När det suger! (Martina)

Ett dygn har nu gått och min ilska, besvikelse, ånger och skam är som bortblåst. Japp... störst av allt var nog skammen. Det blev helt plötsligt pinsamt att inte nå det mål som jag i flera veckor har strävat efter.

Vi tar loppet från början.

Dagen bjöd inte på den absolut direkt uppenbara uppladdningen med någon meditation, avslappning och lagom mycket mat och massor av vatten. Ja allt som ger en energi likt en duracellkanin.
Näpp... hela dagen hade gått till att lyssna med de största öronen på intressanta föreläsare. En dag med alldeles för lite vatten och med en dundrande huvudvärk tar vi oss till start. Två stora podium står uppställda på fältet med två snuskigt hurtiga Friskis och Svettisledare på varje podium. Orkar inte köra uppvärmingen utan viftar och sparkar lite så där nonchalant med armar och ben.Tycker nog att den ena ledaren är lite väl överenergisk. Det är varmt i startfållan och luften är lika obefintlig som om jag befann mig i en plastflaska och när väl starten går och luften kommer tillbaka så får jag helt plötsligt energi som jag närmast kan känna strömma genom hela kroppen ut genom tår och fingrar.

Det går bra... jag har bra flyt och kroppen känns stark. Känner ingenting i varken knä eller benhinnor men huvudvärken dunkar på i takt med varje steg jag tar. Det går fort... lite för fort och de första 3 km håller jag 4.50km/min och vid 5 km har jag persat och jag känner mig fortfarande stark. Strax därefter dör musiken och klockan börjar blinka med låg batterispänning. Gaaahhhh!!! Ingen musik betyder att jag måste lyssna på mitt flås och det absolut värsta höra alla andras flås och stön och stånk och klampande. Det är märkligt hur högljutt vissa människor springer, hur man klampar fram likt den största bocken Bruse som ska ta sig över ån. Hur man stönar HÖGT som om de befann sig i slutet av en sexakt. Vill inte höra, vill inte lyssna... vill bara sjunka in i mig själv och flyga fram helt obehindrad av alla andra. Sakta sakta börjar jag tappa fart och när backen upp mot Blåsbo kommer går det inte fort. Raksträckan längs Vasagatan är en mardröm och det känns som om den aldrig tar slut. Pinar mig i mål och slutar på 51.13 min. INTE nöjd. INTE glad och definitivt INTE trevlig vilket jag så här i efterhand ber om ursäkt för.

Men idag så känns det bättre då jag också vet att 51 minuter på just Blodomloppet faktiskt är en helt ok tid. Vet också att all den negativa effekten som uppstod just vid målgången och därefter också lärde mig någonting. Att vara bättre förberedd på att saker och ting runt omkring mig kan hända och att jag behöver jobba på att kunna kasta bort det och istället bara lägga fokus på mig själv, här och nu.

Vad jag inte kan slänga bort är glädjen längs loppet bana, folkfesten alla hejarop och våra fantastiskt underbara barn med sina alldeles egna och överraskande hemmagjorda skyltar stod och ropade upplyftande ord när jag dundrade förbi. Ja just då kändes det som om jag dundrade förbi... snabb och stark.

Men innan jag släpper det här och går vidare så finns det en liten stjärna som jag vill lyfta fram. Tänk er från att inte springa särskilt mycket alls till att springa sin allra första mil någonsin. En mil som spräcktes just igår. Stort GRATTIS Marie! Fantastiskt bra jobbat! :-)

Nu är detta avslutat och på söndag kör vi igen med ett terränglopp i Eskilstuna. Ingen tidspress och endast med ambitionen att ta mig runt... hel.