Förbannade kärring! (Martina)

Att springa i ett kuperat spår jämfört med på asfalt är lite som att jämföra bergsklättring med ett bilrace. Det går långsamt alternativt snabbt som blixten, det går tungt alternativt lätt som en fjäder.

Idag ställde jag klockan igen och klev upp IGEN. Känns som om jag börjar få rutin på det här eller så är det mer så att jag börjar bli lite lätt stressad inför loppet endast 3 veckor bort och för att inte tala om terrängloppet veckan efter Blodomloppet som jag har glömt bort. Jaha...en Halvmara har jag också att ta mig igenom. Fast halvmaran ser jag faktiskt fram emot mer än Blodomloppet, Halvmaran ska jag "bara" ta mig igenom medan Blodomloppet är meningen att jag ska "persa" på.

Pass nr 21: 10km i behagligt tempo
Tog bilen till Rocklunda, för omväxlings skull, och var laddad upp till tänderna. Regnet liksom hängde i luften och himlen kunde vilken sekund som helst öppna sig likt en sprängdfylld kissblåsa som får det att känns som om hela magen ska sprängas om man inte får gå och kissa ögona bums. Startade Runkeeper, startade Garmin och startade Spotify men jag måste erkänna, till mitt stora förtret, att alla de här tekniska hjälpmedlen inte alltid uppfyller dess funktioner. Ibland är de faktiskt mer till nackdel än fördel...som idag till exempel.

 Backe upp och backe ned matades på med den där datoriserade röstens hjärntvättande och på något vis märkligt behagliga ton. Ska jag ha ett glidarjobb i framtiden jag då ska jag vara den där rösten som får varje man/kvinna att slå dubbla volter av exhaltism och upphetsning. Idag blev jag aldrig upphetsad, jag är för övrigt ingen man och tänder sorgligt nog inte på kvinnor, men tillslut blev jag tvungen att stänga av appen för att slippa kärringens eviga tjat som, i mitt för stunden hetsiga sinne, talade om för mig hur jävla urusel jag var.

 Nej...jag slog inget rekord i dag heller. Nej...det gick inte i något supertempo och nej...det var inte skönt, behagligt eller smärtfritt. Det var ett förbannat skitigt grispass som fick låren att värka, att vaderna stramas åt och krympa likt en förfrusen pung och pulsen att dunka att jag blev övertygad om att små minioner nog minsann trillade boll innanför bröstbenet. För att inte tala om svetten. Hur mycket kan en människa svettas egentligen? Till och med flätorna svettades.

Ni som inte vet hur det känns när ett grispass äntligen är över har aldrig tränat sig trött och jag lovar att det är heller aldrig försent att få upplev det. För även om man bara vill ge upp och lägga sig ner och slå nävar och fötter i marken likt en trotsig 3-åring utan att bry sig om att människor runt omkring förmodligen skulle stirra på dig som om du nyligen blivit utsläppt från Säters Psyk och snabbt springer därifrån för att slippa bli inblandade i något som kan skada deras rykte, så är känslan när passet är över oslagbart. Känslan att sväva på moln är ingen överdrift.

Efter avklarade 10 km gjorde jag några snabba övningar på utegymmet, mest bara för att det fanns där och slängde otäcka blixtar på mig om jag så för ett ögonblick skull försöka fly därifrån.

Frukost, tennis, utflykt till Borgåsund och ett par glas vin hos finaste finaste gjorde dagens skitpass till ett lyckat pass... iallafall så här i efterhand.