Ja, då var Blodomloppet överstökat för den här gången och jag måste säga att jag känner mig lite lättad. Att blogga och prata med folk om förväntningar och målsättning inför loppet satte en del press på mig som kändes lite ovant.
Jag och Martina åkte till loppet tillsammans, men skiljdes åt ganska fort då hon skulle starta en halvtimme före mig. Som uppvärmning joggade jag först lite knappt 2 kilometer efter att först ha lämnat över vår kasse med överdragskläder och annat (bl a 2 delicatobollar och en Powerade) till min pappa som hade tagit en paus från tvättstugan för att komma ner och titta på start och mål. Därefter körde jag några stegringslopp utanför startfållan och växlade några ord med Magnus Wallenius som jag lärt känna lite via friidrotten. Han var fyra på 10 km förra året och tvåa på Mälarenergi Stadslopp 5 km i år, så jag sa åt honom att det var dags för en seger nu och det skulle visa sig att jag fick rätt. Magnus vann på tiden 17:19.
När det började dra ihop sig smög jag in i "elitledet" längs fram för att slippa trängseln som jag visste skulle uppstå efter ca 500 meter då man springer ut på en cykelväg. Jag hade intalat mig själv att jag inte skulle ryckas med i starten som jag visste skulle gå fort där framme. Jag lyckades nästan. Sprang på lite för fort första 2-300 metrarna, men kunde därefter tygla mig. Kilometer ett avverkades lite snabbare än planerat på 4:01. Visste att den innehöll ett par små motlut, så hade tänkt mig 4:05 där.
Kilometer två gick inledningsvis på en cykelbana men efter ett tag så vek banan in i Rocklundaskogen och det började luta uppåt. Här började jag tappa. Blev omsprungen av tre personer tror jag och när två kilometer var sprungna så hade jag ett snitttempo på 4:07 (4:12 på den kilometern). Det i sig hade kanske varit överkomligt, men jag kände i kroppen att jag skulle få svårt att ta igen det, så redan där så förstod jag att det inte skulle bli sub 20.
Där det finns uppförsbackar brukar det ju även finnas nedförsbackar (gammalt Västmanländskt ordspråk) och så även i går. Jag gillar när det går nedför och efter ett par utförsbackar så hade jag tagit igen de placeringar jag tappade tidigare och även sprungit om ytterligare några stycken. Nu hamnade jag bredvid en tjej som såg stark ut och vi sprang ganska jämnt nästan hela tredje kilometern. Hon drog ifrån lite när det gick uppåt och jag tog igen när det gick nedför. Men i slutet av skogen så fick jag släppa henne och nu började jag känna mig trött. 4:03 på kilometer tre som var helt i skogen hade tagit ut sin rätt. Men jag kände ändå ett visst hopp. Snittet på 4:05 innebar att jag skulle behöva springa de sista två kilometrarna i lite drygt 3:50 tempo och det var egentligen vad jag hade planerat... men jag hade planerat att vara betydligt piggare :-)
Ganska precis där kilometer fyra började sprang man in på gemensam bana med 10 kilometerslöparna och det blev direkt betydligt mer folk, varav de flesta höll ett lägre tempo än mig. Jag började dessutom få håll (håll? hur gick det till?). Här tappade jag också kollen på mitt tempo i och med att jag fick zick-zacka ganska friskt för att ta mig fram och inte hade tid att titta på klockan. När jag väl gjorde det såg jag att kilometer fyra hade gått så sakta som 4:14. Illa, illa!
Nu blev jag lite småförbannad och drog upp tempot så gott jag kunde med mitt håll och den mjölksyra jag började dra på mig (som ändå inte var så farlig) och snart så sprang jag om tjejen jag sprungit kilometer tre med och dessutom fyra ytterligare 5 kilometerslöpare som jag sett tidigare. Kändes riktigt skönt, men nu ville jag bara komma i mål. Spurten blev definitivt inte så snabb som jag velat, men jag sprang om en hel hop 10 kilometerslöpare och det kändes skönt för självförtroendet :-) Sista kilometern gick på 4:03.
Det här var mitt första 5 kilometerslopp på väldigt länge (det första sedan jag började löpträna "på riktigt" kan man väl säga) och det gav mersmak även fast jag inte lyckades med mitt mål. Tiden 20:40 är jag nöjd med och jag tror nog faktiskt att jag skulle klara sub 20 på en flack bana (jämförde tiden på Mälarenergi stadslopp för vissa löpare som sprang i går och där hade alla bättre tider). Jag lyckades dessutom med ett annat mål med loppet som jag inte trodde att jag skulle greja. Nämligen att slå de 4-5 superduktiga VFK ungdomar i 10-12 års åldern som stod bredvid mig i startfållan. Men det var på håret, de låg före mig länge och en sprang in 10 sekunder efter mig.
En annan kul grej var att jag sprang förbi 5 flaggvakter på raken som jag kände och fick en liten extra boost av glada "Heja Henke"-tillrop, sånt livar upp en när det går segt. Tyvärr så hade familjens hejarklack valt att ställa sig utefter 10 kilometersbanan och heja på Martina, men jag är inte bitter...
Slutligen måste jag bara nämna att jag tycker det är ganska intressant med de reaktioner man får när man berättar för folk att man ska springa 5 kilometer när det erbjuds 10. Vissa frågar förvånat: "Varför?" Andra säger bara: "Jaha..." och ser lite obekväma ut, precis som om de inte riktigt törs fråga varför man inte "orkar springa längre" :-)
Nu ser jag fram emot Salomon Trail Tour loppet i Eskilstuna på söndag. Det blir något helt annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar