Däremot är det också många som verkligen avskyr löpningen som om det vore att liknas med en sjävmordsbenägen handlingen. Självklart håller jag inte med dessa men finner ämnet ganska intressant. Vad är det som gör att vi, och då menar jag vi löparbitna fanatiker, lockas till den här typen av träning?
Det är roligt att löpträna. Det är befriande. Det är avslappnande och uppiggande på samma gång.
Men ibland är det helt enkelt inte roligt, befriande, avslappnande eller uppiggande. Ibland är det bara tungt, orkeslöst och förbannat tråkigt. Vad är det som gör att vi då trots allt fortsätter?
Oftast har vi ett mål vi strävar efter och all tid vi lägger på träningen gör att vi närmar oss vårt mål och därmed blir vi ständigt belönade mer eller mindre efter varje löppass.
Så... vilka metoder använder ni för att göra löpningen rolig?
/Nyfiken i en strut.
toonclips.com
Hmmm....jag tycker nästan alltid att det är roligt! Jag kan dra mig för ett pass om jag bestämt för att springa snabbt, men aldrig annars. Om det är lugn löpning eller till och med transportlöpning så ser jag nästan alltid fram emot det.
SvaraRaderaJag gillar också att mäta (och prestera) och det bidrar förstås. Varje kilometer registreras och om det blir fler än förra månaden så är det ju bra. Men om det blir färre så kanske snittiden är snabbare och då är det ju bra? Man kan vrida och vända på det mesta för att få fram ett resultat som man vill ha! :-) Men i grund och botten gillar jag att komma ut i naturen och få lite tid för mig själv. :-)
Jag håller med... det är NÄSTAN alltid roligt. Annars skulle jag inte fortsätta :-), och även här kan jag dra mig för ett intervallpass just för att det är jobbigt. Gillar siffror och allt som är mätbart, det är endast de som kan avslöja om man utvecklas eller inte och klart man vill bli bättre. :-)
SvaraRaderaSjälvklart går det i perioder, ibland är det segt, tungt och tråkigt även för oss inbitna löpare men jag tror att det handlar mycket om att vi vana har etablerat en vana, där löpningen är en självklar del av livet. Vi genomför löpträning lika självklart som många andra väljer att läsa en bok, se en film, göra ett gympass eller något helt annat. Jag brukar lite skämtsamt säga att det tar tre månader att etablera en ny vana och att det är lika svårt att börja springa som att sluta röka :) Lite ligger det nog i det, vi är över den initiala puckeln där alla pass är jobbiga, vår kropp är van vid belastningen och inte minst, hjärnan vill ha endorfinkicken, ropar efter den några dagars uppehåll och vi vill ha den där stunden för oss själva i en ofta hektisk vardag! Sedan kan man ju krydda löpningen med tidsmålsättningar och tävlingar men där är det olika hur man fungerar, för mig är det absolut en morot, för andra absolut inte. Intressant ämne detta :-)
SvaraRaderaJa visst är det intressant!
SvaraRaderaÄr just nu dunderförkyld och det kliar i fötter och ben och jag vill bara ut och lufta mig. Beroendet/vanan finns där, men ska jag vara beroende av något så känns löpningen som ett vettigt beroende ;-)