Nu blev det tyvärr så att en smörgåstårta ställde till det lite för mig. En förädisk och lömsk smörgåstårta. Vi var i går kväll hemma hos mina föräldrar och firade min pappas 60-årsdag och blev då bjudna på en groteskt stor smörgåstårta... jag skojar inte om jag säger att den var 20 cm hög... och grymt god. Det hade blivit någon miss i beställningen så de hade fått säkert dubbelt så mycket som de beställde, så när vi i dag inte hittade på något bra att äta till lunch så åkte jag och hämtade lite överbliven smörgåstårta som jag sedan tryckte i mig alldeles för mycket av. En liten bit om man tittar uppifrån, men är tårtan 20 cm hög så... ja mycket blev det och proppmätt blev jag.
Tre timmar senare var det dags att springa och jag kände mig fortfarande rätt mätt. Men det skulle ju säkert gå över bara jag började röra på mig. Eller hur?
Kände mig inte alls på topp när jag stack i väg. Visst ser jag (och mina näsborrar) lite ängslig ut?
Som ni säkert listat ut vid det här laget så gick det inget vidare med magen. I början av passet kunde jag nästan se framför mig hur den där smörgåstårtan skumpade upp och ner mellan bäckenbotten och diafragman och magknipet kom som ett brev på posten. Så med tanke på det ska jag nog vara rätt nöjd med att jag lyckades hålla 4:33 tempo på första 7 kilometrarna.
Under gåvilan så började det sedan släppa lite i magen, så när jag drog i väg på sista 2:an så gick det betydligt bättre. Trots motvind och avslut i en 50-60 meter lång backe så blev snittet 4:17. Då såg jag i stället ut så här:
Trött men glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar