i morse hade även jag ställt klockan på 07:00 i syfte att springa mitt 18 km långa långpass. Dubbel ångest för min del alltså. Morgonpass... urk, långpass... urk. 

I och med att jag brukar få problem med energin på mina långpass så tänkte jag att jag måste få i mig något annat än en banan innan jag startade, så 07:05 åt jag en rostad macka och en liten skål med Pauluns Granola med ytterst lite yoghurt i. Därefter drack jag ett glas sportdryck och tog dessutom med mig en liten flaska sportdryck och en liten flaska vatten i ett vätskebälte (och tejpade naturligtvis bröstvårtorna...). 

07:29 startade jag klockan och stapplade iväg. Mmmm, en jobbig sak med morgonpass är att det brukar ta runt 10 minuter innan jag vaknar ordentligt. I dag gick det nästan ännu segare och det var först efter cirka 25 minuter då Green Day spelade sin grymt bra låt Good riddance (Time of your life) i lurarna som det började kännas riktigt bra. Jag tog det lugnt och låg på ett tempo runt 5:27 min/km. Behagligt. Jag sprang dessutom åt ett håll som jag sällan springer eftersom det är en så fruktansvärt tråkig väg de första kilometrarna. Men nu satte jag kurs mot Tidö slott för att se hur långt jag skulle komma innan jag var tvungen att vända.

Ja, det här är inte Tidö slott som ni kanske förstår, men en skylt som visar att jag är på rätt väg i alla fall. 

Vips så hade 9 kilometer avverkats och det var dags att vända. Uppskattningsvis så hade jag då runt 2 kilometer kvar till slottet, så det får bli att springa hela vägen någon annan gång. 

Fick lite draghjälp, men här var det dags att vända tillbaka. 

När jag nu hade sprungit halva vägen så belönade jag mig själv med lite sportdryck och då drog benen iväg med mig i ett högre tempo helt plötsligt, men jag är stolt över mig själv att jag då la i bromsen och försökte fortsätta i samma tempo som jag sprang första halvan. Jag lyckades nästan. Snittet när jag var hemma blev 5:25, så andra halvan gick lite snabbare. 

Positivt var att jag inte kände av någon som helst smärta någonstans och att jag aldrig kände mig orkeslös under passet. Känns konstigt att skriva det men, det var ett skönt långpass. 

På vägen hem insåg jag att man faktiskt kan se en skymt av Mälaren från vägen, så det var jag tvungen att föreviga (jodå... långt där borta ser ni vatten!)

Precis som Martina igår så såg jag nu fram emot en härlig framdukad frukost (klockan var nu strax efter 9). Men när jag öppnar dörren så snarkas det i alla vrår, så det var bara att börja fixa frukost samtidigt som jag stretchade. Meeeeen ja e iiiiinte bitter ;-)